Ny fado på cd. Sara Correia

 Sara Correia. Do Coração. Universal. ***1/2

 

Sara Correia är en av de unga sångerskor som många tror kommer att bli alltmer uppmärksammade under de närmaste åren. Hon är redan känd i fadokretsar efter många framträdanden på fadoställen i Lissabon. Bara 27 år gammal kommer hon redan med sin tredje cd. Och Do Coração är hennes bästa prestation hittills.

 

Hon samsas här med duktiga fadomusiker som förekommer på åtskilliga album under senare år. Ângelo Freire spelar portugisisk gitarr (på ett spår Bernardo Couto), Marino de Freitas är basist och Diogo Clemente spelar spansk gitarr och ett par andra instrument. De vanliga gitarrklangerna har kompletterats av andra som piano, accordeon och elektroniska instrument som synt och keyboard, men deras medverkan är ganska diskret och musiken behåller genomgående sin fadokänsla. Av de elva sångerna är tre traditionella fados med nya texter, resten mer eller mindre nyskrivet. Bland upphovsmännen finns Diogo Clemente, gitarristen Mário Pacheco och poeten Manuela de Freitas.

 

Sara Correia är en kraftfull och expressiv sångerska vars röststyrka är anmärkningsvärd. På den nya skivan tycker jag att hon också uttrycker sig med en större nyanseringsförmåga än tidigare. Hon är väl förtrogen med fadons uttryckssätt och sjunger med självförtroende och säkerhet, följsamt ackompanjerad av rutinerade musiker. Däremot är hennes röstklang inte enastående, och det finns en rad unga sångerskor – som Maria Emília, Matilde Cid, Joana Almeida och Beatriz Felício – som har lika goda möjligheter inom en framtida fado. Men Sara Correias nya album är genomarbetat och övertygande. Speltiden är 34 minuter, i snålaste laget.

 

Alla texter finns med, även i engelsk översättning. Att texterna skrivs med liten teckenstorlek i texthäftet är inte så konstigt, det ska ju rymmas i skivfodralet. Men att, som i ett par fall, trycka texten med tunna röda bokstäver på mörkblå bakgrund gör den oläslig även för ungdomliga ögon. Elementära kunskaper i läsbarhet tycks inte stå högt i kurs bland dem som formger fadons cd-omslag.

Den eviga Jazz på svenska

 

Musiktidskriften Lira har publicerat en lista med de hundra bästa svenska jazzskivorna. Listan är inte resultat av någon läsaromröstning, utan summan av förslag från en ganska stor skara jazzlyssnare och -kännare. På första plats hamnar Jan Johanssons och Georg Riedels Jazz på svenska, följd av Lars Gullins Danny’s Dream och Monica Zetterlunds och Bill Evans Waltz for Debbie. Viktiga namn inom svensk jazzhistoria som Esbjörn Svensson, Bernt Rosengren, Bobo Stenson, Börje Fredriksson, Nannie Porres, Eje Thelin, Bengt Hallberg, Lina Nyberg med flera hamnar på framträdande placeringar. Så ”juryn” verkar kunna sin sak.

I sin kommentar till förstaplatsen skriver Patrik Lindgren: ”Ja, vad mer finns att säga? Samtidigt: jag lyssnar och lyssnar och hör och känner nytt varje gång. Jazz på svenska är den magiskt skimrande punkten där svensk jazz och svensk folkmusik sammanstrålade. Men ingen slutpunkt, utan en startpunkt. En blick bakåt och framåt på samma gång. Vi förlorade Jan Johansson alldeles för tidigt, men musiken kommer att klinga för evigt, skänker jordad trygghet och pekar vidare framåt.”

 

Tidskriften har frågat några aktuella jazzpianister hur de ser på Jazz på svenska. Troligen var ingen av dem född då skivan spelades in i början av 60-talet. Jan Lundgren säger: ”Det är en fantastisk platta som jag njutit av många gånger! Den har definitivt varit en inspiration. Hög kvalitet rakt igenom.”  Och Lisa Ullén kompletterar: ”Jazz på svenska är för mig en platta som känns som om den alltid har funnits med. Som ett slags referens och inspiration till mitt eget pianospel. Helt klart en skiva som jag lyssnat mycket till under vissa perioder.”

 

Elise Einarsdotter: ”Jazz på svenska slungade in mig i en helt ny klangvärld och också ett helt annorlunda uttryck. Det var jazz baserat på något som var mina egna rötter, och som jag hade tillhörighet i! /…/ Den identiteten är omedelbart igenkännbar, och kan i en enda ton förmedla berättelsen om ett helt liv. Många, många år senare har Jazz på svenska samma starka effekt på mig!” Och Joel Lyssarides tillägger: ”Jag tycker att skivan är ett bra exempel på att det går att göra något som är extremt lyssningsbart och vackert utan att tumma det minsta på ens egen konstnärliga integritet. Jan Johansson har även en unik förmåga att spela vackert utan att det blir sentimentalt./…/ Urvalet av låtarna återspeglar något väldigt svenskt i sitt psalmiga, korala anslag. Det finns även något väldigt retoriskt i det sätt Jan Johansson presenterar melodierna och improviserar över dem på. Han har en förmåga att på ett övertygande sätt få mig att verkligen stanna upp för ett ögonblick och glömma allt och bara lyssna. Hur han sen gör det är fortfarande ett mysterium för mig …”

Jazz på svenska är den mest sålda svenska jazzskivan någonsin och egentligen så välkänd att den inte behöver en närmare presentation. Skivan spelades in på tre dagar och utkom 1964. Den innehåller tolv spår med svenska folkmelodier och Jan Johanssons och basisten Georg Riedels improvisationer över dem. Improvisationerna är inte särskilt vidlyftiga. Kombinationen av hänförande vackra folkmelodier och måttfull jazzimprovisation skapar variation och dynamik. Jan Johansson spelar klart och distinkt, Riedels bas är varm och fyllig. Närvaron av bara två instrument ger en avskalad musik med rum för tystnad och andning. Alla som hör skivan uppfattar en ton av vemod, och ett mycket nordiskt vemod, lika begripligt i grannländerna som i Sverige.

 

Pianiströsterna i Liras höstnummer vittnar om att Jazz på svenska var något man hörde för mycket länge sedan och sedan återkommer till då och då, genom decennierna, utan att musiken har förlorat ett uns av sin fräschör. Liras Patrik Lindgren säger att den ska klinga för evigt, och onekligen finns det något evigt kring dessa inspelningar. Jag hörde dem först i början av 70-talet (men var bekant med den inledande Visa från Utanmyra, som spelades mycket på radio). Sedan har musiken alltid återkommit och samsats med nya medieformat; nu har jag den tillgänglig som cd, i en gammal mp3-spelare och i mobiltelefonen. Många gånger har Jazz på svenska gjort mig sällskap under resor, och även när jag hör den på främmande platser berättar den om stora skogar, mörka sjöar och det nordiska vemodet. Det som är en del av det svenska och nordiska. En Dan Andersson-stämning.

 

När jag först bekantade mig med skivan arbetade jag i en stor skivbutik i centrala Stockholm. Jazz på svenska sålde alltid stadigt och särskilt inför jularna beställde vi hem massvis av den. Fortfarande går det att köpa skivan lite varstans – vilken dröm för en artist, att alltid finnas tillgänglig efter nästan sextio år! Jag har varit en trogen konsument av Jazz på svenska och köpt åtminstone tolv exemplar som presenter åt utländska vänner – och flera har vittnat om hur starkt de upplevt musiken.

 

Naturligtvis finns Jazz på svenska att lyssna på via Internet. Alla inspelningarna finns på Youtube, till exempel. Och där kan man om man vill kommentera musiken. Till sist några av många fler röster om Visa från Utanmyra. Jag har här tagit bort användarnamnen och tidsangivelsen.

 

Swedish melancholy with an old beautiful varnish of hope in solitude.

 

To me, this song perfectly encapsulates the Swede. It's a lonely, melancholic melody with a bass line that somehow offers promises of hope and brighter days. But the piano itself seems hesitant to offer such dreams and just stays the course with its solitude.

 

Detta är något av det bästa jag vet. R.I.P. Jan J.

 

Når jeg lytter til Jan Johansson Jazz på svenska, breder der sig en salig ro i mig, sådan har det været i 57 år, nu er jeg 60.

 

Jag älskar den här skivan så jävla mycket. Hälsningar från Finland!

 

Musikken til mit liv og eftermæle. Jazz på svenska, er uden sammenligning den bedste nordiske jazz udgivelse igennem tiden og man kan ikke lade være med at tænke over hvad han (Jan Johansson) kunne have bedrevet af genialiteter såfremt han ikke var blevet taget fra verden i så ung en alder.

 

A true masterpiece of an album. One of musics biggest milestones. Thanks Jan Johansson.

 

Denna (musik)skatt är den enda skatt jag gillar! Fantastisk musik, enkel som går direkt till hjärtat.

 

Svenskt vemod. Det nordiska mörkret sveper över oss ...

 

 

Ny fado på cd. Från Coimbra med kärlek

De Coimbra Com Amor. Fado ao Centro. ****

Fadon från Coimbra var för några år sedan lätt att uppfatta som en övervägande historisk tradition. En konservativ musik som levt i slutna akademiska miljöer i över hundra år, vars förgrundsgestalter sedan länge var borta. Men så bildades Fado ao Centro, ett kulturcentrum i Coimbra där man kan höra Coimbrafado dagligen och även, om man är intresserad, höra och se musikerna repetera. Fado ao Centro har inte bara blivit en mötesplats för Coimbras fadomusiker; man han också arrangerat konserter och turnéer utomlands och givit ut flera album som presenterar Coimbras fado som den låter i dag. Skivan De Coimbra Com Amor är det senaste tillskottet.

