Isabelinha. Canta João Ferreira-Rosa. TEJ. ****
Det händer att stora artister hedras av att andra artister tar upp musik som förknippas med berömdheten på ett helt album. Inom fadon är det förstås oftast Amália Rodrigues som hyllas på detta sätt. Det är ovanligt att en kvinnlig sångartist tar upp musik av en manlig fadista, eller vice versa. Därför är denna nya skiva med sångerskan Isabelinha en sällsynthet.
João Ferreira-Rosa (1937–2017) är ett viktigt namn inom de senaste decenniernas fado. Han drev länge en fadokrog i stadsdelen Alfama, Embuçado, och står för en fado med stark förankring i traditionen. Han sjöng med grumlig och sträv röst uttrycksfullt och engagerat. Trots sin jordnära, nästan proletära framtoning hörde João Ferreira-Rosa till fadons aristokratiska utövare. Han vurmade för monarkin, vilket ibland kommer till uttryck i hans musik.
Den unga sångerskan Isabelinha (egentligen Isabel Costa de Sousa) kände João Ferreira-Rosa, och han har intygat att han tyckte om att lyssna till henne i en anteckning som finns avbildad i cd-häftet. Uppfattningen är lätt att förstå. På sin debutskiva gör Isabelinha ett starkt intryck av en kunnig, erfaren och musikalisk sångerska. Röstklangen är väl inte den fagraste, men Isabelinha har allt väsentligt för en övertygande fado: ett passionerat förhållande till texten, hanteringen av fadons ornamenteringar och förmågan att skapa ett dynamiskt levande förlopp. Det är en debut av en sångerska som förmodligen kan bli ännu bättre, men som inte har mycket kvar att lära. Hennes kompmusiker på denna skiva är Luís Petisca, portugisisk gitarr, Jaime Santos, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. De är väl samspelta med sångerskan och med varandra.
Här ryms nio nummer ur João Ferreira-Rosas repertoar, vilket tillsammans blir just under halvtimmen. I minsta laget, men skivan är mycket jämn och innehåller genomgående koncentrerad, intensiv fado i mycket traditionell stil. Melodier ur den traditionella fadons melodiförråd överväger med kompositörer som Alfredo Marceneiro och Francesco Viana. Sången Fria Claridade brukar inte beskrivas som en traditionell fado, men håller tydligen på att bli det eftersom Isabelinha sjunger den med en ny text under titeln Despedida. Man skulle kunna säga att denna fado lika gärna hade kunnat spelas in för ett halvsekel sedan. Här finns inga försök till förnyelse, utan banden till en äldre, folkmusikalisk fadotradition tycks robusta. Och det rör sig om en outslitlig musik som visat sig ha större livskraft än de flesta försök till förnyelse.
Albumet uppges vara inspelat inför publik på något som heter Pintéus. Om detta är sant hade Isabelinha och hennes kompmusiker en sällsynt hänsynsfull publik – inte en hostning eller harkling hörs. Konstigt nog inte heller några applåder. Och sådana borde vara självklara för Isabelinhas tolkningar, liksom mycket välförtjänta. Det ska bli spännande att följa denna lovande sångerska framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar