Francisco Salvação Barreto. Horas da Vida.
EGEAC/Museu do Fado. ****
Francisco Salvação Barreto är en någorlunda ung sångare, född 1982, som en tid har sjungit på fadokrogen Senhor Vinho i Lissabon men inte blivit särskilt känd utanför staden. Denna debutskiva är en imponerande prestation som jag tycker om av speciellt tre skäl.
Det första handlar om sången. Francisco Salvação Barreto har inte någon uppseendeväckande ståtlig röst, men han sjunger med ett ihållande engagemang, som om varje ord han framför har sin vikt och kräver hans uppmärksamhet. På skivan noteras att Camané varit ”direcção de voz”. Vad det betyder är lite gåtfullt, men jag tolkar det som om Camané hjälpt Barreto med texttolkningen, vilket är Camanés specialgren: här finns ingen bättre att lära av i dag.
För det andra gillar jag repertoaren. Barreto har en traditionell hållning, och nio av de tretton numren är traditionell fado. Vana fadolyssnare har hört melodierna förr, men de är outslitliga och nya upptäckter varje gång en ny personlig tolkning presenteras. I övrigt sjunger Barreto en gammal standardsång, den något smöriga Eu Já Não Sei, samt tre lyckade nya kompositioner.
Så är det kompet. Normalt kan man räkna med kompetenta gitarrister på nya utgåvor med fado i allmänhet, men det är sällan som det fungerar så formidabelt som här. Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, är fina musiker som visat vad de kan på många andra skivor. Här imponeras jag både av samspelet och av Bernardo Couto, vars spel är både fylligt och luckert, fantasifullt och kreativt, en perfekt partner till rösten.
Kort sagt: en utmärkt debutskiva som jag kommer att återkomma till då behovet av genuin fado mitt i den traditionella huvudfåran gör sig påmint.
Mara Pedro. Tic-Tac. Sony Music. ***
Mara Pedro är en ung dam som har bråttom. Nu är hon nitton år och ger ut sin fjärde skiva. Man kan ibland höra uppfattningen att fado inte passar barn och ungdomar eftersom det krävs en viss livserfarenhet för att skapa bra fado. Kanske ligger det något i det, vilket inte hindrar många ungdomar från att utöva fado. Lika mycket handlar det om att lära sig fadons uttryck, och här är inget viktigare än förmågan att ge liv åt orden. Att förstå och förmedla fadons poesi.
Mara Pedro har förutsättningar att bli en bra fadosångerska. Hon har en ung klar röst med fin bärighet, hanterar melodierna med säker musikalitet och behärskar fadons frasering med dess ornamenteringar. Custódio Castelo har producerat skivan och spelar portugisisk gitarr tillsammans med Carlos Leitão på spansk gitarr och Carlos Menezes på kontrabas. Kompet är helt kompetent. I några spår förekommer också slagverk och piano. Spåren med slagverk närmar sig popmusik och väger lätt. Av standardrepertoar finns bara Frederico Valérios och José Galhardos Fado Malhoa, som först sjöngs av Amália Rodrigues och handlar om den kände konstnären. Av det övriga materialet är det mesta skrivet av Custódio Castelo och/eller Mara Pedro själv. Två av sångerna är på franska. Några av sångerna, som Fruto do Destino, O Rio Corre ao Contrário och Tempestade, tycker jag är tilltalande, annat mera likgiltigt.
Mara Pedro är på väg. Kanske mot en fadokarriär, men hon kan också bli en framgångsrik popsångerska om hon hellre vill det. Texterna till sångerna finns inte med i utgåvan. Det är ovanligt, de brukar finnas där. Och det är något i förhållandet mellan ord och ton som säger mig att Mara Pedro ännu har saker att lära – till exempel av en sångare som Francisco Salvação Barreto. Som kanske har en mindre glansfull röst, men som sjunger sin fado inifrån traditionen, med den energi och känsla som Mara Pedro får söka ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar