August Strindberg, Esplanadsystemet

 

Georges-Eugène Haussmann (1809–91) var en fransk stadsplanerare som förknippas med ombyggnaden av Paris under senare hälften av 1800-talet. Gamla förfallna, trånga och osunda kvarter skulle ersättas av luft och ljus i form av parker och breda boulevarder. Haussmann hade ett avgörande inflytande över Paris utformning, men tanken på öppna, breda paradgator fick många resultat även i andra europeiska städer. I Stockholm har vi esplanader som Valhallavägen, Karlavägen, Ringvägen, Drottningholmsvägen med flera. Haussmanns vision om en renare och sundare stad blev inte helt realiserad, men han kan förstås inte klandras för att boulevarderna under 1900-talet blev fyllda av bilkaravaner som spydde ut avgaser och förvandlade Paris vita byggnader till ljusgrå.

När August Strindberg (1849–1912) år 1883 publicerade dikten Esplanadsystemet var han inspirerad av Haussmanns stadsplaneidéer. Men Strindberg ville också röja upp i ett förlegat och unket konservativt tänkande med nationalism och klassklyftor. Dikten skrevs under Strindbergs radikala period då han publicerade flera verk med en klart samhällskritisk tendens. Till exempel Det nya riket från 1882. Dikten Esplanadsystemet tål att läsas även i vår tid. Bilderna här har egentligen inget med avenyer att göra; de är från byggen av ett sjukhus och ett bostadsområde på Södermalm i Stockholm 2019.

 

Där gamla kåkar stodo tätt 
och skymde ljuset för varandra, 
dit sågs en dag med stång och spett 
en skara ungfolk muntert vandra.

     Och snart i sky 
     stod damm och boss, 
     då plank och läkt 
     de bröto loss.

     Det ruttna trät, 
     så torrt som snus, 
     det virvlar om 
     med kalk och grus.

     Och hackan högg 
     och stången bröt 
     och väggen föll 
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev 
     och tången nöp, 
     att taket föll 
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk 
     man sig beger, 
     från syll till ås, 
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi 
och ser med häpnad hur man river. 
Han stannar; tyckes ledsen bli, 
när bland ruinerna han kliver.

”Vad skall ni bygga här, min vän? 
Skall här bli nya Villastaden?” 
”Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för Esplanaden!”

”Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –” 
”Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?” 

 

 

Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

Inblickar i den lusofona världen

 

En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).

 

Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.

Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira.

Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.

 

De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.

 

I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.

 

Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.

 

Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.

 

Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt. 

 

Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.

 

Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.

 

Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.

Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35  procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.

 

 

Tre prosadikter av Artur Rimbaud

Dessa prosastycken är, liksom dikterna i föregående blogginlägg, hämtade från Dikter och diamantprosa av Artur Rimbaud (FiBs Lyrikklubb 1965) i översättning av Helmer Lång.

Det är förvisso samma landskap

Det är förvisso samma landskap. Mina föräldrars lantliga hus detsamma: själva salen där dörrstyckena består av rödmålade herdescener, med vapen och lejon. För middagen finns en salong, med vaxljus och viner och lantliga paneler. Matbordet är mycket stort. Tjänsteflickorna! De är många, såvitt jag kan minnas. – Där fanns en av mina forna unga vänner, präst och klädd som präst; nu förstår jag: det var för att bli friare. Jag minns hans rum i purpur, med fönsterrutor av gult papper: och hans böcker, dolda, som hade legat i oceanens vatten!

För egen del var jag överlämnad åt mig själv, i detta oändliga lanthus: jag läste i köket, torkade smutsen av mina kläder inför gästerna vid konversationerna i salongen: hetsad ända till döden av sorlet från morgonens mjölk och det gångna seklets natt.

Jag befann mig i ett mycket mörkt rum: vad gjorde jag? En tjänsteflicka kom nära intill mig: jag kan säga att det var en liten hund: fastän hon var vacker och för mig ägde en outsäglig moderlig förnämhet: ren, uppenbar, alldeles förtjusande! Hon knep mig i armen.

Jag påminner mig inte ens hennes ansikte: lika lite som jag påminner mig hennes arm, vars hud jag rullade mellan mina två fingrar: inte heller hennes mun som min egen sög till sig likt en förtvivlad liten våg, som oavlåtligt spränger sig in i något. Jag vräkte henne baklänges i en korg med kuddar och segelduk, i ett mörkt hörn. Jag påminner mig inte längre mer än hennes vita spetsbyxor. – Sedan, o hopplöshet! suddades skiljevägen ut och blev till trädens skugga och jag försjönk i nattens ömma sorgsenhet.

Being beautious

Framför ett snöfält en högrest varelse av fulländad Skönhet. Dödsväsningar och virvlar av dov musik får den underbara kroppen att stiga, förstoras och skälva som en spöksyn; scharlakansröda och svarta sår lyser i den härliga huden. Livets egna färger mörknar, dansar, och upplöses omkring Visionen, över marken. Och rysningarna bryter fram och växer i styrka, och medan den ursinniga brygden av dessa fenomen laddas med de dödliga väsningarna och de hesa toner som världen, långt bakom oss, kastar mot vår moder av skönhet – så, viker hon undan, reser sig. Åh! Våra benknotor ikläder sig en ny, älskande kropp.

O det askfärgade ansiktet, skölden av hår, armarna av kristall! idealet som jag måste störta mig över tvärs genom vimlet av träd och lätt luft!

Stad

Jag är en flyktig och inte alltför missnöjd medborgare i en huvudstad som anses modern emedan alla kända stilar har undvikits i husens inre och yttre utsmyckning liksom i stadsplanen. Här skulle ni inte kunna peka på spåren av något vidskepelsens monument. Moralen och språket har inskränkts till sina enklaste uttryck, äntligen! Dessa millioner människor som inte har behov av att känna varandra, de uppfostras, utbildas och åldras så lika, att deras levnadslopp måste vara många gånger kortare än vad en tokig statistik räknar ut för kontinentens folk. Så ser jag från mitt fönster, genom den tjocka, eviga kolröken – våra skogars skugga, vår sommarnatt! – nya syner sväva fram, nya hämndegudinnor framför min lantgård som är mitt fosterland och hela mitt hjärta, för att allt här liknar den – Döden utan tårar, vår verksamme betjänt och uppassare, en förtvivlad Amor och en snygg Förbrytelse som gnäller i smutsen på gatan. 

Tre dikter av Artur Rimbaud

Den franske diktaren Artur Rimbaud (1854–91) har gått till historien som ett ungt, brådmoget poetiskt geni som blommade upp tidigt och vissnade i förtid. De två första dikterna här är skrivna av en sextonåring, den tredje är odaterad men troligen ett par tre år yngre. När Rimbaud övergav poesin vid tjugo års ålder hade han utgivit en bok, En tid i helvetet från 1873. Tillsammans med kolleger som Charles Baudelaire, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé stod Rimbaud för en litteratur som i efterhand framstår som födelsen för symbolismen och modernismen inom poesin. Ur svenska Wikipedias utförliga text om poeten citerar jag:

Han anses synnerligen nyskapande och originell som poet. Tillsammans med den äldre Charles Baudelaire ses han som en viktig föregångare till den franska symbolismen på 1880-talet, men även till modernismens litteratur och enskilda internationella poeter under hela 1900-talet. Hans verk Les Illuminations blev när det kom ut 1886 ett viktigt tillskott i den inledande symbolistiska rörelsen. Genom verket blev han på kort tid ett stort namn i den samtida litteraturen, även om han själv hade lämnat det litterära livet. Omkring sekelskiftet var Rimbaud ett känt och uppmärksammat namn inom hela det europeiska kulturlivet, och i litteraturkretsar fortsatte såväl hans poesi som hans livsöde att attrahera. /,,,/ 

Ett viktigt och för den tiden nyskapande drag i Rimbauds poesi är hur det poetiska språket används som redskap för fantasin snarare än för att återge referenser och konventioner. Orden och språket är självständigt, och målet är att få dem att uttrycka någon form av ny, djup och hittills fördold sanning. I ett brev /,,,/ 1871, ett brev som inom Rimbaudforskningen ofta kallas för ”skådarbrevet”, skriver Rimbaud att diktaren måste göra sig ”skådande genom en lång, väldig och genomtänkt desorganisation av alla sinnen.”

Efter att ha dragit sig tillbaka från litteraturen levde Rimbaud ett dramatiskt och kringflackande liv på olika ställen i Europa, Afrika och Asien. Han livnärde sig bland annat som arbetsledare vid ett bygge, handelsresande och tolk. Den mystiska dikten Stockholm nedan skrevs flera år innan Rimbaud verkligen kom till den svenska huvudstaden, då som anställd vid en kringresande cirkus. I Sverige introducerades Rimbaud genom översättningar av Gunnar Elelöf på 30-talet.

Dikterna här kommer från volymen Dikter och diamantprosa i tolkning av Helmer Lång (FiBs Lyrikklubb 1965). I nästa blogginlägg finns ett par exempel på Rimbauds kortprosa ur samma volym.

I blåa sommarkvällar vill jag vandra mot

ett fält med mogen säd: i gräset vill jag stanna

och drömma när jag känner svalkan mot min fot.

Jag låter vindens strömmar bada hår och panna.

Jag vill i tystnad gå, jag tänker ingenting:

men i mitt hjärta skall en ändlös kärlek brinna.

Och i Naturen vill jag ströva länge kring

i fjärran, fjärran – lycklig där som med en kvinna.

Den sovande i dalen

En glänta: på de gröna gräsen stänker

bergbäcken sjungande sin spetsbrodyr

av silver, som en guldsköld solen blänker

och pärlskum i den lilla dalen yr.

Med nacken badande i lummig ljung,

med håret flytande i sol på ängen

och munnen öppen sover där en ung

soldat, blek, i den gröna sängen.

Han sover med sin fot bland liljor, smilar

som barnet gör i feber, där han vilar.

Han fryser: jord, ge honom skydd och tröst!

Till denna ynglings soliga alkover

når ingen doft. Med handen slapp han sover

i ro. Han har två röda skotthål i sitt bröst.

Stockholm

Al. Kämpe. Kristersson,

Kavallberg, Wolfenström,

– O Krakar! – Erlandsson,

– Kristusar! – Fatterström!

King, Jakob, Gotthardsson!

Ahl, Lydig, Wennerström!

Lamm, Mossberg, Eskilsson,

Carolus Kvick! – en Ström

av Gracer! Taggighet!

Skokräm, en oljig bit!

Mögliga bröd, med sprit!

Ni Blinda! – men vem vet? –

Poliser, Prinsar hemma!

– Hör kristlighetens stämma!

En fin gammal bok om jazz

Då jag en gång i tiden började lyssna på jazzmusik var det inte den svängiga äldre jazzen som lockade utan den moderna, som hade ett rykte om sig att vara mera svårtillgänglig. Och vid den tiden räknade man den moderna jazzens födelse kring 1945, då en stil som kallades bebop dök upp – och jag tror den gränsen fortfarande gäller. Unga musiker anförda av altsaxofonisten Charlie Parker presenterade en jazz som samtiden ofta uppfattade som chockerande. En långt mer komplicerad harmonik och rytmik än publiken var van vid, nya originalkompositioner med en föga inställsam, knyckig melodik, oftast i uppdrivet tempo, som inte gick att dansa till. En jazz som gjorde anspråk på att vara konst, inte bara underhållning.

Ett par citat om Charlie Parker:

Ingen annan jazzmusiker har influerat så många. Efter hans död 1955 har nästan alla betydande jazzmusiker, oavsett instrument, modellerat sin musik efter hans, och ännu fler obetydliga har brukat hans musik som ett schema. Först under de allra senaste åren har krampen efter Parkers diktatur börjar släppa, hans formspråk börjar äntligen bli förbrukat och i stället upptäcker man hans hållning, uttryckskraften i hans sätt att spela.

    Charlie Parker blev en formalistisk diktator. Det är faktiskt genant att se hur en musik som är vidöppen för improvisation, troligen den mest subjektiva av alla uttrycksformer, kan låta sig förlamas av en enda musikers uppfinningar.

/…/

En improviserande musiker brukar stödja sin rytmiska balans på så enkla strukturer som möjligt. Parker avstod från tryggheten i en konventionell struktur, han hade kraft att hålla balansen genom halsbrytande och föränderliga strukturer, och den rytmiska driften laddade hans spel med elektricitet. Det har inte funnits någon annan jazzmusiker med ett så djärvt balanserat utspel och ändå en så hög rytmisk kompression i alla sina toner.

Citaten kommer från en artikel i Jazz bland annat, en liten volym med artiklar om jazz som Bonniers gav ut 1968. Författaren Ingmar Glanzelius var först själv jazzmusiker (saxofonist) och tydligen av högsta klass eftersom han spelade med den svenska jazzeliten och ibland även med amerikanska storheter som Lee Konitz och Stan Getz. Efter sin musikaliska verksamhet skrev han i stället om jazzmusik, med utblickar mot annan musik och konst.

Jazz bland annat innehåller texter från framförallt mitten av 60-talet, just den tid då jazzen höll på att frigöra sig från Charlie Parkers och bebopens formspråk. En tid av experimenterande, ifrågasättande. Ser vi tillbaka finns det ingen annan epok inom jazzen som varit så djärvt sökande som 60-talet då avantgardejazzen drev musiken in i en radikalism som är svår att överträffa. Nya speltekniker och instrumentklanger, musik byggd på skalor i stället för ackord, fri improvisation i mindre eller större grupper, allt mer tidskrävande format … Ett exempel på 60-talets avantgarde är John Coltranes LP-långa, kollektiva improvisation Ascension från 1965. Glanzelius skriver:

Musiken är fri från illusoriska knep. Där finns knappast några avsiktliga referenser till annan musik, inga klanger som påminner om andra, spelade för att ängsligt säkra en roll i traditionen, inga melodiska fragment som hälsar till annan musik för att betyga vördnad eller samhörighet. Den saknar vila och är bara anspänning, startar i ett gällt utgångsläge och förefaller omöjlig att utveckla, som hos Beckett, naket och närgånget.

Jazz band annat är intressant av flera skäl. Ett är att författaren stod mitt i förändringen och följde den på nära håll. Och detta var en tid av nyfikenhet och öppenhet. Och för Glanzelius finns alltid musiken i ett sammanhang, ett möte mellan musiker och lyssnare. ”För Glanzelius är all konstupplevelse ett samtal, och det förs på lika villkor för den som producerar och den som konsumerar: den som upplever har frihet att uppleva vad han vill. Det är kärnan i Glanzelius estetik: musiken måste användas. Glanzelius kliver över gränser, han gör jämförelser mellan musik och teater och han är den ende kritiker som lyckats föra jazzen in i debattens centrum.” Detta enligt bokens baksidestext. En tidstypisk och intressant hållning, men kanske av mindre relevans för oss som hör musiken långt senare och främst från skivinspelningar som låter likadana varenda gång man hör dem.

Ingmar Glanzelius skrev om amerikanska musiker som var omtalade och berömda under 60-talet och som sedan dess blivit till jazzhistoriska monument, som John Coltrane, Thelonius Monk, Sonny Rollins, Miles Davis, Bill Evans, Ornette Coleman och Keith Jarrett. Även när han skriver om svenska jazzmusiker fångar han in de namn som blivit bestående. En hel del av de musiker han tar upp har jag återkommande lyssnat till under många år. Och då kan hans artiklar ge intressanta infallsvinklar till lyssnandet. Som när han skriver om Sonny Rollins:

Sonny Rollins spjärnar fortfarande emot i kampen med sitt instrument och försöker medvetet bestämma sitt tonval. Han gestaltar sina detaljformer innan de når instrumentet. Grunden är ett traditionellt jazzmaterial, men han ställer sig mitt i konventionerna och luckrar upp dem inifrån genom att varva sångbara schabloner med instrumentala effekter och utbrott och genom att spela schablonerna staccato och med övertydlig, parodisk punktering av notvärdena. Det rytmiska drivmedlet består av formuleringar, och han ger dem en ny och vidare innebörd dels genom ironiska kontraster, dels genom att samtala med andra instrument.

Jazz bland annat är full med liknande karakteristiker som faktiskt fortfarande fungerar som nycklar till musiken, öppnar öronen. Därför har den här lilla boken blivit flitigt använd genom åren. Det är inte så att jag alltid håller med Glanzelius eller ens begriper vad han menar, men just uppslagsrikedomen, kunskapen, fantasin och hans träffsäkra stilistik gör det till minnesvärd jazzkritik.

Till sist några belysande rader om Miles Davis arbetsmetod (naturligtvis utan beaktande av Davis musik efter 60-talet). Jazz bland annat finns naturligtvis inte att köpa i dag. Men det finns bibliotek, och boken är en stimulerande följeslagare till musiken av några av den moderna jazzens största personligheter.

