Diktare on hösten (2). Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund (1880–1949) tillhör de stora svenska lyrikerna från 1900-talet. Däremot har Ekelund inte varit en särskilt folklig poet. Det finns något inåtvänt och exklusivt hos den skånske diktaren, som inte bara var lyriker utan också översättare och författare av aforismer. Om intresset för Ekelund har varit i stigande under senare år, eller om detta intryck bara beror på att jag, som aldrig brytt mig om hans dikter, nu i mycket mogen ålder börjar upptäcka dem, vill jag låta vara osagt. Jag citerar ur presentationstexten på Litteraturbanken, se

https://litteraturbanken.se/forfattare/EkelundV

”Vilhelm Ekelund … var det tidiga svenska 1900-talets store litteräre forskningsresande. Från det skånska landskapet till de europeiska metropolerna, från den svenska samtiden genom filosofins och litteraturens historia rörde han sig i ständigt samtal med meningsfränder och i oupphörligt registrerande av stämningar och dagrar.

/…/

Återkommande hos Ekelund är kritiken mot marknadens påverkan på det litterära livet och mot den författare som säljer ut sina ideal för att få filistrarnas beundran och stigande försäljningssiffror. Det gällde i stället att söka sig bort från marknaden, bort från applåder och bifallsrop och mot det kryptiska, mot den hemliga formeln, mot chiffret. Ekelund kom därvid att pröva fragmentets form i ett alltmer koncentrerat uttryck; det han själv kallade ’förkortningar’.” 

Ekelunds kompletta verk finns tillgängliga på nätet för alla som vill bekanta sig med hans dikter. Se

https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_1.pdf

https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_2.pdf

Oktoberkväll

Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund

Står bokarna i bronsröd skrud.

I vindlös stillhet tiger allt,

blott stundom fjärran bortåt åsen

av knäckta kvistar går ett ljud,

så sprött, så klangrent klart och kallt

som isens knäpp en vintermorgon.

Jag vandrar upp i solnedgången

mot åsens branta gråstenskam.

Av blekvitt ljus en flod slår in

på barrbeströdda våta stigar

och smyger tyst från stam till stam

i skygga slingor utmed kvist och pinn

bland snårens brända senhöstgrönska.

Och allt är höstklar ro och tystnad

med luft som andas kall och ren

och doft som strömmar dävet frän.

I genonskinlig klarhet lyser

var färgtons fall kring kvist och gren,

var dagers spel bland hagens trän,

var slingas lek i lövets dallring.

Och denna djupa senhöstklarhet,

som lyser bakom lövets frans

och sveper lent kring hedens stup

sitt genomskinligt bleka skimmer,

sår för min själ med sällsam glans,

likt ett omätligt ögas djup

av dröm och skådan fyllt till brädden.

Klara höstkväll

Klara höstkväll, i ditt sköte

oroliga toner vandra,

klara kväll, hur hägrar

din luft av solgestalter full;

fjärran stränders djupa ro,

blånande glansdag i sinnet stå –

klippornas dunkel fyller

havets eko-brus:

beglänsta i azur-ro så drömklara stå

runt om mig ur svalt och tyst och mörkduggigt djup

högtidligt i rena bilder

havsrymd och stad och strand;

melodiska kronors sång i klippvuxen lund

framlockande, friskt omsusar nordostvind kärv

lövsorlande, ljusbeglänsta

cypress och laget vek.

Liv som vandrar

i skönhet och strålglans.

Liv som bräddar

lemmars berusande

harmoni:

gudomsglansen

av din panna,

honungsstoftet

på din mun

väcker i hjärtat

hemlandsminne.

Evigt omättlig

själen lyss till

dunkla budskap,

letar bävande

fornlivets minnen,

sänker sörjande

nattomvärvda

anletet

över mörker och brus,

besinnande sig

på ett dunkelt nära 

drömt igår.

De här dikterna är hämtade från Lyrikboken, en antologi med svensk diktning, sammanställd av Daniel Andreæ och Tage Nilsson och utgiven av bokförlaget Forum 1964.