Carlos do Carmo genom 48 år

Carlos do Carmo. Oitenta. Universal 4 cd. ****1/2

Fadosångaren Carlos do Carmo fyllde nyligen åttio år. Han meddelade då att det var slut med turnéer och offentliga framträdanden för hans del. Han tillade att han var väl medveten om att många artister är aktiva i högre ålder än åttio, men att det inte passade honom. Lite från åskådarplats får då en av de sångartister som länge dominerat fadon se tillbaka på en karriär på över ett halvsekel. Denna karriär kan man ta del av på det samlingsalbum om fyra cd som utkom nyligen, Oitenta (som betyder åttio). Samlingen innehåller just åttio inspelningar från 1964 till 2012.

Carlos do Carmo gav ut många skivor av varierande halt. En speciell ställning i hans produktion har Um Homen na Cidade från 1977, ett album som belyser olika sidor av en mans förhållande till sin stad, Lissabon, där do Carmo föddes i stadsdelen Mouraria. Detta var sångarens och poeten Ary dos Santos hyllning till det fria Lissabon, fri från diktatur och fascism. Och i en stad där man får yttra sig fritt kan man också lyfta fram stadens avigsidor, som i sången Rosa da Noite, men med en obruten samhörighet med staden. Det mesta från Um Homen na Cidade finns med i Oitenta, som är sammanställd med mycket gott omdöme av Tiago Palma. Ett annat lyckat album är À Noite från 2007 där Carlos do Carmo sjunger traditionell fado komponerad av Armandinho, Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos. Även detta album är generöst representerat i den nya samlingen.

Albumets fyra delar har titlar som säger att det handlar om sånger, fados, författare och kompositörer. För fadoskivan innebär det att Carlos do Carmo enbart sjunger traditionell fado. Men med ett fåtal undantag är resten av materialet också fado. Indelningen under titlarna verkar godtycklig. Den som undersöker texterna kommer att finna att Carlos do Carmo ofta sjunger intressanta texter av framstående poeter och att många av melodierna är komponerade av välrenommerade fadomusiker. Och sådana sånger finns på alla fyra skivorna.

Som berömd sångare har Carlos do Carmo haft tillgång till de gitarrister han önskat. Och på olika inspelningar finns en rad av fadons mästare på portugisisk gitarr som Raul Nery, José Nunes, José Fontes Rocha, Ricardo Rocha, António Chainho och José Manuel Neto. Men gitarrerna har en något tillbakadragen roll och konkurrerar aldrig på allvar med rösten. På påfallande många av inspelningarna sjunger Carlos do Carmo till orkester. Det är inget fel på orkestern, men orkesterklangen tenderar att ta över, och ibland känns arrangemangen mera tidsbundna, lite mera gammaldags än gitarrklangerna. Jag hade föredragit gitarrkomp i de sånger där det alternativet finns, vilket egentligen är den enda kritiska synpunkt jag har på urvalet.  

Carlos do Carmo har alltid haft en utomordentlig röst: varm, fyllig, klangfull. Som allra bäst var den kanske på 70- och 80-talen, men den behagliga klangen har motstått tidens gång väl. Vackra röster står högt i kurs inom fadon, men räcker inte för att skapa en övertygande fadomusik. Därtill krävs förmåga att uttrycka textens innehåll och skapa variation och dynamik på ett personligt sätt. Carlos do Carmos utpräglat lyriska sångstil och medvetna frasering har troligtvis påverkats av hans breda musikaliska intressen. Säkert har han inte haft något emot att kallas ”fadons Sinatra”.

Affisch för en konsert 2015 i Ponta Delgada, Azorerna. 

Carlos do Carmo har som få andra lyckats bygga upp en repertoar som förknippas med hans namn. Några sånger har han tagit upp från äldre sångare som Carlos Ramos och Max och fört dem vidare till en yngre generation. Sånger som Gaivota och Estranha Forma da Vida sjöngs av Amália Rodrigues. I andra fall har do Carmo, som själv varken är poet eller kompositör, lanserat nytt material i samarbete med skribenter och kompositörer. Alla de kända nummer som förknippas med honom – bland andra Bairro Alto, Os Putos, Canoas do Tejo, Duas Lágrimas de Orvalho, Por Morrer uma Andorinha och Lisboa Menina E Moça– finns med i denna antologi. Jag lyfter fram en underbar sång som O Madrugar de um Sonho av Frederico de Brito, inspelad 1980, som lyckligt ser tillbaka på Nejlikornas revolution sex år tidigare. Carlos do Carmo var en opinionsbildare mot diktaturen och detta är en kärleksfull hyllning till friheten och demokratin. Lite otidsenlig kan den tyckas i våra dagar, för vem sjunger om sådant nu? Här är sången:

https://www.youtube.com/watch?v=voidqWmGD7w

Oitenta är en väldigt fin sammanfattning av en stor artists verksamhet. Egentligen det enda man behöver ha av Carlos do Carmo om man inte är en ohjälplig samlarnörd som är besatt att ha allt … och en åttioårspresent som påminner om rikedomen i en lång karriär.