Sten Hagliden och musiken

Sten Hagliden (1905–79) hade ett starkt intresse för musik, och det märks i hans diktning, där den är ett återkommande tema. Han lyssnade helst på klassisk musik där han uppskattade det mesta från medeltida musik till modernism. Vi hade kontakt ett par års tid före hans bortgång, och det hände att han ringde och ville diskutera musik. Hans hjälte var Beethoven, och hans favoritsymfoni egendomligt nog Beethovens åtta. Jag själv föredrog redan då för många år sedan nummer tre och sju. 

Om Claude Debussy, med referenser till ett par av tonsättarens verk, ingår i Stickspår från 1970.

Claude Debussy.

                          

Ni väntar få höra ord om det växlande,

det konturlösa, det svävande.

Vem nekar till skiftningarna,

         då hans reflexer klingar över strömt vatten,

         till att skimret kring linhåret

                  luddas ut mot mörkluften,

att molnen seglar bort och förskyas.

Men också: tunga, statiska

                  är pelarna i katedralen,

uppslukad av djupen,

                  genombrusad av klockornas dån.

Han förtäljer om lövens fall,

dödens flagor, som virvlar till i häftig vind,

blir stilla, svartnar bort i fukten

                  där trädkuggorna förkolnar i höstnatten.

Ni väntar höra ord som känslans fria flykt …

Ja, omutligt slog han vakt om det egna,

                  oförgriplig höll han hjärtats rätt,

och till adepterna sade han:

”Skriv som ni känner, endast som ni känner!”

Nu väntar till sist talet om det dunkla, det vaga.

Så sant som han kan tona ut ett dimstråk,

         kan han ge klangerna klarhet

                  som luften

                  över aftonens blåsiga ödehed

En äldre mästare som fängslat mig lika mycket som Hagliden är Claudio Monteverdi. Dikten Besöket i Cremona (Monteverds födelsestad) ingår i Utmarks från 1978. Den är försedd med undertiteln ”Claudio Monteverdi född 1567 AD”.

Claudio Monteverdi.

Hur vårens ljus på alla väggar spelar –

en skrymslets lek av molnens skuggor, solens skinor.

För kort tid är jag åter kommen

        att se mitt gamla hem här i Cremona.

Jag vandrar genom gränderna. Allt är förändrat.

Allting skall växa. Rörelse är allt.

Fermaten har sin uppgift – ve om den blev evig.

Jag söker skriva loss mig ifrån sorgen –

min käras död mig nära nog förstenat.

Väl har jag murats in men måste bräcka tornet

och vandra genom lundarna i vinden

där löven susar, stillnar emot kvällen.

Ja, jag skall kastas mellan vemod – fröjd, fröjd – vemod

och storm och lidelse – ro och besinning.

Jag vet de stillatående fördömer detta

när jag försöker att i mina madrigaler

avspegla känslans kast, livs skiftning –

men ändå är det ärendet, mitt inres uppsåt.

Vid floden stannar jag. Och plötsligt spörjer tanken:

varföre vill man icke höra och anamma

mitt tremolo av stråkarna? Vad är det annat

än vattnets glitterliv i sol och kårar?

En värld utan musik – hur skulle den te sig? Tydligen var det något som Sten Hagliden hade svårt att tänka sig. Åtminstone om man får tro dikten Omusikaliska, som också ingår i Utmarks.

Av dem finns en fåtalig skara,

några har lysande tankar

också sinne för poesi.

Kan inte tänka mig deras rike –

utan klanger och melodi,

rytmlöst, inga tempi!

Hur kan de ändå leva däri?

Är det dumdrygt att så säga?

De har andra stigar att ströva,

annan luft för sina lungor.

Jag skulle dö av syrebrist! – –

Hur jag yvs! Hur jag predikar!

Vi är människor

             – alla likar.