30 september 2019

Diktare on hösten (2). Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund (1880–1949) tillhör de stora svenska lyrikerna från 1900-talet. Däremot har Ekelund inte varit en särskilt folklig poet. Det finns något inåtvänt och exklusivt hos den skånske diktaren, som inte bara var lyriker utan också översättare och författare av aforismer. Om intresset för Ekelund har varit i stigande under senare år, eller om detta intryck bara beror på att jag, som aldrig brytt mig om hans dikter, nu i mycket mogen ålder börjar upptäcka dem, vill jag låta vara osagt. Jag citerar ur presentationstexten på Litteraturbanken, se



”Vilhelm Ekelund … var det tidiga svenska 1900-talets store litteräre forskningsresande. Från det skånska landskapet till de europeiska metropolerna, från den svenska samtiden genom filosofins och litteraturens historia rörde han sig i ständigt samtal med meningsfränder och i oupphörligt registrerande av stämningar och dagrar.
/…/
Återkommande hos Ekelund är kritiken mot marknadens påverkan på det litterära livet och mot den författare som säljer ut sina ideal för att få filistrarnas beundran och stigande försäljningssiffror. Det gällde i stället att söka sig bort från marknaden, bort från applåder och bifallsrop och mot det kryptiska, mot den hemliga formeln, mot chiffret. Ekelund kom därvid att pröva fragmentets form i ett alltmer koncentrerat uttryck; det han själv kallade ’förkortningar’.” 

Ekelunds kompletta verk finns tillgängliga på nätet för alla som vill bekanta sig med hans dikter. Se


Oktoberkväll

Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund
Står bokarna i bronsröd skrud.
I vindlös stillhet tiger allt,
blott stundom fjärran bortåt åsen
av knäckta kvistar går ett ljud,
så sprött, så klangrent klart och kallt
som isens knäpp en vintermorgon.

Jag vandrar upp i solnedgången
mot åsens branta gråstenskam.
Av blekvitt ljus en flod slår in
på barrbeströdda våta stigar
och smyger tyst från stam till stam
i skygga slingor utmed kvist och pinn
bland snårens brända senhöstgrönska.

Och allt är höstklar ro och tystnad
med luft som andas kall och ren
och doft som strömmar dävet frän.
I genonskinlig klarhet lyser
var färgtons fall kring kvist och gren,
var dagers spel bland hagens trän,
var slingas lek i lövets dallring.

Och denna djupa senhöstklarhet,
som lyser bakom lövets frans
och sveper lent kring hedens stup
sitt genomskinligt bleka skimmer,
sår för min själ med sällsam glans,
likt ett omätligt ögas djup
av dröm och skådan fyllt till brädden.



Klara höstkväll

Klara höstkväll, i ditt sköte
oroliga toner vandra,
klara kväll, hur hägrar
din luft av solgestalter full;
fjärran stränders djupa ro,
blånande glansdag i sinnet stå –
klippornas dunkel fyller
havets eko-brus:
beglänsta i azur-ro så drömklara stå
runt om mig ur svalt och tyst och mörkduggigt djup
högtidligt i rena bilder
havsrymd och stad och strand;
melodiska kronors sång i klippvuxen lund
framlockande, friskt omsusar nordostvind kärv
lövsorlande, ljusbeglänsta
cypress och laget vek.

Liv som vandrar
i skönhet och strålglans.
Liv som bräddar
lemmars berusande
harmoni:
gudomsglansen
av din panna,
honungsstoftet
på din mun
väcker i hjärtat
hemlandsminne.
Evigt omättlig
själen lyss till
dunkla budskap,
letar bävande
fornlivets minnen,
sänker sörjande
nattomvärvda
anletet
över mörker och brus,
besinnande sig
på ett dunkelt nära 
drömt igår.


De här dikterna är hämtade från Lyrikboken, en antologi med svensk diktning, sammanställd av Daniel Andreæ och Tage Nilsson och utgiven av bokförlaget Forum 1964.




25 september 2019

Diktare om hösten (1). Ola Hansson

Både almanackan och termometern vittnar om att sommaren nu är över och vi går in i hösten. Årstidernas skiftningar och olika sätt att reagera inför dem är mycket synliga i svensk diktning genom tiderna. I andra länder där man inte har några distinkta årstider eller som mest torra och våta perioder, hur diktar man där om tidens gång genom året? 

Jag bläddrar igenom andra upplagan av Lyrikboken, en bastant antologi med svensk diktning, sammanställd av Daniel Andreæ och Tage Nilsson och utgiven av bokförlaget Forum 1964. Att det är en gammal utgåva märks både på att diktare i vår tid saknas och på att den manliga dominansen bland författarna är kompakt – här skulle nog balansen vara bättre om boken kommit ut nu. Men bra lyrik rymmer den ändå i mängd. Och en hel del handlar om årstiderna. Särskilt hösten, tiden för en prunkande färgprakt och den obevekliga vandringen mot mörker och kyla, tycks fascinera poeterna. Här och i tre kommande inlägg tar jag upp några dikter om hösten, alla hämtade från den gamla Lyrikboken.



Ola Hansson (1860–1925) var en gång en berömdhet, men har få läsare i våra dagar. Han kom från Skåne och lämnade så småningom Sverige för att tillsammans med sin fru föra en kringflackande tillvaro i Europa, mest i Tyskland, under många år med psykiska problem och alkoholism. Det skånska landskapet är ett återkommande motiv i hans lyrik, och han skildrar det känsligt och stämningsfullt som i dessa två dikter. Jag saknar bilder från den skånska hösten, så ett par motiv av mera mellansvensk natur får göra dikterna sällskap.

Ett par ordförklaringar. Fyka betyder yra, virvla. Med lönlig avses lönnlig – undanskymd, där man inte syns. 

Höstsol

I höstsol ligger slätten
i daggig morgontid,
och himmelen är vit och hög
och horisonten vid.

Högt uppe man en råksvärm
likt svarta prickar ser.
I vida bågar sänker den
på nyplöjd mark sig ner.

Så tyst det är. De ljud, som
man hör en sommardag, –
av grodd i jord, av saft i cell,
av livets hjärteslag –,

dött hän i denna ljusa
och ljuvligt trötta ro,
då liv och dröm och hopp och allt
i själen slutat gro.

Alla mina tankar
nu flyga ur sin ark
och kretsa liksom råkorna
hän över äng och mark.

De hava, när de komma,
tillbaka till sitt bo,
en doft av höstens bleka sol
och tysta svårmodsro.




Oktoberskymning

Nu mörknar i oktobernatten
den dunkelgrå regndis
som fyker över slätten.
Nu suddas allting ut,
som skumt avtecknade sig därinne:
byarnas dungar,
jordvallarnas stubbiga pilar, –
suddas ut och glider ut
i samma stora svarta mörker,
vari ljusen blänka
och regnvinden sjunger
sin monotona,
svårmodiga visa.

Detta landskap, som jag älskat
med min innersta själ
och mitt lönliga väsen …
gårdarnas flämtande ljus, som lysa likt minnen,
blåsten, som än håller ut min ungdoms mollton …
detta allt, som klingat i samklang med
mitt livsdjups grundton
och sugit mitt bästa blod
likt en hopplös kärlek – – –
– – –
Nu tiga de alla,
mitt inres strängar.
Icke en punkt
som ömmar.
Icke en cell
som bävar.
Mitt bland mina minnen
är jag kall och tom.






20 september 2019

Carlos do Carmo genom 48 år

Carlos do CarmoOitenta. Universal 4 cd. ****1/2

Fadosångaren Carlos do Carmo fyllde nyligen åttio år. Han meddelade då att det var slut med turnéer och offentliga framträdanden för hans del. Han tillade att han var väl medveten om att många artister är aktiva i högre ålder än åttio, men att det inte passade honom. Lite från åskådarplats får då en av de sångartister som länge dominerat fadon se tillbaka på en karriär på över ett halvsekel. Denna karriär kan man ta del av på det samlingsalbum om fyra cd som utkom nyligen, Oitenta (som betyder åttio). Samlingen innehåller just åttio inspelningar från 1964 till 2012.



Carlos do Carmo gav ut många skivor av varierande halt. En speciell ställning i hans produktion har Um Homen na Cidade från 1977, ett album som belyser olika sidor av en mans förhållande till sin stad, Lissabon, där do Carmo föddes i stadsdelen Mouraria. Detta var sångarens och poeten Ary dos Santos hyllning till det fria Lissabon, fri från diktatur och fascism. Och i en stad där man får yttra sig fritt kan man också lyfta fram stadens avigsidor, som i sången Rosa da Noite, men med en obruten samhörighet med staden. Det mesta från Um Homen na Cidade finns med i Oitenta, som är sammanställd med mycket gott omdöme av Tiago Palma. Ett annat lyckat album är À Noite från 2007 där Carlos do Carmo sjunger traditionell fado komponerad av ArmandinhoAlfredo Marceneiro och Joaquim Campos. Även detta album är generöst representerat i den nya samlingen.

Albumets fyra delar har titlar som säger att det handlar om sånger, fados, författare och kompositörer. För fadoskivan innebär det att Carlos do Carmo enbart sjunger traditionell fado. Men med ett fåtal undantag är resten av materialet också fado. Indelningen under titlarna verkar godtycklig. Den som undersöker texterna kommer att finna att Carlos do Carmo ofta sjunger intressanta texter av framstående poeter och att många av melodierna är komponerade av välrenommerade fadomusiker. Och sådana sånger finns på alla fyra skivorna.

Som berömd sångare har Carlos do Carmo haft tillgång till de gitarrister han önskat. Och på olika inspelningar finns en rad av fadons mästare på portugisisk gitarr som Raul NeryJosé NunesJosé Fontes RochaRicardo RochaAntónio Chainho och José Manuel Neto. Men gitarrerna har en något tillbakadragen roll och konkurrerar aldrig på allvar med rösten. På påfallande många av inspelningarna sjunger Carlos do Carmo till orkester. Det är inget fel på orkestern, men orkesterklangen tenderar att ta över, och ibland känns arrangemangen mera tidsbundna, lite mera gammaldags än gitarrklangerna. Jag hade föredragit gitarrkomp i de sånger där det alternativet finns, vilket egentligen är den enda kritiska synpunkt jag har på urvalet.  

Carlos do Carmo har alltid haft en utomordentlig röst: varm, fyllig, klangfull. Som allra bäst var den kanske på 70- och 80-talen, men den behagliga klangen har motstått tidens gång väl. Vackra röster står högt i kurs inom fadon, men räcker inte för att skapa en övertygande fadomusik. Därtill krävs förmåga att uttrycka textens innehåll och skapa variation och dynamik på ett personligt sätt. Carlos do Carmos utpräglat lyriska sångstil och medvetna frasering har troligtvis påverkats av hans breda musikaliska intressen. Säkert har han inte haft något emot att kallas ”fadons Sinatra”.

Affisch för en konsert 2015 i Ponta Delgada, Azorerna. 

Carlos do Carmo har som få andra lyckats bygga upp en repertoar som förknippas med hans namn. Några sånger har han tagit upp från äldre sångare som Carlos Ramos och Max och fört dem vidare till en yngre generation. Sånger som Gaivota och Estranha Forma da Vida sjöngs av Amália Rodrigues. I andra fall har do Carmo, som själv varken är poet eller kompositör, lanserat nytt material i samarbete med skribenter och kompositörer. Alla de kända nummer som förknippas med honom – bland andra Bairro AltoOs PutosCanoas do TejoDuas Lágrimas de OrvalhoPor Morrer uma Andorinha och Lisboa Menina E Moça– finns med i denna antologi. Jag lyfter fram en underbar sång som O Madrugar de um Sonho av Frederico de Brito, inspelad 1980, som lyckligt ser tillbaka på Nejlikornas revolution sex år tidigare. Carlos do Carmo var en opinionsbildare mot diktaturen och detta är en kärleksfull hyllning till friheten och demokratin. Lite otidsenlig kan den tyckas i våra dagar, för vem sjunger om sådant nu? Här är sången:
https://www.youtube.com/watch?v=voidqWmGD7w

Oitenta är en väldigt fin sammanfattning av en stor artists verksamhet. Egentligen det enda man behöver ha av Carlos do Carmo om man inte är en ohjälplig samlarnörd som är besatt att ha allt … och en åttioårspresent som påminner om rikedomen i en lång karriär.


15 september 2019

Ny fado på cd. Isabelinha

IsabelinhaCanta João Ferreira-Rosa. TEJ. ****

Det händer att stora artister hedras av att andra artister tar upp musik som förknippas med berömdheten på ett helt album. Inom fadon är det förstås oftast Amália Rodrigues som hyllas på detta sätt. Det är ovanligt att en kvinnlig sångartist tar upp musik av en manlig fadista, eller vice versa. Därför är denna nya skiva med sångerskan Isabelinha en sällsynthet.


João Ferreira-Rosa (1937–2017) är ett viktigt namn inom de senaste decenniernas fado. Han drev länge en fadokrog i stadsdelen Alfama, Embuçado, och står för en fado med stark förankring i traditionen. Han sjöng med grumlig och sträv röst uttrycksfullt och engagerat. Trots sin jordnära, nästan proletära framtoning hörde João Ferreira-Rosa till fadons aristokratiska utövare. Han vurmade för monarkin, vilket ibland kommer till uttryck i hans musik.

Den unga sångerskan Isabelinha (egentligen Isabel Costa de Sousa) kände João Ferreira-Rosa, och han har intygat att han tyckte om att lyssna till henne i en anteckning som finns avbildad i cd-häftet. Uppfattningen är lätt att förstå. På sin debutskiva gör Isabelinha ett starkt intryck av en kunnig, erfaren och musikalisk sångerska. Röstklangen är väl inte den fagraste, men Isabelinha har allt väsentligt för en övertygande fado: ett passionerat förhållande till texten, hanteringen av fadons ornamenteringar och förmågan att skapa ett dynamiskt levande förlopp. Det är en debut av en sångerska som förmodligen kan bli ännu bättre, men som inte har mycket kvar att lära. Hennes kompmusiker på denna skiva är Luís Petisca, portugisisk gitarr, Jaime Santos, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. De är väl samspelta med sångerskan och med varandra.


Här ryms nio nummer ur João Ferreira-Rosas repertoar, vilket tillsammans blir just under halvtimmen. I minsta laget, men skivan är mycket jämn och innehåller genomgående koncentrerad, intensiv fado i mycket traditionell stil. Melodier ur den traditionella fadons melodiförråd överväger med kompositörer som Alfredo Marceneiro och Francesco Viana. Sången Fria Claridade brukar inte beskrivas som en traditionell fado, men håller tydligen på att bli det eftersom Isabelinha sjunger den med en ny text under titeln Despedida. Man skulle kunna säga att denna fado lika gärna hade kunnat spelas in för ett halvsekel sedan. Här finns inga försök till förnyelse, utan banden till en äldre, folkmusikalisk fadotradition tycks robusta. Och det rör sig om en outslitlig musik som visat sig ha större livskraft än de flesta försök till förnyelse.

Albumet uppges vara inspelat inför publik på något som heter Pintéus. Om detta är sant hade Isabelinha och hennes kompmusiker en sällsynt hänsynsfull publik – inte en hostning eller harkling hörs. Konstigt nog inte heller några applåder. Och sådana borde vara självklara för Isabelinhas tolkningar, liksom mycket välförtjänta. Det ska bli spännande att följa denna lovande sångerska framöver.

10 september 2019

Julstämning med Maria Ana Bobone

Maria Ana BobonePresente de Natal. Montepio.

En strålande sommardag lyssnar jag igenom Maria Ana Bobones skiva Presente de Natal. Genast sprider sig en julstämning i rummet. Och det är en julstämning som man kan stå ut med – inte köpruschens och varuhusens jul, inte vinterkylans eller Kalle Ankas, utan julen som religiös högtid. Skivan utkom som bilaga till en tidskrift i slutet av 2018 och kan inte köpas i skivhandeln. Men det går bra att lyssna på den hur mycket som helst på Maria Ana Bobones hemsida, https://www.mariaanabobone.com.


Alla sångerna på skivan handlar inte om julen, men de faller väl in i den dominerande stämningen. Bobone sjunger tillsammans med en kör och orkester som allas Emotion, ledda av Manuel Rebelo, som också spelar piano. Och sjunger på två av spåren. Det är Franz SchubertAve Maria och César FranckPanis Angelicus, två sånger som vanligen framförs av operaröster. När det gäller vokal prakt och sångteknik kan det vara vanskligt att jämföras med operaartister, och därför är det finurligt att göra om sångerna till duetter, något annorlunda, genom Rebelos medverkan. För övrigt sjunger han riktigt bra.

Maria Ana Bobone är känd som uttolkare av fado, men hon är inte uppväxt med den musiken utan lärde fadon sig som vuxen. För artister med den bakgrunden tror jag det ligger nära till hands att pröva sin förmåga i annan musik, och den här skivan har mycket lite med fado att göra. Dock finns här med en Ave Maria av Frei Hermano da Câmara, som är en känd fadosångare med en topp för några decennier sedan; han är en konsekvent religiös förkunnare i sin fado och ganska ensam om det. Ave Maria är en vacker komposition som jag tidigare hört i en version med den fina sångerskan Teresa Tapadas, vars tolkning för mig vinner över Bobones, även om hon också sjunger den omsorgsfullt och säkert.


Maria Ana Bobone har, med musikutbildning i botten, en elegant och smakfull framtoning även när hon sjunger fado. Hon är musikalisk, har en vacker, varm sopranröst som hon hanterar med skicklighet. Hon är en lyrisk sångerska, och man kan därför bli överraskad när hon i Amazing Grace också visar en oväntad kraft. Men annars är musiken mera återhållen och innerlig. På skivan finns flera folksånger, och det är i sångerna med folklig prägel som hennes röst och sångsätt kommer bäst till sin rätt. En folklig ton finns också i en sång av Madalena RaposoLuz Terna e Suave, ett av skivans bästa nummer. Det finns flera andra sångerskor i dagens fado som har intresse för folkmusik av mera lantligt slag. Jag tror att Bonone har ovanligt bra förutsättningar att fördjupa sig i sådan musik om hon skulle vilja. 

Den enda sången i snabbt tempo är Hallelujah av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein, ett radarpar inom amerikanska evergreens. Texten, som enbart består av ordet ”hallelujah”, är förstås inget av Hammarsteins mera anmärkningsvärda alster.

Julskivor är jag normalt inte särskilt tilltalad av, men Presente de Natal (som betyder julklapp för att skivan var en tidskriftsbilaga) är en tilltalande produktion, väl sjungen och med ett allvar och en omsorg som alltför ofta hamnar i skymundan under juletid.

5 september 2019

Nationalmuseum på Jamtli, Östersund (2)

Här är ytterligare några bilder från utställningen Från gryning till skymning som visas på Jamtli i Östersund fram till den 19 april 2020. Utställningen är ett resultat av Jamtlis samarbete med Nationalmuseum. Verk ur Nationalmuseums samlingar kommer att ställas ut på Jamtli varje år. Från gryning till skymning innehåller verk av nordiska konstnärer verksamma decennierna kring 1900.

