26 april 2019

Ny fado på cd: Pedro Moutinho


Pedro MoutinhoUm Fado ao Contrário. EGEAC/Museu do Fado. ****

Pedro Moutinho är sedan länge en av de ledande sångarna inom modern fado med en fin röst och ett personligt sångsätt. Många av hans inspelningar är återhållna, lågmälda och förtroliga, men han har också röstresurser att markera med kraft, vilket oftare sker när han sjunger inför publik. På flera skivor har han serverat en traditionellt orienterad fado till det vanliga gitarrkompet. Det är utmärkta album, men de är också ganska lika varandra. Så det är förklarligt att han vill pröva något nytt och annorlunda. Både albumet och den inledande sången heter Um Fado ao Contrário, en ”motsatt” fado.



Det som är nytt i denna utgåva är främst instrumenteringen. De vanliga gitarrerna finns med: Ângelo Freire på portugisisk gitarr, Pedro Soares på spansk gitarr, medan basgitarren hanteras av Daniel Pinto. Dessutom tillkommer på vissa spår piano, elgitarr och slagverk. Piano har jag ingenting emot i fadon, särskilt inte om det trakteras av en så skicklig pianist som Filipe Raposo. Men elgitarr och slagverk är onödiga där och tillför inte något väsentligt. Men på den här skivan är deras närvaro ganska försynt och klangerna är väl integrerade i ljudbilden. De är alltså inte särskilt störande. Över huvud är det lätt att känna igen Pedro Moutinho, och helheten är betydligt mindre ”motsatt” än vad titeln säger.

Pedro Moutinho har alltid sjungit traditionell fado och det gör han här också i några spår. En äldre text av Fernando FarinhaMaldição, framförs till en annan melodi än den Farinha själv sjöng. Till flera av sångerna är den produktiva Amélia Muge upphovskvinna, antingen till texten eller musiken eller båda delarna. De är en trevlig och väl varierad sammanställning av sånger, tyvärr med en sammanlagd speltid som är i kortaste laget. Mest till sin fördel tycker jag Pedro Moutinho är i långsamma nummer med en lite sydlig melodisk sötma och känslighet, som Força do Mar och Não Sei Se a Tristeza É Triste. Som helhet är det en utmärkt fadoskiva som för mig inte riktigt klarar jämförelsen med de närmast föregående, både på grund av speltiden och det tidigare gitarrkompet. Även om musikerna spelar fint och Pedro Moutinho sjunger lika bra som någonsin.

21 april 2019

Wisława Szymborska: Farväl till en utsikt



Jag är inte arg på våren
att den är här igen.
Jag anklagar den inte
för att den likt varje år
gör sin plikt.

Jag förstår att mitt vemod
inte kan hejda grönskan.
När ett rö vajar till
är det bara för vinden.

Det gör mig inte ont
att aldungarna vid vattnet
har någonting att susa med igen.

Jag noterar, accepterar,
att – som om Du ännu levde –
stranden vid en viss sjö
är lika vacker som den var.

Jag känner inget agg
mot utsikten för utsikten
över den solbländande viken.

Jag kan till och med föreställa mig
att några som inte är vi
just nu sitter
på den vindfällda björkstammen.

Jag respekterar deras rätt
att viska, skratta,
tiga lyckligt.

Jag utgår rentav från
att de förenas av kärlek
och att han håller om henne
med en levande arm.

Nånting nytt och fågellikt
praslar i vassen.
Jag önskar dem ärligt
att få höra det.

Jag begär ingen förändring
av vågorna vid stranden,
de är ömsom snabba, ömsom loja
och lyder inte mig.



Jag kräver ingenting
av tjärnen vid skogen,
som är än smaragdgrön,
än safirblå
än svart.

Bara en sak går jag inte med på.
Att ätervända dit.
Närvaroprivilegiet
avstår jag från.

Så mycket har jag överlevt Dig,
och bara så mycket,
att jag kan tänka på avstånd.




Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Farväl till en utsikt ingår i samlingen Slutet och början från 1993. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.

16 april 2019

Ny fado på cd: Francisco Salvação Barreto och Mara Pedro

Francisco Salvação BarretoHoras da Vida.
EGEAC/Museu do Fado. ****

Francisco Salvação Barreto är en någorlunda ung sångare, född 1982, som en tid har sjungit på fadokrogen Senhor Vinho i Lissabon men inte blivit särskilt känd utanför staden. Denna debutskiva är en imponerande prestation som jag tycker om av speciellt tre skäl.



Det första handlar om sången. Francisco Salvação Barreto har inte någon uppseendeväckande ståtlig röst, men han sjunger med ett ihållande engagemang, som om varje ord han framför har sin vikt och kräver hans uppmärksamhet. På skivan noteras att Camané varit ”direcção de voz”. Vad det betyder är lite gåtfullt, men jag tolkar det som om Camané hjälpt Barreto med texttolkningen, vilket är Camanés specialgren: här finns ingen bättre att lära av i dag.

För det andra gillar jag repertoaren. Barreto har en traditionell hållning, och nio av de tretton numren är traditionell fado. Vana fadolyssnare har hört melodierna förr, men de är outslitliga och nya upptäckter varje gång en ny personlig tolkning presenteras. I övrigt sjunger Barreto en gammal standardsång, den något smöriga Eu Já Não Sei, samt tre lyckade nya kompositioner.

Så är det kompet. Normalt kan man räkna med kompetenta gitarrister på nya utgåvor med fado i allmänhet, men det är sällan som det fungerar så formidabelt som här. Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, är fina musiker som visat vad de kan på många andra skivor. Här imponeras jag både av samspelet och av Bernardo Couto, vars spel är både fylligt och luckert, fantasifullt och kreativt, en perfekt partner till rösten.

Kort sagt: en utmärkt debutskiva som jag kommer att återkomma till då behovet av genuin fado mitt i den traditionella huvudfåran gör sig påmint.



Mara PedroTic-Tac. Sony Music. ***

Mara Pedro är en ung dam som har bråttom. Nu är hon nitton år och ger ut sin fjärde skiva. Man kan ibland höra uppfattningen att fado inte passar barn och ungdomar eftersom det krävs en viss livserfarenhet för att skapa bra fado. Kanske ligger det något i det, vilket inte hindrar många ungdomar från att utöva fado. Lika mycket handlar det om att lära sig fadons uttryck, och här är inget viktigare än förmågan att ge liv åt orden. Att förstå och förmedla fadons poesi.



Mara Pedro har förutsättningar att bli en bra fadosångerska. Hon har en ung klar röst med fin bärighet, hanterar melodierna med säker musikalitet och behärskar fadons frasering med dess ornamenteringar. Custódio Castelo har producerat skivan och spelar portugisisk gitarr tillsammans med Carlos Leitão på spansk gitarr och Carlos Menezes på kontrabas. Kompet är helt kompetent. I några spår förekommer också slagverk och piano. Spåren med slagverk närmar sig popmusik och väger lätt. Av standardrepertoar finns bara Frederico Valérios  och José Galhardos  Fado Malhoa, som först sjöngs av Amália Rodrigues och handlar om den kände konstnären. Av det övriga materialet är det mesta skrivet av Custódio Castelo och/eller Mara Pedro själv. Två av sångerna är på franska. Några av sångerna, som Fruto do DestinoO Rio Corre ao Contrário och Tempestade, tycker jag är tilltalande, annat mera likgiltigt.

Mara Pedro är på väg. Kanske mot en fadokarriär, men hon kan också bli en framgångsrik popsångerska om hon hellre vill det. Texterna till sångerna finns inte med i utgåvan. Det är ovanligt, de brukar finnas där. Och det är något i förhållandet mellan ord och ton som säger mig att Mara Pedro ännu har saker att lära – till exempel av en sångare som Francisco Salvação Barreto. Som kanske har en mindre glansfull röst, men som sjunger sin fado inifrån traditionen, med den energi och känsla som Mara Pedro får söka ett tag till.


11 april 2019

Vårfado i Lissabon



Lissabon i månadsskiftet mars/april kan bjuda på solsken, sommarvärme och blå himmel, och så var det i år. Trots att tiden inte är någon högsäsong för turismen bildas det redan köer vid några av de mest attraktiva sevärdheterna, som vid Castelo, borgen med hänförande utsikt över staden, och Santa Justa-hissen som förbinder stadsdelarna Baixa och Bairro Alto i centrum. Under de drygt femton år som jag återkommande besökt Lissabon är just den ökande turismen en av de viktigaste förändringarna, medan själva staden ser ungefär likadan ut som förr. Att besöka Lissabon under högsäsongen i augusti-september innebär köer och trängsel liksom högre priser på hotellrum. Under vintern kan Lissabon däremot vara billigt och behagligt, även om risken för regn är större.


Utbudet av fadomusik har ökat kraftigt under senare år. Den som strosar genom stadsdelarna Alfama och Bairro Alto under kvällen hittar massvis med fadoställen, en del med inkastare som försöker dra till sig besökare med löftet om att just deras ställe har den bästa fadon i staden. Man kan höra sångarnas röster som tränger ut på gatan – kraftiga kvinnliga röster med stora dallrande vibraton eller sträva mansröster som osäkert söker efter rätt toner och alltför ofta missar dem. Intrycken är inte lockande. Så länge som folk åkt till Lissabon för att lyssna till fado har man talat om fadohusen som turistfällor, och turistfällorna är nu flera än någonsin. Men, icke att förglömma, det finns mycket bra, seriös fado att höra i Lissabon, och i och med det stora inflödet av begåvade unga musiker är också de hörvärda artisterna många.

Maria Emília Reis.

De bästa fadoställena har inga inkastare utan får sina kunder tack vare sitt goda rykte. Professionella musiker uppträder på restauranger med ganska högt prisläge. Säg 50–90 euro för den som äter förrätt, varmrätt och dessert med vin och kaffe. Musikerna får betalt för att framträda, det är helt enkelt deras jobb, vilket är en bidragande orsak till prisnivån, plus att flera sångare är på plats varje kväll. Besökarna är i stor utsträckning turister eftersom portugiserna mera sällan har råd. Men en fadomiddag är en vanlig födelsedagspresent, eller något man kostar på sig när man får besök av släktingar från landet. Och turisterna å sin sida går knappast heller ut på dyra krogar hemmavid mer än tillfälligtvis. Som kontrast finns de enkla, åtskilligt billigare ställena med fado vadio, amatörfado, som förekommer på många ställen. Samt krogar som befinner sig någonstans mitt emellan på skalan.

Här behövs ett par brasklappar. 
1) Ett högt pris är ingen garanti för bra fado. Det bästa är att välja ett välrenommerat ställe och försöka ta reda på vilka artister det har tillgång till – några har egna hemsidor med uppgift om det. Sedan är det bra att undersöka vilka som framträder den aktuella kvällen. Det förutsätter förstås att man känner till artisterna och vet vilka man gillar. 
2) Amatörfado kan vara mycket hörvärd och det finns gott om amatörsångare som sjunger med känsla, bra röster och fin publikkontakt. Alla börjar som amatörer och amatörkulturen är en förutsättning för en mera professionell musik. Det är bland amatörerna som fadon är som mest folkmusik, och amatörtraditionen är stark och rik i Lissabon. 

Rodrigo Costa Félix.

Under en vecka besökte jag och två vänner flera ställen av olika slag. Utfallet var gott, vi hade nog lite tur. Vi började en torsdagskväll med Clube de Fado i Alfama, en välskött krog som under många år haft ett gott rykte för både musik och mat. En kväll här kan bli en fin och prisvärd upplevelse, särskilt om man får platser nära musikerna. Denna kväll framträdde fyra sångartister: Maria Emília ReisMaria Ana BoboneRodrigo Costa Félix och Joana Amendoeira till komp av fadohusets ägare Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. Samtliga välkända och dokumenterade på många skivinspelningar. Alla sångarna sjöng fyra sånger var, dessutom fyra extranummer av Joana Amendoeira.

Maria Ana Bobone.

Maria Emília Reis är en ung sångerska vars fina debutskiva jag skrev om i bloggen den 25 november 2018. Maria Ana Bobone har varit med sedan 90-talet, har en musik- och sångutbildning i botten, sjunger musikaliskt och sobert med vacker röstklang. Rodrigo Costa Félix står för en mera rustik och enkel fado med starka band till traditionen. Även han har många års rutin och är, till skillnad från Bobone, uppväxt med fadon sedan barndomen. Joana Amendoeira är en av de mest kända nutida sångerskorna, flitigt verksam på många scener och med nio fadoalbum bakom sig. Det finns starkare röster och sångtekniskt mer drivna sångerskor, men hennes vänliga, empatiska framtoning och varma engagemang gör henne till en speciell personlighet på fadoscenen. Om Clube de Fado skrev jag i bloggen den 28 december 2013.

Joanas röst kom vi att få höra mera av redan nästa dag, då hon sjöng på Mascote da Atalaia i Bairro Alto till komp av Sandro Costa, portugisisk gitarr, och Miguel Ângelo Costa, spansk gitarr. Mascote da Atalaia är ett favoritställe som jag besökt många gånger. Litet och enkelt serverar man hygglig mat till rimligt pris – en hel middag från förrätt till kaffe för 25 euro, inklusive vin eller öl, exempelvis. Varje kväll uppträder en sångartist och två gitarrister som annonseras på Facebook. Kvällen indelas i två pass, sju till nio eller nio till elva. Man förmodas alltså stanna två timmar, och så mycket längre vill man inte heller sitta på de små hårda pallar som erbjuds. Många av de ledande sångartisterna i dag tycker om att uppträda i denna enkla lokal, viket kan tyckas egendomligt eftersom de säkert är efterfrågade och kan få bättre betalt på andra håll. Joana sjöng under vårt pass några sånger åt gången vid två tillfällen, kompletterad av ett par amatörer som tog plats emellan.

Joana Amendoeira.

Lördagen ägnades åt Adega Machado i Bairro Alto, en krog med anor från 1937 men renoverat för några år sedan. Här sjunger två av de bästa sångarna i dag, Pedro Moutinho och Marco Rodrigues, men man ska ha tur om båda är på plats samma kväll. Under vårt besök var Pedro där, i särklass av de fyra sångarna som i övrigt utgjordes av den hörvärda Isabel Noronha samt de något blekare Carla Pires och Nadine. Kompet med Sérgio Costa, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr, fungerade väl. Krogen tillhör de dyrare, men erbjuder några fasta menyer med vilka man kan komma lite billigare undan. Om Adega Machado skrev jag i bloggen den 5 januari 2014.

Pedro Moutinho.


Söndagseftermiddagen ägnades åt A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça, en enkel bar för amatörfado. Turister hittar förvisso dit, men publiken utgörs mest av boende i området. Så genuint och folkligt som någon kan begära alltså. Under fadopasset uppträdde ett tiotal sångare till komp av Paulo Silva, portugisisk gitarr, och Duarte Nunes, spansk gitarr, den senare son till paret Nunes som driver stället samt en mindre krog som heter likadant och har amatörfado i Alfama. Vanligen dominerar männen bland sångarna på stället, men just denna söndag minns jag mest för ett par sångerskor med fina röster och starkt engagemang. Mera om A Tasca do Jaime finns i en gammal bloggtext från den 1 januari 2014.

Anonym – men bra! – amatörsångerska på A Tasca do Jaime.

Under måndagskvällen återvände vi till Mascote da Atalaia eftersom sångerskan Tânia Oleiro hade meddelat mig att hon skulle sjunga där. Vilket hon gjorde till förnämligt komp av Pedro Amendoeria, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr. Tânia Oleiro har sjungit fado länge parallellt med sitt arbete som lärare, men har bara givit ut en skiva (som jag skrev om i bloggen den 17 januari 2017). Hon är emellertid ännu mera till sin fördel i verkligheten och tillhör i dag de allra bästa sångerskorna i fadon med en ovanligt vacker röst och en sångstil som utnyttjar dynamiska kontraster, från det knappt hörbara till mer artikulerat utspel. Hennes sångstil är lyrisk och koncentrerad. Den som vill höra Tânia Oleiro har goda möjligheter eftersom hon regelbundet uppträder även på fadokrogarna Mesa de Frades i Alfama och Maria da Mouraria i Mouraria.

Tânia Oleiro.


Tisdagen blev en annorlunda och ny upplevelse. Något som heter Real Fado – jag vet inte om detta är ett företag, en förening eller ett projekt – har konserter med fado i stadsdelen Principe Real tre kvällar i veckan. En del rätt kända sångare har tidigare medverkat. Dock var sångaren Zé Maria Souto Moura en ny bekantskap när han hade en kort konsert på knappt en timme i Pavilhão Chinês (kinesiska paviljongen), kompad av Dinis Lavos, portugisisk gitarr, och João Filipe, spansk gitarr. Sångaren, som sjöng ett tiotal sånger i traditionell stil, var tillräckligt bra för att motivera det rätt dryga inträdet på tjugo euro, och gitarristerna ännu bättre. Ett glas vin ingick, och dessutom var den märkliga miljön – ett par stora rum fyllda med tusentals kinesiska föremål, alltifrån leksaker och prydnadssaker till skulpturer och textilier, två biljardbord och sköna fåtöljer för lyssnarna – väl värd att se. Real Fado har inte funnits särskilt länge. Jag hoppas det finns en framtid för projektet (eller vad det nu är) och tycker det är värt att rekommendera.

Gitarristerna på Real Fado.

Avslutningsdagen onsdag erbjöd flera lockande alternativ och turligt nog valde vi att återvända till Clube de Fado där vi åter kunde höra Maria Emília Reis och Joana Amendoeira (som hade hoppat in som ersättare för en sångare som inte dök upp). Vidare Carlos Leitão, som också spelade spansk gitarr tillsammans med brodern Henrique Leitão på portugisisk gitarr. Och slutligen sångerskan Carolina, förr känd som Lina Rodrigues. Carolina har en vacker röst, ett passionerat uttryck, naturlig känsla för dynamik, frasering och rytm samt ett delikat kroppsspråk. De två skivor hon hittills utgivit är bra, men hon kommer mycket bättre till sin rätt inför en lyssnande publik. Jag har hört henne flera gånger på Clube de Fado och tycker att hon med större rutin och självförtroende har utvecklats till en av de allra bästa sångerskorna i dagens fado. Kanske veckans höjdpunkt. Efter henne kom Maria Emília och Joana tillbaka med fyra sånger vardera – vackert i den förtätade stämning som kan uppstå även på en större restaurang när merparten av besökarna har försvunnit, alla har ätit klart och kan samla sig kring musikerna och koncentrera sig på deras kommunikation med lyssnarna. 
Carolina.


Till sist några användbara länkar till några av artisterna som vi mötte och hörde:

Maria Ana Bobone:

Maria Emília Reis:

Rodrigo Costa Félix:

Joana Amendoeira:

Tânia Oleiro:

Pedro Moutinho:

Carolina:


6 april 2019

Konst för pendlare (3)

De flesta av konstverken som finns till beskådande på de nya pendeltågstationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan är stora. Så stora att de kan bli svåra att överblicka för den som passerar. Konstintresserade kan därför rekommenderas en tur runt stationerna med en kunnig guide som kan förklara hur de är tänkta.



Här tar jag bara upp tre av de fjorton konstverken. Det tredje och sista är Lars Arrhenius Cuckoo Clock på Stockholm City. Detta är inte särskilt stort, fyra meter brett och två meter högt. Men konstverket är placerat på en plats där många ser det, där den långa rulltrappan som börjar vid tunnelbanespärrarna under centralen når det lägre planet.