I dagens Coimbrafado är João Farinha den bäste sångaren. Kanske inte ännu riktigt i nivå med historiska sångare som António Menano, Fernando Machado Soares eller Luíz Goes, men han har en behaglig tenor och säker, sober sångteknik. Han är dessutom aktiv som upphovsman till både texter och musik. Farinha dominerar denna skiva där han är ensam solist i sju av de tjugo spåren och sjunger tillsammans med andra i ytterligare tre. De övriga sångartisterna heter Hugo Martins, Sérgio Pereira, André Lucas, José Branco och José Vilhena. De är klart svagare än Farinha men ändå hörvärda, särskilt Hugo Martins. Skivan innehåller enbart publikinspelningar från konserter i Lissabon, Porto och Coimbra. Sångarna åtföljs av bra gitarrister: Luís Barroso och Hugo Gamboias på portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos på spansk gitarr och Luís Pedro Madeira på basgitarr. På tre spår medverkar en kör med det behändiga namnet Coro dos Antigos Orfeonistas da Universidade de Coimbra. Ett för Coimbrafadon främmande inslag på några spår är närvaron av en stråkkvartett, Opus Quatro. Jag tycker de mjuka stråkklangerna är en tilltalande komplettering av ljudbilden med röster och gitarrer.

Det här är en bra skiva som introduktion till Coimbras fado. Det är vacker musik, men dominansen av långsamma, ofta vemodiga ballader kring kärlekstemat kan i större doser bli monoton. Här har man verkligen försökt bjuda på olika sidor av traditionen. De varierande rösterna och instrumentklangerna är en sak. Här finns flera nya kompositioner tillsammans med klassiska nummer, där förstås Augusto Hilários Fado Hilário är oundviklig – Coimbrafadons mest berömda sång. Stora namn från förr finns med som upphovsmän, som sångarna Fernando Machado Soares och Edmundo de Bettencourt, trubaduren José Afonso, poeterna Manuel Alegre, David Mourão-Ferreira och Fernando Pessoa… Här finns också prov på den lokala folkmusikens inflytande över Coimbras tradition i ett par robusta sånger i snabbt tempo. Och den politiska oppositionen mot diktaturen representeras både av José Afonso och den vackra sången Trova do Vento que Passa med Manuel Alegres ord och gitarristen António Portugals toner som under 60-talet fördes fram av oppositionsmannen Adriano Correia de Oliveira. Den akademiska miljön lyfts fram i ett par sånger där kören medverkar, och det handlar då om sorgsna känslor vid avskedet från universitetslivet.

Mer tillbakadragen på denna skiva är Coimbrafadons storslagna gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes och hans son Carlos Paredes, Portugals mest berömde gitarrist. Ingen av dem finns med som upphovsmän, men det gör däremot Artur Paredes far Gonçalo Paredes liksom João Bagão och, som sagt, António Portugal.

En bra skiva för den som vill lära känna dagens Coimbrafado – även om jag vidhåller att den märkligaste musiken från denna stad skapades tidigare och får sökas i andra utgåvor. Ibland gnäller jag över speltiden på nya album. Men inte här – 68 minuter är föredömligt generöst. Men det hade varit en fördel om sångtexterna hade funnits med.

Ny fado på cd. Custódio Castelo.

Custódio Castelo. Amália Classics. ARC Music. ****1/2

I år är det hundra år sedan fadons i särklass viktigaste artist föddes, sångerskan Amália Rodrigues. Planerade konserter till minne av henne blir förstås inställda på grund av coronaviruset, men jubiléet märks i skivutgivningen. Senare under året kommer ett album där sångerskan Cuca Roseta tolkar några av Amálias sånger, något att se fram emot. Och redan nu finns detta nya album med Custódio Castelo. Skivmärket ARC har distribution i Sverige.

Skivan är helt instrumental och innehåller elva nummer med en sammanlagd speltid på 34 minuter som borde ha varit flera. Custódio Castelo spelar portugisisk gitarr, har gjort flera egna skivor tidigare och spelat med många kända sångartister inklusive Amália Rodrigues. Vi kan höra honom på Cristina Brancos tidiga album då han var gift med sångerskan. Här medverkar också två musiker på spansk gitarr, Carlos Garcia och Maximo Ciúro. Nya namn för mig men utmärkta musiker.

Fem av numren är komponerade av den nyligen bortgångne Carlos Gonçalves, som var Amália Rodrigues gitarrist under senare år, tre av dem av Frederico Valério, som komponerade mycket åt henne på 50-talet, en av Alain Oulman, som gjorde detsamma under 60-talet, samt Estranha Forma de Vida av Alfredo Marceneiro (inte Valério som det felaktigt står i albumhäftet). Det är övervägande välkända nummer som finns i många versioner. Jag hör ändå dessa instrumentala tolkningar med stort nöje.

Under konserter är det vanligt att solister på portugisisk gitarr visar upp sin tekniska skicklighet och briljerar med ekvilibristiskt spel i snabba tempon. Så gör inte Custódio Castelo på denna skiva. Han håller sig nära melodierna, formulerar linjerna med små ornament, är nyanserad, omsorgsfull och sober. Det blir en respektfull musik där den melodiska skönheten i dessa sånger lyfts fram med elegans och osvikligt handlag. Trots avsaknaden av sång har musiken en stark karaktär av fado; det antydda vemodet tränger särskilt påtagligt fram i det vackraste spåret här, Lágrima. Jag tycker också att Custódio Castelo lyckas mycket bra med Ai Mouraria, Não Sei Porque Te Foste Embora, Tudo Isto É Fado och Morrinha, ja faktiskt med nästan alla nummer. En skiva som man kan lyssna igenom från början till slut med välbehag. 

Ny fado på cd. Joana Almeida

Joana Almeida. Deslumbramento. Universal. ***1/2

Joana Almeida är en ung sångerska som blivit bekant i Lissabon genom att flitigt uppträda på flera av stadens fadokrogar. Ett steg mot en vidare berömmelse är hennes första egna album Deslumbramento. Ordet är ett substantiv bildat till verbet deslumbrar, som betyder blända. 

Här har Joana Almeida samlat tio sånger varav några är traditionella fados och resten nyskrivna, med en sammanlagd speltid på 32 minuter, vilket är i snålaste laget. Hon omges av en liten skara kompetenta musiker där den smakfulle Bernardo Couto på portugisisk gitarr är centralpunkten, men även Nelson Aleixa på spansk gitarr och Marino Freitas på basgitarr är pålitliga fadomusiker. På hälften av spåren förekommer även slagverk, vilket är lika onödigt som alltid i fado, men slagverkaren Sertório Calado slamrar inte sönder sångerna utan hanterar sina instrument måttfullt. På ett spår kompas sångerskan av Tiago Machados piano.

Joana Almeida har en fin klar röst och sjunger mjukt och avspänt, musikaliskt. Det charmfulla med den här skivan är främst hennes sångglädje och uppenbara entusiasm. Fadons berömda saudade – känslan av vemod och längtan – är däremot inte direkt påträngande, det är en glad och förnöjsam ton över helheten. Almeida skulle lika gärna kunna bli en duktig popsångerska om hon ville. Fortsätter hon med fadon så tror jag hon passar bäst i en lyriskt intim, sober och elegant sångstil, i kölvattnet efter mer erfarna sångerskor som Cristina Branco, Maria Ana Bobone och Ana Laíns. Om detta vittnar skivans tre sista spår, som heter Anda Bonita a Solidão, Se o Meu Barco Deriva och Não Te Deixes Sofrer. För mig slutar skivan bättre än den börjar.

Det kan vara lämpligt att jämföra denna debutskiva med andra debuter. Och då är Joana Almeida bättre än genomsnittet. Men hon kan inte alls hävda sig mot Carminhos Fado, som efter elva år fortfarande är en oöverträffad debut i modern fado. Liksom andra mycket unga sångerskor som Teresinha Landeiro, Beatriz Felício, Ana Rita Prada, Diana Vilarinho, Maria Emília (Reis), Mara Pedro och ett par till har hon möjlighet att utvecklas till en betydande fadosångerska, men det är en bit kvar. Hon kanske rentav har bättre förutsättningar än någon av de andra. Men tills vidare är det främst Maria Emília av dessa som hittat fadons kärna och centrala uttryck och kunnat formulera dem på ett övertygande sätt på debutskivan Casa de Fado från 2018. Som också är överlägsen Almeidas.

För Joana Almeida är Deslumbramento en lovande start och det kan vara givande att följa henne framöver. Debutskivan bör vara av intresse för dem som vill vara med från början.

Ny fado på cd. Miguel Amaral och Yuri Reis

Miguel Amaral och Yuri Reis. Saudade. Antena 2. ****

När fadomusiker vill förnya sig sker det ofta genom att man hämtar inspiration och element från annan musik. Det är sällan som resultaten blir av bestående värde. Klassiskt, jazz, rock och schlagers låter sig svårligen kombineras med fado, även om vissa lyckade undantag existerar. Det som brukar fungera bäst är folkmusik och brasiliansk musik – och i de fallen rör det sig om musik som är delar av det som skulle bli fado när musiken uppstod i Lissabon i början av 1800-talet.

På skivan Saudade – vars musik inte alls låter så vemodig och längtande som titeln antyder – möter vi ett portugisiskt-brasilianskt samarbete mellan Miguel Amaral, portugisisk gitarr, och Yuri Reis, spansk gitarr. Detta ska vara en syntes av fado och choro. Vad fado är torde inte ha gått någon förbi som följt denna blogg, men vad är choro? Wikipedia bidrar med en föklaring som jag citerar ur: ”an instrumental Brazilian popular music genre which originated in 19th century Rio de Janeiro. Despite its name, the music often has a fast and happy rhythm. It is characterized by virtuosity, improvisation and subtle modulations, and is full of syncopation and counterpoint. Choro is considered the first characteristically Brazilian genre of urban popular music.”

Upphovsmännen till de tolv numren är delvis stora namn ur fadons gitarrtradition som  José Nunes, José Fontes Rocha och Casimiro Ramos. Här finns också ett stycke av pianisten  Mário Laginha, Fado Barocco,som i pianoversion finns med på den skiva som Laginha nyligen gav ut tillsammans med Camané och som jag skrev om i bloggen den 22 februari. Övriga upphovsmän är helt okända för mig, och jag förmodar att de är brasilianska kompositörer. Skivan är helt instrumental.

Det rör sig om en intim, nedtonad  och kammarmusikalisk konst, en förtroendefull musikalisk dialog mellan två skickliga gitarrister. Det är den portugisiska gitarren som med sin skarpa klang dominerar ljudbilden, men den spanska gitarrens mjuka och lyhörda stöd är lika nödvändigt. Musiken är föga publikfriande, snarare lite inåtvänd, och det är egentligen bara i slutnumret Fado Barocco som gitarristerna får spela ut hela sitt virtuosa register. Stämningen är övervägande mild och försonlig. Jag tror skivan fungerar lika bra som diskret bakgrundsmusik som den tål ett mera närgånget lyssnande. Jag tycker om den, medveten om att många fadolyssnare föredrar ett mera expansivt och dramatiskt utspel. Just anspråkslösheten är tilltalande, och det är intressant att ta del av det förfinade samspel som utvecklas mellan dessa två inte särskilt berömda musiker.

Fadoboken snart borta

I maj 2013 utkom boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna. Om jag hade fått boken utgiven av ett vanligt bokförlag hade den reats bort året därpå och sedan varit omöjlig att få tag på, utom möjligen på något antikvariat. (En bok om ett så udda ämne som fado hade knappast blivit framgångsrik nog att komma igen som pocketvolym.) Nu gav jag i stället ut boken i egen regi genom GML Förlag. Och därifrån har man kunnat beställa den genom åren, liksom från välsorterade nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.

En bok som ges ut på detta sätt kan inte räkna med att bli särskilt omskriven. Den fick få men mycket bra recensioner i ett par musiktidskrifter och uppmärksammades i ett radioinslag i P2. Bibliotekstjänsts recensent Morgan Palmqvist skrev så pass positivt att åtskilliga bibliotek köpte in boken:

Ulf Bergqvist har här författat det första svenska standardverket om den portugisiska fadomusiken. Fado är de vemodiga sångerna som framförs ackompanjerade av bland annat den typiska tonen från den s.k. fadogitarren, ett mångsträngat instrument som vanligtvis spelas mycket virtuost. Fadon är en folklig stadsmusik som uppstod i fattiga kvarter i Lissabon men som sedan spridit sig både geografiskt och klassmässigt. Bergqvist går igenom historien, geografin, viktiga begrepp och hur musikgenren utvecklats. Han tar fram skillnader, artister från förr och nu och inte minst lyfter han lyssningsvärda cd- och dvd-skivor. Som författaren är recensent av fadomusik i tidskriften Lira besitter han självklart aktuella kunskaper om fadon inte bara som historisk företeelse. Uppenbart ligger det en djup kärlek till fadon bakom denna bok, samtidigt som stringens, överskådlighet och detaljinformation lämnar föga i övrigt att önska. Som sagt, ett verkligt standardverk.

Men tiden går och det är dags att ta bort boken. Nästan allt som rör fadons äldre historia och den allmänna beskrivningen av musiken är fortfarande giltigt, men inom nyare fado har det hänt så mycket att bokens beskrivning känns lite förlegad. Av de många artister som presenteras i boken har några slutat eller glömts bort, och en rad nya artister som är viktiga i dagens musik hade inte ens framträtt då den skrevs. Så den är inte längre riktigt aktuell. Därför tar jag bort boken om några veckor.

Ny upplaga? Det är mycket osäkert. Det var mycket roligt och givande att skriva boken, och de intervjuer jag gjorde med olika sångartister har givit fina kontakter i Lissabons fadokretsar. Men en ny upplaga skulle också innebära mycket arbete och – dessvärre – en del kostnader genom investeringar ibland annat dataprogram och tryckning. Så varken jag eller någon annan vet om det finns en ny upplaga om några år. Dock kommer jag att fortsätta att informera om fado i bloggen framöver.

Ny fado på cd. Lina och Raül Refree

Lina. Lina_ Raül Refree.Uguru.

Lina är samma sångerska som på sina två tidigare skivor kallade sig Carolina och före skivdebuten var känd som Lina Rodrigues. På sitt nya album samarbetar hon med den spanske musikern Raül Refree, som svarar för arrangemangen och spelar alla instrument, som till större delen består av syntar och diverse elektroniska instrument. 

Inför denna kombination kan man fråga sig om det fortfarande rör sig om fado, och Lina svarar genom att sjunga ett knippe mycket välkända nummer som Gaivota, Foi Deus, Barco Negro, Medo, Maldição, Ave Maria Fadista och några till – sånger som sjöngs och gjordes kända av Amália Rodrigues och som finns i många andra versioner med olika artister. Just detta år, då Amália Rodrigues har sitt hundraårsminne, får vi räkna med att hennes sånger används särskilt flitigt, även om hon sätter sin prägel på andra sångartisters repertoar varje år.

