Inblickar i den lusofona världen

 

En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).

 

Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.

Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira.

Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.

 

De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.

 

I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.

 

Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.

 

Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.

 

Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt. 

 

Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.

 

Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.

 

Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.

Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35  procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.

 

 

Ny fado på cd. Miguel Amaral och Yuri Reis

Miguel Amaral och Yuri Reis. Saudade. Antena 2. ****

När fadomusiker vill förnya sig sker det ofta genom att man hämtar inspiration och element från annan musik. Det är sällan som resultaten blir av bestående värde. Klassiskt, jazz, rock och schlagers låter sig svårligen kombineras med fado, även om vissa lyckade undantag existerar. Det som brukar fungera bäst är folkmusik och brasiliansk musik – och i de fallen rör det sig om musik som är delar av det som skulle bli fado när musiken uppstod i Lissabon i början av 1800-talet.

På skivan Saudade – vars musik inte alls låter så vemodig och längtande som titeln antyder – möter vi ett portugisiskt-brasilianskt samarbete mellan Miguel Amaral, portugisisk gitarr, och Yuri Reis, spansk gitarr. Detta ska vara en syntes av fado och choro. Vad fado är torde inte ha gått någon förbi som följt denna blogg, men vad är choro? Wikipedia bidrar med en föklaring som jag citerar ur: ”an instrumental Brazilian popular music genre which originated in 19th century Rio de Janeiro. Despite its name, the music often has a fast and happy rhythm. It is characterized by virtuosity, improvisation and subtle modulations, and is full of syncopation and counterpoint. Choro is considered the first characteristically Brazilian genre of urban popular music.”

Upphovsmännen till de tolv numren är delvis stora namn ur fadons gitarrtradition som  José Nunes, José Fontes Rocha och Casimiro Ramos. Här finns också ett stycke av pianisten  Mário Laginha, Fado Barocco,som i pianoversion finns med på den skiva som Laginha nyligen gav ut tillsammans med Camané och som jag skrev om i bloggen den 22 februari. Övriga upphovsmän är helt okända för mig, och jag förmodar att de är brasilianska kompositörer. Skivan är helt instrumental.

Det rör sig om en intim, nedtonad  och kammarmusikalisk konst, en förtroendefull musikalisk dialog mellan två skickliga gitarrister. Det är den portugisiska gitarren som med sin skarpa klang dominerar ljudbilden, men den spanska gitarrens mjuka och lyhörda stöd är lika nödvändigt. Musiken är föga publikfriande, snarare lite inåtvänd, och det är egentligen bara i slutnumret Fado Barocco som gitarristerna får spela ut hela sitt virtuosa register. Stämningen är övervägande mild och försonlig. Jag tror skivan fungerar lika bra som diskret bakgrundsmusik som den tål ett mera närgånget lyssnande. Jag tycker om den, medveten om att många fadolyssnare föredrar ett mera expansivt och dramatiskt utspel. Just anspråkslösheten är tilltalande, och det är intressant att ta del av det förfinade samspel som utvecklas mellan dessa två inte särskilt berömda musiker.

Brasiliansk konst på Coleção Berardo i Lissabon

Under mitt besök på konstmuseet Coleção Berardo i Belém i Lissabon i januari visades en utställning av modern brasiliansk konst. Brasilien ­– inte är det konst man i första hand tänker på. Utan kanske Amazonfloden, väldiga regnskogar, samba, fotboll, storstäder med en förfärande brottslighet, karnevalen i Rio … men naturligtvis finns och har det funnits konstnärer i Brasilien. Landet är så pass exotiskt för européer att det kan vara intressant att se om det på några sätt sätter sin prägel på konsten.

Och nog tycker jag att det kan vara så, åtminstone när de gäller några av de äldre verken på utställningen. Här är ett litet bildsvep där jag låter bilderna tala för sig själva. De flesta av dem är något beskurna i en och annan kant, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Som vanligt gäller att bilderna helst ska ses i original och att foton tagna med en enkel digitalkamera eller mobil inte ger samma intryck.

