Cristina Branco på Södra Teatern den 12 september

Fadosångerskan Cristina Branco (född 1972) har gjort tolv egna album med en början 1997. Hon har uppträtt i Stockholm flera gånger tidigare. Branco slog först igenom i Nederländerna där hon spelade in sin första cd. Hon har höga ambitioner med textvalet och väljer gärna sångtekniskt utmanande melodier. Under senare år har hon tagit upp musik utanför fadon som chanson och tango. Sångerna närmar sig ofta finstämda visor eller romanser och sjungs omsorgsfullt, avspänt och med detaljtolkning. Hennes fado har i hög grad bidragit till att sprida musiken utomlands. Elegant och säker scenpersonlighet.

Jag recenserade hennes skiva Não Há Só Tangos em Paris (Universal) i tidskriften Lira så här:

”Med utgångspunkt från fadon har Cristina Branco länge töjt på gränserna och närmat sig annan musik. Skivan ’Det finns inte bara tango i Pari innehåller två traditionella fados, ett knippe sånger som närmast är lyriska visor, fyra sånger på spanska, två på franska och ett kort stycke på Bernardo Coutos portugisiska gitarr. I kompet kompletteras fadons gitarrklanger av piano, accordeon, ett par blåsinstrument och fyra celli. Allt utspelas i en musikalisk rymd som begränsas av fado, tango, chançon och folkmusik. Cristina Branco har en ljus lyrisk sopran med perfekt kontroll över varenda stavelse, paus, accent. Hon har alltid varit en bra sångerska, men sjunger här mer omsorgsfullt än någonsin. Samtidigt finns ett obekymrat handlag med även svårare melodier. Arrangemangen är smakfulla, och hela produktionen är elegant, sober och innerlig snarare än spontan och expressiv. Cristina Brancos elfte cd är lite ojämn, men i sina bästa stunder (Jacques Brels Les désespérés!) bjuder hon på hänförande vacker musik.”

Cristina Branco och hennes musiker uppträder på Södra teatern i Stockholm den 12 september. De flesta biljetterna är redan sålda, men det finns ännu en del platser kvar, framförallt på andra balkong. Se Södra teaterns hemsida:

http://www.sodrateatern.com/sv/Program-och-biljetter/Evenemang/Cristina-Branco/

Detta smakprov på Cristina Brancos musik är hämtat från hennes senaste album Alegria.

http://www.youtube.com/watch?v=MUVgDdNQEYg

Kan man sjunga fado utan att vara från Portugal?

I och med det uppsving för fadomusiken som började för uppemot 25 år sedan, och som ännu inte visar några tendenser att avta, har musiken fått en ny publik i många andra länder. Även en del utländska musiker har tagit upp denna portugisiska tradition. En katalansk sångerska som kallar sig Névoa är väl den mest kända. I Japan sjunger Tsukuida Hideco fado. Det finns ett par italienare som gör detsamma, fast i Italien förstås. Och några nederländska musiker lär framföra fado på holländska, hur det nu kan låta …

Men jag känner inte till några svenska artister under senare år som närmat sig fadon. Och det är klart: det är inte bara att sätta igång. Fadon har sin tolkningstradition, sina speciella utrycksformer. Det finns en del att lära. Ändå kan man undra hur en duktig sångerska som Lisa Nilsson, som redan är förtrogen med brasiliansk musik, skulle lyckas om hon gjorde ett försök.

Rubrikens fråga besvarar jag med ja av ett helt annat skäl: den fantastiska sångerskan Maria Dolores Pradera från Madrid, nu 89 år gammal. Hon kan sjunga Besame mucho och smöriga spanska schlagers. Hon kan sjunga folkvisor. Hon har lanserat många latinamerikanska sånger i Spanien. Är en mästare på mexikansk canción ranchero. Klart att hon kan sjunga fado.

Maria Dolores Pradera

Den här sången, Primavera, finns i fina inspelningar med bland andra Amália Rodrigues och Mariza. Texten skrevs av David Mourão-Ferreira för Amália. Melodin är en traditionell fado kallad Fado Pedro Rodrigues efter sin kompositör, uppemot hundra år gammal.

http://www.youtube.com/watch?v=CmJDzw42MQ0

Urbant fågelliv

Ganska långt ute på Djurgården ligger en liten sjö, Isbladskärret, där en del fåglar som vi annars inte förväntar oss mitt i en storstad tycks trivas. Många stockholmare känner till sjön, det finns till och med en busshållplats där (linje 69). Den som passerar förbi kan ofta konstatera att fågelskådare med kikare eller kamera i högsta hugg har parkerat på den lilla utsiktplatsen intill sjön för att studera någon gås eller vadare.

Eller häger. För roligast att titta på är hägrarna. Från början var de rymlingar från Skansen som tydligen fann sin favoritplats utan att behöva flyga mer än ett par kilometer. Till Hägersten eller Hägernäs hittade de aldrig. Nu häckar ett femtiotal hägerpar vid sjön. De har sina bon högt uppe i träden och kan ses sitta på bräckliga trädgrenar i höjden, flyga fram och åter mellan bona och marken nedanför eller stå tysta i grupper där. Man kan undra vad de tänker på.

Hägrar är grå och tunga men ändå, på något sätt, gracila. De tycks inte bry sig att folk som går förbi stannar till och betraktar dem. Stora vilda fåglar mitt i en storstad.

Omläsningen (1): Författarnas musikbok (Författarförlaget 1981)

Under rubriken ”Omläsningen” kommer jag att ta upp äldre böcker som jag återkommit till. Vissa verk som man en gång tyckte var bra har tiden sprungit ifrån, andra kan ha mognat och förblivit läsvärda. Förhoppningsvis kan läsaren av denna blogg hitta ett och annat användbart tips.

Författarförlaget ägdes och drevs av svenska författare och gick i konkurs i början av 80-talet. Ett skäl till det var säkerligen att flera av de författare som var engagerade i förlaget gav ut sina bästsäljare på sina ordinarie förlag och använde Författarförlaget för smalare och exklusivare material, till exempel essäsamlingar. Innan förlaget gick under gav man ut några titlar som i vad som kallades Författarbiblioteket: Författarnas litteraturhistoria i tre volymer, Författarnas djurbok och Författarnas musikbok.

Den sistnämnda innehåller bidrag kring musik av ett trettiotal författare. Att den klassiska musiken helt dominerar beror förmodligen på de musikkunniga redaktörerna Erik Beckmans och Torsten Ekboms styrning. Innehållet är tämligen brokigt. Även om det mesta kan kallas essäer finns här också dikter och lite mer experimentella texter, som till exempel Arvid Rundbergs om Beethoven, skriven som en ”kom-ihåg-lista inför en eventuell dramatisering för scenen”.

Rundbergs bidrag är ett av de få exemplen på att 70-talets vänsterdominerande debattklimat dröjer sig kvar. Han skriver: ”Musik är vad lyssnaren gör den till. Konkret kan man förstå lite av den genom att studera under vilka sociala och politiska förhållanden den skapades.” Det är förstås sant och den dimensionen saknas inte heller i andra bidrag. Men Rundberg betonar den så eftertryckligt att Beethovens musik nästan försvinner bland alla sociala och politiska konflikter.

Bokens bidrag varierar mycket i kvalitet. De mest insiktsfulla och välskrivna bidragen är dock så pass bra och många att en musikintresserad allmänhet kan ha nöje av boken än. Tanken slår mig att skönlitterära författare ibland kan göra musiken mera tillgänglig än fackfolk. Till det bästa i den här boken hör Torsten Ekboms essä om Sjostakovitj, Bengt Holmqvists om Alban Berg, Bengt Emil Johnsons om Charles Ives sånger samt inte minst Augustin Mannerheims långa artikel om den särpräglade norske modernisten Fartein Valen. Anna Westbergs artikel om 1700-talstonsättaren Johan Wikmansson är anspråkslös men läsvärd. Några av inslagen är rent underhållande, som Ingmar Hedenius både ironiska och kunniga genomgång av Mozarts Trollflöjten, där han, apropå Ingmar Bergmans bearbetning, är ofin nog att säga att ”enligt min mening är alla Ingmar Bergmans ändringar till det sämre”. Mer hejdlös är Åke Hodells Snarksymfonin, ett fantasifullt påhitt av vilket man absolut inte lär sig något alls om Dvořáks Från nya världen-symfoni som står i berättelsens centrum.

Själv bidrog jag med en text om Johannes Brahms. När jag läser den nu skulle jag helst vilja vara mindre tvärsäker i vissa formuleringar, men inte särskilt många. Det bästa med artikeln är annars dess placering före en utomordentlig essä om Anton Bruckner av Arne Törnqvist. När jag läser igenom båda texterna tycker jag att de kompletterar varandra och ger båda tonsättarna, placerade intill varandra, en tydlig relief.

Det var naturligtvis klokt att boken kallades ”musikbok” och inte ”musikhistoria”. En ”musikhistoria” utan exempelvis Monteverdi, Händel, Haydn, Chopin eller Verdi skulle inte göra skäl för namnet. Men en ”musikbok” behöver ju inte ge en välavvägd bild av musikhistorien, och det gör den inte heller. Men det var ett trevligt återseende.

Joana Amendoeira i Vara konserthus den 4 september

Joana Amendoeira är en av de mest uppmärksammade av dagens sångartister inom fadon. Fastän ännu ung (född 1982) har hon avsevärd rutin med åtta album i bagaget och många framträdanden runtom i världen. Jag har tidigare recenserat hennes tre senaste album i musiktidskriften Lira. Här kommer recensionen av hennes cd Sétimo Fado (Nosso Fado) i repris.

”28 år gammal har Joana Amendoeira stor rutin från scenframträdanden och inspelningar. Hon vårdar den traditionella fadon, men på denna sjunde cd är det mesta nykomponerat, oftast av hennes kompmusiker, till ord av goda textförfattare. Sångerna tar upp typiska fadomotiv, och flera ansluter form- och stämningsmässigt till traditionell fado. Hennes vanliga utmärkta komptrio – Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, bas – är på några spår utökad med ett par andra instrument. Joana Amendoeira har en varm och smidig röst och tillräcklig musikalitet för att behandla snabbare nummer med obekymrad lekfullhet. Men hon är lika mycket till sin fördel i lite långsammare sånger där hon kan gå i närkamp med texten och skapa en lågmäld, innerlig och känslig fado, rik på nyanser och uttryck. På denna skiva når hon en ny nivå av mognad och självständighet, och jag tycker att hon ska räknas till de allra bästa i dag.”

Joana och hennes kompmusiker har konsert i Vara konserthus i Västergötland den 4 september klockan 19:30. Mer information här:

http://www.vastsverige.com/sv/vastgotalandet/products/149701/Joana-Amendoeira-pa-Vara-Konserthus/

Ett exempel på hennes musik finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=PpTCShbXw2A