På sin Facebooksida har Lina lagt ut en del utländska reaktioner på skivan, som en översvallande recension i Dagens Nyheter och en uppskattande sådan i The Guardian. Av reaktionerna att döma verkar det som om man uppfattat kombinationen av fado och elektroniska instrument som något fullständigt nytt och banbrytande. Jag tänker snarare på de fadosånger till synt som Dulce Pontes gjorde redan i början av 90-talet och den skiva från 2004 med den tidstypiska titeln fado.pt som gjordes av sångerskan Liana (ej att förväxla med Lina) till elektoniska klanger. Sådana är ovanliga i fado, men det finns ytterligare exempel. Att få tycks känna till dem beror på att experimenten inte var särskilt framgångsrika eller stilbildande. 

Med dessa äldre jämförelser i åtanke vill jag ge Lina och Refree en eloge för att de är kompromisslösa och djärva. Detta är inte en inställsam musik som siktar mot topplistorna. Den försöker inte bli rockmusik och är inte ett uns påverkad av 80- och 90-talens trendiga syntpop. Snarare kan man tänka på radikala 1900-talstonsättare som Karlheinz Stockhausen eller György Ligeti. Refree skapar en fond som är stram, nästan asketisk, och uppenbarligen är han mer intresserad av susande, brusande eller dovt ihållande klanger än konsonanta ackord. Stämningen kan kännas ödesmättad, kylig, industriell, opersonlig. Ett ljudlandskap där rösten är ensam.

En attraktiv sida med fado – och särskilt modern fado där den portugisiska gitarren har en mer solistisk roll – är det intrikata samspelet mellan röst och gitarr. Som bäst kan det vittna och en lyhördhet och timing liknande den i en skicklig jazzgrupp. Att ett känsligt samspel inte måste bygga på gitarrer visar Camané och pianisten Mário Laginha på den nya skiva som jag presenterade i bloggen den 22 februari. Men här saknas ett sådant samspel.

”Vanlig” fado har en tydlig rytmisk puls, som normalt hanteras av den spanska gitarren, eventuellt med komplettering av bas. På denna finns ingen rytmisk markering, bakgrunden är mera svävande och eterisk. Flera av melodierna, som Alberto Janes Foi Deus eller den brasilianska Barco Negro, är så starka att de är lätta att känna igen, medan ett par andra, som Alfredo Marceneiros Maldição och Fado Menor, låter lite sargade av arrangemangen. Texterna är normalt så viktiga för sångartisterna att de nästan alltid biläggs nya fadoalbum, men här finns inga texter med. (Eftersom det är så välkända nummer så kan texterna lätt hittas på nätet i de flesta fall.)

Lina sjunger på Clube de Fado, Lissabon 2019.

Lina, född 1984, har en ganska kort karriär bakom sig men är redan en av de bästa sångerskorna på fadoscenen. Hennes tidiga skivor är utmärkta, men hon kommer bäst till sin rätt möte med en lyssnande publik. Hennes kommunikation med publiken leder ofta till ett intensivt lyriskt uttryck som det är en upplevelse att ta del av. På detta album sjunger hon, tycker jag, med känsla, nerv och närvaro, övertygande utifrån de givna förutsättningarna. Experiment i musik kan vara uppfriskande, men som lyssnare känner jag ingen förpliktelse att uppskatta alla sådana. Skivan är för udda för att jämföras med andra nya fadoalbum, varför jag avstår från det vanliga omdömet med asterisker. Fortfarande uppfattar jag hennes första album från 2014 som hennes bästa, och där finns också ett lyhört samspel med andra musiker, främst den lysande Bernardo Couto på portugisisk gitarr.

Ny fado på cd. Camané & Mário Laginha

Camané & Mário Laginha. Aqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****

När fadon hade börjat återvinna en del av den popularitet den hade förlorat under 70- och 80-talen blev Camané snart en av de mest framträdande sångartisterna. På skiva har vi kunnat höra honom i en rad album i nästan 25 år. Han har själv hunnit bli 52 när han utger denna skiva tillsammans med pianisten Mário Laginha. Det är det första albumet där Camané genomgående sjunger till piano i stället för de vanliga gitarrerna. Fado till piano kan ibland leda till att musiken påminner om klassisk musik eller förfinad viskonst, och så är det i vissa spår här också, men den förblir ändå omisskännlig fado, en musik som Camané har förblivit trogen genom hela sin karriär.

De båda musikerna står sida vid sida på omslaget, deras namn skrivs med lika stora versaler. Det handlar om ett samarbete baserat på mångårig bekantskap, rutin och djup kompetens, ett samförstånd kring ord och ton. Laginhas viktiga roll understryks av att han har två solonummer på skivan. Dessa, liksom hans lyhörda samspel med rösten, vittnar om att han har en klassisk bakgrund. Solonumret Fado Barroco har inte med fado att göra utan är en munter barockpastisch i Bachs eller Händels anda, den mer bagatellartade Rua da Fé låter modernare och kan associera till tonsättare som Francis Poulenc eller Darius Milhaud.

