Ny fado på cd. Carminho

Carminho. Maria. Warner Music. ****1/2

Sedan debutskivan Fado (EMI Music Portugal) 2009 har Carminho blivit en tongivande artist inom modern fado. Hon har en så gedigen bakgrund i fadon som någon kan önska, är uppväxt med den sedan barndomen, med en känd sångerska, Teresa Siqueira, som mor och en bror, Rodrigo Rebelo de Andrade, som också sjunger fado. Hennes handlag med musiken är självfallet, och hon kallar den sin ”hembygd”. Efter en utflykt till brasiliansk musik med skivan Canta Tom Jobim (Warner Music 2016) har hon kommit tillbaka till fadon med den nya skivan Maria. Detta är även ett av hennes egna namn, sångerskan har egentligen det behändiga namnet Maria do Carmo Carvalho Rebelo de Andrade.

Jämförd med de tidigare Fado, Alma (EMI Music Portugal 2012) och Canto (Warner Music 2014) är Maria förmodligen lite mera svårtillgänglig. Carminho sjunger traditionell fado med stor kompetens, men det finns bara tre sådana melodier med på den nya skivan. De övriga tio är nyskrivna sånger, obekanta för lyssnarna, och Carminho svarar själv för flera av dem, både text och musik. De kräver och förtjänar en viss tillvänjning. Materialet tycker jag också är aningen ojämnt. Sånger som O Menino E a Cidade och Quero um Cavalo de Várias Cores väger tungt och tillhör det bästa på skivan, medan en sång som Pop Fado, som resonerar om förhållandet mellan fado och popmusik, är mera lättviktig.

Carmino kompas på portugisisk gitarr av Bernardo Couto, José Manuel Neto eller Luís Guerreiro, alla förstklassiga musiker med avsevärd rutin. Flávio Cardoso på spansk gitarr är nyare på skiva, men han spelar sedan länge på Clube de Fado i Lissabon. Marino de Freitas på basgitarr tillhör de erfarna. Dessutom tillkommer i vissa spår enstaka andra instrument som piano, elgitarr (!) eller synt. Det vanliga gitarrkompet är dock dominerande.

Med all respekt för kompmusikerna är det lätt att konstatera att Carminhos röst står i centrum. Det demonstreras eftertryckligt i den inledande A Tecedeira, som hon sjunger a capella. Carminho är lätt att känna igen: den ornamenterade melodilinjen, konstrasterna mellan olika dynamiska nivåer, närheten till orden, inlevelsen och energin. Om det finns något nytt i hennes sång är det att utrymmet för mer dämpande, eftersinnande och lyriska avsnitt har utökats. Hon har med Jobin-skivan och denna nya vidgat sitt uttrycksregister, och det finns ingen artist inom dagens fado som är mera spännande, kreativ och lovande än Carminho. Henne bästa album är för mig fortfarande Alma, men det nya behöver hon inte skämmas för. Det är bra, mycket hörvärt, och hade gärna fått vara längre än 38 minuter.