Skildringar av arbetslivet, av arbetare under en vanlig arbetsdag, tillhör inte de vanligaste motiven under denna tid. Men de finns. Axel Jungstedts (1859–1933) stora målning I stenbrottet. Motiv från Schweiz är från 1886. Jungstedt var stockholmare och levde länge i Frankrike.



Ett annat slags arbete skildras i Oscar Björcks (1860–1929) Middagsfodring i en ladugård från 1890. Många svenska konstnärer vid denna tid reste till Frankrike för att lära och hämta intryck. Det gjorde Björck också, men han vistades även i Skagens konstnärliga miljö, men motivet på denna stora tavla har han troligen hittat i Sverige.



Arbete handlar det om även i Banvakten av danske Laurits Andersen Ring (1854–1933), men arbetet, som det framstår av bilden, verkar inte alltför betungande. Andersen Ring är framförallt känd som en skildrare av livet på den danska landsbygden.


Andersen Ring svarar också för en fin liten målning Sällskap i kvällsbelysning från 1886. På bilden som den avbildas här är det inte bara kvällsbelysningen som kommit med utan även några lätta, ljusa partier som beror på belysningen i utställningslokalen. Återigen: verken är bäst att se i verkligheten där betraktaren kan pröva olika avstånd och vinklar.



Elsa Backlund-Celsing (1880–1974) var född i Ryssland och fick en grundläggande konstnärlig utbildning i St. Petersburg innan hon flyttade till Sverige 1912 i samband med sitt giftermål. Hon är mest bekant som porträttmålare och för interiörer. På Jamtliutställningen finns Kaffebordet dukas, en idyllisk och ”glad” bild, i borgerlig familjemiljö, troligen från 1916. De som ser den kan komma att tänka på senare barnboksillustratörer som Elsa Beskow, Jenny Nyström och Ilon Wikland.



Alfred Bergström (1869–1930) kom från Stockholm och valde gärna motiv från hemstaden och från Mellansverige. Särskilt fängslad var han av snömotiv. Bilden på den aktuella utställningen heter Vintermotiv vid Stockholms ström och visar konstnärens hantering av solljusets spel över snön.



Ernst Josephson (1851–1906) sökte ibland enkla och vardagliga motiv, inspirerad av den franske konstnären Jules Bastien-Lepage. Byskvaller heter målningen, och även om det inte sägs kan man misstänka att de samspråkande kvinnorna finns någonstans i en fransk by.



Karl Nordström (1855–1923) hyrde länge ett hus i den bohusländska skärgården. Kyrkesund som ligger mellan öarna blev ett återkommande motiv. Med starka och klara färger har konstnären här fångat skymningsljuset.



Herman Wedel (1875–1948) var en dansk konstnär som visar ett porträtt av Hjalmar Söderberg. Kanske träffade han på författaren sedan denne flyttat till Köpenhamn. Bilden av den ensamme diktaren vid sina drycker som han hade ett alltför varmt förhållande till ger ett lite vemodigt intryck, en stämning som Hjalmar Söderbergs romaner inte är främmande för.



Ett annat intressant porträtt är målat av norrmannen Erik Werenskiold (1855–1938). Motivet, kompositören Edvard Grieg 1892, har ett drömskt och sökande uttryck.



Carl Gustaf Hellqvist (1851–90) var en karriärslysten konstnär som satsade på historiska motiv, som i den stora målningen Peder Sunnanväders och Mäster Knuts skymfliga intåg i Stockholm 1526. ”Scener som denna, som illustrerat historieböcker och format ett helt folks bild av hur historiska ögonblick såg ut, är ju i själva verket rena påhitt”, skriver museet i sin kommentar. Men nog hade Hellqvist sinne för det dramatiska.



Därmed avslutas bildsvepet från utställningen Från gryning till skymning på Jamtli i Östersund. Vad ska man sedan göra för att smälta intrycken? Varför inte ta en sväng runt Jamtlis friluftsmuseum, titta på de insamlade byggnaderna och föremålen, till exempel den gamla lanthandeln, och beundra utsikten över Storsjön?