Filipe Raposo – inspiration vid pianot

Filipe Raposo. Øcre. Lugre Records 2019.

Den första gången jag hörde pianisten Filipe Raposos namn var på en fadokonsert i Stockholm där han medverkade som tillfällig gäst i ett par nummer. Han har samarbetat med fadomusiker också i andra sammanhang. På Ana Laíns senaste album Portucalis (2017) är han såväl kompositör till som medverkande pianist på ett av de vackraste spåren, As Fontes. Han medverkar också på, och har producerat, Pedro Moutinhos senaste album Um Fado ao Contrário (2019). Dessa skivor har jag tidigare tagit upp bloggen den 20 december 2017 respektive den 26 april 2019. Men Filipe Raposos egen musik har inget med fado att göra – åtminstone inte som den låter på den nyutgivna skivan Øcre.

Av skivans tolv stycken svarar Filipe Raposo för fem. De övriga är arrangemang, ganska fria sådana, av andras musik. Här finns en arabisk melodi, två folkmelodier från norra Portugal och en från Azorerna samt arrangemang av tre klassiska stycken. Blombos Cave uppges basera sig på något ur Johann Sebastian Bachs Johannespassion och väcker inget igenkännande hos mig beroende på min bristande bekantskap med detta Bachverk. Bach talar tydligare i den saraband ur en av hans engelska sviter som avslutar skivan, respektfullt, enkelt och sobert spelad. I Oblivion Soave, ett arrangemang av en aria ur Claudio Monteverdis sista opera Poppeas kröning från 1642, medverkar sångerskan Rita Maria. Hon sjunger inte alls som en operasångerska, men jag tycker hon frilägger det sensuella draget i Monteverdis musik. Mästaren själv, som ansåg att ”experiment är absolut nödvändiga för all musik”, skulle säkert inte ha invänt.

Skivans undertitel är Trilogia das cores Vol. 1. Enligt en internetnotis betyder detta att den är ett resultat av en ”artistic reflection on the influence of three colours in art”. Färgen som gäller här är rött och vi kan i fortsättningen vänta skivor som utgår från svart och vitt och därmed fullbordar trilogin. (Varför skivan heter Øcre och inte Ocre, som är det portugisiska ordet för ockra, har jag ingen aning om.) 

Tanken att färg och musik har med varandra att göra är förstås inte ny, och den tänktes mest utförligt och djuplodande av Alexandr Skrjabin och satte sin prägel på mycket av hans musik. Filipe Raposo ger i den tillhörande texten andra referenser som en bakgrund till musiken, som bibeln, Goethe, José Afonso med flera. Redan titlarna antyder ett intresse för myter, riter och folktro. Allt sådant kan vara av bra att veta för den som tänker skriva en avhandling om Filipe Raposo och även för den som vill veta varför musiken låter som den låter eller vad avsikten med den är. Men aldrig så många förklaringar kan inte rädda musik som är tråkig, och vacker musik – som jag tycker denna skiva är full av – klarar sig på egen hand. Så jag har valt den bekvämare utvägen, att lyssna på Øcre utan att läsa på i förväg.

Bortsett från Monteverdispåret innehåller skivan enbart pianosolon. Filipe Raposo spelar med behaglig klang tekniskt helt obesvärat. Han är utan tvekan en mycket skicklig pianist. Musiken låter avspänd och omedelbar, som om den var improviserad, och jag tror att improvisation är ett viktigt element, men förmodligen med motiv och strukturer som är uttänkta på förhand. I grund är tonen lyrisk, men här finns också starkare, ibland synkoperade, ”jazziga” partier. Skivans kanske mest lättillgängliga spår, Mefistófeles, är så genomgående. Det är väl varierad musik, aldrig monoton, både modern och samtida. Men Raposo är inte modern genom förkärlek för dissonanser eller annorlunda speltekniker som kluster eller spel direkt på strängarna. Det är tonal musik med ett lugnt, naturligt och ofta elegant flöde.

Men inte så lätt att beskriva. När jag hör den kan jag komma att tänka på klassiska tonsättare som Claude Debussy och Alexandr Skrjabin eller romantiker med sinne för det folkloristiska som Edvard Grieg och Enrique Granados. Eller stora jazzpianister som Lennie Tristano eller Bill Evans. Detta kan vara en tillfällighet, Raposo kanske inte ens har lyssnat på deras musik, vem vet? Mest av allt påminns jag om Keith Jarretts berömda soloimprovisationer som började med den i Köln 1975. Men Jarrett improviserade gärna i en halvtimme, medan Filipe Raposo rör sig i behändigare format, på denna skiva som mest kring sju minuter. På så sätt undviker han tröttande upprepningar och andra longörer.

Det finns, tycker jag, ett lite sökande och inåtvänt drag i några av styckena, något som inte alls ställer sig i vägen mellan musiker och lyssnare. Det är musik med integritet och allvar, men på ett milt och smakfullt sätt. Skivan är mycket jämn. Jag har med glädje lyssnat igenom den från början till slut flera gånger och kommer att återkomma till den längre fram. Samtidigt som jag ser fram emot de återstående delarna av trilogin.

Parkliv

Det är samma sak varje år. Så snart som temperaturen går upp mot 25 grader och solen skiner från himlen kommer folk ut från sina lägenheter och samlas i parkerna. Där finns under andra årstider med mera normala svenska temperaturer annars bara enstaka personer som kan korsa parken för att finna en genväg till sitt mål eller strosa omkring för att ge sin hund, och även sig själv, lite motion. Under vintern är parkerna nästan öde med islager på gångstigarna och snödrivor på öppna ytor. Men de första riktiga sommardagarna kan parkerna likna populära stränder i medelhavsområdet.

 

De här bilderna är från Lilla Blecktornsparken på Södermalm. Den ligger mellan Ringvägen och bostäderna i Blecktornsområdet på vars andra sida Stora Blecktornsparken breder ut sig över ett lite större område. Lilla Blecktornsparken har servering, bordtennisbord, tennisbanor och en plaskdamm som den aktuella dagen är full av glada badande barn. Här finns också en gräsplan som ger utrymme för många att sola eller ha picknick.

Visst är solen och värmen lockande. Men frågan är om inte också själva trängseln bidrar till att dra ut folk från sina hem. Finns det någon nedärvd, eller kanske förvärvad, kunskap i hjärnan på Söderborna som säger att om man vill se andra människor, då ska man bege sig till Lilla Blecktornsparken, eller möjligen till det närbelägna, lika trånga Nytorget?

Nytorget,

Något tidigare passerar jag en annan park på Söder, Tengdahlsparken, som ligger vid Barnängens bostadsområde, nedanför Vitabergsparken. Det tar kanske tio tolv minuter att promenera mellan de två parkerna. Tendahlsparken är en lugn oas med uppvuxna ekar, parkbänkar och matbord, plaskdamm och en generöst tilltagen gräsplan. Och samtidigt som folk invaderar Lilla Blecktornsparken ser Tengdahlsparken ut så här. Så kanske finns det något attraktivt i själva trängseln eftersom det är valet som övertygar så många fler.

Mystiska, märkliga, magiska Meteora

Meteora är ett komplex av klosterbyggnader, uppförda på topparna av höga klippor i regionen Thessalien i Grekland, i närheten av den lilla staden Kalambaka. Det största av klostren, Stora Meteoron, är också det mest tillgängliga. Hit kommer och går bussarna med besökare under hela tiden som klostret är öppet, från nio på morgonen till tre på eftermiddagen. Ja, mest tillgängligt, men den som vill se klostret på insidan får räkna med många tröttsamma trappsteg och köande.

Grekland är ett enastående turistland med ett överflöd av betagande natur, underbara öar och stränder liksom en historia som vittnar om landet som Europas vagga inom kultur, vetenskap och filosofi. Men Meteora har inget med antikens Grekland att göra. För ungefär tusen år sedan slog sig folk ner i områdets många grottor, eremiter och religiösa tänkare. En liten kyrka uppfördes på 1100-talet och det första klostret började byggas på 1300-talet. Klosterlivet var som mest aktivt fram till 1600-talet, och under mellantiden uppfördes de övriga klostren. Sammanlagt är de medeltida munkklostren sex stycken.

Jag kom till Meteora från den charmiga, vackert belägna småstaden Parga, på fastlandet med öar som Korfu, Lefkas, Kefalonia, Ithaka och Paxos i närheten. Turbussen behövde ungefär tre och en halv timme i vardera riktningen, och då är förmodligen Parga den turistort som är närmast belägen. Dagsutflykter till klostren ordnas ända från Aten. De ligger avlägset och otillgängligt, vilket är ett skäl till att de blev en tillflyktsort för folk som kände sig hotade av politiska och religiösa konflikter under medeltiden. 

Man reser genom regionen Epirus, som till ytan är något mindre än Skåne, med cirka 350 000 invånare varav en knapp tredjedel finns i universitetsstaden Ioannina. Landskapet är storslaget med många höga gröna berg, tack vare riklig nederbörd under vintern. Små byar finns på sluttningarna och i dalgångar här och där, men landskapet ger på många håll ett lika ödsligt som mäktigt intryck. Ännu i början av juni låg snön kvar på en del toppar. Slänter och vägkanter lyste gulaktiga av blommande ginst. Äldre smala och snirkliga vägar har under senare år kompletterats med bredare, som på många ställen löper genom långa tunnlar.

Man ska alltså också in i regionen Thessalien, som är ungefär en och en halv gång så vidsträckt som Epirus, med dubbla folkmängden och huvudorten Larissa som är något större än Ioannina. Thessalien har slätter lämpliga för odling, men bergen reser sig runt slättlandskapet. Bergen i denna del av norra Grekland är breda och lugna. När man närmar sig Meteora dyker bergsformationer av ett annat slag upp. De branta, dramatiska klipporna kan likna modernistiska, nonfigurativa skulpturer. Eller möjligen skulpturer från en åldrig, exotisk kultur.

Att se klosterkomplexet i den omgivande naturen är en upplevelse. Meteora är en av Greklands, för att inte säga Europas, stora attraktioner. Att skarorna av besökare ännu är av hanterbar kvantitet och att Kalambaka inte har förvandlats till en hotellstad beror nog på en kombination av det otillgängliga läget och de begränsade öppettiderna. Den som kommer till området förundras över de märkliga byggnaderna och framförallt deras placering i naturen. Särskilt två frågor väcks.

För det första: varför har man över huvud taget byggt kloster, inklusive kyrkolokaler, så högt? Även i vårt land har kyrkor ofta anlagts i dominerande lägen, högt i bebyggelsen, lätt synliga. I Grekland finns det förstås gott om kyrkor inne i städerna, men också lite utanför bebyggelsen, gärna i svårtillgängliga lägen på höjder. Som om kyrkobesökaren måste bevisa sitt religiösa nit med ansträngningen att ta sig till lokalen. Men för att ta sig in i Meteoras byggnader under medeltiden torde religiös hängivenhet inte ha räckt till. 

Synpunkten att högt belägna anläggningar är lättare att försvara kanske också har spelat in. Den fientligt sinnade styrka som funderat på en attack mot dessa kloster har säkert insett det omöjliga omgående. Och klostren har nu oförstörda funnits på plats i hundratals år. 

Om man inom den grekisk-ortodoxa kyrkan anser att Gud bor i himlen är klostren förstås ett sätt att komma närmare – men det finns faktiskt gott om ännu högre berg i trakten. Det isolerade höga läget sägs också vara lämpligt för kontemplation och tänkande. Och visst, munkarna fick vara i fred. Anläggningen var förr mycket mera välbefolkad än i våra dagar. I det största klostret levde som mest tvåhundra personer – i dag bara fem.

För det andra: hur kunde man bygga så högt? Den väg och de trappor som gör det möjligt för besökare att ta sig in i Stora Meteoron byggdes under 1900-talet. Tidigare fanns varken det ena eller det andra. Enligt uppgift ska de tidiga invånarna ha tagit sig upp med stegar och rep. På det sättet ska de ha fört upp alla de förnödenheter om behövdes för att leva där. Samt allt byggnadsmaterial som krävdes för att uppföra alla byggnaderna. Jag ställer mig lite tvivlande till uppgiften om stegar. Vissa byggnader ligger nästan hundra meter ovanför det omgivande landskapet. Fanns det så långa stegar under medeltiden? Det måste ha varit livsfarligt att använda dem, om de fanns.

Det sägs att det var munkarna själva som byggde klostren. Det förefaller inte orimligt att de hade hjälp – frivillig eller påtvingad – av arbetare och jordbrukare. Och bygget tog tid, från tidigt 1300-tal till sent 1500-tal. De personer som lyckats ta sig upp lade under lång tid ner ett imponerande arbete med att dra upp korgar med material för att färdigställa klostren. Den kompetens de besatt inom arkitektur och byggnadsteknik är också anmärkningsvärd.

Klostren i Meteora finns sedan 1988 med på UNESCO:s lista över världsarv. Kulturella världsarv som Meteora måste hållas intakta, skötas om och vårdas. Av människor. Se på den mindre klippan på bilden nedan. Inga vägar, trappor eller hissar. Ytterligare en fråga: hur tar sig personalen till jobbet?

Det finns mycket att läsa om Meteora på nätet för den som önskar ytterligare information. Här hoppas jag att bildsvepet från Meteora och naturen omkring talar för sig själva. Mystiskt, märkligt och magiskt lär Meteora förbli.

Statyer på stan – Lissabonspecial (5)

I Lissabon finns massvis med statyer, precis som i andra storstäder. Det som visas i dessa fem blogginlägg är bara ett litet urval, och det hade varit lätt att utforma ytterligare fem eller flera inlägg med helt andra statyer i Lissabon. Hoppas emellertid att någon har nöje av de statyer som valts här. Mycket mer finns att upptäcka för den som besöker staden.

Inte minst utanför Lissabons mest centrala delar. Vi börjar i detta avsnitt i Oriente, en stadsdel som ligger nära Lissabons flygplats. För att komma dit tar man lämpligen metrons röda linje mot flygplatsen. Oriente är en modern del av Lissabon, med konferensanläggningar, ett stort köpcentrum, det stora akvariet Oceanário och många restauranger. Går man ner till floden ser man den nya bron, döpt efter Vasco da Gama precis som köpcentret, tills vidare Europas längsta bro.

I Oriente finns det gott om offentlig konst. I anslutning till finns för det mesta uppgifter om vad de heter och vem som har gjort dem. Jorge Vieira (1922–98) heter skulptören bakom den mäktiga Homem-Sol som kom på plats framför det stora köpcentret 1998.

En engelsk konstnär, Antony Gormley (1950) har gjort en annan stor skulptur, Rizoma.

Rui Chafes (1956), en portugisisk konstnär är upphovsmannen till Horas do Chumbo, som liksom de två föregående är rest 1998, året för den stora världsutställningen, Expo 98, i Lissabon och Oriente. Skönheten i denna skulptur är måhända inte uppenbar omedelbart, varför den här avbildas från två olika håll. Kanske någon betraktningsvinkel gör den mera attraktiv?

Det finns ett gångstråk i Oriente med en liten kanal, mycket grönska och många parkbänkar samt flera små torn där vattnet spelar med ljuset på ett vackert sätt. Vem som är mannen eller kvinnan bakom de konstruktionerna är mig obekant.

Fado är Lissabons musik och det påminns man om vid Restauradores mitt i centrum där denna staty kan ses.

Temat fado har också tagits upp av ett par levande statyer. Vid tillfället fotograferades de i Baixa. 

Fadons mest besjungna stadsdel är Mouraria. Där bodde den första stora fadosångerskan Maria Severa (1820–46). I hennes hus är i dag fadohuset Maria da Mouraria inrymt, och torget intill heter förstås Largo da Severa. Där finner vi en staty av – en fisk. Om den har med fadon att göra och i så fall på vilket sätt är inte lätt att veta.

I Lissabons centrala del finns en liten stadsdel som heter Principe Real. Den ligger ganska högt och nås lätt av den återöppnade spårvagnslinjen 24. I Principe Real finns en vacker liten park. Där saknas förstås inte statyer. Den jag valt är väl inte Lissabons vackraste, men intressant genom sin tillägnan till dem som utsatts för homofoba trakasserier.

Till sist en staty av en nutida portugisisk konstnär, Carlos Bajouca. O Sonho da Glória finns till beskådande i Edvard VII:s park, eller snarare i området just ovanför parken. Närmaste metro är Parque.

Därmed avslutas inläggen med skulpturer i Lissabon. Några fler intressanta verk kan ses i blogginlägget från Coleção Berardo den 23 februari 2018.

Ny fado på cd: Cláudia Picado och Gaspar Varela

Cláudia Picado. Reflexo. Sony Music. ***

Om den här skivan hade utkommit på 90-talet så hade den säkert väckt uppmärksamhet. Då hade fadons nya popularitet inte nått särskilt långt, och få av de unga sångartisterna hade etablerat sig. Sedan dess har emellertid mycket hänt, med en stark tillväxt främst när det gäller nya sångerskor. I dagens konkurrens tror jag alltså att skivan kommer att gå ganska obemärkt förbi. 

Cláudia Picado är ingen dålig sångerska. Hon kan sin fado och har en behaglig röst. Men hon har inte Marizas eller Cristina Brancos vokala briljans, och inte energin och intensiteten hos sångerskor som Carminho eller Gisela João. I den stora skaran av fadosångerskor i dag hamnar hon i det mera anonyma mittfältet. Kompetent men inte uppseendeväckande.

Gitarrkompet i modern fado är normalt av god klass. Så också här. Guilherme Banza på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och basgitarristen Francisco Gaspar är utmärkta musiker som gör ett gott jobb. Materialet är en typisk blandning av gammalt och nytt. Fyra traditionella fados samsas med nio nya nummer, kompositioner av bland andra Guilherme Banza, Rogério Ferreira och Tozé Brito. Skivan är jämn utan vare sig bottennapp eller höga höjder. Sånger som Fragilidade, Trazes Mais Amor à Minha Vida och Lugar Comum tillhör de bästa i ett knippe sånger som rör sig kring traditionella fadomotiv med kärleken i centrum.

Gaspar Varela. Gaspar. EGEAC/Museu do fado. ****

Fadons historia rymmer många bra gitarrister. De största av dem är stilbildare och kompositörer som genom sina stycken har satt sin prägel på senare tiders gitarristers repertoar. De märks tydligt på Gaspar Varelas debutskiva. Här finns två kompositioner av Carlos Paredes, två av Armandinho, två av Artur Paredes, en av Jaime Santos och en av José Nunes – samtliga stora namn från förr. Notabelt är att Varela tagit med musik från både Lissabon- och Coimbrafadon (det är de båda Paredes som hör till Coimbramusiken.) Klangbilden fylls ut av André Ramos spanska gitarr och Francisco Gaspars basgitarr och i ett spår medverkar en saxofonist.

Det är ett trevligt och omväxlande urval på den här skivan. Armandinhos vackra Meditando spelar nästan alla gitarrister, medan de båda variationsstyckena av Artur Paredes innebär betydande tekniska utmaningar för gitarristen. Jan Tiskys Lisboa ao Entardecer bjuder på känslig sydlig melodik och José Nunes Vira de Frielas anknyter till folkmusik.

Garpar Varela medverkade på skivan Saudade no Futuro (iPlay) med mycket unga musiker som kom för några år sedan. Då var han nio år. Här är han femton. Och det finns inte en chans att höra att det är en så ung gitarrist, tvärtom låter han mogen och kunnig. Gaspar Varela har gjort skivan som en hyllning till sångerskan Celeste Rodrigues vars barnbarnsbarn han är. Celeste Rodrigues avled 2018, 95 år gammal, och hon hann ta del av unge Gaspars utveckling framemot denna debut.

Artister som skivdebuterar mycket unga riskerar att ångra sina debuter när de efter några år har presterat bättre. Jag tror inte Gaspar Varela kommer att ångra sin skivdebut, men jag tror också att han kan bli ännu bättre. Hans debutskiva är minst sagt respektingivande.

Statyer på stan – Lissabonspecial (4)

Vill man se statyer på stan kan man bege sig till ett konstmuseum och hoppas att museet har statyer även utanför den yta som man får tillträde till först efter att man har köpt en biljett. Lissabons mest kända konstmuseum är Gulbenkianmuseet vid metrostationen São Sebastião. Museet består av två delar i olika byggnader, en för äldre objekt som konstverk, möbler, arkeologiska fynd, guldsmide med mera, och en för modern konst. Om museets äldre del – enligt mångas mening mest sevärda – skrev jag i bloggen den 6 augusti 2017, med många bilder. Den moderna togs upp i tre inlägg 31 maj, 8 juni och 12 juni 2018.

Gulbenkianmuseets båda avdelningar är omgivna av en lummig park med vattendrag och rikt fågelliv. Detta är ett populärt andningshål för Lissabonbor och besökare i en stad som annars inte har så många parker i centrala lägen. Både kafé och restaurang finns i anslutning till museet. Museet har sitt namn efter den stenrike filantropen Calouste Gulbenkian, som finns som staty på området. Ska man döma av statyn så var Gulbenkian inte bara en vän av kultur utan också av fåglar. Eller hur man nu ska tolka den.

Det kan tyckas besynnerligt att ett museum som ställt ut statyer i omgivande parkområde inte ger anvisningar om vilka som svarar för statyerna, vad de heter eller när de kom till. I de flesta fall har jag inte kunnat finna några sådana uppgifter. Det behöver inte betyda att de saknas, för det kan ju också bero på att de är så konstigt placerade att man inte så lätt upptäcker dem.

Här är emellertid en staty som är försedd med uppgifter. Reuben Nakian heter konstnären, och hans Satyricon1 kom på plats 1981. Nakian var en amerikansk konstnär som levde 1897–1986.

Inte så långt ifrån denna staty finns ett par andra som får framträda anonymt här.

Från Gulbenkianmuseet tar vi metrons blå linje tre hållplatser söderut och hamnar vid Avenida, varifrån från man snabbt tar sig till Jardin do Torel och ytterligare en anonym staty. Den lilla parken ligger centralt men torde ändå vara obekant för de flesta besökare i Lissabon. Man tar sig dit med en spårvagn som går uppför en brant backe, öster om den stora avenyn. Men den gör inget större väsen av sig och ligger ett par kvarter in från avenyn, så om man inte träffar på den av en tillfällighet måste man veta var den ligger. Väl uppe i parken har man fin utsikt över en del av staden.

Sedan till ”kulturstadsdelen” Belém, som man når med spårvagn 15 från Praça da Figueira, flera bussar eller med lokaltåget som går från Cais do Sodré mot Cascais. Belém har ett stort kulturcentrum samt en rad museer. Här är ett par av de statyer som finns till beskådande i det vidsträckta parkområdet vid kulturcentret och det berömda Jerónimoklostret.

Till sist sett par statyer som finns i närheten av den stora Kristusstatyn på andra sidan floden. (Om Kristusstatyn och hur man tar sig dit skrev jag i bloggen den 4 april 2018.) Platsen är kanske mest intressant för den härliga utsikten över Lissabon och flodområdet. Men där finns också flera statyer med religiös innebörd. Som dessa.

Flera statyer i Lissabon i kommande avsnitt.