Klassiska nedslag (30). Vad är det för speciellt med Mozart?

En kväll lyssnar jag gång på gång igenom Mozarts Ave verum corpus K. 618, komponerat några månader före tonsättarens död. Ett litet mirakel till körverk som tar mellan tre och fyra minuter i inspelningar och ett bevis för att ett storslaget verk inte behöver vara omfångsrikt. Återhållet, allvarligt och långsamt, med – inbillar jag mig – en varmt empatisk underström. Och en dynamisk struktur som ger musiken en levande puls, en andning. Hade jag i någon musikgissningstävling ombetts uppge tonsättarens namn så funnes bara ett möjligt.

Mozart hade en omfattande produktion, och det är klart att inte allt kan hålla samma höga halt. Barnmozart och tonårsmozart hade en del att lära, och lärde sig förbluffande snabbt. Och många Mozartverk, kanske ett hundratal, är liksom Ave verum corpus, så att säga utanför andra mästares kompetensområde. Vissa kunde förvisso i lyckliga stunder komponera lika vacker musik, men inte i Mozarts idiom. Inte med den typiska föreningen av klarhet, lätthet, sammansatthet – de svarta stråken under den avspända ytan, ovissheten om det är livsglädjen som hyllas eller mörkret som besvärjs. Pröva med pianokonserterna 20, 23 och 24, stråkkvintetterna i C-dur och g-moll, klarinettkonserten, Requiem, klarinettrion och klarinettkvintetten, Sinfonia concertante i Ess-dur för violin och viola, operorna Figaros bröllop och Don Juan, symfonierna 39, 40 och 41, serenaden för tretton blåsare ”Gran partita” … Allt detta, och mer, är musik som man umgås med i decennier utan att den mattas i lyster, inspiration eller gåtfullhet.

Hur uppfattar andra Mozart? På en sajt har författaren David Gordon sammanställt en rad citat om Mozart, utan att kunna verifiera deras autenticitet, vilket ju knappast låter sig göras. Musiker, konstnärer, författare, kritiker med flera uttalar sig. Det är synd att han inte ägnat större intresse åt kvinnors synpunkter i ärendet, men det är som det är, och i detta urval är åtminstone Wanda Landowska med.

Vid ett tillfälle i musikhistorien förenades alla motsatser och löstes alla spänningar. Det lysande tillfället var Mozart.

     Phil Goulding, 1921–98, amerikansk reporter

Ett fenomen som Mozart förblir något oförklarligt.

     Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832, tysk poet

Mozart är lycka innan den definieras.

     Arthur Miller, 1915–2005, amerikansk dramatiker

Det må vara så att när änglarna fullgör sin uppgift att prisa Gud, så spelar de bara Bach. Jag är emellertid säker på att när de umgås som vänner, så spelar de Mozart.

     Karl Barth, 1886–1968, schweizisk teolog

Mozart får en att tro på Gud för att det inte av en tillfällighet kan uppstå ett sådant fenomen som lämnar ifrån sig ett oerhört antal av ojämförliga mästerverk.

     Georg Solti, 1912–97, ungersk-brittisk dirigent

När vi lyssnar till Mozart kan vi inte tänka oss någon möjlig förbättring.

     Georg Szell, 1897–1970, ungersk dirigent

Inför Mozart förvandlas all ambition till hopplöshet.

     Charles Gounod, 1818–93, fransk tonsättare

Charles Gounod.

Mozart är den mest oåtkomliga av de stora mästarna.

     Arthur Schnabel, 1882–1951, österrikisk-amerikansk pianist

Det mest enastående geni höjde Mozart över alla mästare, i alla sekel och i all konst.

     Richard Wagner, 1813–83, tysk tonsättare

Om vi inte kan skriva med Mozarts sinne för skönhet, låt oss åtminstone försöka skriva med hans renhet.

     Johannes Brahms, 1833–97, tysk tonsättare

Johannes Brahms.

Mozart omfamnar hela fältet av musikaliskt skapande, men jag har bara klaviaturen i mitt stackars huvud.

     Frédéric Chopin, 1810–49, polsk tonsättare

Hos Bach, Beethoven och Wagner beundrar vi främst det mänskliga sinnets djup och energi, hos Mozart den gudomliga instinkten.

     Edvard Grieg, 1843–1907, norsk tonsättare

Mozarts verk må vara lätta att läsa, men de är svåra att tolka. Det minsta dammkorn förstör dem. De är klara, genomskinliga och lyckliga som våren och inte bara de gyttjiga pölar som ser djupa ut bara för att bottnen inte kan ses.

