Promenad på Skogskyrkogården

Skogskyrkogården, som ligger i södra Stockholm, är landets största kyrkogård om man ser till antalet gravplatser, cirka 100 000, och den näst största till ytan. Med 102 hektar utgör den ett vidsträckt område bland stadsdelar som är fulla av bostäder, arbetsplatser och trafikleder. Tunnelbanestationen Skogskyrkogården ligger intill kyrkogårdens huvudingång. Just norr om den ligger en annan kyrkogård, Sandsborgskyrkogården.

Skogskyrkogården invigdes 1920 men utbyggnaden fortsatte ända till 1940. Utformningen avgjordes efter en internationell arkitekttävling. Ur förutsättningarna för tävlingen hämtar jag från Wikipedia dessa rader:

Området ska ordnas så, att man utan att pruta på konstnärliga synpunkter och utan för vidlyftig förändring av terrängen eller förvanskning av landskapets kynne får en klar och redig plan med bästa möjligheter för allmänheten att orientera sig. Stor vikt lägges vid att området får en genomgående värdig karaktär. Även i fråga om detaljarbetet måste konstnärliga synpunkter läggas till grund för exempelvis byggnadernas förläggning och gruppering, planteringarnas anordnande och gravmonumentens uppsättning, så att området färdigt och använt får bästa möjliga helhetsverkan. Marken skall väl tillvaratagas och på området befintliga grustag utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt, dock på så sätt, att därigenom samtidigt dalbildningar erhållas.

53 förslag lämnades in, och det vinnande var utformat av de unga arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Asplund blev ansvarig för de flesta av byggnaderna på området, Lewerentz för dess övriga utformning. Kyrkogården har uppmärksammats internationellt, vilket kulminerade 1994, då Unesco utnämnde den till världsarv. Motiveringen finns anslagen i närheten av huvudingången.

Kommer man den vägen möts man först av en öppen gräsyta i vars fond en trädbevuxen kulle, Almhöjden, reser sig. Till vänster står ett stort kors i granit.

 I anslutning till gräsplanen finns den största byggnaden på kyrkogården. Det är Trons, Hoppets och Heliga korsets kapell samt Skogskrematoriet och Monumenthallen i kombination. Byggnaden i funktionalistisk stil uppfördes 1939–40 efter ritningar av Gunnar Asplund, som avled 1940 och är begravd intill Trons kapell. 

Monumenthallen.

Vid Skogskrematoriet finns statyn Uppståndelsen av John Lundqvist.

Längre in på området ligger det lilla Skogskapellet, det äldsta kapellet på området, byggt 1917–20, även det ritat av Gunnar Asplund. Kapellet är utsmyckat med Carl Milles staty Dödsängeln och en altartavla av Peter Frie.

Gunnar Asplund har också skapat den ekonomibyggnad som nu utgör Skogskyrkogårdens Visitors center med kafé, butik, turistinformation och utställning om världsarvet. Byggnaden från 1923 ligger mitt i området.

Däremot är det Sigurd Lewerentz som är arkitekt till Uppståndelsekapellet från 1925, beläget nära den bortre gränsen för kyrkogården. Skulpturgruppen ovanför pelarna är av Ivar Johnsson. Här tycks inspirationen mera komma från antikens arkitektur än från modernismen.

Kyrkogårdar har en speciell atmosfär, en stämning av allvar, värdighet och stillsamhet. Och den blir starkare ju mindre man märker av den omgivande miljön. Skogskyrkogården är så vidsträckt att man kan ta sig en rejäl promenad där, utan att störas av bostadsområden och trafik omkring. Därmed erbjuder den lugn och skönhet också för den som saknar egentligt ärende till kyrkogården, eller (i likhet med arkitekten Gunnar Asplund) inte är religiös. Ett andningshål för storstadsbon, eller för besökaren.

De berömda byggnaderna till trots, Skogskyrkogårdens särart ligger i den lyckosamma kombinationen av gravplats och natur. Skogen finns där överallt. En oktobermorgon då jag promenerar genom området håller lövträden på att förlora sina löv så att höstfärgerna pryder också marken. Och fastän Skogskyrkogården är världsarv och internationellt bekant finns det få andra besökare på plats. Bara en liten grupp, guidad på engelska, vid Skogskapellet. De är som att gå i en rofylld skog, låt vara en ansad och välplanerad skog. Och även skogspartier utan gravkvarter ryms inom området, som är omgärdat av en stenmur.

Skogskyrkogården är ingen stockholmsk motsvarighet till parisiska Père Lachaise-kyrkogården, som många besöker för att se berömda människors gravar. Men i den vidsträckta kyrkogårdens olika kvarter har många kända personer sin viloplats. Musiker som Gunnar Wiklund, Jan Johansson, Lars Gullin och Tim Bergling. Författare som Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnsson och Sonja Åkersson. Skådespelare som Gertrud Fridh, Sune Mangs och Eva Dahlbeck. Och många andra. En lite speciell utformning har Greta Garbos gravplats fått. Lite extra rymd kring stenen, något högre belägen än omgivande gravar. Förmodligen är detta den mest fotograferade gravstenen på Skogskyrkogården.

María Dolores Pradera (1924–2018)

Det är nu många år sedan jag först hörde musik med den spanska sångerskan María Dolores Pradera. Det var under en lång flygning, åratal innan någon diskuterade flygets inverkan på klimatet. Det är tråkigt att flyga, och flygbolaget bidrog med lite tidsfördriv i form av några musikkanaler som passagerarna kunde lyssna till. Snabbt valde jag bort popmusiken, kanalen med populära klassiker i stympade arrangemang, lättlyssnad jazz och menlös muzak, tills jag fängslades av en fyllig altstämma på spanska. En vacker röst som sjöng musikaliskt, med känsla och ledighet, emellanåt med lite skarpare accenter, i sånger av högst varierande slag, från det enkelt rytmiskt dansanta till känslosamma långsamma ballader. Ibland lät det spanskt, ibland latinamerikanskt, men sångerskan behärskade allt med samma säkerhet och engagemang. Kompet dominerades av gitarrklanger. Jag antecknade namnet María Dolores Pradera med avsikten att hitta någon skiva med henne.

Här hemma fanns ingenting. Men under en resa skaffade jag trippel-cd:n Esencia de mujer – Las mas bellas canciones (BMG), några år senare kompletterad med en samling om sex cd, Colección (BMG). Skivorna lyssnar jag inte till varje dag, eller ens varje månad, men de har heller inte blivit stående orörda i skivhyllan. Då och då återkommer jag till den mörka altstämman i de melodiska sångerna på spanska. Och María Dolores Pradera är alltid lika bra som då jag först hörde henne.

Hon föddes i Madrid och blev skådespelerska på 40-talet. Senare började hon sjunga med sådan framgång att hon övergav sin skådespelarkarriär och koncentrerade sig på musiken. Under ett halvsekel gjorde hon massvis med skivinspelningar; det sista albumet spelades in 2012. Jag trodde att hon borde vara rätt gammal vid det här laget, och då jag letade efter uppgiften på nätet framgick att hon avlidit tidigare i år, den 28 maj, 93 år gammal.

I Sverige ignorerades detta faktum av alla medier. Och det kan vara en illustration av vårt amerikaniserade kulturklimat. Ska en utomnordisk artist som inte kommer från USA eller Storbritannien uppmärksammas här, hur märklig vederbörande än må vara, så gäller det att först slå genom i USA eller Storbritannien. Stora sångerskor som var delvis samtida med Pradera, som Amália Rodrigues eller Edith Piaf, fick mycket riktigt sina amerikanska genombrott. Och svenska. Men María Dolores Pradera brydde sig inte så mycket om USA utan riktade sitt intresse mot Latinamerika. Genom alla år tog hon upp latinamerikanska sånger och presenterade dem för den spanska publiken. Och under tiden blev hon också ett stort namn i Latinamerika.

Hennes bortgång uppmärksammades av många spanskspråkiga och en del engelskspråkiga medier. Som sajten allmusic.com, som skrev:

”Singer and actress María Dolores Pradera was born in Madrid on August 29, 1924. She spent much of her childhood in Chile, her family brought there by her father’s business. She began working as an actress on both stage and screen as early as her late teens. Her first major works were the films Yo No Ne Caso in 1944 and Los Habitantes de la Casa Deshabitada in 1946. It was while working on Los Habitantes that Pradera met Fernando Fernan Gómez, whom she would marry in 1947. From there she would perform in various theaters in Spain, France, and Mexico, collaborating with the most important directors of the day. As a singer, Pradera was known for her smooth voice, perfect diction, and intuitive nature in a variety of styles. A master of bolero, ranchera, coplas, ballads, fados, and more, Pradera became well loved all over Latin America. Her voice made famous the works of songwriters like José Alfredo Jiménez (Mexico), Chabuca Granda (Peru), and Miguel Matamoros (Cuba). Her vocal and theatrical career was celebrated throughout the Spanish-speaking world.”

Och amerikanska Billboard skrev:

”An elegant woman of classic beauty, known for her theatrical renditions of songs, Pradera remained relevant for decades, performing actively until she was almost 90 years old. And although she was a Spaniard through and through, Pradera gained international fame thanks to her readings of Latin standards – from Peruvian waltzes to Mexican rancheras – that also made her a beloved figure in Latin America.”

Naturligtvis finns det mycket med Pradera på nätet. Lyssna till exempel på mexikanen José Alfredo Jiménez vackra La media vuelta.

https://www.youtube.com/watch?v=Rjre8wwvg_o

Inspirerad av Portugal (och av fadon) är Maria la Portuguesa.

https://www.youtube.com/watch?v=7Cs24e66FdU

En äkta fado, känd genom Amália Rodrigues, är Pedro Rodrigues sång Primavera. På portugisiska.

https://www.youtube.com/watch?v=CmJDzw42MQ0

En annan fadostandard är Raul Ferrãos Lisboa Não Sejas Francesa, också den känd genom Amália Rodrigues tolkning. På portugisiska, men jag är inte säker på att alla lissabonbor skulle godkänna uttalet.

https://www.youtube.com/watch?v=rzpklkMZzKI

Pedro Pérez Flores har skrivit Obsesión,en inspelning från 1985.

https://www.youtube.com/watch?v=GGvO81Tdz-g

Peruanen Chabuca Granda har skrivit La flor de la canela.

https://www.youtube.com/watch?v=xepk9Opkw-8

El ciego är en komposition av Armando Manzanero, inspelningen från 1983.

https://www.youtube.com/watch?v=TAtBB2Q-rAo

Procuro olvidarte av Manuel Alejandro är en av Praderas mest framgångsrika sånger. På videon är sången kongenialt illustrerad med bilder av Edward Hopper.

https://www.youtube.com/watch?v=zw82EbX52Yw

Se dessa tips som smakprov. Mycket mera finns att finna, bland annat publikinspelningar med en sångerska som behöll sin röst och sceniska utstrålning även på äldre dagar.

Stockholmsbilder 2001–17 (2). Historiska händelser

Här är tre bilder som registrerar historiska händelser som inte kommer att upprepas – åtminstone inte på samma sätt.

Den som anländer söderifrån med tåg till Stockholm gör det via Årstabron, över Årstaviken och Årsta holmar. Årstabron invigdes 1929. Med ökande trafik uppstod behov av ytterligare en bro, och den öppnades för trafik 2005. Den nya bron ligger något väster om den gamla och utöver spåren finns här en promenadväg för dem som vill ta sig över Årstaviken till fots eller med cykel. Den östra gamla bron hade först södergående fjärrtrafik, den västra norrgående. Efter Citybanans öppnande 2017 har den västra bron använts för pendeltågstrafiken, medan den östra bron har trafik som passerar Stockholms central, det vill säga fjärrtåg, regionaltåg och godstrafik.

Bilden nedan är tagen den 14 oktober 2004 från Årstavikens norra sida. Arbetet med den nya Årstabron hade då ännu inte avslutats.

I Stockholm anordnades olympiska spelen år 1912. På den tiden var Sverige en idrottslig stormakt och slutade tvåa i hård kamp om förstaplatsen med USA. Till det mest uppmärksammade under dessa de femte olympiska spelen var den japanske maratonlöparen Shiso Kanaguris försvinnande under löpningen. Kanaguri återkom till Stockholm för att fullborda sitt lopp över 54 år senare.

Maratonloppet 1912 gick av stapeln den 14 juli. 69 löpare deltog och 35 kom i mål. Exakt hundra år senare, den 14 juni 2012 klockan 14.38, gick ett jubileumsmaraton av stapeln. Denna gång var 10 510 löpare från 66 nationer anmälda i loppet som följde den ursprungliga banan ut till Sollentuna så nära som det var möjligt. Löparna var så många att de måste släppas iväg i olika grupper. Tidstypisk klädsel rekommenderades. De som mest följde rekommendationen var funktionärerna. Även musiken som spelades på Stockholms stadion påminde om händelsen hundra år tidigare. 

Med den tredje bilden förflyttar vi oss över fem år fram i tiden, till hösten 2009. Vad är detta? En kö av folk som vill köpa biljetter till en konsert med Bruce Springsteen? Nej, en vanlig vårdcentral på Södermalm som i vanliga fall inte är speciellt lockande. Men nu är svininfluensan på gång! Därav en tålmodig kö som sträcker sig en bra bit bortom närmaste gathörn. Vaccinationen, som tar några sekunder att göra, blev därmed ett äventyr på flera timmar för de köande.

Stockholmsbilder 2001–17 (1)

År 2001 skaffade jag min första digitalkamera. Den hette Nikon Coolpix någonting, en kompaktkamera med tre megapixel, vilket var ganska mycket på den tiden. Fotografering blev något annat. Nu slapp man tänka på att spara på film eller ängslas för att den skulle ta slut, det gick att ta så många bilder man önskade och sedan spara de som blev godtagbara och kassera resten. Hur digitalkamerans närvaro påverkade samlandet och förvaringen av bilder är en annan sak. Många ville ha sina bilder på papper och lämnade filerna till någon fotobutik för utskrift så att bilderna kunde monteras i album. Andra, som jag själv, nöjde sig med att se bilderna på bildskärmen eller, när det blev möjligt, på teveskärmen. 

Före digitalkameran tog jag bilder för att ha minnen från resor eller händelser i vän- och familjekretsen. Efter digitalkamerans inträde är det nästan likadant; jag har inte blivit en ivrigare amatörfotograf och går inte omkring med kamera i fickan för jämnan, bortsett från den kamera som ryms i en modern mobiltelefon. Men jag tittar faktiskt tillbaka på gamla bilder lite oftare än under papperstiden. Bilderna blir på något sätt intressantare om man kan se dem i bildskärmens eller teverutans format.

Utan några ambitioner att skildra Stockholm i bild har det ändå blivit många bilder från huvudstaden och dess omgivningar. En del tycker jag fortfarande om. Det kan vara ett intressant motiv, en tilltalande färgskala eller en lyckad komposition. Men också en dokumentation av ett minne som annars hade försvunnit. Här ska jag i några avsnitt lägga ut bilder som är tagna mellan 2001 och 2017 med en rad kompakta digitalkameror av märkena Nikon, Olympus, Sony och Panasonic samt i vissa nyare fall med kameran i Samsungmobilen.

För att prova min nya Nikon Coolpix åkte jag en höstdag 2001 till Skansen – där borde det finnas lämpliga motiv. På björnberget lufsade några björnar omkring. Till slut var det en björn som förbarmade sig över alla närvarande amatörfotografer och placerade sig mitt i den punkt där de diagonala linjerna i motivet möts – trädstammarna och linjerna i det höstliga lövverket bakom. Bilden är daterad den 15 oktober 2001.

Drygt ett år yngre, från den 5 december 2002, är bilden av en eks intrikata grenverk. Eken ifråga blev uppmärksammad i pressen några år senare när den skulle tas bort från sin plats på Oxenstiernsgatan framför tv-huset. Det ledde till protester och en liten demonstration av ekvänner ägde rum där. Men den kunde inte rädda eken. Så detta motiv kan inte längre beskådas. (Men det finns ju andra ekar.)

Mera framgångsrikt blev försöket att rädda almarna vid Karl XII:s torg år 1971. Almarna skulle tas bort för att bereda plats för den nya tunnelbanestationen vid Kungsträdgården. Massvis med stockholmare samlades vid almarna för att protestera, prominenta företrädare för kulturliv och politik höll tal, trubaduren Jan Hammarlund sjöng vid almarna dagarna i ända. Om elimineringen av almarna hade planerats tio år tidigare eller senare tror jag de hade försvunnit. Men just år 1971 var den stora cityregleringen, då två tunnelbanelinjer bands samman genom att Klarakvarteren revs för att ersättas av trista bankpalats och parkeringshus, i färskt minne hos stockholmarna som var trötta på den brutala omstöpningen av centrum. Så almarna blev en symbol för motståndet. Jag var själv nere vid almarna flera gånger dessa dagar. Det var god stämning, lite av folkfest. Och ännu står almarna kvar, och tunnelbanestationen blev som av ett under byggd ändå.

Den 10 juli 2017 såg almarna ut så här. Flera Stockholmsbilder i kommande inlägg.

Bostadslyx i Stockholm

Staden förnyas. Nya byggnader, skapade utifrån vår tids arkitektoniska tänkande, eller brist på sådant, sällar sig till det invanda. Olika tidsåldrar lämnar sina avtryck i stadens bebyggelse, och så ska det vara. Ibland kan det hända att byggnadsplaner väcker allmänhetens motstånd, som i fallet med det omdiskuterade, guldskimrande Nobelhuset som planeras för Blasieholmen. Men oftare kommer byggnaderna på plats utan att diskuteras på förhand, åtminstone inte bland allmänheten. De bara finns där helt plötsligt. Under senare år har Stockholm försetts med anslående byggnader som Stockholm Waterfront och den nya musikhögskolan. Och nu är två ovanliga bostadshus på plats.

Av de två planerade Norra Tornen på båda sidorna om Torsgatan är det första, som kallas Innovationen, nu färdigbyggt. En del av lägenheterna har redan boende. Det andra huset, Helix, får vi vänta på ett par år till. Husen byggs för ett företag som heter Oscar Properties. Det beskriver projektet så här:

"Ett samtida arkitektoniskt verk och ett unikt bostadshus beläget i Vasastans mest visionära och expansiva kvarter. Ett landmärke som innebär att en ny era nu inleds för hur Stockholmarna har möjlighet att bo och leva. Norra Tornen kommer att bli innerstadens högsta bostadshus. Höjden är en del av byggnadernas karaktär och personlighet, men framförallt så ger den nya perspektiv – bokstavligen. Två bostadshus med 360 graders panoramautsikt över Stockholm talar för sig själv.

Sett utifrån står Norra Tornen stolt upprätta som en välkomnande port – en ny knutpunkt mellan bekanta Vasastan och den nya växande stadsdelen Hagastaden. Norra Tornen bjuder på en visuell upplevelse för alla Stockholmare och förbipasserande, men det är inifrån som byggnadens unika egenskaper verkligen blir tydliga. Från den generösa och levande lobbyn upp till de ljusa och rymliga bostäderna som svävar högt över staden. Här vaknar du till en vy som ger ordet utsikt en helt ny innebörd."

