August Strindberg, Esplanadsystemet

 

Georges-Eugène Haussmann (1809–91) var en fransk stadsplanerare som förknippas med ombyggnaden av Paris under senare hälften av 1800-talet. Gamla förfallna, trånga och osunda kvarter skulle ersättas av luft och ljus i form av parker och breda boulevarder. Haussmann hade ett avgörande inflytande över Paris utformning, men tanken på öppna, breda paradgator fick många resultat även i andra europeiska städer. I Stockholm har vi esplanader som Valhallavägen, Karlavägen, Ringvägen, Drottningholmsvägen med flera. Haussmanns vision om en renare och sundare stad blev inte helt realiserad, men han kan förstås inte klandras för att boulevarderna under 1900-talet blev fyllda av bilkaravaner som spydde ut avgaser och förvandlade Paris vita byggnader till ljusgrå.

När August Strindberg (1849–1912) år 1883 publicerade dikten Esplanadsystemet var han inspirerad av Haussmanns stadsplaneidéer. Men Strindberg ville också röja upp i ett förlegat och unket konservativt tänkande med nationalism och klassklyftor. Dikten skrevs under Strindbergs radikala period då han publicerade flera verk med en klart samhällskritisk tendens. Till exempel Det nya riket från 1882. Dikten Esplanadsystemet tål att läsas även i vår tid. Bilderna här har egentligen inget med avenyer att göra; de är från byggen av ett sjukhus och ett bostadsområde på Södermalm i Stockholm 2019.

 

Där gamla kåkar stodo tätt 
och skymde ljuset för varandra, 
dit sågs en dag med stång och spett 
en skara ungfolk muntert vandra.

     Och snart i sky 
     stod damm och boss, 
     då plank och läkt 
     de bröto loss.

     Det ruttna trät, 
     så torrt som snus, 
     det virvlar om 
     med kalk och grus.

     Och hackan högg 
     och stången bröt 
     och väggen föll 
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev 
     och tången nöp, 
     att taket föll 
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk 
     man sig beger, 
     från syll till ås, 
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi 
och ser med häpnad hur man river. 
Han stannar; tyckes ledsen bli, 
när bland ruinerna han kliver.

”Vad skall ni bygga här, min vän? 
Skall här bli nya Villastaden?” 
”Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för Esplanaden!”

”Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –” 
”Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?” 

 

 

Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

Tre prosadikter av Artur Rimbaud

Dessa prosastycken är, liksom dikterna i föregående blogginlägg, hämtade från Dikter och diamantprosa av Artur Rimbaud (FiBs Lyrikklubb 1965) i översättning av Helmer Lång.

Det är förvisso samma landskap

Det är förvisso samma landskap. Mina föräldrars lantliga hus detsamma: själva salen där dörrstyckena består av rödmålade herdescener, med vapen och lejon. För middagen finns en salong, med vaxljus och viner och lantliga paneler. Matbordet är mycket stort. Tjänsteflickorna! De är många, såvitt jag kan minnas. – Där fanns en av mina forna unga vänner, präst och klädd som präst; nu förstår jag: det var för att bli friare. Jag minns hans rum i purpur, med fönsterrutor av gult papper: och hans böcker, dolda, som hade legat i oceanens vatten!

För egen del var jag överlämnad åt mig själv, i detta oändliga lanthus: jag läste i köket, torkade smutsen av mina kläder inför gästerna vid konversationerna i salongen: hetsad ända till döden av sorlet från morgonens mjölk och det gångna seklets natt.

Jag befann mig i ett mycket mörkt rum: vad gjorde jag? En tjänsteflicka kom nära intill mig: jag kan säga att det var en liten hund: fastän hon var vacker och för mig ägde en outsäglig moderlig förnämhet: ren, uppenbar, alldeles förtjusande! Hon knep mig i armen.

Jag påminner mig inte ens hennes ansikte: lika lite som jag påminner mig hennes arm, vars hud jag rullade mellan mina två fingrar: inte heller hennes mun som min egen sög till sig likt en förtvivlad liten våg, som oavlåtligt spränger sig in i något. Jag vräkte henne baklänges i en korg med kuddar och segelduk, i ett mörkt hörn. Jag påminner mig inte längre mer än hennes vita spetsbyxor. – Sedan, o hopplöshet! suddades skiljevägen ut och blev till trädens skugga och jag försjönk i nattens ömma sorgsenhet.

Being beautious

Framför ett snöfält en högrest varelse av fulländad Skönhet. Dödsväsningar och virvlar av dov musik får den underbara kroppen att stiga, förstoras och skälva som en spöksyn; scharlakansröda och svarta sår lyser i den härliga huden. Livets egna färger mörknar, dansar, och upplöses omkring Visionen, över marken. Och rysningarna bryter fram och växer i styrka, och medan den ursinniga brygden av dessa fenomen laddas med de dödliga väsningarna och de hesa toner som världen, långt bakom oss, kastar mot vår moder av skönhet – så, viker hon undan, reser sig. Åh! Våra benknotor ikläder sig en ny, älskande kropp.

O det askfärgade ansiktet, skölden av hår, armarna av kristall! idealet som jag måste störta mig över tvärs genom vimlet av träd och lätt luft!

Stad

Jag är en flyktig och inte alltför missnöjd medborgare i en huvudstad som anses modern emedan alla kända stilar har undvikits i husens inre och yttre utsmyckning liksom i stadsplanen. Här skulle ni inte kunna peka på spåren av något vidskepelsens monument. Moralen och språket har inskränkts till sina enklaste uttryck, äntligen! Dessa millioner människor som inte har behov av att känna varandra, de uppfostras, utbildas och åldras så lika, att deras levnadslopp måste vara många gånger kortare än vad en tokig statistik räknar ut för kontinentens folk. Så ser jag från mitt fönster, genom den tjocka, eviga kolröken – våra skogars skugga, vår sommarnatt! – nya syner sväva fram, nya hämndegudinnor framför min lantgård som är mitt fosterland och hela mitt hjärta, för att allt här liknar den – Döden utan tårar, vår verksamme betjänt och uppassare, en förtvivlad Amor och en snygg Förbrytelse som gnäller i smutsen på gatan. 

Tre dikter av Artur Rimbaud

Den franske diktaren Artur Rimbaud (1854–91) har gått till historien som ett ungt, brådmoget poetiskt geni som blommade upp tidigt och vissnade i förtid. De två första dikterna här är skrivna av en sextonåring, den tredje är odaterad men troligen ett par tre år yngre. När Rimbaud övergav poesin vid tjugo års ålder hade han utgivit en bok, En tid i helvetet från 1873. Tillsammans med kolleger som Charles Baudelaire, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé stod Rimbaud för en litteratur som i efterhand framstår som födelsen för symbolismen och modernismen inom poesin. Ur svenska Wikipedias utförliga text om poeten citerar jag:

Han anses synnerligen nyskapande och originell som poet. Tillsammans med den äldre Charles Baudelaire ses han som en viktig föregångare till den franska symbolismen på 1880-talet, men även till modernismens litteratur och enskilda internationella poeter under hela 1900-talet. Hans verk Les Illuminations blev när det kom ut 1886 ett viktigt tillskott i den inledande symbolistiska rörelsen. Genom verket blev han på kort tid ett stort namn i den samtida litteraturen, även om han själv hade lämnat det litterära livet. Omkring sekelskiftet var Rimbaud ett känt och uppmärksammat namn inom hela det europeiska kulturlivet, och i litteraturkretsar fortsatte såväl hans poesi som hans livsöde att attrahera. /,,,/ 

Ett viktigt och för den tiden nyskapande drag i Rimbauds poesi är hur det poetiska språket används som redskap för fantasin snarare än för att återge referenser och konventioner. Orden och språket är självständigt, och målet är att få dem att uttrycka någon form av ny, djup och hittills fördold sanning. I ett brev /,,,/ 1871, ett brev som inom Rimbaudforskningen ofta kallas för ”skådarbrevet”, skriver Rimbaud att diktaren måste göra sig ”skådande genom en lång, väldig och genomtänkt desorganisation av alla sinnen.”

Efter att ha dragit sig tillbaka från litteraturen levde Rimbaud ett dramatiskt och kringflackande liv på olika ställen i Europa, Afrika och Asien. Han livnärde sig bland annat som arbetsledare vid ett bygge, handelsresande och tolk. Den mystiska dikten Stockholm nedan skrevs flera år innan Rimbaud verkligen kom till den svenska huvudstaden, då som anställd vid en kringresande cirkus. I Sverige introducerades Rimbaud genom översättningar av Gunnar Elelöf på 30-talet.

Dikterna här kommer från volymen Dikter och diamantprosa i tolkning av Helmer Lång (FiBs Lyrikklubb 1965). I nästa blogginlägg finns ett par exempel på Rimbauds kortprosa ur samma volym.

I blåa sommarkvällar vill jag vandra mot

ett fält med mogen säd: i gräset vill jag stanna

och drömma när jag känner svalkan mot min fot.

Jag låter vindens strömmar bada hår och panna.

Jag vill i tystnad gå, jag tänker ingenting:

men i mitt hjärta skall en ändlös kärlek brinna.

Och i Naturen vill jag ströva länge kring

i fjärran, fjärran – lycklig där som med en kvinna.

Den sovande i dalen

En glänta: på de gröna gräsen stänker

bergbäcken sjungande sin spetsbrodyr

av silver, som en guldsköld solen blänker

och pärlskum i den lilla dalen yr.

Med nacken badande i lummig ljung,

med håret flytande i sol på ängen

och munnen öppen sover där en ung

soldat, blek, i den gröna sängen.

Han sover med sin fot bland liljor, smilar

som barnet gör i feber, där han vilar.

Han fryser: jord, ge honom skydd och tröst!

Till denna ynglings soliga alkover

når ingen doft. Med handen slapp han sover

i ro. Han har två röda skotthål i sitt bröst.

Stockholm

Al. Kämpe. Kristersson,

Kavallberg, Wolfenström,

– O Krakar! – Erlandsson,

– Kristusar! – Fatterström!

King, Jakob, Gotthardsson!

Ahl, Lydig, Wennerström!

Lamm, Mossberg, Eskilsson,

Carolus Kvick! – en Ström

av Gracer! Taggighet!

Skokräm, en oljig bit!

Mögliga bröd, med sprit!

Ni Blinda! – men vem vet? –

Poliser, Prinsar hemma!

– Hör kristlighetens stämma!

Nynorsk läsövning. Fyra dikter av Tarjei Vesaas

Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897–1970) har haft många läsare i vårt land. Han skrev prosa, dramatik och lyrik och är mest känd som romanförfattare. Några av de böcker som översatts till svenska är Huset i mörkret, Det stora spelet, Blekplatsen, Isslottet, Fåglarna, Broarna och Båten om kvällen. År 1964 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet. Nyligen utkom Staffan Söderbloms nya, utmärkta översättning av Fåglarna, som jag nämnde i bloggen den 7 april i år. 

Vesaas var en fin, sparsmakad stilist med en exakt och känslig prosastil. Att han också var en bra poet är mindre bekant. De dikter som jag har tagit med här kommer från samlingarna Lykka for ferdesmenn från 1949 (de två första) och Løynde eldars land från 1953. Hans lyrik är ofta nära knuten till den norska miljön, naturen och landsbygdsbefolkningen, men där finns särskilt i senare samlingar en utblick mot världen och dess kriser. Han levde på den norska landsbygden men i ”atom-tider”. Dikterna här har jag hämtat från en pocketvolym från 1972, Dikt i samling (Gyldendals).

Tarjei Vesaas skrev på nynorska, som under slutet av 1800-talet blev en alternativ skriftspråksnorm baserad på västliga dialekter. Avsikten var att motverka det danska språkets inflytande i norskan genom att lyfta fram ålderdomliga och lantliga ord och former. Möjligen också att ge dem som använde dessa dialekter bättre chanser att hävda sig i samhället. För de flesta svenskar är nynorskan – som alltså trots namnet är ålderdomligare än bokmålet – mer bångstyrig, kantig, sträv och svårbegriplig än bokmålet som alltjämt är starkt dominerande. Men det har också, tycker jag, en sällsam poetisk pregnans. De flesta författare skriver på bokmål och Vesaas är den mest kände diktaren som valde nynorskan. Vilket inte var någon självklarhet eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från väst.

Med det blir vegen bygd

All aning av draum

skal glide bort och gløymast,

men ikkje før steinane

snur seg i urene.

Eit hjarta utan kjærleik

skal finnast eingong,

men ikkje før elvane

renn oppover.

Ei hand som ikkje har bruk

for andre henner

er lite likeleg, 

og vi får aldri sjå det.

Barnet og kista

Hjarta i barnet sløser bort alt.

Kista i kråa gøymer det lel.

Kista i kråa syng for seg sjølv.

Barnet står framfor, storøygt og trylt.

Raudmåla lokket, stengt med sju lås.

Trollande lokket, snart spring det sund.

Barnet går sakte sju gonger rundt.

Songen i kista varer og er.

Hjarta i barnet skjelv i si tåg.

Aldri spring lokket. Evig er song.

Sju gonger sytti går barnet i kring.

Aldri spring lokket. Evig er draum.

  

Dei levande

Kvelden er ein haustkveld og kvesser sina knivar.

Stjernene blir høge og husa våre varme.

Nakne er vi skapte og natta er vår eiga.

Frosten bur i natta og telen bur i jorda.

Elden bur i menneske of skifter ikkje bustad.

Hjarte bur i natta mellom roser.

Innskriftene

Klårast lyser innskrifter

som det er eld i:

Sanninga om brorskap på jorda

står och lyser –

Lygna kring krigen blir skjerande avdekt.

Teiknet på alles ansvar

står òg i glod.

Klårast lyser innskriftene

i atom-tider

– som er frukt av neveslag gjennom tusen år.

Våre tusen uvennlege små gjerningar.

Alle har vi dyrka ei lita dødsens kjerne.

Klårast lyser innskriftene

som vi blundar for.

Dei les vi i mørkret

når vi skulle sova.

Åter till Katarina kyrkogård

Denna vår och försommar är inte som andra. Alla tankar på utlandsresor får tänkas vid något senare tillfälle, när coronaviruset släpps sitt grepp i en obestämd framtid. Även resor inom landet blir omöjliga för de flesta. Till och ned förflyttningar inom hemstaden, i mitt fall Stockholm, kräver övervägande och planering, i alla fall om de rekommendationer om distansering som myndigheterna har givit ska följas. Vill man se något positivt i denna situation, så är det att möjligheterna att upptäcka den allra närmaste miljön, inom promenadavstånd, har ökat. 

På sådant avstånd från min bostad ligger Katarina kyrkogård. Den har jag besökt förr, men under coronatiden har det blivit oftare än normalt. Trafiken på närliggande gator är inte särskilt bullrig eller intensiv, men kyrkogården erbjuder ändå en rofylld och avskild miljö, ett andningshål. Här finns öppna, soliga ytor och tätare, grönare avsnitt ned mera växtlighet. Så här års visar blommorna upp sina färger med extra generositet och fåglarna tycks sjunga mer entusiastiskt än vanligt.

Den 31 mars 2016 skrev jag om Katarina kyrkogård i bloggen – och om de gravar med kända personligheter inom främst kultur och politik som vilar där. Tiden går, och fyra år senare har sådana gravar blivit flera. Varför vill man se kända personers gravar? Kändisvurm kanske. Men de är också en påminnelse om vad som hänt och bidrar till att personerna blir ihågkomna. Nog minns vi de tragiska omständigheterna kring utrikesminister Anna Lindhs död när vi ser hennes grav? Och Cornelis Vreeswijks sånger när vi passerar hans viloställe. Här är några av de tillskott som Katarina kyrkogård fått sedan sist.

Poeten och nobelpristagaren i litteratur (2011) Tomas Tranströmer (1931–2015) har fått en vacker viloplats med poetens namnteckning på gravstenen. Haikudikten i anslutning är av Tranströmer själv.

Med en lång rad böcker med prosa och poesi är Lars Gustafsson (1936–2016) en av de viktigaste svenska författarna under senare decennier. Han kom från Västerås, levde länge i USA men bodde i slutet av sitt liv på Södermalm.

Den folkkäre skådespelaren Gösta Ekman (1939–2017) har en minnessten utformad av hans hustru, konstnären Marie-Louise Ekman.

Ett stort namn inom klassisk musik var pianisten Hans Leygraf (1920–2011), vars grav delas av hans hustru.

Gustaf Sjökvist (1943–2015) är en annan musikalisk storhet som åtminstone i Stockholm är ihågkommen som körledare och organist knuten till Storkyrkan.

Per Ahlmark (1939–2018) är mest känd som ledare för folkpartiet under några år på 70-talet. Han var tidvis arbetsmarknadsminister och vice statsminister, livlig liberal debattör och även författare till flera diktsamlingar.

Jan O Karlsson (1939–2018) är en annan politiker, socialdemokrat som tjänstgjorde som bistånds- och migrationsminister några år på 00-talet.

Den populäre och skicklige skådespelaren Mikael Nyqvist (1960–2017) gick bort alltför tidigt. Det blommar vid hans grav, som med ett träkors ger ett lite provisoriskt intryck. Förmodligen kommer en riktig gravsten att sättas på plats så småningom.

Detsamma gäller för tonsättaren Sven-David Sandströms (1942–2019) grav. Ett av de stora namnen inom modern konstmusik.

I dessa exempel finns i kraftigt manlig övervikt, något som jag gissar är en tillfällighet. Lite jämnas den ut genom att Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare, författaren Sara Danius (1962–2019) har fått sin plats, och där återstår en del att göra innan en riktig gravsten finns på plats.

Blommorna prunkar och fåglarna sjunger på den vackra kyrkogården i försommaren. En och annan passerande stannar till vid gravarna och minns.

Tre dikter av Johannes Bobrowski

I min bokhylla finns ett litet häfte, Den samariska slätten, utgivet av FiB:s Lyrikklubb i den så kallade Lilla serien år 1975. Det innehåller dikter av Johannes Bobrowski (1917–65) i tolkning av Göran Hägg, som också har skrivit ett förord om författaren. Bobrowski var en tysk författare som levde i ett gränsland som befolkades av folkgrupper av olika ursprung. Ur författarlexikonet Alex.se hämtar jag några rader.

Johannes Bobrowski, som var son till en järnvägstjänsteman, tillbringade sin barndom i den lilla staden Tilsit i dåvarande Ostpreussen (numera Sovetsk i den ryska exklaven Kaliningrad), alldeles vid gränsen till Litauen, samt på sina morföräldrars bondgård i Litauen. Hans barndomsvärld, vid eller på bägge sidor om en gräns, där fler olika folkslag levde tillsammans – judar, polacker, litauer, zigenare, ryssar och tyskar – var något som kom att prägla hans framtida diktning. 1928 flyttade familjen till Köningsberg, en stad känd för sina litterära och musikaliska associationer. Kontrasten mellan det patriarkala och instängda bylivet och hamnstadens rika kulturella atmosfär blev en grundläggande erfarenhet för Bobrowski. De konsthistoriska studier som han 1938 hade påbörjat i Berlin avbröts när han blev inkallad till den tyska armen. Från 1939 till 1945 var han soldat, främst på östfronten. Följande fyra år tillbringade han som rysk krigsfånge och det var i ett försök att skildra det ryska landskapet som han började skriva poesi. Efter krigsfångenskapens slut i Sovjetunionen slog han sig ner i Östberlin.

Bobrowskis dikter är värda att återkomma till. Exemplen här är från den lilla volymen från FiB:s Lyrikklubb.

Litauiska sånger

Om natten är jag en buske

med djurögon, ett träd om dagen,

ett vatten i middagsskuggan

och under solen gräset.

Eller om aftonen

en kyrka på berget, där den käraste

går ut och in, som en vit präst,

oh sjunger sånger.

Världen igenom

älskar jag honom, månstrålen

måste jag vara kring dörren,

kring huset i granarnas dunkel.

En gång flyger jag upp

med lövfåglarnas ordstäv,

sent på året, när hjärtat

är ett vitt hagelkorn.

Sångsvanen

Herdesånger 

i fjärran

på vågen av blod,

han känner er:

sångsvanen, som kommer hit upp

med gul näbb

och följer den uppsprickande

isen. Vi hör honom dunkelt,

vi mötte herdarna,

över myrmarkerna sov

björkskogens vindar. Tyst

var vårt tal,

en eld,

nedsjunken mot natten.

Floder, som ni är

skall vi vara i det blåsande

året, på sommarens källbotten,

och lyssna: sångsvanen flyger bort,

och den sorgliga sången

om Igors härfärd genljuder,

sjungen från tornen

i vit,

pustande luft.

(Igors härfärd syftar på ett fornryskt hjältekväde. Min anm.)

Kloster vid Novgorod

Ström, tung,

som luftdragen piskar, åldrig,

den djupa slättens 

andar talar i regnet

utför stränderna. Gäddan

står under vassen.

På den vita muren

ljusets klockklang,

över taken sjunker

nattens hungertäcke, genomborrat

av tigande fåglar.

Dörrar, tomma, den steniga

stigen, på det övervuxna trappsteget

gubben md den vita hjässan,

när sången stiger i det genljudande

valvet, vinden vandrar genom

kopparporten, försilvrad stiger

gäddan med stela fenor

mot ytan.