Amália Rodrigues en gång till

Amália Rodrigues. Amália É Ou Não É? Edições Valentim de Carvalho, 3 cd. ****

Det är tjugo år sedan Amália Rodigues avled, och fortfarande kommer det ut nya skivor med henne. Dels handlar det om sammanställningar som redan finns i andra utgåvor, skivor som innehåller material som fadovänner redan känner till. Men det kommer också nya album som är väldokumenterade, genomtänkta och ambitiösa. Jag har skrivit i bloggen om några sådana den 21 januari 2015, 15 augusti 2017 och 15 mars 2018. Den nya utgåvan Amália É Ou Não É? är ytterligare en värdefull dokumentation av sångerskan.

Här finns inspelningar som Amália Rodrigues gav ut på 45-varvsskivor, EP och singlar, under åren 1968–75. Flera av sångerna finns i två eller flera versioner eftersom även alternativtagningar är med. På den tredje skivan finns som ”bonus” fyra spår från en konsert i Belém 1969 samt försök till inspelningar där sångerskan börjar sjunga tills något går fel, varpå hon avbryter och börjar om på nytt. Just den cd:n är inte helt nödvändig. På den första skivan finns några fados i översättning till franska, ett språk som Amália Rodrigues behärskade med stor ledighet. Hon kompas genomgående av gitarrer, och den portugisiska gitarren trakteras av Raul Nery, José Fontes Rocha eller Carlos Gonçalves, den spanska av Pedro Leal, Júlio Gomes eller Manuel Martins, medan Joel Pina kompletterar på basgitarr i de flesta av inspelningarna.

Det är tydligt att Amália Rodrigues inte satsade sin mest allvarliga, storslagna, djuplodande eller poetiskt ambitiösa musik på EP- och singelformaten. Det mesta på de här skivorna är lättsammare musik, nästan genomgående i snabbt tempo, ofta glada melodier. Den gängse bilden av sångerskan som en inbunden melankoliker stämmer alltså inget vidare här. Av Amália Rodrigues stora slagnummer finns inte många med, och sångerna är för det mesta tämligen okända även för många av hennes beundrare. Men vissa titlar är välbekanta. Jag kan nämna Oiça Lá ó Senhor Vinho, Não É Desgraça Ser Pobre, Vou Dar de Beber à Dor, O Rapaz da Camisola Verde, Cheira a Lisboa och titelsången É Ou Não É?

Amália Rodrigues förlitade sig till stor del på tre sångkompositörer för materialet till 45-varvsskivorna. En av dem var Alberto Janes, läkaren och farmakologen som försedde henne med den berömda Foi Deus (som inte är med här) och också komponerade mycket annat åt henne, oftast i snabba tempon. Arlindo de Carvalho, ett lite mindre bekant namn, försåg henne också med liknande sånger i betydande mängd. (Carlos) Nóbrega e Sousa var länge en tongivande gestalt inom fado och populärmusik och svarar också för ett knippe melodier på detta album. 

Albumets musik är lite ensartad, och jag tycker den bäst avnjuts lite åt gången. Det finns en rad trevliga melodier på skivorna, och Amália sjunger dem med elegant avspändhet, musikalitet och lätthet. Det låter rentav som om hon hade nöje av att sjunga dem. Albumet innehåller som sagt inte Amália Rodigues mest nyskapande eller gripande musik, men just hennes förmåga att så säkert kunna hantera även dessa lite muntrare sånger är en del av hennes storhet som artist. Amália É Ou Não É? är inte den mest väsentliga av hennes album, men den är ett viktigt komplement, och det är roligt att sångerna samlats ihop på detta sätt.