Ricardo Ribeiro. Respeitosa Mente. Parlophone. ***
När Ricardo Ribeiro framträdde som sångare för cirka tjugo år sedan var det som en utpräglad traditionalist som troget följde äldre förebilder som Fernando Maurício och Alfredo Marceneiro i spåren. Han sjöng övervägande traditionell fado till det vanliga gitarrkompet och med en klangfull, självständig röst.
Men tiden går och det är inget underligt att artister vill bryta ny mark, förnya sig, vilket det finns många exempel på inom nyare fado. Vanligt är att man närmar sig en bredare populärmusik och därvid också drar in nya instrumentklanger – sångartisterna Cuca Roseta och António Zambujo är två exempel. En artist som Cristina Branco har gått en annan väg i lanseringen av nya, unga kompositörers alster, en musik som närmar sig en sofistikerad viskonst och inte alltid är så lättillgänglig för lyssnarna. På sin nya skiva påminner Ricardo Ribeiro mer om en sådan utveckling. Hans musik låter inte alls som förr, men den är kompromisslös i ambitioner och hållning. Om det är fado eller inte är en individuell bedömning. Jag uppfattar den som fado till många stämningar och uttryck, men musikaliskt fjärmar den sig från fado som den brukat låta genom tiderna.
Borta är de konventionella gitarrklangerna (Ricardo Ribeiro uppges spela både spansk gitarr och bas men av detta hörs inte mycket förrän i det avslutande, långa instrumentalnumret Náná). I stället kompas han av pianisten João Paulo Esteves da Silva och slagverkaren Jarrod Cagwin. Da Silva är en mycket skicklig pianist som spelar lyriskt och smakfullt, och Cagwins rytmiska insatser är varierade, ganska diskreta. Den stadiga rytmiska linje som gitarrerna brukar stå för i fado faller här bort, musiken blir mera plastisk. De flesta sångerna är komponerade av pianisten, och den enda traditionella fado som förekommer är Fado Menor (som här heter Canto Franciscano), men i en så förändrad form att den knappt går att känna igen.
Texterna, som delvis är skrivna av välkända fadonamn som Tiago Torres da Silva, David Mourão-Ferreira och Ary dos Santos, finns med även på engelska. De är centrallyriska, reflekterande och ofta lite inåtvända. En sång är på italienska. Ricardo Ribeiro har en mäktig röst men också förmågan att använda den återhållet, och sånger som Envoi och Derrota är lågmält introspektiva. I andra – som Atraso, Canto Franciscano och Deserta Liberdade – pressar han rösten rejält med långa, starka toner och vidlyftiga ornamenteringar. Det låter svårt att sjunga så. Ribeiros intresse för arabisk musik och flamenco tror jag har påverkat hans uttolkningar. Samtidigt som jag imponeras av hans vokala prestationer, kan jag inte undvika ett intryck av förkonstling. Texten är alltid viktig för en fadosångare och Ricardo Ribeiro försöker pressa varje bibetydelse ur orden, vilket ställer sig i vägen för det enkla, spontana uttrycket.
Ricardo Ribeiro är en viktig artist i ny fado och vilka vägar hans musik finner kan ha sin betydelse för andra artisters utveckling också. Denna nya skiva är jag kluven till. Dels beundrar jag prestationerna från sångare och pianist, dels gillar jag inte musiken tillräckligt för att återvända till den särskilt ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar