Det stora konst- och kulturcentret i centrala Bangkok är fullt av utställningar. En av de mindre och mera anspråkslösa finns längst ner i byggnaden. Här ställer man ut bilder gjorda av barn i Indonesien. Det är ungefär allt man får veta: vad barnen heter nämns inte, inte heller varifrån i Indonesien de kommer. Däremot har bilderna delats in i olika åldersgrupper, från fyra till tolv år.
Av teckningarna att döma är indonesiska barn ungefär som andra barn. Det ser ut som typiska barnteckningar. Däremot måste de unga konstnärerna ha vetat om att deras alster skulle visas i en miljö där utlänningar ser dem. Annars är det svårt att förstå varför texten i vissa av bilderna är på engelska.
Det är som synes vackra budskap om fred, kärlek och samhörighet som man vill föra ut i världen. Jag kommer att tänka på ett klassiskt teveinslag där Sven Melander intervjuar en liten flicka om vad barn önskar mest av allt, och där flickan först efter en hårdhänt dialog kommer fram till rätt svar: fred. Kanske har även de indonesiska barnen haft någon – en lärare eller förälder? – som talat om för dem vilka budskap som ser bäst ut? Eller kommer budskapen direkt från hjärtat?
Fred och kärlek är teman som säkert skulle ha förekommit om bilderna hade varit ett halvsekel gamla. Miljö- och klimatfrågorna har vuxit sig in i medvetandet sedan dess, även bland de mycket unga.
Den översta bilden här är från den yngsta kategorin, barn från fyra till sex år. De följande tre är gjorda av sju- till nioåringar. De sista två bilderna är av barn mellan tio och tolv år. Observera den sista bilden med en svårläslig text: ”Gender and sexuality does not matter when making friends”. Ett ovanligt ämne för ett barn, och ett litet språkfel som vittnar om att censuren, om den funnits, inte varit alltför sträng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar