Ny fado på cd: Cláudia Picado och Gaspar Varela

Cláudia Picado. Reflexo. Sony Music. ***

Om den här skivan hade utkommit på 90-talet så hade den säkert väckt uppmärksamhet. Då hade fadons nya popularitet inte nått särskilt långt, och få av de unga sångartisterna hade etablerat sig. Sedan dess har emellertid mycket hänt, med en stark tillväxt främst när det gäller nya sångerskor. I dagens konkurrens tror jag alltså att skivan kommer att gå ganska obemärkt förbi. 

Cláudia Picado är ingen dålig sångerska. Hon kan sin fado och har en behaglig röst. Men hon har inte Marizas eller Cristina Brancos vokala briljans, och inte energin och intensiteten hos sångerskor som Carminho eller Gisela João. I den stora skaran av fadosångerskor i dag hamnar hon i det mera anonyma mittfältet. Kompetent men inte uppseendeväckande.

Gitarrkompet i modern fado är normalt av god klass. Så också här. Guilherme Banza på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och basgitarristen Francisco Gaspar är utmärkta musiker som gör ett gott jobb. Materialet är en typisk blandning av gammalt och nytt. Fyra traditionella fados samsas med nio nya nummer, kompositioner av bland andra Guilherme Banza, Rogério Ferreira och Tozé Brito. Skivan är jämn utan vare sig bottennapp eller höga höjder. Sånger som Fragilidade, Trazes Mais Amor à Minha Vida och Lugar Comum tillhör de bästa i ett knippe sånger som rör sig kring traditionella fadomotiv med kärleken i centrum.

Gaspar Varela. Gaspar. EGEAC/Museu do fado. ****

Fadons historia rymmer många bra gitarrister. De största av dem är stilbildare och kompositörer som genom sina stycken har satt sin prägel på senare tiders gitarristers repertoar. De märks tydligt på Gaspar Varelas debutskiva. Här finns två kompositioner av Carlos Paredes, två av Armandinho, två av Artur Paredes, en av Jaime Santos och en av José Nunes – samtliga stora namn från förr. Notabelt är att Varela tagit med musik från både Lissabon- och Coimbrafadon (det är de båda Paredes som hör till Coimbramusiken.) Klangbilden fylls ut av André Ramos spanska gitarr och Francisco Gaspars basgitarr och i ett spår medverkar en saxofonist.

Det är ett trevligt och omväxlande urval på den här skivan. Armandinhos vackra Meditando spelar nästan alla gitarrister, medan de båda variationsstyckena av Artur Paredes innebär betydande tekniska utmaningar för gitarristen. Jan Tiskys Lisboa ao Entardecer bjuder på känslig sydlig melodik och José Nunes Vira de Frielas anknyter till folkmusik.

Garpar Varela medverkade på skivan Saudade no Futuro (iPlay) med mycket unga musiker som kom för några år sedan. Då var han nio år. Här är han femton. Och det finns inte en chans att höra att det är en så ung gitarrist, tvärtom låter han mogen och kunnig. Gaspar Varela har gjort skivan som en hyllning till sångerskan Celeste Rodrigues vars barnbarnsbarn han är. Celeste Rodrigues avled 2018, 95 år gammal, och hon hann ta del av unge Gaspars utveckling framemot denna debut.

Artister som skivdebuterar mycket unga riskerar att ångra sina debuter när de efter några år har presterat bättre. Jag tror inte Gaspar Varela kommer att ångra sin skivdebut, men jag tror också att han kan bli ännu bättre. Hans debutskiva är minst sagt respektingivande.