     Wanda Landowska, 1879–1959, polsk-amerikansk pianist och cembalist

Wanda Landowska.

Mozart ger inte lyssnaren tid att hämta andan, för så snart som man vill begrunda en vacker inspiration följer en annan, ännu mera strålande, som jagar bort den första, och detta fortsätter och fortsätter, så att man till slut inte kan hålla en enda av dessa sköna idéer i minnet.

     Karl Ditters von Dittersdorf, 1739–99, österrikisk tonsättare

Mozarts musik är svår att framföra. Hans avundsvärda klarhet kräver absolut renhet: minsta misstag framstår som svart på vitt. Det är musik där alla noter måste höras.

     Gabriel Fauré, 1845–1924, fransk tonsättare

Mozarts musik är det mystiska språket i ett fjärran andligt kungadöme vars accenter ekar i vårt inre och väcker ett högre, intensivt liv.

     E.T.A. Hoffman, 1776–1822, tysk författare och tonsättare

Tillsammans med pusslet ger Mozart lösningen.

     Ferruccio Busoni, 1866–1924 italiensk pianist och tonsättare

Mozart är den störste av alla tonsättare. Beethoven skapade sin musik, men Mozarts musik är av sådan renhet och skönhet att man känner att han bara hittade den – att den alltid har existerat som en del av universums inre skönhet som har väntat på att bli blottlagd.

     Albert Einstein, 1879–1955, tysk-amerikansk teoretisk fysiker

Albert Einstein.

Det finns tre ting i världen som jag älskar mest: havet, Hamlet och Don Juan.

     Gustave Flaubert, 1821–80, fransk författare

Mozart skrev allt med sådan lätthet och hastighet att det först kan tas för slarv eller brådska. Hans fantasi visade honom hela verket klart och livfullt så snart det var uttänkt. Bara sällan finns i hans noter förbättringar eller raderingar.

     Franz Niemetschek, 1766–1849, tjeckisk filosof och musikkritiker

Ge Mozart en saga och han skapar utan ansträngning ett odödligt mästerverk.

     Camille Saint-Saëns, 1835–1921, fransk tonsättare

Mozart kombinerar allvar, melankoli och tragisk intensitet i en storslagen lyrisk improvisation. Över den välver sig den större ande som är Mozarts – en anda av medkänsla, universell kärlek, även av lidande – en tidlös anda som tillhör alla åldrar.

     Leonard Bernstein, 1918–90, amerikansk dirigent och tonsättare

Leonard Bernstein.

Mozarts mentala handlag sviker aldrig. Han hänger sig aldrig till en enda känsla. Även i hans mest extatiska ögonblick är hans sinne smidigt, alert, i flykt. Han dyker ofelbart ner på sina bästa idéer som en rovfågel, och så snart som en idé är fångad, svävar han vidare igen med oförminskad kraft.

     Walter Turner, 1889–1946, australisk skribent och kritiker

Mozarts gåta är att ”mannen” vägrar bli en nyckel till lösningen. I döden, liksom i livet, gömmer han sig bakom sitt verk.

     Wolfgang Hildesheimer, 1916–91, tysk författare och dramatiker

Mozart är musikens Kristus.

     Pjotr Tjajkovskij, 1840–93, rysk tonsättare

Vilken bild av en bättre värld du gav oss, Mozart!

     Franz Schubert, 1797–1828, österrikisk tonsättare

Och här är Ave verum corpus med Berlinfilharmonikerna och dirigenten Ricardo Muti:

https://www.youtube.com/watch?v=2UXLKmhd920

Skulpturvandring på Artipelag

De flesta statyer trivs utomhus. I städerna finns statyer som står ute i regn och rusk, solsken och snöstorm, och de står där år efter år, decennium efter decennium. De har blivit en invand del av miljön, alltifrån ståtliga monument till gamla kungars eller statsmäns ära till modernistiska experiment eller statyer där barn leker i verkens vinklar och vrår.

Däremot är det ovanligt med statyer i naturen. År 2016 placerades några stora statyer av engelsmannen Tony Cragg ut på båda sidor av Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm. Det är populära promenadstråk. Mötet med konstverken i den ansade djurgårdsnaturen torde ha varit överraskande och uppfriskande för dem som vandrade sträckan. 

Ett av Tony Craggs verk, utställd 2016.

Året därpå fanns några statyer av Eva Hild på samma platser. 2018 följde verk av spanjoren Jaume Plensa. Om avsaknaden av statyer längs Djurgårdsbrunnskanalen i år betyder att idén nu har lämnats får framtiden avgöra. Det vore synd om den inte följdes upp.

