1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Lästips från en innesittare (3)

* Charlotte Brontë. Jane Eyre. Översättning Ingegerd von Tell i pocketutgåva tryckt 1989.

De tre systrarna från Yorkshire, Charlotte (1816–55), Emily (1818–48) och Anne (1820–49) Brontë, är ett märkligt fenomen i engelsk litteratur. De debuterade alla 1847 och gav ut sina böcker under manliga pseudonymer för att inte genast sablas ned av kritiken – det ansågs på den tiden inte lämpligt att unga kvinnor skrev litteratur. Emily Brontës Svindlande höjder och Anne Brontës Agnes Grey fick ändå ett dåligt mottagande, medan Charlotte Brontës Jane Eyre blev en omedelbar succé. Och framgången har fortsatt.

Charlotte Brontë.

Jane Eyre finns tillgänglig i handeln. Här är förlagets presentation:

Jane Eyre är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle Mr. Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.

I Litteraturens världshistoria (Norstedts 1973) skriver Henning Krabbe:

I Jane Eyre fann Charlotte Brontë ett litterärt uttryck för något hon var själv djupt förtrogen med och samtidigt så pass på avstånd från att hon fritt kunde forma det med sitt konstnärstemperament och uttrycka det i ett språk som är starkt, exakt och smidigt. Romanen är skriven i den vanskliga jagformen, som Charlotte verkligen behärskar. Det finns ingen person i en engelsk roman från 1840-talet som läsaren får känna så förtroligt som Jane Eyre, och det är en förtrolighet på alla plan.

Jane Eyre är en spännande bok av en driven berättare. Mer än händelseförloppet är jag fängslad av Jane Eyres person, hennes ihärdighet, mod och uthållighet, förmåga att ta sig igenom svårigheter utan att förlora sin mänsklighet. En riktig kämpe. Och i vissa avseenden oväntat modern i sitt sätt att tänka och handla.

* Fjodor Dostojevskij. Brott och straff. Översättning Ellen Rydelius i svensk pocketutgåva från 1963.

Första gången jag läste Dostojevskij (1821–81) gick jag på gymnasiet. Under en ambitiös svenskkurs ingick det att läsa romaner som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och flera andra. Konstigt nog ledde inte denna obligatoriska läsning till någon längtan att läsa mer av författarna, snarare tvärtom. Läsningen gick i mycket ut på att nå fram till vissa uppfattningar om hur böckerna skulle tolkas och beskrivas, ett facit som en nitisk lärare hade. Visst kan litteraturhistoriska kunskaper som dessa vara värdefulla, men den gången ställde de sig i vägen för en litterär upplevelse. Man läste för att hitta rätt svar, inte för att fängslas av berättelsen.

Fjodor Dostojevskij.

Men jag gillade att läsa och gjorde det. Dostojevskij låg helt utanför läroplanen och blev ett nästan chockartat möte. Ingen annan författare hade hans kraft, intensitet och djup, ingen annan kunde skriva så spännande som i Brott och straff. Jag tror att det kan vara en fördel att läsa Dostojevskij när man är ung och oförberedd – då är man som mest mottaglig. Sedan läste jag allt annat som fanns tillgängligt på svenska av Dostojevskij. Allt var bra, men det var ändå något speciellt med Brott och straff. Och Dostojevskij blev den förste i raden av stora ryska mästare som jag träffade på.

Den här korta beskrivningen av romanens handling är hämtad från Wikipedia.

Brott och straff fokuserar på det mentala lidandet och det moraliska dilemmat som Rodion Romanovitj Raskolnikov utsätts för. Raskolnikov är en fattig ex-student boende i Sankt Petersburg som formulerar och genomför en plan för att mörda en hatad pantlånerska, enligt egen utsago för pengarna, och därigenom inte bara lösa sina egna finansiella problem utan också befria världen från en ond och värdelös parasit. Raskolnikov strävar också efter att vara en extraordinär varelse, liknande Napoleon I, med tron att mord kan rättfärdigas i strävan efter ett högre syfte. Raskolnikov visar upp några drag av megalomani och anser sig mycket begåvad. Som en extraordinär man känner han att det är rättfärdigat för honom att mörda, eftersom han existerar utanför de moraliska gränser som påverkar ”vanliga” människor. 

   Efter brottet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli uppspårad. Brott och straff porträtterar Raskolnikovs gradvisa insikt i sitt brott och hans önskan att bekänna. Utöver detta försöker Raskolnikov också att skydda sin syster Dunja från olämpliga friare. Han blir även oväntat kär i den prostituerade Sonja. De båda unga kvinnorna, särskilt Sonja, blir hans enda förtrogna och han inser efterhand att om han vill fortsätta i rollen som övermänniska kommer han att skada även dem. Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

* Anton Tjechov. Damen med hunden och andra noveller. Översättning Asta Wickman i en svensk utgåva från 1962.

I ett litet förord till samlingen med noveller av Tjechov (1860–1904) – osignerat men sannolikt skrivet av översättaren – kan man läsa bland annat:

Att läsa en historia av Tjechov är som att höra en vis, desillusionerad främling med låg, någon gång uppsluppet bullrande röst berätta några händelser som verkar vaga och valda på måfå, men som nästan osvikligt fogar sig samman till en rik, levande och angelägen skildring av människor som vi till sist känner mycket väl genom de skenbart på måfå utslängda upplysningarna. Författaren säger ingenting om sin egen syn på varelser vilkas olyckor han så skärande återger, han skälver aldrig på rösten. Men det finns ändå alltid något i själva uppläggningen av historien som säger hur djupt han känner med sina personer, hur han själv darrar inför deras elände.

Anton Tjechov.

Damen med hunden är kanske den mest kända av de cirka 600 berättelser som Tjechov skrev. Det är en vemodig kärlekshistoria om en man och en kvinna som möts på en badort, skiljs åt och möts igen. Deras historia före förloppet är knappt antydd, och vid novellens slut anar man att mycket återstår – ”för bägge stod det klart att än var det mycket, mycket långt kvar till slutet och att det mest komplicerade och det svåraste först nu hade börjat.” Det är en illustration av Tjechovs eget recept på en bra novell: skriv en berättelse och ta sedan bort inledningen och slutet. Novellerna är små brottstycken ur livet, vardagliga händelser bland vanligt folk, ofta i medelklassmiljö.

”I allt han skrev träder en sällsynt, stor egenskap hos honom klart i dagen: hans fullkomliga uppriktighet. Och med denna uppriktighet återgav han vad han såg plastiskt och klart, in i de minsta detaljer.” Orden är Leo Tolstojs.

Tjechov är uppfinnare av den moderna novellen och den bäste av alla novellförfattare. Även i översättning är hans prosa klar och exakt, osentimental men medkännande. Jag har valt volymen där Damen med hunden ingår (novellen är tillgänglig i dagens bokhandel), men många av Tjechovs noveller är av lika hög kvalitet, fyllda av skarp iakttagelse och människokunskap. Så det viktiga är inte en bestämd novell utan ett författarskap som man ständigt kan återkomma till.

* Amos Tutuola. Palmvindrinkaren. Översättning Karin Alin.

Här gör jag det lätt för mig genom att hänvisa till ett blogginlägg den 27 augusti 2018 där jag närmare beskriver Amos Tutuolas (1920­–97) korta roman, skriven 1946 och utgiven 1952 i England. Boken blir kvar i minnet inte för att den är bäst i världen, utan för att den är så udda och bryter mot alla oskrivna regler om hur en roman ska läggas upp. 

Amos Tutuola,

Med en blandning av myter från Yorubafolket i Nigeria, egna påhitt och humor beskrivs palmvindrinkarens väg till De-dödas-stad, där han hoppas finna mannen som brukade hämta palmvin åt honom men sedan ramlade ner från ett träd och dog. Vandringen är en hisnande resa genom vildvuxen fantasi och allehanda äventyr. Ur Peter Glas förord till en svensk utgåva från 1996 citerar jag:

Visst finns likheter med Bunyan och Dante, t ex beträffande berättelsens uppläggning som en vandring längs en väg av prövningar, men också stora skillnader: Tutuolas framställning är så mycket mera extrem, de visuella inslagen så mycket mera bisarra, intrigen är så mycket brokigare i strukturen. Moderna ord (som t ex fotbollsplan, fotograf, technicolor, aluminium) dyker här och där upp på ett sätt som bryter den mytologiska stil vi är vana vid. Ett detaljdrag i stilen är också de ständiga exakta sifferuppgifterna om varelsers antal och storlek, om hur lång tid som förflyter, om hur långa sträckor som avverkas etc. Siffrorna ger ett underligt drag av saklighet mitt i det hisnande. Dessutom finns humorn och de plötsliga avbrotten. Som läsare känner man aldrig fast mark under fötterna, man kan aldrig gissa vad som ska hända härnäst.

Palmvindrinkaren finns tillgänglig i handeln. Fler lästips från en innesittare längre fram.

Lästips från en innesittare (2)

* Evelyn Waugh. En förlorad värld. Översättning Margareta Odelbergh i svensk utgåva från 1982.

När en bra bok filmas kan man bli besviken på filmen. Vid läsningen skapar man sina egna bilder av människor och miljöer och i filmen kan de se helt annorlunda ut. I det här fallet såg jag tv-versionen långt innan jag läste boken, och då är det filmbilderna som ger utgångspunkten. Tv-serien i elva avsnitt är från 1981, regisserad av Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg och med skådespelare som Jeremy Irons (målaren Charles Ryder), Anthony Andrews (Sebastian Flyte) och Phoebe Nichols (Julia Flyte) i ledande roller, och blev en succé internationellt och har definitivt stannat i mitt minne. Ett långsamt berättartempo, omsorg om bildernas komposition, en främmande miljö och originella personligheter. När jag läser boken minns jag alltsammans igen. Frågan är hur det hade varit att läsa boken först. Kanske hade den inte platsat i mitt urval då. Men romanen tillhör det bestående i engelsk litteratur.

Evelyn Waugh.

Evelyn Waugh (1903–66) gav ut boken 1945. I dess början är huvudpersonen Charles Ryder militär och slår läger med sin trupp i närheten av det stora slottet Brideshead, där han tillbringat så mycket tid genom åren. Det väcker liv i alla minnen: hans lättsamma studentliv i Oxford med unge Sebastian, medlemmarna i familjen Flyte och deras katolska engagemang som leder till motsättningar och konflikter, lika obegripliga för Ryder som för en modern läsare med agnostiskt sinne, kärlekshistorien med Julia, Sebastians tilltagande alkoholism och slutliga landsflykt … minnen som i filmen skildras med tunga stämningar och utdragna scener. Som boken väcker till liv.

Släkten Flyte tillhörde den gamla jordägande adeln i England, vid början av 1900-talet utmanad av den nya, aggressiva kapitalismen, som i boken främst representeras av affärsmannen Rex Mottram. En tradition av kultur och värdighet hotas av vulgaritet och ytlighet enligt Eveleyn Waugh, som helhjärtat står på den gamla aristokratins sida. Det är rika människor som aldrig behöver vända på slantarna, bor i ett stort slott, reser kors och tvärs genom Europa, tar in på de dyraste hotellen och omger sig av värdefulla möbler och konstverk samt en underdånig stab av tjänstefolk. De som tillhör lägre samhällsklasser hamnar helt vid sidan om intrigen. Arbetare nämns knappast alls, utom då Ryder och hans vänner beger sig ut på gatorna för att med våld slå ner strejkande. Evelyn Waugh var konservativ, för att inte säga stockreaktionär, och hans roman är nostalgisk ur ett överklassperspektiv. Trots att jag som läsare har svårt att känna sympati för någon av huvudpersonerna är det en fängslande bok. Och en suggestiv film. Boken finns tillgänglig i handeln.

* Carson McCullers. Hjärtat jagar allena. Översättning Nils Jacobsson i svensk utgåva från 2018.

Carson McCullers.

Carson McCullers (1917­–­67) gav ut sin debutroman 1940. Här är förlagsinformation om romanen:

Det är slutet av 1930-talet och platsen är Georgia. I Europa hotar kriget hela kontinenten, men i de amerikanska sydstaterna är det som om tiden stått stilla.
  Den dövstumme John Singer har inrättat en tillvaro som bygger på fasta rutiner. Han går till sitt arbete i en juvelbutik och kvällarna tillbringas tillsammans med bäste vännen som han delar lägenhet med. När vännen insjuknar och måste läggs in på sjukhem tvingas Singer hyra ett rum av en familj längre ner på gatan.
   I samma hus bor dottern i familjen, Mick Kelly. Hon har svårt att finna sin plats i tillvaron, är rastlös och tycker att hon hela tiden blir missförstådd. Det finns bara en sak som får henne alldeles lugn: musik. Hon drömmer om att en gång få äga en flygel, att kunna spela, att hålla konserter och komponera. Den ende som tycks förstå hennes innersta drömmar är just John Singer.
    Men det är flera i staden som känner likadant. Där är Jake Blount som under alla år fört en kringflackande tillvaro från stat till stat i alkoholismens tecken. Hans dröm är att få kommunister att samla sig, att de äntligen ska bli varse tyranniet vars ok de bär på. Han vill ha revolution men tvingas arbeta på ett tivoli för att betala hyran. Baren som han ständigt går till ägs av Biff Brannon, vars liv plötsligt förändrats när han blir änkling. Nu finner han plötsligt nya intressen och ser saker med en helt ny blick. Och där är doktor Copeland, som dedikerat hela sitt liv åt att hjälpa de mest utsatta i samhället. Men nu är han trött på att hela tiden bedömas efter sin hudfärg. Han vill att de svarta ska resa sig tillsammans med honom och tåga till Washington för att tvinga fram en förändring.
  Den ende som kan förstå dem är den dövstumme John Singer. Det är han som samlar alla dessa levnadsöden genom sin ständiga tystnad. Det är han som gör att deras drömmar ryms i deras liv.
   Carson McCullers mästerverk Hjärtat jagar allena utforskar det mänskliga psyket och människans inneboende ensamhet. Den amerikanska södern ångar av asfalt och det är inte svårt att föreställa sig den litterära sensation det var när ett tjugotreårigt underbarn publicerade denna roman som sätter de utsatta och kantstötta i centrum, men hela tiden låter en personlig strävan efter skönhet löpa som en linje genom boken.”

Jag har tidigare skrivit om boken i bloggen, med tyngdpunkten på Mick Kellys starka upplevelser av Beethovens Eroicasymfoni. Se den 23 maj 2018. Hjärtat jagar allena finns i handeln.

* Tarjei Vesaas. Fåglarna. Nyöversättning av Staffan Söderblom 2019.

Den första gången jag träffade på Tarjei Vesaas (1897–1970) roman Fuglane från 1957 var i ett utbildningssammanhang där man skulle läsa lite danska och norska. Det senare språket bjöd mera motstånd än väntat. Vesaas skrev på nynorska, ett skriftspråk som till stor del bygger på västliga dialekter och förespråkades av pedagogen och språkvetaren Ivar Aasen (1813–96) för att motverka inflytandet från danskan, som är starkare i bokmålet. Nynorskan används fortfarande bara av en tiondel av det norska folket. Namnet till trots ger nynorskan ett ålderdomligare intryck än bokmålet. Att Vesaas skrev på nynorska kan tyckas egendomligt eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från Västlandet.

Tarjei Vesaas.

För en svensk är nynorska normalt svårare att läsa. Det tvingade fram en långsammare läsning vilket kan ha lett till en större uppmärksamhet: jag var tvungen att ta det lugnt för att komma närmare texten. Och den lite kantiga och kärva nynorskan blev i Vesaas sparsmakade prosa fylld med en karg poetisk lyster. Vesaas gjorde nynorska till ett vackert språk. Nu kom en nyöversättning av Fåglarna av poeten Staffan Söderblom, som i sin svenska version förmedlar den strama skönheten i Vesaas prosa.

Den 16 december 2019 skrev Anna Hallberg en recension i Dagens Nyheter. Ur den citerar jag:

Om jag vore tvungen att välja ett enskilt verk ur den norska litteraturfjord som nu vidgar sig i landet, blir det ändå nyöversättningen av Tarjei Vesaas ”Fåglarna”. Jag ryser så bra den romanen är. 

   Staffan Söderblom har omsorgsfullt lyssnat in både orden och tonen, det är ren njutning att läsa. 

   Vad är det som gör denna enkla berättelse, ursprungligen skriven som en novell, till en klassiker? 

   Grundhistorien är lätt att sammanfatta: två syskon, Hege och Mattis, bor tillsammans i ett torp i utkanten av byn. Föräldrarna är döda, Hege börjar bli gråhårig. Det är hennes lott att försörja dem båda och ta hand om hushållet. Mattis klarar sig inte utan hjälp. ”Alla var skarpa utom han själv.” På byn går han under öknamnet ”Tusten”. Romanen sträcker sig från tidig försommar till sen höst, några månader bara, men syskonens liv förändras.

   Mattis har svårt med orden, de kommer inte ut ur munnen som han vill. Men i huvudet är tankarna klara och viktiga. Händerna sköter sig inte heller. Bara när han sitter i båten blir det rätt. ”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor”. 

   Kärleksfullt skriver Vesaas fram sina gestalter. Han mejslar ut dem försiktigt och låter läsaren möta dem, liksom inifrån. Det är signifikant att de yttre beskrivningarna är få, vilket Tomas Bannerhed också påpekar i sitt förord till denna utgåva. Landskapet, djuren och föremålen är tydliga medan människorna beskrivs i repliker och handlingar. Hege stickar blixtrande snabbt, handelsmannen plockar med kamferkarameller, den som äger perspektivet är Mattis. Läsaren får kliva in i hans blick, och det är detta, tänker jag, som är romanens smärta och ljus. Var och en ska ställa sig i Mattis skor och känna hur det är att sällan leva upp till några förväntningar, egna eller andras. Men att se morkullorna flyga över huset, och veta att detta är en särskild händelse. Även om ingen annan begriper det. 

   ”Varför är det som det är?” undrar Mattis, men får inget svar på sin fråga. Det närmaste han kommer är något som sägs på fågelspråk, först som en röst i huvudet men sen ser han det också på marken, i fågelskrift: ”Du är du, stod det.”

   Detta otvetydiga konstaterande, med plats för både tröst och förtvivlan, men också för ett slags hopp. Att vara någon, alldeles i sig själv. Det tål att tänkas på. Med full respekt och självklarhet skriver Vesaas: ”Han tog en pinne och prickade ett svar på en ledig fläck i det bruna. Vanliga bokstäver använde han inte, det var till morkullan, så han använde fågelskrift han också.”

* Boris Vian. Hösten i Peking. Översättning av Lars Erik Sundberg i svensk pocketutgåva från 1969.

”Claude Léon var enormt intresserad av historiens mindre betydelsefulla händelser” – detta kan man läsa i början av Boris Vians (1920–59) roman Hösten i Peking från 1947. Boken är full av sådana fantasifulla formuleringar i ett händelseförlopp med absurda drag. En av huvudpersonerna är direktören Amadis Dudu. Vi möter honom i romanens första meningar: ”Amadis Dudu följde utan övertygelse den gränd som utgjorde den minst gena genvägen till 975:ans busshållplats. Varje dag gjorde han av med tre och en halv biljett, för han steg av i farten innan sin hållplats, och han kände på västfickan för att se om han hade några kvar. Ja. Han såg en fågel som stod böjd över en sophög och pickade med näbben på tre tomma konservburkar och lyckades spela början på Pråmdragarsången; och han stannande, men fågeln åstadkom en falsk ton och flög rasande sin väg, muttrande grova ord på fågelspråket mellan näbbhalvorna. Amadis Dudu fortsatte sjungande på fortsättningen; men han fick också fram en falsk ton och började svära.” Bara dessa inledande meningar vittnar om att översättaren har haft ett knepigt jobb med denna roman, som är full av lekfull formuleringsglädje.

Boris Vian,

Det finns förstås en handling också. Och huvudpersoner som en präst, en arkeolog som ansvarar för stora utgrävningar, en läkare som tar död på flera patienter än han botar och har en passion för modellflyg, ett par goda vänner som är ingenjörer och förälskade i samma flicka, och så vidare. De flesta av dem kommer tillsammans med arbetskraft till Expotamien för att bygga en järnväg genom öknen. Detta slutar i fiasko, och även triangeldramat mellan vännerna Angel och Anne och flickan Rochelle tar en olycklig vändning. Det har nog de flesta läsare anat från början. Handlingen drivs till stor del framåt genom dialog. Det sägs mycket roligt, underhållande, hetsigt och temperamentsfullt i dessa dialoger. 

Jag blev mycket förtjust i den vildvuxna fantasin och det fantasifulla språket i denna roman då jag först läste boken för länge sedan. Romanen utkom för över 70 år sedan och den är inte opåverkad av tidens flykt. Även dess humor kan kännas lite gammaldags. Det är som när man ser en gammal filmkomedi – vissa skämt fungerar fortfarande, vissa har stannat i det förflutna. 

Det finns möjligen ett inslag av satir i berättelsen. Till exempel av en stelbent byråkrati när direktören Dudu genomdriver ett formellt beslut att dra järnvägen rakt igenom den enda restaurang som finns på platsen, med följden att byggnaden slits mitt itu. Men mest tycks Boris Vian ha syftat till att underhålla. Det lyckades när boken var ny, och det fungerar åtminstone delvis ännu. Samtidigt smyger sig en melankolisk biton in i texten. Peking är inte nämnt i boken, och höst är det förstås inte heller.

Varken Hösten i Peking eller Vians mest kända roman Dagarnas skum, skriven vid samma tid, finns i dag tillgängliga i bokhandeln. Men han är inget bortglömt namn. Vian var också jazzmusiker, visdiktare och sångare. En sång som kommer att leva vidare fick svensk text av Lars Forssell. Jag står här på ett torg låter så här i en inspelning med Sofia Karlsson från 2007.

https://www.youtube.com/watch?v=eedWIEdv6Uw

Flera lästips väntar längre fram.

Besök på Nationalmuseum (3). 1700-tal

De målningar som avbildas i de två första inläggen om det renoverade Nationalmuseum är samtliga utförda av utländska konstnärer. Från 1700-talet visas däremot också många svenska verk. Det verkar alltså som om svenskt måleri får ett uppsving under det seklet, och flera konstnärer som fortfarande är välkända finns representerade på museet.

Till exempel Elias Martin (1739–1818), som kom från Stockholm och blev framgångsrik som målare av bland annat porträtt och landskap, många av dem akvareller. Martin tillbringade många år utomlands, först i Frankrike, senare i England, där han också hade framgång med flera utställningar och även verkade som lärare. Martin återvände till Stockholm 1780, blev medlem av Konstakademien och var inflytelserik i konstnärliga kretsar. Han var god vän till bland andra Bellman och Sergel. Men ålderdomen blev bekymmersam med vacklande ekonomi och sjukdom. 

Utsikt över Paris från kajen under Pont Neuf  heter denna landskapsmålning, som Elias Martin gjorde under sin vistelse i Paris, där han antogs till den franska konstakademien 1766.

Ett par år senare målades Ebenisterna, ett motiv från en hantverksmiljö. En ebenist är en finsnickare. Möjligen har ordet något med ebenholtz att göra. 

Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) har hämtat motivet från en betydligt förnämare miljö i målningen Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779. Vid bordet sitter kungen och drottningen med den kungliga familjen.

Alexander Roslin (1718–93) var tidens oöverträffade porträttmålare i Sverige, dessutom konstnären som rekommenderade Elias Martin till den franska konstakademien. Zoie Ghika, moldavisk prinsessa, heter målningen från 1777.

Målningar från olika tider kan ge intressanta besked om hur folk levde, till exempel hur de klädde sig, även om det oftast handlar om högreståndsmiljöer där det fanns beställare som kunde betala för konstnärernas arbete. Fransmannen François Boucher gjorde Modehandlerskan 1746 på beställning från Sverige, där målningen skulle tillfalla kronprinsessan Lovisa Ulrika. 

Som nämndes i det förra avsnittet är många av målningarna på Nationalmuseum glasade, vilket lätt leder till oönskade reflexer när man fotograferar dem. Stora och tunga ramar kan dessutom ge skuggor in bilderna, och det är ett skäl till att många av mina avbildningar är något beskurna i kanterna. Sedan kan ramen gå in i själva bilden, som i Antoine Watteus (1684–1721) berömda Kärlekslektionen. Även om man här inte får något perfekt intryck av rokokokonstverket kanske ändå bilden kan locka till ett besök på museet. Att se verken på plats är alltid att föredra.

Myter och legender är vanliga motiv i 1600- och 1700-talens konst. Som hos fransmannen François LeMoynes (1688–1737) Venus och Adonis avsked från 1729.

Italienskt, eller snarare venetianskt 1700-tal, representerar Giovanni Domencio Tiepolo (1727–1804) med Kristi frambärande i templet, Herdarnas tillbedjan från 1754.

Giovanni Domenico Tiepolo var son till den mer berömde Giambattista Tiepolo (1696–1770) vars Scipios ädelmod finns att se på Nationalmuseum. Den äldre Tiepolo har här ett historiskt motiv, och han använde också ofta religiösa motiv och är rikligt företrädd i kyrkor och på museer i Venedig.

Ung kärlek i myternas värld kan beskådas i Amor och Psyche från 1767, av en fransk konstnär med det krångliga förnamnet Louis-Jean-François och efternamnet Lagrenée den äldre (1725–1805).

En familjescen i enkel, rustik miljö avbildas i Den självuppoffrande fadern av fransmannen Jacques Sablet (1749–1803). Fadern i fråga har just tappats på blod och köpt bröd till familjen för den ersättning han fått som blodgivare. Han framställs här som ett moraliskt föredöme, allt enligt museets information.

Bildsvepet från 1700-talet avslutas med en amerikansk målning, Gilbert Stuarts (1755–1828) porträtt Mrs. Blades och hennes dotter. Stuart var amerikan men verkade även i Skottland och England, och denna målning kom till under hans vistelse i England.

Efter 1700-talet kom 1800-talet, i nästa bildsvep från Nationalmuseum.