Få diktare från början av 1900-talet har som Edith Södergran (1892–1923) kunnat behålla en läsande publik och utvidga publiken med nya generationer. Tidigare i bloggen – se den 18 och 21 september 2014 – publicerade jag några dikter av henne med hösttema. Och just den årstiden återkommer ofta i hennes verk. Här är ytterligare två dikter kring hösten. Höstens sista blomma är ur Dikter från 1916. Novembermorgon är från Landet som icke är från 1925. Edith Södergrans samlade dikter finns här:
Höstens sista blomma
Jag är höstens sista blomma;
jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär inget annat frö än dödens.
Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
Jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.
Novembermorgon
De första flingorna föllo.
Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand
vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:
Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.
Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.
Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder?
Och vad har du vunnit? Alls ingenting.
På denna mark skola dina fötter träda,
här är din trollkrets, från alarnas hängen
kommer dig visshet och gåtornas svar.
Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel
bland träden och stenarna.
Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla
från dina ögon.
All fåfäng visdom kan du akta ringa,
ty nu är tallen och ljungen dina lärare.
Tag hit de falska profeter, de böcker som ljuga,
Vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar