Ny fado på cd: Duarte och Cristina Bacelar

Duarte. Só a Cantar. Alain Vachier music Editions. ****

Inom fadon finns det många artister som kan ge fina musikupplevelser när man tar del av deras framträdanden på fadolokaler, men som låter oväntat intetsägande på skiva. Kroppsspråk, spontana uttryck, kontakten mellan musiker och publik – detta är svårt att föra över till inspelningar. Jag har tyckt att Duarte (med efternamnet Coxo som han som artist lämnar åt sidan) är en sådan sångare. Han sjunger på fadohuset Senhor Vinhor i Lissabon. Jag har hört honom där ett par gånger och uppfattat honom som en vital och skicklig artist med god kommunikation med kompmusiker och publik. På skiva har han haft svårare att nå fram.

Men jag gillar den här nya skivan. Duarte kan visserligen inte sägas ha någon av de mera anslående rösterna i dagens fado, men han är som sångare personlig, känslig och engagerad. Att han bryr sig om vad han sjunger beror kanske att det nästan enbart är hans egna ord, som lyssnaren kan ta del av även i översättningar till engelska och franska (det vill säga den lyssnare som står ut med den hopplösa typografin). Melodierna är övervägande hämtade från den traditionella fadons förråd.

Även kompet bidrar till att göra denna skiva hörvärd. Här finns på portugisisk gitarr Paulo Parreira, i några spår Pedro Amendoeira, på spansk gitarr Rogério Ferreira och på basgitarr Daniel Pinto. Alla är utmärkta. Parreira och Ferreira är Duartes ordinarie kompmusiker från Seanhor Vinho. En sångerska som nämns som Mara medverkar i ett spår och gör bra infrån sig (är det den unga Mara Pedro?). Tillsammans svarar alla musikerna för en välgjord produkt som rymmer fado av det lågmälda och förtroliga slaget, med omsorg om de små detaljerna.

Cristina Bacelar. Nem Tudo É fado. Sony Music. **

I fadon finns en omfattande äldre standardrepertoar som artisterna ständigt återanvänder, både traditionell fado och sånger som lanserats av äldre sångartister, främst Amália Rodrigues. Det är begripligt att en del musiker söker förnyelse, och förnyelse kan man nå exempelvis genom att försöka förena fadon med annan musik. Nu är det många år sedan sångerskan Cidália Moreira gav ut Fado Cigano, där hon försökte skapa en syntes av fado och flamenco. Enligt min mening utan att lyckas.

Det verkar som om Cristina Bacelar är inne på samma linje. Hon sjunger och spelar spansk gitarr, tydligt påverkad av flamencons spelstil, om än inte tillnärmelsevis lika skicklig som de bästa flamencogitarristerna. Saxofonisten Armando Ribeiro är med på de flesta spåren och meningen är kanske att dessutom ge musiken en jazzig ton. Men Ribeiro är ingen Charlie Parker och han lämnar inget starkare intryck efter sig. På portugisisk gitarr finns Rui Pedro Claro, ett nytt namn för mig. Cristina Bacelar, som själv har skrivit några av sångerna, är ingen märklig sångerska. Rösten är ganska alldaglig och hon sjunger på skivan sånger som Perseguição, Lágrima och Novo Fado da Severa. Alla tre sjöngs av Amália Rodrigues (som lanserade och skrev texten till Lágrima) och Bacelar vill nog helst inte bli jämförd med vare sig Amália Rodrigues eller andra artister som sjungit samma sånger bättre.

Mitt intryck av denna skiva är alltså blekt, och det märkligaste med den är kanske att ett stort skivbolag som Sony Music valt att satsa på den. Men så blidkas jag av en av Bacelars egna sånger, Fado de Papel, där några stråkar kompletterar och allt faller på plats. Det låter som en enkel, innerlig visa som inte kräver virtuositet eller röststyrka. Ett så vackert litet stycke att jag skulle önska att det fanns flera på denna skiva.

Ny fado på cd: Pedro Galveias och Jorge Goes

Pedro Galveias. Ruas do Meu Fado. SPA. ****

I dagens fado finns det åtskilliga manliga sångartister som litar till traditionen både vad gäller tolkning och repertoar. De experimenterar inte med konstiga nya instrument eller arrangemang, blandar inte sin fado med andra musikformer. De står för en enkel, robust fado som i hög grad utnyttjar traditionella melodier och som inte förändras särskilt mycket med tiden. Detta slags fado har sin givna plats på fadoställen i Lissabon och kommer sannolikt alltid att ha sin publik. Av dessa sångare är Pedro Galveias en av de bästa.

Pedro Galveias är född 1972. Han har en röst med volym, kraft och auktoritet. Här finns också en viss kantighet, en sturighet som gör att musiken känns osofistikerad och rakt på sak. Galveias är en engagerad sångare och det är uppenbart att han tar orden på allvar och söker ett starkt uttryck. Av andra sångare på dagens fadoscen kan han påminna lite om Ricardo Ribeiro. Galveias kompas på sin nya skiva av David Ribeiro, portugisisk gitarr, Ivan Cardoso, spansk gitarr, och Miguel Silva, basgitarr. De är inte särskilt välkända, men kompet fungerar effektivt och följsamt.

Av sångerna väger den traditionella fadon tungt, och här finns upphovsmannanamn som Jaime Santos, Miguel Ramos, Alfredo Marceneiro med flera. Det är sånger som finns i massvis versioner, men det är ändå roligt att höra Pedro Galveias. Hans nya skiva är en imponerande prestation.

Jorge Goes. Fado Novo Fado Velho. Elvas. ***

Om Pedro Galveias är ett respekterat och välkänt namn i fadokretsar, så är Jorge Goes närmast en doldis. Hans kompmusiker Bruno Chaveiro, portugisisk gitarr, Domingos Galésio, spansk gitarr, Carlos Menezes, basgitarr, är inte heller särskilt namnkunniga. Tillsammans bevisar de att man inte behöver vara berömd för att göra bra musik.

Jorge Goes står lika nära den enkla och direkta fadon med förankring i traditionella melodier och äldre standardrepertoar som Pedro Galveias. Men han saknar dennes pondus och kraft, utan presenterar en avspänd, godmodig fado utan svärta. Han har en trevlig röst och sjunger mjukt och lätt.

Till inslagen hör sånger som A Rosinha dos Limões och den snarlika A Júlia Florista, sånger som förknippas med äldre sångare som Carlos Ramos och Max. De är inte bara gamla, utan låter också gammaldags, något som kan gälla för hela skivan, som kunde ha varit gjord för femtio år sedan. Nu behöver inte det vara någon brist i en musikform som är så beroende av traditionen som fadon. Jorge Goes tror jag skulle vara välkommen som sångare på vilket fadohus som helst i Lissabon. Hans musik är inte sensationell, men den låter tilltalande och är lätt att tycka om.

Det mest originella med skivan är två spanska sånger, Maria la portuguesa och Pienza en mi. Den förstnämnda är kanske mest känd genom den stora sångerskan Maria Dolores Pradera; hon gör den förstås bättre, men Jorge Goes tycks trivas även med det spanska. En skiva som kan klarar sig utan men som är trevlig att ta del av.