Tornen ska bli 125 respektive 104 meter höga och ha 36 och 32 våningar. De ligger vid Torsplan nära gränsen till Solna. Arkitekt är Reinier de Graaf vid nederländska Office for Metroplitan Architecture. Tornen planerades ursprungligen att bli 140 meter höga. Vägen fram till beslut om byggande har inte varit särskilt rak, och det är nog bäst så. Det ursprungliga förslaget till de två tornen kunde föra tankarna till, åtminstone för min del, kompakta och trista skrytbyggen i någon gammal kommunistisk diktatur. Det hus som nu står färdigt kan visserligen uppfattas som ett skrytbygge det också, men det ser betydligt intressantare ut. När båda tornen finns på plats kan de bli ett besöksmål, särskilt som butiker och restauranger ska komplettera lägenheterna.

Oscar Properties reklamtext ska man förstås ta med en nya salt. Man borde ha anlitat en språkgranskare – stockholmare stavas inte med versal i början. Det finns också andra besynnerligheter som att ordet utsikt får en ny innebörd … knappast ett relevant påstående för den som varit uppe i Kaknästornet eller Eiffeltornet. Eller för den som bor på någon av de lägre våningarna. Och att stockholmarna har möjlighet att bo och leva här är en sanning bara för den rikaste bråkdelen. För det handlar om lyxlägenheter. Men husen kan förstås vara intressanta att se även för de vanliga stockholmare och besökare som är utestängda av ekonomiska skäl. 

I en annan del av staden, intill den stora ödsliga gräsplan som kallas Gärdet och i anslutning till Frihamnen, ett av Stockholms tråkigaste områden med alla jättelika magasin och utbredda parkeringsplatser, ligger ett nytt hus som kallas 79&Park (det ligger på Sandhamnsgatan 79). Även lägenheterna i det huset säljs av Oscar Properties. Så här beskrivs det projektet i reklamtexten.

"Gärdesfälten breder ut sig från Sandhamnsgatan ner mot Valhallavägen och Östermalm. Precis här, på soligt sydvästläge, växer 79&Park upp. Ett bostadshus som ger nytt syre till Stockholms och Sveriges moderna arkitektur och erbjuder en boendemiljö som är urbant dynamisk och samtidigt naturnära stilla. Att bo här är att leva i samtidsarkitekturens allra främsta gestaltning. Ett hus som är helt sitt eget med unika lösningar och detaljer som utmanar bilden av ett modernt storstadsboende.

Ambitionen i alla Oscar Properties projekt är att addera värde – till de boende förstås, men också till staden och miljön runtomkring. 79&Park är en förlängning av parken – står du uppe på någon av takterrasserna blir upplevelsen att du bor mitt i grönskan. I stället för att låta taket vara en gömd och bortglömd yta har vi gjort det till en aktiv och central del av boendet. Möjligheten att ge alla boende tillgång till takterrass, dessutom med fri utsikt, gör huset extra sympatiskt. Det kommer att finnas balkonger och takterrasser som både är privata och gemensamma, men även utomhusytor som är öppna för allmänheten. Något som ger energi och skapar en känsla av samhörighet. 79&Park har alla förutsättningar för att bli ett nytt grönskande landmärke i Stockholms innerstad."

Ännu ett landmärke alltså, men betydligt diskretare än Norra Tornen. Byggnaden, som ritats av arkitektbyrån BIG (Bjarke Ingels Group) i Köpenhamn, är lika oregelbunden i konturerna som tornet vid Torsplan, men den fängslar mig mer med sin konstruktion i cederträ och glas. På taken växer träd, och grönskan är närvarande både i byggnaden och ”naturen” omkring. Jag fick syn på den under en tur med buss 76, en linje jag åker bara ett par tre gånger om året i denna del av staden, och jag minns den inte från någon tidigare resa med linjen. Det har alltså gått snabbt med byggnationen.

Nu har några boende flyttat in, men att det rör sig om en byggarbetsplats är fortfarande tydligt. När byggbråte, stängsel och plank städats undan och huset blivit fyllt med folk tror jag det kommer att te sig riktigt vackert. Träfasaden, grönskan och de oregelbundna formerna betyder mycket.

