Den eviga Jazz på svenska

 

Musiktidskriften Lira har publicerat en lista med de hundra bästa svenska jazzskivorna. Listan är inte resultat av någon läsaromröstning, utan summan av förslag från en ganska stor skara jazzlyssnare och -kännare. På första plats hamnar Jan Johanssons och Georg Riedels Jazz på svenska, följd av Lars Gullins Danny’s Dream och Monica Zetterlunds och Bill Evans Waltz for Debbie. Viktiga namn inom svensk jazzhistoria som Esbjörn Svensson, Bernt Rosengren, Bobo Stenson, Börje Fredriksson, Nannie Porres, Eje Thelin, Bengt Hallberg, Lina Nyberg med flera hamnar på framträdande placeringar. Så ”juryn” verkar kunna sin sak.

I sin kommentar till förstaplatsen skriver Patrik Lindgren: ”Ja, vad mer finns att säga? Samtidigt: jag lyssnar och lyssnar och hör och känner nytt varje gång. Jazz på svenska är den magiskt skimrande punkten där svensk jazz och svensk folkmusik sammanstrålade. Men ingen slutpunkt, utan en startpunkt. En blick bakåt och framåt på samma gång. Vi förlorade Jan Johansson alldeles för tidigt, men musiken kommer att klinga för evigt, skänker jordad trygghet och pekar vidare framåt.”

 

Tidskriften har frågat några aktuella jazzpianister hur de ser på Jazz på svenska. Troligen var ingen av dem född då skivan spelades in i början av 60-talet. Jan Lundgren säger: ”Det är en fantastisk platta som jag njutit av många gånger! Den har definitivt varit en inspiration. Hög kvalitet rakt igenom.”  Och Lisa Ullén kompletterar: ”Jazz på svenska är för mig en platta som känns som om den alltid har funnits med. Som ett slags referens och inspiration till mitt eget pianospel. Helt klart en skiva som jag lyssnat mycket till under vissa perioder.”

 

Elise Einarsdotter: ”Jazz på svenska slungade in mig i en helt ny klangvärld och också ett helt annorlunda uttryck. Det var jazz baserat på något som var mina egna rötter, och som jag hade tillhörighet i! /…/ Den identiteten är omedelbart igenkännbar, och kan i en enda ton förmedla berättelsen om ett helt liv. Många, många år senare har Jazz på svenska samma starka effekt på mig!” Och Joel Lyssarides tillägger: ”Jag tycker att skivan är ett bra exempel på att det går att göra något som är extremt lyssningsbart och vackert utan att tumma det minsta på ens egen konstnärliga integritet. Jan Johansson har även en unik förmåga att spela vackert utan att det blir sentimentalt./…/ Urvalet av låtarna återspeglar något väldigt svenskt i sitt psalmiga, korala anslag. Det finns även något väldigt retoriskt i det sätt Jan Johansson presenterar melodierna och improviserar över dem på. Han har en förmåga att på ett övertygande sätt få mig att verkligen stanna upp för ett ögonblick och glömma allt och bara lyssna. Hur han sen gör det är fortfarande ett mysterium för mig …”

Jazz på svenska är den mest sålda svenska jazzskivan någonsin och egentligen så välkänd att den inte behöver en närmare presentation. Skivan spelades in på tre dagar och utkom 1964. Den innehåller tolv spår med svenska folkmelodier och Jan Johanssons och basisten Georg Riedels improvisationer över dem. Improvisationerna är inte särskilt vidlyftiga. Kombinationen av hänförande vackra folkmelodier och måttfull jazzimprovisation skapar variation och dynamik. Jan Johansson spelar klart och distinkt, Riedels bas är varm och fyllig. Närvaron av bara två instrument ger en avskalad musik med rum för tystnad och andning. Alla som hör skivan uppfattar en ton av vemod, och ett mycket nordiskt vemod, lika begripligt i grannländerna som i Sverige.

 

Pianiströsterna i Liras höstnummer vittnar om att Jazz på svenska var något man hörde för mycket länge sedan och sedan återkommer till då och då, genom decennierna, utan att musiken har förlorat ett uns av sin fräschör. Liras Patrik Lindgren säger att den ska klinga för evigt, och onekligen finns det något evigt kring dessa inspelningar. Jag hörde dem först i början av 70-talet (men var bekant med den inledande Visa från Utanmyra, som spelades mycket på radio). Sedan har musiken alltid återkommit och samsats med nya medieformat; nu har jag den tillgänglig som cd, i en gammal mp3-spelare och i mobiltelefonen. Många gånger har Jazz på svenska gjort mig sällskap under resor, och även när jag hör den på främmande platser berättar den om stora skogar, mörka sjöar och det nordiska vemodet. Det som är en del av det svenska och nordiska. En Dan Andersson-stämning.

 

När jag först bekantade mig med skivan arbetade jag i en stor skivbutik i centrala Stockholm. Jazz på svenska sålde alltid stadigt och särskilt inför jularna beställde vi hem massvis av den. Fortfarande går det att köpa skivan lite varstans – vilken dröm för en artist, att alltid finnas tillgänglig efter nästan sextio år! Jag har varit en trogen konsument av Jazz på svenska och köpt åtminstone tolv exemplar som presenter åt utländska vänner – och flera har vittnat om hur starkt de upplevt musiken.

 

Naturligtvis finns Jazz på svenska att lyssna på via Internet. Alla inspelningarna finns på Youtube, till exempel. Och där kan man om man vill kommentera musiken. Till sist några av många fler röster om Visa från Utanmyra. Jag har här tagit bort användarnamnen och tidsangivelsen.

 

Swedish melancholy with an old beautiful varnish of hope in solitude.

 

To me, this song perfectly encapsulates the Swede. It's a lonely, melancholic melody with a bass line that somehow offers promises of hope and brighter days. But the piano itself seems hesitant to offer such dreams and just stays the course with its solitude.

 

Detta är något av det bästa jag vet. R.I.P. Jan J.

 

Når jeg lytter til Jan Johansson Jazz på svenska, breder der sig en salig ro i mig, sådan har det været i 57 år, nu er jeg 60.

 

Jag älskar den här skivan så jävla mycket. Hälsningar från Finland!

 

Musikken til mit liv og eftermæle. Jazz på svenska, er uden sammenligning den bedste nordiske jazz udgivelse igennem tiden og man kan ikke lade være med at tænke over hvad han (Jan Johansson) kunne have bedrevet af genialiteter såfremt han ikke var blevet taget fra verden i så ung en alder.

 

A true masterpiece of an album. One of musics biggest milestones. Thanks Jan Johansson.

 

Denna (musik)skatt är den enda skatt jag gillar! Fantastisk musik, enkel som går direkt till hjärtat.

 

Svenskt vemod. Det nordiska mörkret sveper över oss ...

 

 

Cristina Brancos alter ego

Cristina Branco. Eva. SPA. ****

Cristina Branco blev i slutet av 90-talet uppmärksammad för sin eleganta och lyriska uttolkning av fado. Under många år levererade hon fina exempel på modern fado i en egen och personlig stil, men började också vidga repertoaren. På sina senaste album sjunger hon inte fado alls, även om musiken ibland tematiskt och till uttrycket har vissa likheter med fadomusik. Snarast kan den beskrivas som en sofistikerad och omsorgsfull viskonst till genomarbetade och luftiga arrangemang. Länge har Cristina Branco presenterat album som är samlade kring ett tema.

Temat denna gång är lite udda. Eva är ett slags alter ego för sångerskan, funderingar kring en person som hon hade kunnat vara om hon inte var Cristina Branco. Hon presenterar henne som född 2006 men redan 34 år gammal vid födseln, det vill säga i Brancos ålder. Och hon föddes vid Louisiana, konstmuseet utanför Helsingör varifrån Cristina Branco säkerligen har fina minnen från någon konsert (museet har anordnat fadokonserter flera gånger). Den som nu väntar sig höra Cristina Branco sjunga på danska blir kanske ändå inte så överraskad av att hennes alter ego Eva behärskar portugisiska utmärkt.

Sångerskans tankar bakom skivan är intressanta att ta del av, men det är ändå musiken som får argumentera, inte idéerna bakom den. Här finns tio sånger som tillsammans varar drygt 36 minuter. Alla är nyskrivna. Branco har själv skrivit en text till Bernardo Coutos musik och för två av texterna svarar Pedro da Silva Martins, som tidigare har skrivit en hel del åt gruppen Deolinda (och även åt andra). Övriga upphovsmän är inte särskilt kända, unga musiker som fått och tagit chansen att skriva åt Cristina Branco. Kompet består av musiker som Cristina Branco har samarbetat med i flera år. Bernardo Couto spelar portugisisk gitarr, Bernardo Moreira kontrabas och Luís Figueiredo piano, hammondorgel och i några fall slagverk. Kompmusikerna deltar också som liten kör i ett par korta avsnitt. Alla är utomordentliga, rutinerade musiker och kompet klanderfritt.

Cristina Branco är en artist med stor integritet, och hon tycks inte ha haft några topplistor i synfältet när hon valde material. Det är få av sångerna som fastnar vid första lyssningen; jag uppskattade Delicadeza, den lätt ironiska Inferno do Céu och slutnumret Leva direkt, men flera av sångerna är inte bara obekanta för lyssnaren utan också lite motspänstiga och säkert även knepiga att sjunga. Maria är en sång med så pass obestämd melodik att det är tack vare sångerskans diktion och hennes rösts fina bärighet som en melodisk linje bildas. Jag tycker Cristina Brancos satsning på nytt material och nya upphovsmän och hennes vägran att åka snålskjuts på andra artisters framgång är mycket respektabla. Men, som sagt, de innebär en viss tröskel. 

Brancos tematiskt sammanhållna album med nytt material till samma komp innebär att hennes senare skivor (de närmast föregående är Menina 2016 och Branco 2018) är ganska lika varandra. Eva är ungefär av samma klass som de nämnda. Cristina Branco sjunger som vanligt omsorgsfullt och med kontroll över varje stavelse, musikaliskt och känsligt, och det är roligt att höra hennes lyriska sopranröst vad hon än sjunger. På denna skiva har hon avsevärd hjälp av arrangemangen, som är intelligenta och varierade. Alla musikerna svarar gemensamt för arrangemangen. En välgjord skiva i flera avseenden – men jag misstänker att jag inte kommer att återkomma till den lika ofta som till Cristina Brancos tidigare album Murmúrios (1999), Ulisses (2005), Live (2006) och Não Há Só Tangos em Paris  (2011).

Texterna till sångerna finns med, men i så liten teckenstorlek att även människor med normal syn bör använda förstoringsglas. Uppgifterna om musikerna är skriven med vit text på ljusgrå bakgrund, vilket ger minimal läsbarhet. De som utformar cd-omslag och -bilagor till ny fado visar ofta stor okunnighet om vad som är läsbart och lägger hinder i vägen genom hopplösa färgkombinationer. Det är inte musikernas fel, men om de hade önskat att vi lyssnare skulle titta närmare på texterna, så kunde de ha sett till att de gick att läsa utan förstoring.

Ny fado på cd. Camané & Mário Laginha

Camané & Mário Laginha. Aqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****

När fadon hade börjat återvinna en del av den popularitet den hade förlorat under 70- och 80-talen blev Camané snart en av de mest framträdande sångartisterna. På skiva har vi kunnat höra honom i en rad album i nästan 25 år. Han har själv hunnit bli 52 när han utger denna skiva tillsammans med pianisten Mário Laginha. Det är det första albumet där Camané genomgående sjunger till piano i stället för de vanliga gitarrerna. Fado till piano kan ibland leda till att musiken påminner om klassisk musik eller förfinad viskonst, och så är det i vissa spår här också, men den förblir ändå omisskännlig fado, en musik som Camané har förblivit trogen genom hela sin karriär.

De båda musikerna står sida vid sida på omslaget, deras namn skrivs med lika stora versaler. Det handlar om ett samarbete baserat på mångårig bekantskap, rutin och djup kompetens, ett samförstånd kring ord och ton. Laginhas viktiga roll understryks av att han har två solonummer på skivan. Dessa, liksom hans lyhörda samspel med rösten, vittnar om att han har en klassisk bakgrund. Solonumret Fado Barroco har inte med fado att göra utan är en munter barockpastisch i Bachs eller Händels anda, den mer bagatellartade Rua da Fé låter modernare och kan associera till tonsättare som Francis Poulenc eller Darius Milhaud.

Här sjunger Camané två sånger som han tidigare har spelat in med gitarrer, den lättsamma Ela Tinha uma Amiga av Manuela de Freitas och José Mário Branco samt Alfredo Marceneiros A Casa da Mariquinhas. Det är inget fel på de nya versionerna, men har man hört gitarrvarianterna så tycker jag inte att de tillför något nytt. Ett par traditionella fados som också låter bekanta är av sedvanlig hörvärd Camanéklass men inte alltför märkliga. Men det är resten av skivan.

Camané har alltid haft en behaglig röst, och med åren har den både blivit fylligare och mer nyanserad. Camané har som ingen annan utvecklat en förmåga att gå i närkamp med orden, liksom sjunka in i texten och ta ställning till varje stavelse, något som kan ge musiken ett drag av inåtvändhet och djupsinne. Den stadiga rytmiska puls som vi är vana vid i fado blir upplöst, sångerna kan närma sig deklamation och omsorgen om varje ton likna klassisk romanstolkning, samtidigt som Camané är ytterst medveten om dynamikens betydelse för variation och uttryck. Texten lyfts fram med en stark men inte särskilt högljudd intensitet, och som lyssnare behöver man inte förstå så många av orden för att fängslas av dramatiken och inlevelsen i tolkningen. Detta är ett sätt att sjunga fado som Camané är tämligen ensam om, och pianistens följsamma känslighet understryker det utmärkt.

Camané och Laginha börjar med Não Velhas Tarde, en gammal sång som på 50-talet sjöngs av Carlos Ramos på hans typiska, hesa, avspända och godmodiga sätt. Camané attackerar den inte särskilt märkliga texten med en uppmärksamhet som får en att undra om han hittat några nya, dolda undermeningar i den. Plötsligt bli allt som sägs i denna lite schlagerbetonade sång av största vikt – jag kommer att tänka på Billie Holidays förmåga att förvandla banaliteter till drama. Det andra spåret är Com Que Voz, en av de många sånger som Alain Oulman komponerade till Amália Rodrigues. Den sorgliga texten av renässansdiktaren Luiz Vaz de Camões innebär en utmaning; det är helt enkelt mycket svårt att sjunga sången med trovärdighet. Amália kunde det, och Camané gör det på nytt.

Camané har inte sjungit Oulman särskilt ofta tidigare, men på denna skiva finns ytterligare två av hans melodier. Abandono, med en dubbelbottnad och smärtsam text av David Mourão-Ferreira, blev politiskt kontroversiell när Amália Rodrigues presenterade den och hon kunde inte framföra den från scenen, men den sjungs desto oftare numera. Camané borrar sig in i orden och sjunger en flexibel, uttrycksfull linje, helt annorlunda än den eleganta och varma tolkning Cristina Branco gjorde redan 1999, men lika effektiv. Det är texttolkning på högsta nivå. Alain Oulmans Amor É Fogo Que Arde Sem Se Ver sjöngs däremot aldrig av Amália; det är ytterligare en text av Camões, till en visartad och vacker melodi i långsamt tempo. En tilltalande anspråkslös vardaglighet präglar Se Amanhã Fosse Domingo, en komposition av Mário Laginha, medan titelsången Aqui Esta-se Sossegado är komponerad av José Júlio Paiva till en dikt av Fernando Pessoa, ytterligare två höjdpunkter på en skiva som är rik på dem. 

Pianots närvaro gör detta till Camanés mest originella album, men det också ett av de bästa med fem-sex inspelningar som kan bli klassiska. Speltiden på över 51 minuter är generös.

Julstämning med Maria Ana Bobone

Maria Ana Bobone. Presente de Natal. Montepio.

En strålande sommardag lyssnar jag igenom Maria Ana Bobones skiva Presente de Natal. Genast sprider sig en julstämning i rummet. Och det är en julstämning som man kan stå ut med – inte köpruschens och varuhusens jul, inte vinterkylans eller Kalle Ankas, utan julen som religiös högtid. Skivan utkom som bilaga till en tidskrift i slutet av 2018 och kan inte köpas i skivhandeln. Men det går bra att lyssna på den hur mycket som helst på Maria Ana Bobones hemsida, https://www.mariaanabobone.com.

Alla sångerna på skivan handlar inte om julen, men de faller väl in i den dominerande stämningen. Bobone sjunger tillsammans med en kör och orkester som allas Emotion, ledda av Manuel Rebelo, som också spelar piano. Och sjunger på två av spåren. Det är Franz Schuberts Ave Maria och César Francks Panis Angelicus, två sånger som vanligen framförs av operaröster. När det gäller vokal prakt och sångteknik kan det vara vanskligt att jämföras med operaartister, och därför är det finurligt att göra om sångerna till duetter, något annorlunda, genom Rebelos medverkan. För övrigt sjunger han riktigt bra.