Här sjunger Camané två sånger som han tidigare har spelat in med gitarrer, den lättsamma Ela Tinha uma Amiga av Manuela de Freitas och José Mário Branco samt Alfredo Marceneiros A Casa da Mariquinhas. Det är inget fel på de nya versionerna, men har man hört gitarrvarianterna så tycker jag inte att de tillför något nytt. Ett par traditionella fados som också låter bekanta är av sedvanlig hörvärd Camanéklass men inte alltför märkliga. Men det är resten av skivan.

Camané har alltid haft en behaglig röst, och med åren har den både blivit fylligare och mer nyanserad. Camané har som ingen annan utvecklat en förmåga att gå i närkamp med orden, liksom sjunka in i texten och ta ställning till varje stavelse, något som kan ge musiken ett drag av inåtvändhet och djupsinne. Den stadiga rytmiska puls som vi är vana vid i fado blir upplöst, sångerna kan närma sig deklamation och omsorgen om varje ton likna klassisk romanstolkning, samtidigt som Camané är ytterst medveten om dynamikens betydelse för variation och uttryck. Texten lyfts fram med en stark men inte särskilt högljudd intensitet, och som lyssnare behöver man inte förstå så många av orden för att fängslas av dramatiken och inlevelsen i tolkningen. Detta är ett sätt att sjunga fado som Camané är tämligen ensam om, och pianistens följsamma känslighet understryker det utmärkt.

Camané och Laginha börjar med Não Velhas Tarde, en gammal sång som på 50-talet sjöngs av Carlos Ramos på hans typiska, hesa, avspända och godmodiga sätt. Camané attackerar den inte särskilt märkliga texten med en uppmärksamhet som får en att undra om han hittat några nya, dolda undermeningar i den. Plötsligt bli allt som sägs i denna lite schlagerbetonade sång av största vikt – jag kommer att tänka på Billie Holidays förmåga att förvandla banaliteter till drama. Det andra spåret är Com Que Voz, en av de många sånger som Alain Oulman komponerade till Amália Rodrigues. Den sorgliga texten av renässansdiktaren Luiz Vaz de Camões innebär en utmaning; det är helt enkelt mycket svårt att sjunga sången med trovärdighet. Amália kunde det, och Camané gör det på nytt.

Camané har inte sjungit Oulman särskilt ofta tidigare, men på denna skiva finns ytterligare två av hans melodier. Abandono, med en dubbelbottnad och smärtsam text av David Mourão-Ferreira, blev politiskt kontroversiell när Amália Rodrigues presenterade den och hon kunde inte framföra den från scenen, men den sjungs desto oftare numera. Camané borrar sig in i orden och sjunger en flexibel, uttrycksfull linje, helt annorlunda än den eleganta och varma tolkning Cristina Branco gjorde redan 1999, men lika effektiv. Det är texttolkning på högsta nivå. Alain Oulmans Amor É Fogo Que Arde Sem Se Ver sjöngs däremot aldrig av Amália; det är ytterligare en text av Camões, till en visartad och vacker melodi i långsamt tempo. En tilltalande anspråkslös vardaglighet präglar Se Amanhã Fosse Domingo, en komposition av Mário Laginha, medan titelsången Aqui Esta-se Sossegado är komponerad av José Júlio Paiva till en dikt av Fernando Pessoa, ytterligare två höjdpunkter på en skiva som är rik på dem. 

Pianots närvaro gör detta till Camanés mest originella album, men det också ett av de bästa med fem-sex inspelningar som kan bli klassiska. Speltiden på över 51 minuter är generös.

Ny fado på cd. Matilde Cid

Matilde Cid. Puro. EGEAC/Museu do Fado. ****

En artist på skiva och samma artist inför publik kan ge mycket olika intryck. Inte minst inom fadon, där publiken i fadons traditionella lokaler – krogar, kaféer och barer – är placerad mycket nära musikerna, ofta bara någon eller några meter ifrån. Vissa sångartister låter i denna verklighet ungefär som de gör på skiva, men vanligare är att de ger ett starkare intryck i mötet med publiken. Stämningen blir förtätad och koncentrerad, och sångartisten kan stimuleras att ge lite extra med lyssnarna just intill – ungefär som ett idrottslag kan lyfta sig inför hemmapublik.

Skivinspelningarna har sina begränsningar, även man i inspelad form kan få fram ett resultat utan de missar och små skavanker som är svåra att helt undvika i det intima mötet med publiken. Matilde Cid sjunger med starkt utspel i form av gester och mimik, energi och inlevelse i orden. Det är roligt att se henne i vekligheten. Det är också roligt att höra hennes första album Puro, även om det visuella i hennes framträdanden inte kan förmedlas. Mycket av kraften och engagemanget i hennes musik finns ändå kvar i inspelningarna. Här är hon ovanlig i dagens fado. Den hon mest påminner om är nog  Carminho.

Sångerskan kommer från regionen Alentejo i södra Portugal och har sjungit för publik sedan hon var femton. Musik tycks ha varit en väsentlig del av hennes uppväxt. Fadon upptäckte honom genom att lyssna till sångerskan Maria Teresa de Noronha. Hennes förtrogenhet med fadons uttryck känns definitivt genuin. Hennes förmåga att skapa dynamiskt varierade melodislingor verkar självfallen, och med samma naturlighet ornamenterar hon betonade stavelser med små, snabba krusiduller. I skivans sånger, som mest rör kring kärlekstemat, sjunger hon med temperament och inlevelse. Rösten är rätt kraftig med en liten heshet. Det är inte röstens skönhet som imponerar utan dess uttrycksfullhet. Matilde Cid, som uppenbarligen har avvaktat med sin skivdebut, är helt enkelt en mycket skicklig fadosångerska.

Repertoaren på skivan består av traditionell fado och nya kompositioner i samma anda och stil, plus en gammal schlagerbetonad sång, O Amor É Louco. Skivan är jämn, men jag nämner ändå Nosso Fado (Fado Alfacinha) som exempel på hur en traditionell fado kan förmedlas med intensitet i vår tid. Det är inget experimentellt i denna musik, som siktar på fadotraditionens kärna och hittar den. Matilde Cid bidrar själv med tre sångtexter. 

Sångerskans vitalitet tycks ha smittat av sig på gitarristerna, som bidrar med ett ovanligt piggt och lyhört spel. Det är omväxlande Luís Guerreiro, Bruno Chaveiro eller Pedro Viana på portugisisk gitarr, Diogo Clemente, Rogério Ferreira eller Bernardo Viana på spansk gitarr samt Francisco Gaspar på basgitarr. Det finns mycket gott att säga om Matilde Cids utmärkta debutskiva. Men inte om speltiden på bara 31 minuter. 

Den bästa nyutgivna fadon på cd under 2019

Som vanligt vid denna tid på året gör jag en genomgång av de bästa skivorna med fadomusik som utkommit under föregående år eller som jag kommenterat i bloggen då. Listan bygger inte på några objektiva kriterier – hur nu sådana skulle se ut – utan enbart på mina egna uppfattningar. Enstaka nya skivor kan ha fallit utanför mitt synfält, men sannolikt har jag fått med det mesta av det bästa som kom ut under ett år som inte var särskilt märkligt när det gäller nyutgiven fado. Snarare mediokert.

I listan finns skivor med nyutgiven fado, inte samlingar med äldre material. Dock ska sägas att albumet på plats 8 till hälften innehåller återutgivningar från 2000-talet, till hälften nyinspelningar. Jag har tidigare beskrivit skivorna i bloggen och i stället för att upprepa mina omdömen ger jag hänvisningar till de aktuella datumen. Ett fåtal av årets bästa skivor är så pass nya att jag inte ännu tagit upp dem i bloggen.

Alla topplistor börjar bakifrån. Denna är inget undantag.

10.  Carlos Leitão. Casa Vazia. Montepio. ***

Uttrycksfull sångare med en fado av traditionellt snitt. Skivan kommenterades den 3 januari 2020.

9.José da Câmara. Estrelas-guia. Sony Music. ***

En veteran som behållit sin entusiasm och levererar en trevlig skiva. Även denna presenterades den 3 januari 2020.

8. Florbela Espanca. O Fado. Seven Muses. ***1/2

En av Portugals ledande poeter vars dikter ofta blir fadotexter. Den enda antologin på listan kommenterar jag i bloggen inom kort.

7. Pedro Moutinho. Um Fado ao Contrário. EGEAC/Museu do Fado. ***1/2

En av fadons bästa sångare med en lite annorlunda skiva, men Pedro Moutinho är ändå lätt att känna igen. Se bloggen den 26 april 2019.

6. Gaspar Varela. Gaspar. EGEAC/Museu do fado. ****

Mycket ung musiker som låter oväntat mogen och rutinerad. Presenterades den 9 juni 2019.

5. Isabelinha.Canta João Ferreira-Rosa. TEJ. ****

En mindre känd sångerska i en överraskande lyckad produktion. 15 september 2019.

4. Francisco Salvação Barreto. Horas da Vida.EGEAC/Museu do Fado. ****

Övertygande debutskiva där sångaren har stöd av ett förstklassigt komp. 16 april 2019.

3. Matilde Cid. Puro. EGEAC/Museu do Fado. ****

Här anar man ett av fadons framtida stora namn i energisk, uttrycksfull musik. Ännu inte kommenterad i bloggen.

2. Aldina Duarte. Roubados. Sony Music. ****1/2

Rutinerade Aldina Duarte överraskar med att inte sjunga traditionell fado. En presentation av skivan fanns i bloggen den 13 januari 2020.

1. Camané/Mário Laginha. Aqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****

Ett förtjänstfullt samarbete mellan en ledande sångare och en intressant pianist. Den bästa fadoskivan från 2019 får också snart en kommentar i bloggen.