Sentimentala amerikanska standardmelodier är utgångspunkten för Miles Davis’ trumpetspel, melodier som ingår i den amerikanska sångtraditionen och ägs av alla. Med ganska små ingrepp gör han dem till sina.

 /…/ 

    Mer än de flesta spelar Dais i tystnaderna, i mellanrummen mellan insatserna. I denna låtsaslek ingår ett sken av svårighet, som när Louis Armstrong under en halv minut försöker nå det höga C som lyssnaren redan från början vet att han ska klara. Miles Davis väljer en motståndare som man vet att han kan besegra. Han har utvecklat spänningen mellan förväntan och uppfyllelse till en John Drake-jazz, ett musikaliskt orrspel, som är jazzens mest koketta och omöjligt att slingra sig ur om man är medveten om dess förutsättningar: utgångsmaterialets sentimentalitet.

    Han gör nämligen materialet fräscht genom att reducera det. I ”My Funny Valentine” antyder han melodin genom få toner, men inte dem som är mest karakteristiska för melodin vi känner. I stället spelar han några av de betydelselösa mellantonerna och lämnar åt lyssnaren att fylla i med inre allsång. Där uppstår ett sug som är hans sensualism, de långa pauserna blir inte vilan efter en ansträngning utan en uppladdning, en retning till nya ansträngningar.

Nynorsk läsövning. Fyra dikter av Tarjei Vesaas

Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897–1970) har haft många läsare i vårt land. Han skrev prosa, dramatik och lyrik och är mest känd som romanförfattare. Några av de böcker som översatts till svenska är Huset i mörkret, Det stora spelet, Blekplatsen, Isslottet, Fåglarna, Broarna och Båten om kvällen. År 1964 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet. Nyligen utkom Staffan Söderbloms nya, utmärkta översättning av Fåglarna, som jag nämnde i bloggen den 7 april i år. 

Vesaas var en fin, sparsmakad stilist med en exakt och känslig prosastil. Att han också var en bra poet är mindre bekant. De dikter som jag har tagit med här kommer från samlingarna Lykka for ferdesmenn från 1949 (de två första) och Løynde eldars land från 1953. Hans lyrik är ofta nära knuten till den norska miljön, naturen och landsbygdsbefolkningen, men där finns särskilt i senare samlingar en utblick mot världen och dess kriser. Han levde på den norska landsbygden men i ”atom-tider”. Dikterna här har jag hämtat från en pocketvolym från 1972, Dikt i samling (Gyldendals).

Tarjei Vesaas skrev på nynorska, som under slutet av 1800-talet blev en alternativ skriftspråksnorm baserad på västliga dialekter. Avsikten var att motverka det danska språkets inflytande i norskan genom att lyfta fram ålderdomliga och lantliga ord och former. Möjligen också att ge dem som använde dessa dialekter bättre chanser att hävda sig i samhället. För de flesta svenskar är nynorskan – som alltså trots namnet är ålderdomligare än bokmålet – mer bångstyrig, kantig, sträv och svårbegriplig än bokmålet som alltjämt är starkt dominerande. Men det har också, tycker jag, en sällsam poetisk pregnans. De flesta författare skriver på bokmål och Vesaas är den mest kände diktaren som valde nynorskan. Vilket inte var någon självklarhet eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från väst.

Med det blir vegen bygd

All aning av draum

skal glide bort och gløymast,

men ikkje før steinane

snur seg i urene.

Eit hjarta utan kjærleik

skal finnast eingong,

men ikkje før elvane

renn oppover.

Ei hand som ikkje har bruk

for andre henner

er lite likeleg, 

og vi får aldri sjå det.

Barnet og kista

Hjarta i barnet sløser bort alt.

Kista i kråa gøymer det lel.

Kista i kråa syng for seg sjølv.

Barnet står framfor, storøygt og trylt.

Raudmåla lokket, stengt med sju lås.

Trollande lokket, snart spring det sund.

Barnet går sakte sju gonger rundt.

Songen i kista varer og er.

Hjarta i barnet skjelv i si tåg.

Aldri spring lokket. Evig er song.

Sju gonger sytti går barnet i kring.

Aldri spring lokket. Evig er draum.

  

Dei levande

Kvelden er ein haustkveld og kvesser sina knivar.

Stjernene blir høge og husa våre varme.

Nakne er vi skapte og natta er vår eiga.

Frosten bur i natta og telen bur i jorda.

Elden bur i menneske of skifter ikkje bustad.

Hjarte bur i natta mellom roser.

Innskriftene

Klårast lyser innskrifter

som det er eld i:

Sanninga om brorskap på jorda

står och lyser –

Lygna kring krigen blir skjerande avdekt.

Teiknet på alles ansvar

står òg i glod.

Klårast lyser innskriftene

i atom-tider

– som er frukt av neveslag gjennom tusen år.

Våre tusen uvennlege små gjerningar.

Alle har vi dyrka ei lita dødsens kjerne.

Klårast lyser innskriftene

som vi blundar for.

Dei les vi i mørkret

når vi skulle sova.

Lästips från en innesittare (6)

* Arundhati Roy. De Små Tingens Gud. Översättning Gunilla Lundborg i svensk utgåva från 1998.

Då Arundhati Roy (1961) gav ut sin debutbok De Små Tingens Gud år 1997 blev hon omedelbart en väldsberömdhet och hennes roman utnämnd till en klassiker. Det är en släktkrönika som mest utspelas i staden Ayemenem i Indien, med tvillingbarnen Rahel och Estha i centrum. ”I en bred, dramatisk och djupt berörande släktkrönika vävs här den indiska historien samman med släktgroll, jordisk lust, tvillingars oåtkomliga symbios, religions- och klassklyftor.” Detta enligt baksidestexten.

Arundhati Roy.

Från en sajt som heter Boktipset.se lånar jag några rader om innehållet.

Det är ingen överdrift att kalla Arundhati Roys debutroman för en sensation i böckernas värld. Den har redan sålts till 19 länder och belönades nyligen med Storbritanniens mest prestigefyllda litteraturpris, Booker-priset. Med utomordentlig, lingvistisk påhittighet kanaliserar hon södra Indiens historia genom två sjuåriga tvillingars ögon, löd juryns motivering. Känslor, dofter, smaker, färger och tankar forsar fram i denna oförglömliga berättelse. Kärlek, tvillingars symbios, klasskillnader och politik gjuts samman i en bred familjekrönika formad med sällsynt kraft, klarhet och poesi. Kastsystemet har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. Allt detta tar sin början i en by i den sydindiska delstaten Kerala 1969. Delar av den syrisk-kristna storfamiljen Kochamma, som tillhör samhällets medelklass, sitter i en himmelsblå Plymouth på väg till flygplatsen. Besök väntas av kusin Sophie Mol, snart 9 år, från England. Under ett dygn kommer händelser att inträffa som för alltid förändrar alla inblandades liv. Genom att klippa samman olika tidsperspektiv blottläggs effekterna av tragedin som smular sönder familjen. Alla kommer heller inte levande ur historien. Men på vägen givs stunder av oändlig njutning och närhet. De små tingens gud är ständigt närvarande.

Rader som dessa antyder att De Små Tingens Gud är en myllrande, innehållsrik roman, full av atmosfär, dofter, färger och ljud. Innehållet är delvis tragiskt men jag har ändå haft stort nöje av läsningen på grund av Arundhatis språk, rikedomen på bilder, åskådligheten och träffsäkerheten i beskrivningarna. ”Efter det krokade de lillfinger och skakade hand med samma allvar som bankdirektörer på kongress.” ”Galenskapen höll sig alltid i närheten, likt en tjänstvillig kypare på en bättre restaurang (för att tända cigaretter, fylla på glasen).” Framställningen är genomgående mycket bildrik och perspektiven är ofta tvillingarnas, varför deras lite barnsliga skämt och ordlekar är en del av berättelsen. ”Jag tycker genast om både Rahel och Estha, och även deras mor. Det är något så oskyldigt och ändå avståndstagande över tvillingarna. De har alltid varandra, tänker på sig själva som jag när de är tillsammans och vi när de är åtskilda.” Så skriver en bloggare som kallar sig TinaO.

De Små Tingens Gud kräver läsarens uppmärksamhet. Den bjuder visst motstånd genom att den skildrar en främmande miljö, och Arundhati Roy skriver inifrån denna miljö, det finns inget i texten som introducerar den för en utomstående. Här finns många personer med exotiska namn som kan vara svåra att hålla isär. Handlingen hoppar dessutom mellan olika tidsplan, med återblickar och minnesbilder. Och det är en roman där detaljerna, inte minst de språkliga, väger tungt. Säkert var denna roman en stor utmaning för översättaren, som, såvitt jag kan bedöma, har lyckats utomordentligt. Med detta sagt instämmer jag gärna i TinaO:s slutord om romanen: ”myllrande, varm och alldeles, alldeles underbar”. Boken finns i handeln för närvarande.

* Jaroslav Hašek. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Översättning av Daniel Brick i svensk utgåva från 1975.

Jaroslav Hašek (1883–1923) hade tänkt sig att hans ”hjälte” Švejk skulle överleva första världskriget, men han dog själv innan boken avslutades och den utgavs postumt. Boken finns i handeln och jag tycker förlagsinformationen ger en bra beskrivning av den:

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget (1923) bygger till stor del på den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks egna erfarenheter från första världskriget. Han skickades till fronten för dubbelmonarkin Österrike-Ungern, men blev snabbt tillfångatagen och bytte sida. Han slogs i stället mot det habsburgska imperiet, i en tjeckisk legion av Rysslands armé, innan han också tog värvning i Röda armén 1918. Oviljan att slåss för sitt hemland skildras i romanen tvärtemot som gränslös lojalitet. Den gode soldaten Josef Švejk överlever kriget genom sin geniala inkompetens. Švejk motarbetar alla order han får genom att följa dem bokstavligt in absurdum. Till synes oavsiktligt utmanar han det system som det är meningen att han ska försvara. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, utgiven postumt, hör till klassikerna som den första stora antikrigsromanen och är i dag översatt till närmare 60 språk. Här i svensk översättning av Daniel Brick.  
     Jaroslav Hašek (1883–1923), född i Prag, i dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern, var en tjeckisk författare, journalist, humorist, satiriker, anarkist och sedermera socialist. Hans roman Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget /…/, postumt utgiven, är ett mästerverk i sin vilda blandning av stilar och tekniker, som satir, grotesk, ironi, parodi och svart humor; kollage, anekdoter, fragment och en effektfull mix av det historiska och det triviala. På trettiotalet hörde romanen till de självklara inslagen i Nazitysklands bokbål. 

Jaroslav Hašek.

Soldaten Švejk kan läsaren först uppfatta som ganska påfrestande med sin ihållande pladdrighet och alla historier som han berättar så snart han träffar en annan person. Men man står ut med honom, under stigande sympati, allteftersom romanen fortskrider. Det är en genuint rolig, respektlös och modig bok, full av drastiska episoder, karikatyrer och komiska vändningar. 

Om sin ”hjälte” skrev Jaroslav Hašek själv bland annat detta:

Ni kan nu på Prags gator möta en luggsliten man, som själv inte vet vad han egentligen betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsamt sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister, som ber honom om en intervju. Om ni skulle fråga honom om vad han heter, skulle han svara er enkelt och blygsamt: ”Jag heter Švejk …”

     Och denna stillsamme, beskedlige och luggslitne man är verkligen den gamle, gode, den hjältemodige och tappre mannen, som en gång under Österrikes tid var på alla medborgares läppar i konungariket Böhmen och vilkens rykte inte heller kommer att förblekna i republiken.

     Jag tycker mycket om den tappre soldaten Švejk, och då jag skriver ner hans äventyr från världskriget, är jag övertygad om att ni alla kommer att sympatisera med denna blygsamme, misskände hjälte.

* Haruki Murakami. Kafka på stranden. Översättning Eiko och Yukiko Duke i svensk utgåva från 2006.

Den japanske författaren Haruki Murakami brukar nämnas i diskussionerna om nästa nobelpris. Så har det varit några år. Men jag tror inte att han får det. Murakami är en mycket populär författare som läses över hela världen, och det verkar som om hans popularitet inte direkt är en merit i sammanhanget. Som författare har han mer att erbjuda när det gäller fantasi, absurditeter och frenetisk berättarglädje än filosofiskt djup eller existentiella ställningstaganden. Jag har läst de flesta av Murakamis verk i översättning och uppskattar hela författarskapet mer än någon enskild bok. I Kafka på stranden möter vi Murakami när han är som mest absurd; vill man läsa en mera ”vanlig” roman av honom rekommenderas den lite tidigare, mycket läsvärda Norwegian Wood. Båda titlarna finns i handeln i dag.

Haruki Murakami.

Baksidestexten säger så här:

Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan in far och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrande Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personer upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en hel annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Jag hittar på nätet en lång recension av Helena Hansen på Dagensbok.com. Några citat ur recensionen:

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. /…/

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! 

Pocketutgåvan av Kafka på stranden omfattar över 500 sidor i liten stil. Man fängslas och förundras hela vägen.

* Thomas Mann. Doktor Faustus. Översättning Nils Holmberg i svensk pocketutgåva från 1990.

Thomas Mann (1875–1955) gav ut Doktor Faustus 1947. Denna roman är en tungviktare som bygger på en tysk kulturtradition full av filosofi och konst, och det nyligen avslutade andra världskriget med nazism och förintelsen lägger en tung skugga över romanen. Den behandlar dessutom ett så komplicerat ämne som konst och skapandets villkor. ”Doktor Faustus, Thomas Manns roman om den framstående tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår ett avtal med djävulen för att få förbli konstnärligt nyskapande under en lång följd av år, kommer nu i ny översättning. Det är en av 1900-talets epokgörande romaner. Den kom ut på tyska 1947, och ett av romanens motiv är parallellen med Nazityskland. Leverkühns pakt med sin inre djävul jämförs med Tysklands band med det onda – med Hitler, nationalsocialismen och hela det tänkande som lett dit. Samtidigt är denna mångbottnade bok en samhällsskildring, en konstnärsroman, en självironisk parodi och en essä om konstnärliga uttryck.” Detta enligt förlagsinformationen kring en nyöversättning av Ulrika Wallenström (jag har som synes läst en äldre översättning). I porträttet av tonsättaren har en och annan tyckt sig igenkänna Arnold Schönberg.

Thomas Mann-

Den 1 juni 2015 skrev Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten en längre recension av Doktor Faustus med anledning av nyöversättningen. Jag citerar ett par avsnitt.

Ramberättelsen är enkel. Läroverksläraren Serenus Zeitblom återberättar historien om sin vän tonsättaren Adrian Leverkühn. Serenus Zeitblom sitter vid sitt skrivbord i en mellantysk stad och arbetar enträget och disciplinerat, nästan som en kamrer, samtidigt som kriget rasar utanför hans fönster. Han skapar sin berättelse som om det var en fråga om bokföring. Parallellen till den hårt arbetande Thomas Mann i Kalifornien är tydlig. Serenus Zeitblom är en Thomas Mann inuti berättelsen.

     Serenus Zeitblom har beundrat Adrian Leverkühn sedan de först lärde känna varandra i pojkskolan. Sedan dess har han följt honom, som vän, men lika mycket som en tystlåten observatör. Serenus Zeitblom har på sätt och vis levt sitt liv genom Adrian Leverkühn och den musik denne skapat. Omsorgsfullt och kärleksfullt skildrar han vännens liv och framgång – men också det fruktansvärda pris han betalat för sin genialitet. Kontraktet med djävulen innebär att Adrian Leverkühn måste leva ett kallt liv utan kärlek.

/.../

Doktor Faustus är verkligen en litterär symfoni. Här finns många motiv, tonarter och teman. Texten ljuder och genljuder av allvar och parodi, realism och magi, varm kärlek och kall ironi.

     Det är med andra ord en ovanligt rik och mångskiktad berättelse. Men det finns ett tema som genomsyrar hela texten – och det är faktiskt inte Tysklands väg mot nazismen. Nej, Doktor Faustus är först och främst en roman om kreativitet, skapande och genialitet – ett tema som Thomas Mann gestaltat och omgestaltat i många av sina verk. I Doktor Faustus jobbar han framför allt med en frågeställning: Måste konstnärskapet vara självförbrännande och utlämnande för att bli genuint och intressant? Måste skapandet ske med livet som insats, som för Adrian Leverkühn? Eller går det att skapa som Serenus Zeitblom, tyst och stilla vid skrivbordet, dag efter dag, månad efter månad?

Själv läste jag Doktor Faustus några dagar på en sandstrand på södra Gotland. Kanske en lämplig miljö för en omfångsrik bok som inte är det minsta inställsam mot läsaren. 

* * * * *

Därmed är lästipsen från en innesittare på plats. Det finns många verk som lika gärna kunde ha varit med enbart i den begränsade mängd jag läst. Men inga namn. Förhoppningsvis har den brokiga samlingen av prosaböcker väckt någons nyfikenhet.