Jag är inte arg på våren
att den är här igen.
Jag anklagar den inte
för att den likt varje år
gör sin plikt.
Jag förstår att mitt vemod
inte kan hejda grönskan.
När ett rö vajar till
är det bara för vinden.
Det gör mig inte ont
att aldungarna vid vattnet
har någonting att susa med igen.
Jag noterar, accepterar,
att – som om Du ännu levde –
stranden vid en viss sjö
är lika vacker som den var.
Jag känner inget agg
mot utsikten för utsikten
över den solbländande viken.
Jag kan till och med föreställa mig
att några som inte är vi
just nu sitter
på den vindfällda björkstammen.
Jag respekterar deras rätt
att viska, skratta,
tiga lyckligt.
Jag utgår rentav från
att de förenas av kärlek
och att han håller om henne
med en levande arm.
Nånting nytt och fågellikt
praslar i vassen.
Jag önskar dem ärligt
att få höra det.
Jag begär ingen förändring
av vågorna vid stranden,
de är ömsom snabba, ömsom loja
och lyder inte mig.
Jag kräver ingenting
av tjärnen vid skogen,
som är än smaragdgrön,
än safirblå
än svart.
Bara en sak går jag inte med på.
Att ätervända dit.
Närvaroprivilegiet
avstår jag från.
Så mycket har jag överlevt Dig,
och bara så mycket,
att jag kan tänka på avstånd.
Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Farväl till en utsikt ingår i samlingen Slutet och början från 1993. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar