1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Parkliv

Det är samma sak varje år. Så snart som temperaturen går upp mot 25 grader och solen skiner från himlen kommer folk ut från sina lägenheter och samlas i parkerna. Där finns under andra årstider med mera normala svenska temperaturer annars bara enstaka personer som kan korsa parken för att finna en genväg till sitt mål eller strosa omkring för att ge sin hund, och även sig själv, lite motion. Under vintern är parkerna nästan öde med islager på gångstigarna och snödrivor på öppna ytor. Men de första riktiga sommardagarna kan parkerna likna populära stränder i medelhavsområdet.

 

De här bilderna är från Lilla Blecktornsparken på Södermalm. Den ligger mellan Ringvägen och bostäderna i Blecktornsområdet på vars andra sida Stora Blecktornsparken breder ut sig över ett lite större område. Lilla Blecktornsparken har servering, bordtennisbord, tennisbanor och en plaskdamm som den aktuella dagen är full av glada badande barn. Här finns också en gräsplan som ger utrymme för många att sola eller ha picknick.

Visst är solen och värmen lockande. Men frågan är om inte också själva trängseln bidrar till att dra ut folk från sina hem. Finns det någon nedärvd, eller kanske förvärvad, kunskap i hjärnan på Söderborna som säger att om man vill se andra människor, då ska man bege sig till Lilla Blecktornsparken, eller möjligen till det närbelägna, lika trånga Nytorget?

Nytorget,

Något tidigare passerar jag en annan park på Söder, Tengdahlsparken, som ligger vid Barnängens bostadsområde, nedanför Vitabergsparken. Det tar kanske tio tolv minuter att promenera mellan de två parkerna. Tendahlsparken är en lugn oas med uppvuxna ekar, parkbänkar och matbord, plaskdamm och en generöst tilltagen gräsplan. Och samtidigt som folk invaderar Lilla Blecktornsparken ser Tengdahlsparken ut så här. Så kanske finns det något attraktivt i själva trängseln eftersom det är valet som övertygar så många fler.

Jenny Nyström

Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har under några månader haft en utställning kring Jenny Nyström. Den upphör den 17 februari, så intresserade har ytterligare några dagar att se den. För mig var den sevärd, om än inte omistlig.

Jenny Nyström (1854–1946) kom från Kalmar. Trots att familjen flyttade från Kalmar till Göteborg när hon bara var sex år är det Kalmar som bäst har vårdat minnet av konstnären. Länsmuseet i staden har de mest omfattande samlingarna av hennes verk och den mest fullständiga dokumentationen. Jenny Nyström gick på Valands konstskola i Göteborg, sedan på Konstakademien i Stockholm, där hon bosatte sig. Under sina åtta år vid Konstakademien vann hon ett par priser vilka förutom pengar innebar möjligheten att resa till Paris, som i och med impressionismens genomslag blivit den mest lockande konstmetropolen, ett självklart mål för svenska talanger som ville lära det nya. Nyström lyckades bra i Paris och fick ställa ut på stadens ledande salonger. När hon återkom till Stockholm var hon ett namn, lite av en berömdhet.

Hennes ställning i konsthistorien är svår att precisera, främst av två skäl. Hon var kvinna, och de som hävdar att kvinnliga konstnärer under hennes tid undervärderades har säkerligen rätt. Utställningen Ljusets magi på Waldemarsudde för tre år sedan tycker jag vittnar om detta (jag skrev om den i bloggen den 14 februari 2016). Medan det var manliga konstnärers verk som placerades på museer och användes som offentlig utsmyckning, fann kvinnornas arbeten sina platser i privata hem, fjärran från den offentliga uppmärksamheten. Därför är de privata ägarna också av stor betydelse när man ställer samman en utställning som den på Sven-Harrys.

Ateljéinteriör. Oljemålning.

Jenny Nyström var en duktig målare, särskilt av porträtt. Tre målningar på utställningen som avbildar en ung kvinna, Dagmar, som var sonen Kurts fästmö, är exempel på fint porträttmåleri. (Det stora självporträttet på utställningen, överst här med Vasaparkens snö i bakgrunden, är en avbildning av originalet som finns i Kalmar.) Jag har också i andra sammanhang sett mycket kompetent utförda målningar av Nyström, inte bara porträtt utan också landskap. Hon levde mitt i en tid då nya modernistiska riktningar påverkade konsten – men inte hennes måleri, som förblev sig ganska likartat genom åren.

Och här har vi den andra anledningen. Hon började redan under sina studieår göra illustrationer till tidningar och böcker, och det arbetet värderades inte lika högt som målarkonsten. Hon nämndes som illustratör, inte främst som konstnär. Och det är i rollen som illustratör som hon fick sin stora publik. Även om hennes måleri har förblivit förbisett, så har hennes illustrationer spritts till den grad att så gott som alla känner till henne. Däremot är det inte alla som är medvetna om hennes enorma produktion. Hon beräknas ha illustrerat trettio böcker i genomsnitt, mest barnböcker, varje år under sin verksamma tid. Hon illustrerade många tidningar och medverkade då även som grafisk formgivare med egenhändigt komponerade teckensnitt. Hon utformade massvis med jul-, nyårs- och påskkort. Och så finns alla bilderna från sommar- och vintermiljöer där barn har huvudrollerna, samt interiörer från hem. Allt detta lämnade lite tid över att utveckla måleriet. 

Att hon gjorde så mycket illustrationsarbete förklaras av hennes försörjningsbörda. Mannen Daniel Stoopendaal studerade till läkare men klarade inte studierna och blev, tidvis sjuklig, försörjd av sin hustru. Även sonen försökte bli läkare och misslyckades också. Jenny Nyström strävade efter – och lyckades – trygga sonens ekonomi under resten av hans liv. Efter moderns död hade även fadern flyttat till familjen. Men ett hembiträde dessutom, i en fyrarummare på Tegnérgatan i Stockholm, krävdes mycket arbete och återkommande stora uppdrag. Jenny Nyströms flit, energi och arbetsdisciplin är imponerande. Det är också lätt att se att hon var en mycket driven, hantverksskicklig illustratör vars originalbilder – för det mesta akvareller eller gouacher – är eftertraktade och högt värderade på konstauktioner. Som person var hon envis och siktade högt, med ambitionen att bli en ”fin dam”. Fastän hennes man aldrig blev läkare kallade hon sig gärna ”doktorinnan”.

Under hennes livstid skedde en väldig omflyttning från land till stad, och den är märkbar i hennes motiv. Nyström var verksam under lång tid då samhället också genomgick andra förändringar. Det avspeglas i hennes bilder, till exempel de många tomtarna, som först tar sig fram i vagn och senare gärna åker tåg, bil eller flygplan. Tidens gång märks också i kläder och inredningar. Däremot var Jenny Nyström inte någon utpräglad samhällsskildrare, åtminstone inte någon kritisk sådan. Hennes publik var borgerlig eller högborgerlig, hon målade och tecknade inte trashankar, industriarbetare eller politiska agitatorer.

På sommarbilderna lyser solen, under vintern är snön gnistrande ren, i hemmen brinner en brasa och kastar ett trivsamt och varmt ljus över personerna. Jenny Nyströms gammaldags, idylliska motiv, som kan locka fram ljusa barndomsminnen hos betraktaren, hör förstås till genren. Men trots konstnärens odiskutabla noggrannhet och hantverkskunnighet kan mängden av idylliska bilder bli sötaktig i överkant. Man blir lite mätt på idyllen. Även om konstnärens humor ibland är ett uppfriskande inslag.

För de flesta tror jag Jenny Nyström är känd för sina tomtar. I folktron var tomten förr inte särskilt sympatisk – en vresig, krävande och gnidig gestalt. Inte heller Jenny Nyströms första tomtar var särskilt gemytliga. Men så småningom växer bilden fram av den godmodiga, vänliga tomten, alltid med röd mössa, oftast åtföljd av sina nissar. Hur Jenny Nyström än värderas som konstnär kan ingen ta ifrån henne att hon skapade tomten som vi känner honom.

Det är klart att tomten har bråda dagar kring julen. På den bild som får avsluta detta bildsvep kan vi se att tomten blivit modern nog att outsourca sina tjänster när de blivit för betungande. En björn har fått hoppa in, kanske inhyrd från ett bemanningsföretag?

Indonesiens barn talar till världen

Det stora konst- och kulturcentret i centrala Bangkok är fullt av utställningar. En av de mindre och mera anspråkslösa finns längst ner i byggnaden. Här ställer man ut bilder gjorda av barn i Indonesien. Det är ungefär allt man får veta: vad barnen heter nämns inte, inte heller varifrån i Indonesien de kommer. Däremot har bilderna delats in i olika åldersgrupper, från fyra till tolv år.

Av teckningarna att döma är indonesiska barn ungefär som andra barn. Det ser ut som typiska barnteckningar. Däremot måste de unga konstnärerna ha vetat om att deras alster skulle visas i en miljö där utlänningar ser dem. Annars är det svårt att förstå varför texten i vissa av bilderna är på engelska.

Det är som synes vackra budskap om fred, kärlek och samhörighet som man vill föra ut i världen. Jag kommer att tänka på ett klassiskt teveinslag där Sven Melander intervjuar en liten flicka om vad barn önskar mest av allt, och där flickan först efter en hårdhänt dialog kommer fram till rätt svar: fred. Kanske har även de indonesiska barnen haft någon – en lärare eller förälder? – som talat om för dem vilka budskap som ser bäst ut? Eller kommer budskapen direkt från hjärtat?

Fred och kärlek är teman som säkert skulle ha förekommit om bilderna hade varit ett halvsekel gamla. Miljö- och klimatfrågorna har vuxit sig in i medvetandet sedan dess, även bland de mycket unga.

 

Den översta bilden här är från den yngsta kategorin, barn från fyra till sex år. De följande tre är gjorda av sju- till nioåringar. De sista två bilderna är av barn mellan tio och tolv år. Observera den sista bilden med en svårläslig text: ”Gender and sexuality does not matter when making friends”. Ett ovanligt ämne för ett barn, och ett litet språkfel som vittnar om att censuren, om den funnits, inte varit alltför sträng.