Inte heller denna byggnad har kommit till för att lösa Stockholms problem med lägenheter som vanligt folk har råd att bo i. En trerummare på första våningen kostar nästan nio miljoner. Större eller högre belägna lägenheter kostar mer än så. Försäljningen har gått trögt. Kanske blir 79&Park, när alla de 168 lägenheterna väl blivit sålda, inte bara ett hus att betrakta för dem som vill betrakta en vacker byggnad utan också för alla som vill se hur stadens miljonärer har det.

Coimbras fado på Stockholmsbesök

Många affischer runtom i Stockholm annonserade ”Fado ao centro” på Musikaliska vid Nybrokajen 11 den 29 september. Det var annonserna snarare än sångaren João Farinhas berömmelse – för den är obefintlig i Sverige – som fyllde den ganska stora konsertlokalen med publik. Och stora delar av publiken torde ha mött musiken med förvåning. Den som hade läst informationen på Musikaliskas hemsida visste att det rörde sig om fado från Coimbra, men för de flesta i publiken var Coimbras fado något nytt, en musik som ofta liknar klassisk romans mer än ”vanlig” fado från Lissabon. Mig veterligt har Coimbras fado inte presenterats tidigare på någon konsert i Stockholm. (De viktigaste av skillnaderna mellan Coimbras och Lissabons fado tog jag upp när jag förvarnade om konserten i bloggen den 15 september.)

Förvåning alltså, men också uppskattning och positivt gensvar. João Farinha är en skicklig tenor med ett ”skolat” sångsätt och en behaglig röstklang som under konsertens första hälft var i massivaste laget på grund av hög ljudnivå, mera nyanserad i den andra avdelningen. Luis Barroso och Hugo Gambóias på portugisiska gitarrer och Luis Carlos Santos  på spansk gitarr är förstklassiga musiker i Coimbras gitarrtradition. 

Coimbras fado har funnits i cirka 150 år och levt i universitetsmiljön. Sångerna handlar om kärlek i serenader till åtrådda kvinnor, ofta med en vemodig och känslosam ton. Ett annat ämne är universitetslivet, och João Farinha sjöng två  avskedssånger från studenttillvaron. Liksom Lissabons fado är musiken gärna lokalpatriotisk, vilket João Farinha visade med tre nummer som besjöng staden Coimbra. Här fanns också inslag från lantlig folkmusik från Coimbras omgivningar liksom exempel på de samtidskommenterande och oppositionella sånger som speciellt förknippas med trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira från 60- och 70-talen. Som så ofta på fadokonserter var de instrumentala numren de som publiken uppskattade speciellt.  Stadens storslagna gitarrtradition med flera generationer gitarrmästare Paredes (Gonçalo, Artur och Carlos) lyftes fram i några nummer.

Coimbras fado är vacker musik som i större doser kan verka monoton, och därför var det ett nöje att ta del av ett program som visade fram flera sidor av traditionen, från det enkelt visartade till det anspråksfullt operamässiga. En fin variation, med utmärkta kommentarer på João Farinhas lediga engelska. Filmschlagern från 1947 Coimbra, även kallad April in Portugal, av Raul Ferrão (musik) och José Galhardo (text), blev ett självklart extranummer.

Coimbras fado har levt i en sluten, manlig miljö och framförts under tämligen ritualiserade former genom alla år. Det leder till konservatism och att musiken inte har förändrats särskilt mycket. Man är, liksom fadon i stort, i hög grad beroende av standardrepertoar. João Farinha sjöng mycket riktigt flera standardnummer, som Augusto Hilários  Fado Hilário och Manuel Alegres (text) och António Portugals (musik) Trova no Vento Que Passa. Men han står i dag mer än någon annan för en förnyelse av repertoaren, och flera helt nyskrivna sånger presenterades också. Här är det intressant att den samtidskommenterande hållning som i hög grad José Afonso förknippas med lever vidare i de nya sånger som João Farinha tagit fram. Att Coimbras fado börjat öppna sig alltmer mot omvärlden är väl också den här konsertturnén ett tecken på. Men jag skulle tro att det dröjer innan Coimbras musik visas upp från svenska scener igen.