Ny fado på cd: Camané tolkar Marceneiro

Camané. Canta Marceneiro. Warner Music Portugal. *****

Alfredo Marceneiro (1891–1982) anses av många vara den viktigaste av alla manliga fadosångare. Den uppfattningen hade också fadodrottningen Amália Rodrigues (1920–99) trots att Marceneriro knappast hade en bråkdel av hennes vokala briljans och fenomenala sångteknik. Hans specialiteter var känsla, intensitet och texttolkning. Med sin sträva, opolerade röst berättar han om det gamla Lissabon, dess invånare och deras liv, ofta i musikens närhet. Men för den eftervärld som är beroende av inspelningar finns inte särskilt mycket eftersom Marceneiro inte gillade skivstudion utan föredrog en levande publik. Men man kan genom ett begränsat antal inspelningar från 30- till 70-tal ta del av hans musik.

Ingen är som Alfredo Marceneiro en symbolgestalt för den gamla fadon och dess bohemiska, kringströvande utövare och deras inte alltid så hälsosamma livsföring i stadens enklare kvarter. Under en ”karriär” på över sjuttio år skapade han ett knippe melodier som tycks överleva hur länge som helst och tåla alla sorters tolkningar och bearbetningar. Praktiskt taget alla sjunger Marceneiro. Det har Camané, nu 50 år, gjort på konserter, turnéer och skivor. När han nu ger ut Canta Marceneiro gör han det grundligare, och det känns som om denna utgåva har en stor betydelse för honom själv, som en sammanfattning av en avgörande influens. Och ett närmande till fadons verkliga hjärta.

Camané har alltid varit fadon trogen, inte minst den traditionella fadon. De nya sånger han har lanserat har hållit sig till fadons teman, och han har varit avvisande mot konstiga arrangemang och kombinationer med andra musikformer. Ändå är Camané en förnyare, och det gäller då främst hans uppmärksamma texttolkning. Han kan sjunka in i orden och bli inåtvänd intill kontemplativ. Han är också skicklig i att med rösten, dynamiken och fraseringen utmejsla fina och ständigt skiftande uttryck. Jag tycker att han ofta är bäst när han vågar gå på djupet, borra in sig i texten. En engagerad Camané sjunger sina sånger som om han hela tiden tog ställning till varje ord han yttrar.

Camané.

Camané påminner inte alls om Alfredo Marceneiro som sångare. I grunden har han en lyrisk röst, men med en fyllig klang och resurser att trycka till stavelser och fraser. Han liknar då mera sin andra förebild Carlos do Carmo, vilket man kan höra i A Lucinda Camareira där de två sjunger en växelsång, snyggt och vårdat men utan den energi som Fernando Maurício och Francisco Martinho visar i en fantastisk inspelning från 80-talet.

Texterna på skivan är signerade klassiska folkliga poeter som João Linhares Barbosa, Gabriel de Oliveira, Armando Neves, Carlos Conde, Henrique Rego med flera. Om dessa texter och sitt förhållande till Marceneiros originalversioner har Camané en del att säga i albumhäftets förord. Bland annat att han kom i kontakt med texterna genom sångaren José Pracana. ”Senare började jag, som alla andra fadistas, att sätta ord till traditionella fados av Marceneiro. Jag sjöng Fado Bailado till en text av Pessoa, Fado Cravo till ord av João Ferreira-Rosa och Fado Laranjeira till andra texter. Jag kände att jag kanske en dag skulle få modet att sjunga samma fados till de ord som Marceneiro sjöng. Men det är så att de historier som Marceneiro sjunger skildrar ett avlägset förflutet, vardagslivet i Lissabons stadsdelar och livet på landsbygden under mycket fattiga förhållanden. I dem berättas om kärlek och livserfarenheter på ett språk som inte var mitt. Det tog lång tid att finna ett sätt att tolka de här berättelserna som jag själv kände för och behärskade. Jag ville anpassa de här fadosångerna till en form som var sann för mig, utan att imitera Marceneiro.”

Om texterna ger ett gammalmodigt intryck är inte en primär angelägenhet för utländska lyssnare som knappast förstår någon portugisiska alls. Och Camanés överväganden är väl ungefär desamma som för en nutida svensk vissångare som vill göra Evert Taube aktuell för vår tid. En visdiktare som var helt samtida med Alfredo Marceneiro.

Musiken är allvarlig och ofta eftertänksam. Camané sjunger seriöst, noggrant och nyanserat; det finns inget slarv, ingen likgiltighet i hans tolkningar. Det stöd han får i José Manuel Neto på portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, kontrabas, är lika lyhört som smakfullt, samtidigt som det är diskret. Och i själva verket finns ett mångårigt samarbete mellan de fyra. Det blir som ett kammarmusikaliskt samtal mellan musiker och sångare som bygger på ett fullständigt förtroende. Med i denna gemenskap finns också sedan länge producenten och arrangören José Mário Branco.

Skivan är mycket jämn, med toppar som inte sträcker sig mycket högre än det övriga, som Olhos Fatais, Senhora do Monte, Mocita dos Caracóis, O Remorso, Despedida, Lembro-me de Ti och O Pajem. Man kan förstås också säga att den är monoton. Men det hör så att säga till Marceneiro: han fann sitt spår och höll fast vi det med sina enkla, outslitliga, melankoliska melodier, oftast i långsamt tempo. Och många gånger rätt lika varandra.

Alla femton melodierna utom Fado Menor (här O Louco) och Fado Vianinha av Francisco Viana (här Quadras Soltas) är av Marceneiro. Hans musik och de texter han använder uttrycker ofta svårmod och eftertänksamhet. Religionens närvaro i vardagen är uppenbar i sånger som Senhora do Monte och O Remorso. Den förra är en enkel, vacker melodi som Camané sjunger lika ömsint som Marceneiro själv en gång, den senare förmedlar en lite kuslig stämning med de anonyma knackningarna på porten mitt i natten och den orolige boende som fasar för vad de kan förebåda. Gott humör finns i sången om servitrisen Lucinda på kaféet i Bairro Alto, A Lucinda Camareira. Men mest är det det gamla Lissabons drömmar, längtan, ensamhet och vemod som ryms i dessa sånger. Och berättelser. Därför kan det vara givande att bekanta sig med texterna. Som O Pagem, med text av Fernando Teles, som Camané avslutar med:

Todas as noites um pagem

Com voz linda e maviosa

Ía render homenagem

À Marquesinha formosa.

Mas numa noite de agoiro

O Marquês fero e brutal

Naquela garganta de oiro

Mandou cravar um punhal.

E a Marquesa delirante

De noite em seu varandim

Pobre, louca, alucinante

Chorando, cantava assim:

Óh minha paixão querida,

Meu amor, meu pagem belo,

Foge sempre minha vida

Deste maldito castelo.

Detta är en historia. Tydligen fanns det inom den fattigmanskultur som Marceneiro representerar en nyfikenhet på vad som sker i noblessen. Brutaliteten i berättelsen kan erinra om sådant som skrevs i en del svenska skillingtryck, där brott och olyckor var spännande ämnen.

Varje kväll brukade en page

med en vacker och ömsint röst

visa sin vördnad

för den vackra markisinnan.

Men en olycksbådande natt

stack den grymme

och brutale markisen

i den gyllene strupen en dolk.

Och markisinnan

på natten från sin balkong,

ursinnig, eländig, galen och hallucinerande,

grät och sjöng som så:

O min älskade,

min kärlek, min vackra page,

jag önskar jag kunde fly för livet

från detta fördömda slott. 

Camanés försök att levandegöra Marceneiros starka, enkla melodier i kombination med texter som kan vara sjuttio eller åttio år gamla är djupt respektingivande. Och musiken är allvarlig, vacker och emellanåt gripande, kompromisslös och uttrycksfull. Den ofta kostymklädde Camané har en prydligare fasad än den (på bilder) mer luggslitne Alfredo Marceneiro, men den gedigna känslan för fadon och stadens stämningar tycks de ha gemensam. Och även Camané är en mästare.

Alfredo Marceneiro.

Kan dessa texter och melodier från ett förflutet Lissabon, tolkade av en artist med stor integritet och ambition att gå på djupet, kommunicera med en modern publik? Vad händer? Jo, när skivan nyligen utkom i Portugal gick den direkt till förstaplatsen på försäljningslistan. Vilket konstigt land.

Ny fado på cd: jazz i fadon

Antologi. Jazz in Fado. Universal. ***

För en musikform som har en så fast förankring i traditionen som fadon finns det för många musiker ett behov av att förnya musiken. Ett sätt att göra det är att söka kombinationer med andra musiktraditioner. Många exempel från senare år visar att fado och brasiliansk musik ofta är kompatibla, medan försöken att förena fado och flamenco är fåtaliga och mindre framgångsrika. Länge har många fadomusiker stimulerats av jazzen. Amália Rodrigues samarbete med saxofonisten Don Byas under 70-talet är välbekant. Till skillnad från många andra anser jag inte att den skivan tillhör hennes bättre insatser. Det blir ett ”möte” (skivan heter Encontro) men inte det slags möte som genererar något nytt och utvecklande. Nu finns en ny skiva som försöker förena jazz och fado. Här medverkar några kända nutida sångartister samt ett par mindre kända. Mest sjunger de fadosånger som är standardnummer.  

Marco Rodrigues har berättat att han som barn fick följa med sin pappas orkester när den kuskade runt på landsbygden i norra Portugal och spelade olika typer av populärmusik.  Kanske är det denna erfarenhet som gör att Marco Rodrigues i Solidão (melodin är även känd som Canção do Mar) mer än de andra på skivan har kunnat anamma det som jag uppfattar som en jazzkänsla. För troligen spelade pappans orkester även jazz ibland. Cuca Roseta har på skivan fått den tämligen hopplösa uppgiften att sjunga den uttjatade filmschlagern Coimbra, men hon lyckas faktiskt göra den intressant med ett lågmält, vänligt konverserande sångsätt. Den spanska sångerskan Maria Berasarte sjunger på samma sätt, låt vara med en skicklighet snäppet under Rosetas, en spansk översättning av Nem às Paredes Confesso som är tilltalande. Men ingen av de två låter särskilt jazzig. Ännu 19-åriga talangen Joana Almeida gör här sin skivdebut med Tudo Isto É Fado, sjunger bra men utan att anstränga sig för att låta som en jazzvokalist. Jag gillar också Ana Bacalhaus lätta, lite ironiska hantering av Fado Português de Nós.

Det finns en gemenskap mellan jazz och fado både i det improvisatoriska inslaget och den afrikanska anknytningen som ytterst går tillbaka på slavhandeln mellan Afrika och de amerikanska kontinenterna. För en del av det som skulle bli fado under tidigt 1800-tal var brasilianska sånger. Ändå är det sällsynt att en fadoartist lyckas tillägna sig jazzens frasering och rytmiska känsla. Försök i motsatt riktning är möjligen helt obefintliga.

Sångerna framförs här till komp av en jazzgrupp ledd av, om jag förstått saken rätt, Pepe Romero och Ivan Lewis. Musikerna är kompetenta liksom arrangemangen, men de spelar återhållet, vårdat, utan vidlyftiga solon. Det är inte direkt något sprakande kreativitet kring framförandena. De övriga sångarna är Carlos do Carmo, Helder Moutinho, Carminho, António Zambujo och Raquel Tavares. De är bra, och de sjunger som de brukar sjunga. Utan tvekan är de minst lika hörvärda med fadons konventionella gitarrkomp. I fadons och jazzen historia kommer den här skivan på sin höjd att ihågkommas som en obetydlig kuriositet. Men den är rätt trevlig att lyssna till.

På skivan Nós från 2010 sjunger den mångsidiga Anabela Pires stadardnumret Lisboa à Noite till Ernesto Leites grupp. Hon sjunger ledigt, plastiskt och som alltid musikaliskt till ett swingbaserat jazzarrangemang och en bra kompgrupp. Den inspelningen svänger mer än något på den här nya skivan. Den enda fadosångerska som mera konsekvent – åtminstone att döma av henns enda cd hittills – sjunger med en jazzliknande frasering heter Inês Duarte. Men hon är inte med. Med dessa två sångerskor tror jag fadon kunnat närma sig jazzen mera. Urvalet av artister och framförallt sånger är konventionellt, och jag tror att idén att förena jazz och fado hade kunnat förvaltas omsorgsfullare. Men, som sagt, skivan är ganska trevlig att lyssna till.

Nedslag i sent på jorden (4)

Här är ytterligare ett utdrag ur Gunnar Ekelöfs (1907­–68) debutdiktsamling från 1932, sent på jorden. Som nämnts går hela samlingen, samt de senare utgåvorna av den, att ladda ner från litteraturbanken.se. Dikterna i orginalutgåvan tillkom i slutet av 20-talet. Så vi kan betrakta denna dikt som en tidsbild.

från morgon till kväll

den nyfödda modern vankade av och an mellan trädet och snöflingan

i köket låg fadern på knä och sjöng:

      ”det är svårt att bedja utan öron

      medan lyckan kommer lyckan går ..”

känd melodi på pilsnerflaskor råttor i skafferiet pengar till hyran

ostkanten tuggar dregel söndagsklockan tickar vardagstid och på

      trasmattan vid sängen trampar slitna skor varandra på tårna

huvudsaken är att aldrig vara född eller dö snart pilsner och helvete nu

      är ostkanten slut och missnöjet fräter hål i skosulorna medan

      lyckan kommer och går ..

trötta steg på väg från krog eller missionshus

trötta steg på väg från krog eller missionshus