Artipelag är en konst- och kulturanläggning utanför Gustavsberg i Värmdö kommun, belägen i typisk skärgårdsnatur med furuskog och hällmarksterräng, med Baggensfjärden i bakgrunden. 

Utsikt från Artipelag,

Artipelag har rymliga utställningslokaler samt restaurang. En av attraktionerna är en skulpturpromenad där man kan se statyer utplacerade i naturen. Vill man ha en karta och beskrivning av verken så får man betala 50 kronor.

Tre av statyerna finns direkt vid ingången till Artipelag. Joel Fischer är en amerikansk skulptör, född 1947, och upphovsman till Pollare.

Berlinde de Bruyckere kommer från Gent i Belgien, född 1964, och är upphovskvinna till skulpturen av ett sargat djur.

Maria Miesenberger kommer från Skåne och är verksam i Stockholm, född 1965. Hon är representerad med tre verk i promenaden. Här är en figur som lutar sig mot en trädstam.

Och uppe på byggnadens tak finns en annan, som beredd på ett språng ned på marken.

Klara Kristalova, född 1967, kommer från Prag och är verksam i Stockholm. Hennes eleganta Det som håller mig tillbaka bär mig vidare torde vara en av vandringens populärare skulpturer.

På den brygga där båten från Stockholm till Artipelag lägger till finns Lars Nilssons Pojke. Lars Nilsson föddes i Stockholm 1956.

Sammanlagt handlar det om ett tiotal skulpturer som man kan se under vandringen. Är det värt besväret? Ja, för all del, konst i förening med natur fungerar väl. Men tio skulpturer tycker jag är i minsta laget. En vandring kring tjugo eller tjugofem skulpturer hade varit en större attraktion, men vem vet, kanske kommer utställningen att byggas ut med tiden? 

Ny fado på cd. Ricardo Ribeiro

Ricardo Ribeiro. Respeitosa Mente. Parlophone. ***

När Ricardo Ribeiro framträdde som sångare för cirka tjugo år sedan var det som en utpräglad traditionalist som troget följde äldre förebilder som Fernando Maurício och Alfredo Marceneiro i spåren. Han sjöng övervägande traditionell fado till det vanliga gitarrkompet och med en klangfull, självständig röst. 

Men tiden går och det är inget underligt att artister vill bryta ny mark, förnya sig, vilket det finns många exempel på inom nyare fado. Vanligt är att man närmar sig en bredare populärmusik och därvid också drar in nya instrumentklanger – sångartisterna Cuca Roseta och António Zambujo är två exempel. En artist som Cristina Branco har gått en annan väg i lanseringen av nya, unga kompositörers alster, en musik som närmar sig en sofistikerad viskonst och inte alltid är så lättillgänglig för lyssnarna. På sin nya skiva påminner Ricardo Ribeiro mer om en sådan utveckling. Hans musik låter inte alls som förr, men den är kompromisslös i ambitioner och hållning. Om det är fado eller inte är en individuell bedömning. Jag uppfattar den som fado till många stämningar och uttryck, men musikaliskt fjärmar den sig från fado som den brukat låta genom tiderna.

Borta är de konventionella gitarrklangerna (Ricardo Ribeiro uppges spela både spansk gitarr och bas men av detta hörs inte mycket förrän i det avslutande, långa instrumentalnumret Náná). I stället kompas han av pianisten João Paulo Esteves da Silva och slagverkaren Jarrod Cagwin. Da Silva är en mycket skicklig pianist som spelar lyriskt och smakfullt, och Cagwins rytmiska insatser är varierade, ganska diskreta. Den stadiga rytmiska linje som gitarrerna brukar stå för i fado faller här bort, musiken blir mera plastisk. De flesta sångerna är komponerade av pianisten, och den enda traditionella fado som förekommer är Fado Menor (som här heter Canto Franciscano), men i en så förändrad form att den knappt går att känna igen.

Texterna, som delvis är skrivna av välkända fadonamn som Tiago Torres da Silva, David Mourão-Ferreira och Ary dos Santos, finns med även på engelska. De är centrallyriska, reflekterande och ofta lite inåtvända. En sång är på italienska. Ricardo Ribeiro har en mäktig röst men också förmågan att använda den återhållet, och sånger som Envoi och Derrota är lågmält introspektiva. I andra – som Atraso, Canto Franciscano och Deserta Liberdade – pressar han rösten rejält med långa, starka toner och vidlyftiga ornamenteringar. Det låter svårt att sjunga så. Ribeiros intresse för arabisk musik och flamenco tror jag har påverkat hans uttolkningar. Samtidigt som jag imponeras av hans vokala prestationer, kan jag inte undvika ett intryck av förkonstling. Texten är alltid viktig för en fadosångare och Ricardo Ribeiro försöker pressa varje bibetydelse ur orden, vilket ställer sig i vägen för det enkla, spontana uttrycket.

Ricardo Ribeiro är en viktig artist i ny fado och vilka vägar hans musik finner kan ha sin betydelse för andra artisters utveckling också. Denna nya skiva är jag kluven till. Dels beundrar jag prestationerna från sångare och pianist, dels gillar jag inte musiken tillräckligt för att återvända till den särskilt ofta.

Hembygdsmuseet i Palekastro

Palekastro är en by eller liten stad på den östligaste delen av Kreta. Området är betydelsefullt för arkeologiska fynd varav många kan ses på det arkeologiska museet i den närbelägna staden Sitia. I Palekastro finns också ett museum, men utan lämningar från forntiden. Detta hembygdsmuseum, eller folklore museum som man kallar det i den engelska översättningen av namnet, rymmer i stället objekt från en förfluten tid som ligger oss betydligt närmare, mest från 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet.

Meningen är att besökaren ska få en uppfattning om hur ett kretensiskt hem kunde ha sett ut förr i tiden. Men inget normalt hem, varken på Kreta eller någon annanstans, är så fullbelamrat med prylar som detta lilla museum, på fyra rum, med en yta som en normal så kallad standardtrea i Sverige. Sakerna har förstås hämtats från många hem.

Europa är fullt av praktfulla museer med objekt som man kan bli djupt imponerad av. De stora museerna har forskning som stöd, utförlig och ofta pedagogiskt utformad information samt stora ekonomiska resurser. De är ett slags affischer för staden eller landet, som i fallen Louvren i Paris, British Museum i London, Konsthistoriska museet i Wien eller Uffizierna i Florens. Hit kommer folk från hela världen.

Små lokala museer som det i Palekastro är helt annorlunda. Här finns inte mycket till forskning men desto mera av entusiasm som drivkraft. Informationen är bristfällig. Museet är oansenligt och har sällskap av massvis med liknande hembygdsmuseer i många länder. Bara i Grekland har jag sett fyra, utan att direkt leta efter dem. Liknande hembygdsmuseer finns säkert i Litauen, Skottland, Costa Rica, Armenien etc. Det som förenar dem är att de byggts upp som lokala initiativ, av folk besjälade av en önskan att berätta för kommande generationer om hur man levde förr. Många av de föremål som visas är sig säkert också rätt lika i olika länder: förvaringskärl, möbler, verktyg, porslin, tyger och klädesplagg. Även en total främling på sitt första Greklandsbesök skulle känna igen en hel del av sakerna i Palekastros hembygdsmuseum. Känna igen dem hemifrån.

Om stora nationella museer visar annat än konst, som möbler, textilier, porslin eller smide, så är det mest föremål som tillhört förmöget folk. En gång i tiden kan de ha anskaffats för att annat förmöget folk skulle se dem och kanske känna avund. På hembygdsmuseet visas inget lyxigare än bröllopsklänningar eller möjligen folkdräkter som använts vid högtider. Föremålen är inte heller särskilt värdefulla. Det är på sätt och vis de fattigare människornas museum, böndernas, arbetarnas och hantverkarnas, och det har sin roll att spela när vi försöker minnas tider som var en gång. Alla stora nationella museer skulle inte ge mycket utrymme åt de vardagliga bruksföremålen.

Avsaknaden av vetenskapligt belagd information eller värdefulla objekt är lika uppenbar på det lilla hembygdsmuseet som bristen på statliga pengabidrag eller rika mecenater. Det har ändå sin charm, för på något sätt tycks initiativtagarnas entusiasm och hängivenhet leva kvar i de enkla lokalerna. Som i Palekastros hembygdsmuseum. Där en katt tillåts springa mellan rummen utan att bli utkastad. Och där föreståndaren bjuder besökarna på ett litet glas raki.

Diktare om hösten (4). Erik Johan Stagnelius

Sist ut i denna lilla serie av fyra poeter som skrivit lyrik med höstmotiv är Erik Johan Stagnelius (1793–1823) med dikten Hösten. Att han är mycket äldre än de övriga tre – Ola Hansson, Vilhelm Ekelund och Edith Södergran – märks omedelbart i det ålderdomligare språket. Stagnelius språk är virtuost men också mer svårtillgängligt. Ska man fullt ut förstå vad han menar bör man dessutom ha en aning om den idealistiska filosofi som var förhärskande under diktarens tid.

Enligt ett tv-program rätt nyligen, ett program som till stor del handlade om en tonsättning av Stagnelius dikt Till förruttnelsen, sades att han ännu tillhör våra mest lästa poeter. Om det är sant, så innebär det att läsarna kan få mycket ut av poesin utan att relatera till filosofiska strömningar eller aktuella litterära trender. Stagnelius lyrik tycks ha sin livskraft. Hans mystiska personlighet med inslag av fylleri och psykisk instabilitet har säkert bidragit till att han fängslar även en modern publik. Mer än någon annan diktare vid denna tid anknyter han till bilden av det romantiska geniet, även om uppgifterna om honom ofta har anekdotens prägel.

Dikten är hämtad från Lyrikboken, en antologi med svensk diktning, sammanställd av Daniel Andreæ och Tage Nilsson och utgiven av bokförlaget Forum 1964.

Hösten

1

Förgängelse naturens kinder målar.

Med svarta böljor mellan nya stränder

Den ökta floden gråtande sig vänder,

och ingen fjäril dricker blomstrens skålar.

Dock lika skön på fästet solen prålar.

Från gyllne tronen kring förödda länder

sin gudablick hon lugn och härlig vänder,

och jordens lik tyst småler i dess strålar.

Ej dör den kärlek som oss livet skänker,

fast blott åt döden skördar han bereder –

ovanskligt dock hans purpureld skall brinna.

Snart från Olympen mystiskt han sig sänker

i nya vårars liljearmar neder.

Idén är evig, skuggorna försvinna.

2

Dock vartill båtar, att vår urbild njuter

ett evigt liv i himmelrikets salar,

då bildens själv, i gravens mörka dalar,

ej mer en rosenfärgad stråle gjuter.

När jordens mull vår aska innesluter,

var är den njutning då vårt liv hugsvalar?

Var tanken då, som med sitt upphov talar,

och följden var av kedjade minuter?

Se höstens moln på dunkla törnen gråter,

där purpurrosen förr olympiskt glödde

med glädjens dagg på välluströda kinden.

Hon är förbi. Väl knoppas Rosa åter,

dock icke hon, som nyss kring marken strödde

dödsbleka kronblad för augustivinden.

3

Ej blomman hoppas må att evigt vara,

ej skuggorna må verklighet begära.

Ej för att städse tingens kedjor bära

Guds tankar sig med tidens former para.

Naturerna minutligt de förklara

men till sitt ursprung, flammande och skära,

snart återvända i odödlig ära,

tills nya skepnader dem uppenbara.

Gläds, dygdige, ej dödens hand dig sårar.

Djupt i ditt bröst en himmelsk genius andas,

det väsens avbild, som är allt i alla.

För honom blomstra tidens alla vårar

och ständigt nya purpurdagar randas –

dock tronar han i tempel, vilka falla.

Diktare om hösten (3). Edith Södergran

Få diktare från början av 1900-talet har som Edith Södergran (1892–1923) kunnat behålla en läsande publik och utvidga publiken med nya generationer. Tidigare i bloggen – se den 18 och 21 september 2014 – publicerade jag några dikter av henne med hösttema. Och just den årstiden återkommer ofta i hennes verk. Här är ytterligare två dikter kring hösten. Höstens sista blomma är ur Dikter från 1916. Novembermorgon är från Landet som icke är från 1925. Edith Södergrans samlade dikter finns här:

https://selmastories.se/wp-content/uploads/2017/09/samlade_dikter.pdf

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma;

jag blev vaggad uti sommarens vagga,

jag blev ställd på vakt mot nordens vind, 

röda flammor slogo ut

på min vita kind.

Jag är höstens sista blomma.

Jag är den döda vårens yngsta frö,

det är så lätt att som den sista dö;

jag har sett sjön så sagolik och blå, 

jag hört den döda sommarens hjärta slå,

min kalk bär inget annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.

Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,

Jag skådat ljus från fjärran varma härdar,

det är så lätt att följa samma väg,

jag skall stänga dödens portar.

Jag är höstens sista blomma.

Novembermorgon

De första flingorna föllo.

Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand

vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:

Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.

Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.

Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder?

Och vad har du vunnit? Alls ingenting.

På denna mark skola dina fötter träda,

här är din trollkrets, från alarnas hängen

kommer dig visshet och gåtornas svar.

Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel

bland träden och stenarna.

Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla

från dina ögon.

All fåfäng visdom kan du akta ringa,

ty nu är tallen och ljungen dina lärare.

Tag hit de falska profeter, de böcker som ljuga,

Vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.