Maria Ana Bobone är känd som uttolkare av fado, men hon är inte uppväxt med den musiken utan lärde fadon sig som vuxen. För artister med den bakgrunden tror jag det ligger nära till hands att pröva sin förmåga i annan musik, och den här skivan har mycket lite med fado att göra. Dock finns här med en Ave Maria av Frei Hermano da Câmara, som är en känd fadosångare med en topp för några decennier sedan; han är en konsekvent religiös förkunnare i sin fado och ganska ensam om det. Ave Maria är en vacker komposition som jag tidigare hört i en version med den fina sångerskan Teresa Tapadas, vars tolkning för mig vinner över Bobones, även om hon också sjunger den omsorgsfullt och säkert.

Maria Ana Bobone har, med musikutbildning i botten, en elegant och smakfull framtoning även när hon sjunger fado. Hon är musikalisk, har en vacker, varm sopranröst som hon hanterar med skicklighet. Hon är en lyrisk sångerska, och man kan därför bli överraskad när hon i Amazing Grace också visar en oväntad kraft. Men annars är musiken mera återhållen och innerlig. På skivan finns flera folksånger, och det är i sångerna med folklig prägel som hennes röst och sångsätt kommer bäst till sin rätt. En folklig ton finns också i en sång av Madalena Raposo, Luz Terna e Suave, ett av skivans bästa nummer. Det finns flera andra sångerskor i dagens fado som har intresse för folkmusik av mera lantligt slag. Jag tror att Bonone har ovanligt bra förutsättningar att fördjupa sig i sådan musik om hon skulle vilja. 

Den enda sången i snabbt tempo är Hallelujah av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein, ett radarpar inom amerikanska evergreens. Texten, som enbart består av ordet ”hallelujah”, är förstås inget av Hammarsteins mera anmärkningsvärda alster.

Julskivor är jag normalt inte särskilt tilltalad av, men Presente de Natal (som betyder julklapp för att skivan var en tidskriftsbilaga) är en tilltalande produktion, väl sjungen och med ett allvar och en omsorg som alltför ofta hamnar i skymundan under juletid.

Cristina Branco på Uppsala Konsert & Kongress

Sångerskan Cristina Branco, som den 23 maj uppträdde på Uppsala Konsert & Kongress, har alltid varit en sökande artist som velat utveckla fadon, musikaliskt och textmässigt, och vidga dess uttryckssfär genom att lansera mycket nytt material. Hon har heller inte dragit sig för att träda över fadons gränser eller emellanåt sjunga på andra språk än portugisiska. Också med sin sofistikerade och eleganta sångstil har hon gått sin egen väg. Efter en verksamhet på skiva och scener under över tjugo år har hon samlat på sig en ansenlig repertoar ur vilken många varierade konsertprogram kan komponeras.

Cristina Branco sjöng under Uppsalakonserten flera renodlade fados, och det är ingen tvekan om att denna musik mottogs mest entusiastiskt av publiken i den till cirka tre fjärdedelar fullsatta lokalen. Hon kunde alltså lätt ha vunnit publikens gunst omedelbart genom att öppna med ett par handfasta fados. Men valde i stället uppförsbacken och inledde med ett knippe mer eller mindre nyskrivna sånger, som Eu por Enganar från det senaste albumet Branco (Universal 2018), den mjukt melodiska Alvorada från det närmast föregående Menina (Universal 2016) och titelsången från albumet Não Há Só Tangos em Paris (Universal 2011), plus några sånger som jag aldrig hört förut – kanske inslag i ett kommande album. Fina sånger, men obekanta för nästan alla i publiken. Hela konserten var på portugisiska med undantag för en sång på spanska och en på engelska.

Fadon kom tydligare in i programmet efter ungefär halva konserten. Dels ett par mera udda nummer, troligen skrivna just för Cristina Branco, och några mer välbekanta fados. Två av dem var traditionella, Fado Menor och Fado Tango, och båda sjöng hon i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade, Os Meus Olhos São Dois Círios respektive  Cansaço. Água e Mel, en komposition av Miguel Ramos, är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer.

Cristina Branco kompades av Luís Figueiredo, piano och rytminstrument, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Kanske borde jag lägga till ordet troligen i påståendet; sångerskans presentationer av musikerna hördes inte genom applåderna och konsertarrangören tog slarvigt och nonchalant nog inte med namnen i sin information om konserten. Vanligen brukar en fadokonsert innehålla ett instrumentalnummer där särskilt gitarristerna får visa vad de kan, men det saknades under denna konsert. Kompmusikerna spelade entusiastiskt och skickligt men fick en något tillbakadragen roll. Det var sångerskan som var centralpunkt.

Och jag har sällan hört Cristina Branco sjunga så bra som denna kväll. Prestationens halt är imponerade med tanke på repertoarens variation och den tekniska utmaningen i en del av sångerna. Cristina Branco har haft massvis med konserter under många år och är en rutinerad, säker och avspänd scenartist, men med en stor noggrannhet i sin frasering och tonbildning. Hon var bra i allt hon sjöng, men särskilt till sin fördel i långsamma sånger med återhållet komp, som i den vackra Quando Julgas Que Me Amas, ett av extranumren. Där kan hennes klara, vackra röst vila på långa toner och röra sig genom känsliga, nyanserade melodislingor i en musik som erinrar om klassisk romans. Vid sådana ögonblick var publiken hänförd och man hade kunnat höra den omtalade knappnålen. 

En fin och omväxlande konsert med ett par udda och oväntade inslag i form av fågelkvitter och en falskspelande speldosa. En eloge till arrangören för en lugn och stabil ljussättning och scenbild. Lokalen är utmärkt för denna typ av konsert. Av bekvämlighetsskäl önskar jag Cristina Branco till Stockholm nästa gång, men Uppsala har en lokal som väl matchar de bästa i Stockholm, och det är inte så långt till Uppsala. Däremot finns en större publik i Stockholm – inte minst en portugisisk publik som inte hade hittat vägen till Uppsala denna kväll.

Paus från fadon: Mafalda Arnauth och Maria Ana Bobone

Det är inte ovanligt att artister som blivit kända inom fadon prövar på annan musik emellanåt. Tidigare har jag skrivit i bloggen om Carminhos brasilianska utflykt med musik av Tom Jobim (21 december 2016), Cristina Brancos sofistikerade viskonst med nyskrivna sånger på skivan Branco (12 april 2018) och Cuca Rosetas julskiva från förra året (21 november 2018). Att man tillfälligt lämnar fadon faller sig naturligt för artister som vill utvecklas, lära något nytt eller tillämpa lärdomar från fadopraktiken i annan musik. Här tar jag upp två ytterligare två exempel, Mafalda Arnauths Terra da Luz (Parlophone) och Maria Ana Bobones Smooth (K Branca Music). Båda skivorna utkom 2015 och kan vara svåra eller omöjliga att få tag på i handeln, men Bobones finns på Spotify och Arnauths i olika Youtubefiler.

Varken Anauth eller Bobone är uppvuxna med fadon. Mafalda Arnauth kom i kontakt med den under sin studietid, Bobone genom att fadosångaren João Braga hörde henne och bjöd in henne att medverka på en av hans konserter. Kanske ligger det närmare till hands att pröva på annan musik än fado för artister som inte har med den sedan barnsben. Båda sångerskorna tillhör emellertid de främsta och mest personliga artisterna i den nya fado som kommit fram sedan 90-talet. Mafalda Arnauth har hela sin verksamhet svarat för mycket av sitt material, både som textförfattare och kompositör, och har därför inte varit särskilt beroende av standardrepertoar. Maria Ana Bonone spelar piano och ackompanjerar gärna sig själv. Unikt i dagens fado.

Musiken på Mafalda Arnauths Terra da Luz är svår att hänföra till en genre. Det är som sagt inte fado. Det är heller inte pop eller jazz. Eftersom hon sjunger på portugisiska (utom i en sång med en egen text på spanska) vänder hon sig tydligen till en inhemsk publik. Hon är själv upphovskvinna till text eller/och musik till de flesta av skivans sånger. Hon ackompanjeras av en liten ensemble med gitarrer, piano, accordeon och slagverk. Arrangemangen är smakfulla och musikerna spelar utmärkt, men Mafalda Arnauths distinkta, lätt igenkännliga röst är musikens centrum. Hon har som så ofta en känsla för poetiska och lite drömska stämningar, och hon sjunger eftertänksamt, lite dröjande i de tolv sångerna. Påfallande är sångerskans avspända handlag. Jag tycker den här skivan är trevlig. Den närmar sig populärmusiken utan att vara inställsam eller publikfriande. Melodierna fastnar inte direkt – ingen av dem skulle hävda sig i Eurovision Song Contest, till exempel – utan kräver förnyat lyssnande, vilket jag tycker de förtjänar.

Mafalda Arnauth.

År 2012 gav Maria Ana Bobone ut skivan Fado & Piano (Kb) med egna arrangemang samt pianokomp till en rad fados. Samma roll har hon på Smooth, men här är repertoaren en annan. Sångerskan sjunger genomgående på engelska till eget komp och några andra musiker, som Eurico Machado på olika slags gitarrer och Rodrigo Serrão, bas med mera. Tillsammans med Bobone har dessa två också deltagit som upphovsmän till de flesta sångerna, det rör sig alltså om nya sånger, inte standardnummer. Liksom på Arnauths skiva är arrangemangen lyckade. Och även här är det sången som är bärande. Maria Ana Bobone är en mycket bra sångerska med en vacker röst, fin känsla för detaljer och uppenbar musikalitet. Ibland låter det lite jazzigt, utan att vara jazz. Henne framtoning är sober intill elegant, även när hon sjunger fado. Jämförd med Mafalda Arnauths Terra da Luz är materialet lättare att ta till sig, och åtminstone sånger som My Wings och Morning Smile borde ha haft sin chans att nå en stor publik, men om så verkligen skedde är mig obekant.

Maria Ana Bobone.

Båda de här skivorna är lyckade utflykter från fadon, och jag lyssnar med nöje på dem, om än inte särskilt ofta. Och jag hoppas att båda sångerskorna stannar kvar inom fadon. Bevisen för att de kan bidra på ett intressant sätt där är uppenbara och talrika.

Den bästa nyinspelade fadon från 2018

Som alltid vid denna tid på året sammanfattar jag utgivningen av nyinspelad fado under det gångna året genom att välja ut de bästa skivorna. ”Nyinspelad” innebär att inga samlingar med äldre fado ingår. Rangordningen och urvalet är förstås mina egna. Fadoåret på skiva var som helhet hyggligt men långt ifrån enastående.

Två brasklappar denna gång. 1) En ung, lovande sångare som heter Miguel Xavier gav ut en debutskiva i slutet av året. Den har jag inte hört och vet därför inte om den skulle platsa på listan. 2) Med på listan finns också Cristina Brancos skiva Branco, vars innehåll mera kan beskrivas som sofistikerad vismusik än fado, och sångerskan har heller inte hävdat att det är en fadoskiva. Men eftersom Cristina Branco har profilerat sig som fadosångerska och musiken på den nya skivan delvis är influerad av fado får den ändå komma med.

Alla skivorna har jag tidigare tagit upp i bloggen. Den som önskar en utförligare beskrivning har nytta av angivna datum. Som alla topplistor börjar denna i slutet.

10. Sandra Correia. Aqui Existo. Egeac/Museu do Fado. 25 november.

Sångerskan är mera imponerande i verkligheten än på skiva, men albumet kan ändå ge en viss bekantskap med hennes musik.

9.Duarte. Só a Cantar. Alain Vachier Music Editions. 31 mars.

Samma sak gäller Duarte, som här presenterar ett ambitiöst och genomarbetat album.

8. Pedro Galveias. Ruas do Meu Fado. SPA. 26 mars.

Genuin och autentisk fado i traditionell stil, kompetent och engagerat.

7. José Manuel Barreto. Porta 313. Egeac/Museu do Fado. 25 november.

En veteran med en mild lyrisk baryton och påtaglig känsla i sina uttolkningar av främst traditionell fado.

6. João Farinha. Sim. Fado ao Centro. 29 december.

Coimbrafadons största namn för närvarande. Skicklig sångare och även flitig som upphovsman.

5. Cristina Branco. Branco. Universal. 12 april.

Se noteringen ovan. Oavsett vad man vill kalla musiken är sångerskan mycket skicklig, sökande och kreativ.

4. Mariza. Mariza. Warner Music. 10 december.

Ett ojämnt album där höjdpunkterna är mycket höga och lyfter albumet.

3. Maria Emília. Casa de Fado. Edições Valentim de Carvalho. 25 november.

En pigg och energisk debut med en ny sångerska som lyfts fram av ett suveränt komp. 

2. Katia Guerreiro. Sempre. Egeac/Museu do Fado. 10 december.

Pålitlig och trogen den traditionella fadon har Guerreiro gjort ännu ett nyanserat och inspirerat album.

1. Carminho. Maria. Warner Music. 18 januari 2019.

Lite ojämn är Carminho på sitt femte album, men topparna vittnar om en energisk, personlig och kreativ sångerska som både är lovande och redan ledande inom dagens fado. 

Cristina Branco på Fasching

Den 9 maj hade Cristina Branco konsert på Fasching. Hon har varit i Stockholm många gånger, men detta var första gången hon uppträdde i jazzlokalen. Jämfört med Södra teatern, Konserthuset och Kulturhuset, där jag hört henne tidigare, erbjuder Fasching en intimare miljö där en del av åhörarna sitter just intill musikerna, och det kortare avtåndet mellan publik och artister påminner om fadohus i Lissabon, speciellt som en del av besökarna äter i anslutning till konserten. Jag tycker den här miljön är till fördel både för artister och publik, även om den innebär att publiken blir begränsad.

Cristina Branco sjöng till komp av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, klaviatur, och Bernardo Moreira, kontrabas, musiker som hon samarbetat med länge och som samspelar med stor lyhördhet. Konserten var ett inslag i en turné för att lansera den nya skivan Branco, som jag presenterade i bloggen den 12 april. Dagarna omkring den 9 maj uppträdde hon i våra grannländer, och många liknande konserter har tidigare ägt rum på kontinenten.

Branco innehåller enbart nyskrivna sånger, och Cristina Branco sjöng de flesta av dem. Det hade varit enklare att vinna publikens gunst genom att inleda med några välkända fadonummer, men Branco smeker inte publiken särskilt mycket medhårs utan väntade med standardrepertoar till konsertens andra hälft. Hon tog då upp två traditionella fados, Fado Menor och Fado Súplica, samt två sånger ur Amália Rodrigues repertoar, Água e Mel samt Esta Pena de Mim. Därtill en fado som hon lanserade för många år sedan, Sete Pedaços de Vento. Detta var egentligen allt som publiken kunde känna igen (de som inte hört Cristina Brancos fyra senaste album) under två timmars musik. Utöver materialet från Branco sjöng hon tre nummer ur den förra skivan Menina, ett från albumet Alegria (2013) och ett från Não Há Só Tangos em Paris (2011). (Samtliga album är utgivna av Universal.)

Av alla dessa nya sånger är det egentligen bara den vackra Alvorada och den muntra Boatos från Menina och Aula de Natação från Branco som har förutsättningar att sälla sig till standardrepertoaren. De övriga nya sångerna har publiken (de som inte har skivorna) troligen hört för sista gången. Cristina Branco har en avspänd och naturlig framtoning, men är en tekniskt driven sångerska, och många av hennes sånger är helt enkelt för knepiga att ta upp för andra artister och kanske också något obekväma för publiken. Hon sjöng som vanligt med en osviklig klar sopran med fin bärighet och vacker klang, uttrycksfullt med engagemang för texterna.

Kompet skiljer sig från fadons vanliga genom att den spanska gitarren saknas. Den ersätts av pianot, som emellanåt har samma funktion, att understryka rytmen, men det används också mera solistiskt. Detta är till men för den portugisiska gitarren, som hamnar på en mera undanskymd plats än normalt, och det känns lite som slöseri att en så skicklig och kreativ gitarrist som Bernardo Couto inte framhävs mera, till exempel med ett instrumentalnummer.

Cristina Branco är en oerhört rutinerad artist som alltid är noggrann och väl förberedd och hon sjunger praktiskt taget aldrig en falsk ton. Även om det borde gå en hel del slentrian i så många konserter med likartat innehåll uppträder hon ledigt, med charm och värme, något som lokal och publik påverkar – jag har bara hört en konsert med en Branco som lät oengagerad, och det var i ett ödsligt och avvaktande konserthus för över tio år sedan. Den eviga frågan om det verkligen är fado hon sjunger kan besvaras både med ja och nej. Men frågan känns ovidkommande när man hör henne sjunga till detta förnämliga komp. Hon är övertygande och intressant vad hon än sjunger. Hon är säkert tillbaka om något år med nya sånger, och en del äldre. Varför inte på Fasching igen?