Trähusen i centrala Östersund

Bilden upptill är tagen från toppen av Frösötornet, ett torn varifrån man har strålande utsikt över Storsjöbygden och delar av den jämtländska fjällvärlden. Bilden visar det lilla samhället Lugnvik utanför Östersund. Som synes finns det gott om skog i trakten, och så är det på de flesta håll i Norrland. Skogen har nyttjats som byggnadsmaterial i många norrländska orter, och trähus är därför ett karakteristiskt inslag i många städer och andra orter. De sätter också sin prägel på de centrala delarna av Östersund.

Det var 1786 som Östersund grundades, under Gustav III:s regim. Det är alltså ingen gammal stad. Under de första decennierna växte den dessutom mycket långsamt, med bara ett fåtal personer årligen, och Frösön, som länge hade varit centralorten i Jämtland, var sedan hundratals år både större och mera välmående, bland annat för att det fanns bra odlingsmark där. Östersund blev residensstad 1810, men det dröjde ytterligare flera decennier innan staden växte till.

De gamla trähusen i Östersunds centrala delar är alltså inte urgamla. När de byggdes är svårt att säga, en de representerar en äldre byggnadsstil och kan ha tillkommit decennierna kring 1900. Den viktigaste affärsgatan är Prästgatan, där flera av dem finns, och ännu flera på de parallella Storgatan och Köpmangatan som ligger längre ner på sluttningen mot Storsjön. De är inte unika, liknande byggnader finns i andra norrländska städer, men de skiljer sig från den bebyggelse jag är van vid i Stockholmstrakten och de är charmiga och dekorativa inslag i stadsbilden.

De flesta av dem är målade i ljusa kulörer, snygga och välskötta. De har, som allt annat, mött modernare tider och de som ursprungligen bebodde husen kunde knappast tänka sig att de långt senare skulle husera sådant som en modern skönhetssalong, teknikfirman Kjell & Company eller en butik med asiatiska matvaror.

Trähus var åtminstone förr eldfängda. Många bränder har ägt rum i norrländska städer. Någon förödande brand ingår dock inte i centrala Östersunds historia. Trähusen som vi i dag ser på en promenad genom centrum är förhoppningsvis impregnerade med något som skyddar dem från elden.

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Virvlar på Djurgården

Djurgården är ett stort grönområde i Stockholm, populärt för många attraktioner i form av restauranger, flera museer, Gröna Lund och Skansen och för naturen i närheten av vattnet. Stadsdelen är stor och de som promenerar eller motionerar på ön behöver inte trängas. Djurgården skiljs från fastlandet av Djurgårdsbrunnskanalen. På Norra Djurgården finns också museer, restauranger och tilltalande grönska intill kanalen. 

Hoop-la från 2014.

Sträckan mellan Djurgårdsbron och Djurgårdsbrunns värdshus är ett populärt promenadstråk. Ungefär mitt på har man sommartid kunnat se stora skulpturer under senare år. Några mäktiga verk av engelsmannen Tony Cragg ställdes ut 2016 och året därpå visades skulpturer av Eva Hild och 2018 var det dags för spanjoren Jaume Plensa. Både Cragg och Plensa är internationellt stora namn och de finns till exempel representerade på Umedalens skulpturpark i Umeå. Men förra året, 2019, fanns ingen liknande utställning. Man kunde misstänka att idén hade lagts åt sidan.

Untitled cyclone, 2017.

Men 2020 fortsatte utställningarna och i år kan man fram till den 27 september beskåda sex stora skulpturer av amerikanska Alice Aycock. De är placerade på båda sidor om kanalen, som man nu lätt tar sig över på den nybyggda gångbron, Folke Bernadottes bro. Bron finns ungefär mitt emellan Djurgårdsbron och Djurgårdsbrunnsbron.

Devil whirls, 2017.

Alice Aycock är född 1946 i Pennsylvania, numera verksam i främst New York. Hon är internationellt ett stort namn med verk i flera länder. Utställningen vid Djurgårdsbrunnskanalen är hennes första separatutställning i Skandinavien. Hon är också konsthistoriker och undervisar på flera universitet. Några av verken har tidigare varit utställda på Park Avenue i New York. De ingår i en serie som kallas Turbulences.

Twister grande, 2019.

I presentationen av utställningen sägs bland annat: ”Inspirationen till verken har hämtats ur extrema väderförhållanden som stormar och okontrollerbara tornados, och Aycocks strävan är att skapa visuella metaforer för dessa fenomen. Kraften och energin i vindrotationer och vattenvirvlar har alltid fascinerat konstnären.” 

Spin-the-spin, 2012.

Det är alltså virvlar som vi möter vid Djurgårsbrunnskanalen, stora och komplicerat uppbyggda skulpturer i pulverlackerad aluminium eller stål. Konst i naturen brukar fungera. Stråken kring kanalen är flitigt utnyttjade och för många som passerar blir skulpturerna ett oväntat möte med modern konst. 

Hoop-la, detalj.

Hur man ska tyda konstverken eller vad man ska tycka om dem är varje betraktares sak. Några ord på vägen från Alice Aycock själv kanske kan ge en infallsvinkel. ”Genom konsten vill jag skapa alternativa världar och bryta invanda mönster – ge nya perspektiv på livet för att vi på ett bättre sätt ska kunna tolka och förstå vår samtid.” 

Sommarstiltje

Redan vid sjutiden på morgonen är det tjugo grader varmt ute. Sedan blir det varmare. Och att sitta vid datorn och svettas över nya bloggtexter tillhör inte det mest lockande. Det kommer förstås svalare dagar, men den lojhet som hör semestertiden till kommer att bestå ytterligare en tid. Jag märker på andra bloggare att de inte är alltför flitiga under denna tid. Det gäller även bloggläsarna. Sällan har jag haft så få besökare som under högsommaren. Så jag gör ett litet sommaruppehåll och återkommer i augusti, om ett par eller några veckor. 

Bloggens befintliga texter – 750 stycken – finns naturligtvis att tillgå under tiden, det är bara nytillskotten som uteblir en kortare tid. I stället kommer jag att sitta i parken intill och titta på rosorna som nu blommar som mest. 

Ett berg i Europa

Det finns berg och berg. Det finns väldiga, mörka, formlösa och knaggliga monster till berg som ser hotfulla och avskräckande ut. Och det finns berg som är så elegant formade att de tillför jordskorpan oväntade skönhetsvärden och ofelbart blir populära som amatörmålningar och vykort. Japanska Fuji är ett sådant berg, avbildat ett oräkneligt antal gånger. Kilimanjaro i Tanzania når kanske inte upp till Fujis skönhet men är ändå en anslående, mäktig symbol för Afrika. Matterhorn vid den schweizisk-italienska gränsen är en av Europas mest avbildade toppar. Spetsigare mot skyn, stoltare i formen än de flesta. Ytterligare ett berg som gärna avbildas. På nätet finns det massvis med bilder av de nämnda topparna.

Mindre känd men imponerande i sin storslagenhet är Pico, som likt Fuji och Kilimanjaro är en vulkan, men inte lika hög som någon av dem. Med 2 351 meters höjd över havet – som ligger just intill vid ön med samma namn som berget – är den ett par hundra meter högre än de högsta topparna i Sverige. Pico är högst i Portugal. Det är ett vackert berg men med en oregelbundenhet i toppen – det ser ut som om någon forntida jätte tagit ett grepp om toppen och vridit om den.

Azorerna är en ögrupp som består av nio befolkade öar och en del mindre, obebodda skär. Till en början fanns inget folk på öarna och de började befolkas av portugiser i början av 1400-talet. Med läget i Atlanten 150 mil väster om Lissabon blev ögruppen en knutpunkt för sjöfarten över Atlanten. Alla öarna är resultat av vulkanisk aktivitet och geologiskt är de unga. Den östligaste av öarna, Santa Maria, är äldst, cirka åtta miljoner år. Pico med sin mäktiga vulkan är yngst av de nio öarna och har funnits i mindre än 300 000 år. 

Ön är näst störst till ytan av de azoriska öarna med 447 kvadratkilometer, motsvarande ungefär en tredjedel av Öland. Huvudön São Miguel har mer än dubbla ytan. Pico är till folkmängden bara den fjärde med knappt 15 000 invånare. Stora delar av ön är täckt av svart stelnad lava, varför den har kallats ”den svarta ön” (Ilha preta). Pico saknar, till skillnad från São Miguel, Terceira och Faial, samhällen med stadskaraktär. Huvudorterna Lajes och Maddalena ger mera intryck av stora lugna byar, den förstnämnda en gång ett centrum för den livsfarliga valfångsten, numera förbjuden, som kan studeras på ett valfångstmuseum på platsen.

Pico domineras förstås av det mäktiga berget. Av öns fåtaliga turister är det ännu färre som vill göra en vandring upp till toppen. Men det är möjligt att göra det för den som har riktigt bra kondition, gott om tid och tålamod och dessutom uppmärksamhet nog för att undvika förrädiska ojämnheter i den knaggliga vulkanstenen. Dock måste man ha en lokal guide med sig under utflykten. Blotta tanken på träningsvärk i flera dagar efter vandringen torde vara nog för att avskräcka de förnuftiga.

Det har varit svårt att odla på Pico. Den hårda och kantiga vulkanstenen är motspänstig. Men människor har i många länder valt att bosätta sig nära vulkaner eftersom jorden där är bördig när man väl lyckats tämja den, trots de risker som finns med en vulkan i närheten. På Pico känner sig folk inte direkt oroliga eftersom det ståtliga berget hade sitt senaste utbrott för jämnt trehundra år sedan. Det intressantaste exemplet på odlingar på Pico är vindistriktet i närheten av Maddalena. Det har förärats status av världsarv av Unesco. 

Picos vindistrikt mellan havet och berget är ett behagfullt, kuperat område som bjuder på fina utsikter. Ett stort antal stenmurar har anlagts för att ge nya vinplantor skydd för vinden. Sommartid blommar området med den azoriska florans många vackra växter. Vinet från detta distrikt anses vara det främsta från Azorerna, men det är inte lätt att konkurrera med andra vindistrikt i Portugal och deras bästa produkter. En klunk lokalt rödvin från Pico frestade mig inte ens att lägga namnet på minnet. Men det bästa vita vinet, som heter Terras de Lava (”lavajordar”), är friskt och smakrikt.

Pico ligger nära grannöarna São Jorge och Faial. Berget har därför en dominerande plats i många utsikter från dessa öar. På bilden nedan, där molnen bidragit med en dekorativ slöja över bergssluttningarna, ses Pico från byn Calheta på São Jorge. Ett av de fagraste bergen i Europa.

Åter till Katarina kyrkogård

Denna vår och försommar är inte som andra. Alla tankar på utlandsresor får tänkas vid något senare tillfälle, när coronaviruset släpps sitt grepp i en obestämd framtid. Även resor inom landet blir omöjliga för de flesta. Till och ned förflyttningar inom hemstaden, i mitt fall Stockholm, kräver övervägande och planering, i alla fall om de rekommendationer om distansering som myndigheterna har givit ska följas. Vill man se något positivt i denna situation, så är det att möjligheterna att upptäcka den allra närmaste miljön, inom promenadavstånd, har ökat. 

På sådant avstånd från min bostad ligger Katarina kyrkogård. Den har jag besökt förr, men under coronatiden har det blivit oftare än normalt. Trafiken på närliggande gator är inte särskilt bullrig eller intensiv, men kyrkogården erbjuder ändå en rofylld och avskild miljö, ett andningshål. Här finns öppna, soliga ytor och tätare, grönare avsnitt ned mera växtlighet. Så här års visar blommorna upp sina färger med extra generositet och fåglarna tycks sjunga mer entusiastiskt än vanligt.

Den 31 mars 2016 skrev jag om Katarina kyrkogård i bloggen – och om de gravar med kända personligheter inom främst kultur och politik som vilar där. Tiden går, och fyra år senare har sådana gravar blivit flera. Varför vill man se kända personers gravar? Kändisvurm kanske. Men de är också en påminnelse om vad som hänt och bidrar till att personerna blir ihågkomna. Nog minns vi de tragiska omständigheterna kring utrikesminister Anna Lindhs död när vi ser hennes grav? Och Cornelis Vreeswijks sånger när vi passerar hans viloställe. Här är några av de tillskott som Katarina kyrkogård fått sedan sist.

Poeten och nobelpristagaren i litteratur (2011) Tomas Tranströmer (1931–2015) har fått en vacker viloplats med poetens namnteckning på gravstenen. Haikudikten i anslutning är av Tranströmer själv.

Med en lång rad böcker med prosa och poesi är Lars Gustafsson (1936–2016) en av de viktigaste svenska författarna under senare decennier. Han kom från Västerås, levde länge i USA men bodde i slutet av sitt liv på Södermalm.

Den folkkäre skådespelaren Gösta Ekman (1939–2017) har en minnessten utformad av hans hustru, konstnären Marie-Louise Ekman.

Ett stort namn inom klassisk musik var pianisten Hans Leygraf (1920–2011), vars grav delas av hans hustru.

Gustaf Sjökvist (1943–2015) är en annan musikalisk storhet som åtminstone i Stockholm är ihågkommen som körledare och organist knuten till Storkyrkan.

Per Ahlmark (1939–2018) är mest känd som ledare för folkpartiet under några år på 70-talet. Han var tidvis arbetsmarknadsminister och vice statsminister, livlig liberal debattör och även författare till flera diktsamlingar.

Jan O Karlsson (1939–2018) är en annan politiker, socialdemokrat som tjänstgjorde som bistånds- och migrationsminister några år på 00-talet.

Den populäre och skicklige skådespelaren Mikael Nyqvist (1960–2017) gick bort alltför tidigt. Det blommar vid hans grav, som med ett träkors ger ett lite provisoriskt intryck. Förmodligen kommer en riktig gravsten att sättas på plats så småningom.

Detsamma gäller för tonsättaren Sven-David Sandströms (1942–2019) grav. Ett av de stora namnen inom modern konstmusik.

I dessa exempel finns i kraftigt manlig övervikt, något som jag gissar är en tillfällighet. Lite jämnas den ut genom att Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare, författaren Sara Danius (1962–2019) har fått sin plats, och där återstår en del att göra innan en riktig gravsten finns på plats.

Blommorna prunkar och fåglarna sjunger på den vackra kyrkogården i försommaren. En och annan passerande stannar till vid gravarna och minns.