Cuckoo Clock är ett videokonstverk. Sådana kan jag ha lite svårt för. En vanlig tavla eller skulptur tar sin plats i rummet, ett videoverk tar dessutom sin plats i tiden. För att förstå det eller tycka om det kanske man behöver vänta ut det, lägga ner några minuter eller mer. Jag tycker emellertid inte att den roliga svartvita klockan på Stockholm City kräver det. Det räcker med en kort stund. Den kräver inte rynkade pannor eller förkunskaper för att vara uppiggande. Placerad på en plats där folk hela tiden rör sig mellan perronger, rulltrappor och gatuplan ska den kunna ge något även till den jäktade. Och det händer något i bilden hela tiden.



Det ska sägas att även om Lars Arrhenius är upphovsman, så svarar Karl Sandzén för animationerna.



På sin sida med information om konst i anslutning till Stockholms kollektivtrafik beskriver SL videoverket så här: ”Animationen är 24 timmar lång och gestaltar olika händelser på Centralstationen under ett dygn. Filmen visar station Stockholm City i genomskärning. Längst ned ser vi plattformen, där pendeltågen passerar med jämna mellanrum. Där ovanför ligger det centrala mellanplanet där vi själva befinner oss när vi betraktar verket. I mitten syns källarvåningen på byggnaden ovanför med ett gym. På Vasagatan passerar olika trafikanter och fordon förbi och i kontorsbyggnaden ovanför sitter människor framför sina datorer och arbetar under kontorstid. På kvällen börjar de i stället äta och dricka. Vid varje heltimme händer det något speciellt i animationen precis som i ett klassiskt gökur, exempelvis kanske alla gör vågen under en minut. Verket kan också läsas som en klocka, där filmens längd motsvarar ett dygn.”



1 april 2019

Konst för pendlare (2)

Av de konstnärer som smyckat den nya pendeltågstationen Stockholm City, som öppnades 2017, med konstverk, har Peter Svedberg fått ett generöst utrymme med tre verk, StadÄng och Skog. Det förstnämnda kommer att bli särskilt populärt. Det avbildar Stockholm i vinterskrud och är utformat som en cylinder. Olika bilder med ofta välkända motiv har ställts samman på ett nytt sätt så att exempelvis Medborgarplatsen ligger intill Konserthuset eller Katarinahissen gränsar till Strandvägen. 



Verket mäter 26 x 2,8 meter. I grunden bygger det på fotografier. Bilden ser skarp ut om man ser den på avstånd. Men kommer man tätt intill den blir konturerna upplösta då de visas genom ojämnt reliefglas. Effekten kan påminna om intrycket av impressionistisk konst, som på nära avstånd tycks upplösas i färgfläckar men sedd på avstånd har bestämda former och färger.



Verket har en central position på den östra perrongen. Det är gjort med en teknik som kallas UV-printing. ”Genom att printa på glas blir bilden genomlysbar på ett annat sätt än med andra tekniker. Jag tycker att glas är väldigt spännande att arbeta med”, säger konstnären Peter Svedberg – detta enligt företaget Printglas hemsida. 



Många människor passerar på platsen och väntar på tågen där. Att betrakta Stad är då ett lämpligt sätt att fördriva tiden. Verkets detaljrikedom och de sammanställda Stockholmsmiljöerna med alla människorna kan man fängslas av en bra stund. 


Med tiden kommer bilden allt mera att bli ett tidsdokument. Stadens miljöer förändras liksom utbudet av butiker och restauranger och sättet att klä sig en vinterdag. På bilden från 2017 finns byggnader som redan har försvunnit eller ersatts av andra, som Kolingsborg vid Slussen. Ett Stockholm om tio år kommer att se annorlunda ut och de som då väntar på sitt tåg kommer att se in i ett förflutet skede av stadens liv.



Så här beskrivs Stad i SL:s information på nätet. ”Bakom reliefglaset finns en upplyst bild i form av ett fotocollage med välkända Stockholmsmiljöer. Svedberg anser att Stockholm är som mest exotiskt för turister på vintern och valde därför att fotografera staden i snö. Därefter bestämde han sig för att fråga alla dem han mötte under ett par månader om de ville vara med i verket. De fick då komma till hans ateljé och fotograferas i vinterkläder. Närmare 170 personer (och fyra hundar) finns med i fotocollaget!”