Flera av de konstnärer vars verk visades på utställningen är inte födda i Brasilien utan i andra länder, främst i Europa. Det gäller till exempel Lasar Segall (1889–1957), som kom från Litauen. De två verken här är från 10- respektive 20-talen och heter Två vänner och Sittande figur bland blommor.

Från Brasilien var Ismael Nery (1900–34) vars Figuras Sobrepostas från 1922 är en liten målning. Adjektivet soreposto betyder enligt lexikon påsydd, påsatt eller placerad över.

Anita Malfatti (1889–1964) kom också från Brasilien och hennes målning heter Interiör och är från 1925.

Med Porträtt av Berta Singerman tar vi ett tidsmässigt kliv fram till 1955, då porträttet målades av Flávio de Carvalho (1899–1973), ytterligare en brasiliansk konstnär.

Mulattkvinna med blommor av Emiliano di Cavalcanti (1897–1976). Namnet låter italienskt, men di Cavalcanti uppges på utställningen vara brasilianare. Målningen är från 1936.

Med Candido Portinari (1903–62) är det samma sak; namnet låter italienskt men tydligen var även han brasilianare. Flicka med rosett är från 1939, en liten tavla.

Samma år målade José Pancetti (1902–58), en brasiliansk konstnär med ett namn som klingar italienskt, Skog.

Ju närmare vår egen tid vi kommer, desto mer tycks de brasilianska konstnärerna närma sig de internationella konstströmningarna. Om man inte vet svaret är det svårt att gissa varifrån verken kommer. Samson Flexor (1907–71) är både europé och sydamerikan, född i det som nu är Moldavien. Geometrisk komposition från 1952 och ”Utan titel” från 1957 leder inte i första hand tankarna till Brasilien.

Detsamma kan sägas om Interiör från 1951 Maria Helena Vieira da Silva (1908–92) och med större berättigande eftersom hon faktiskt var en portugisisk konstnär som flyttade till Frankrike. Även i vårt land är hon ett ganska välkänt namn. Hennes medverkan på denna utställning motiveras av att hon länge var verksam i Brasilien.

Ivan Serpa (1923–73) målade 1962 detta stora och anslående verk som saknar titel. Han var brasilianare.

António Bandeira (1922–67) svarar för Abstraktion från 1965. Han var från Brasilien men flyttade till Frankrike.

Tomike Othake (1913–2015) började sin långa levnadsbana i Kyoto i Japan, reste till Brasilien för att hälsa på sina bröder som bosatte sig där. Det gjorde hon så småningom själv också. Verket saknar namn.

Danilo di Prete (1911–85), visst låter namnet italienskt? Så var det också. Denne italienare från Pisa hamnade i São Paulo i Brasilien. Hans verk på utställningen är från 1962 och saknar titel.

Till sist en mäktig målning från 1968 som heter Rött och svart. Konstnären Iberê Camargo (1914–94) är ett stort namn i Brasilien och ses som en mästare inom brasiliansk expressionism. Han har ett eget museum i Porto Alegre i södra delen av landet där det också finns en stiftelse som förvaltar hans verk.

Carminho sjunger Tom Jobim

Carminho. Canta Tom Jobim. Parlophone. ****

När Carminho skivdebuterade med Fado (EMI Music Portugal) år 2009 blev hon genast en av de ledande rösterna inom den samtida fadon. Den ställningen har hon befäst med ytterligare två album med en fado full av energi, dynamiska kontraster, starkt ornamenterad melodisk linje och en självfallen förtrogenhet med den tradition som hon har med sig sedan vaggan. Det har länge varit tydligt att Carminho har resurser för mer än fado, och med den nya skivan tar hon sig utanför fadons landskap för att ägna sig åt brasiliansk musik komponerad av Tom Jobim (1927–94), en av dem som skapade bossa novan, en musik som vann anklang även i vårt land på 60-talet och har levt vidare sedan dess. En intressant fråga i sammanhanget är hur Carminhos intensiva sångsätt inom fadon kan samsas med den både lugnare och soligare atmosfären i Jobims musik.

Men hon sjunger annorlunda här. Visst trycker hon till fraserna lite extra på sina ställen, och dynamiska variationer finns, men övervägande sjunger Carminho mera återhållet, avspänt och utan de ornamenteringar som hon gör i fadosånger. På det nya albumet visar hon upp de mera nedtonade sidorna av sin röst, som är nyanserad och uttrycksfull och ofta används utan vibrato eller med ett minimalt sådant. Hon gör inga försök att sjunga med brasilianskt uttal, men i övrigt tar hon inte med sig något från fadon. Hör finns till exempel ingen portugisisk gitarr, i stället ett följsamt och diskret komp med Paulo Jobim, violin, Daniel Jobim, piano, Jaques Morelenbaum, cello, och Paulo Braga, slagverk. Särsilt uppkattar jag cellons närvaro; Morelenbaum är för övrigt samma musiker som var arrangör och musikalisk ledare på Marizas kanske bästa album Transparente från 2005.

Av sångerna känner jag bara igen Meditação och Wave. Men det är ett attraktivt urval melodier där några brasilianska musiker medverkar på fyra spår: Marisa Monte, Chico Buarque, Fernanda Montenegro och Maria Bethânia. Den läckra duetten Estrada do Sol med Marisa Monte är för mig en av skivans höjdpunkter. Min kunskap om brasiliansk musik är så obefintlig att jag inte kan bedöma hur detta album skulle hävda sig mot inhemska produktioner i samma stil. Men jag tycker om skivan och att den visar en ny sida av Carminhos musik. Dock är fadon hennes verkliga hemmaplan som hon förmodligen återkommer till, även på skiva.

Tack och adjö, OS i Rio de Janeiro!

Nu kan vi lägga olympiska spelen 2016 i Rio de Janeiro, Brasilien, de första i Sydamerika, till handlingarna. Den svenska truppen åkte hem med elva medaljer i bagaget, vilket är bättre än vid OS i London 2012, Peking 2008 och Aten 2004. Ett bra OS för Sverige.

Skytten Marcus Svensson, silver, golfaren Henrik Stenson, silver, och ryttaren Peter Fredricson, silver, har all heder av sina insatser. Men i första hand blev detta de kvinnliga svenska idrottarnas sommarspel. Om den kvinnliga dominansen är en långsiktig trend eller bara en tillfällighet vet vi först efter ytterligare ett par OS.

Suverän var förstås Sarah Sjöström, som klarade trycket och levde upp till alla förväntningar och reste hem med en OS-medalj i varje valör. Med OS-medaljerna blev hon den bästa svenska simmaren genom alla tider. Och Jenny Rissveds, som bärgade sitt guld i mountainbike efter en och en halv timmes slit i en bana som såg livsfarlig ut. Orädd, stark och taktiskt skicklig.

Och de andra ­­– cyklisten Emma Johansson, silver, brottarna Sofia Mattsson och Jenny Fransson, båda brons, damfotbollslandslaget, silver. Alla gjorde de utomordentliga och inspirerade insatser.

Besvikelserna fanns där också. Bland annat genom idrottare som redan på förhand hade utpekat sig som guldkandidater och sedan håglöst försvann direkt i kvaltävlingarna. Deras insatser glömmer man snart. Det är också tydligt att svenskarna är distanserade i olympiska spelens höjdpunkt, tävlingarna i fri idrott.

För den svåra prestationen att toppa formen, ge sitt bästa i rätt ögonblick och överträffa sin förmåga svarade ändå några svenska friidrottare utan att vara i närheten av några medaljer. Sarah Lahti på 10000 meter fick se ett gäng afrikanska löpare försvinna i fjärran, men satte svenskt rekord med stor marginal. Merath Batha slog inget rekord men löpte på toppen av sin förmåga och tog en sjätteplats, bäst av friidrottarna. Pigga och klyftigt löpande Lovisa Lindh på 800 meter var en glädje att se, personligt rekord två gånger. Och Sofie Skoog skämde inte ut sig i höjdhoppet, med personligt rekord i kvalet.

Vad kommer man annars att minnas? Usain Bolt förstås, som för tredje gången knep tre guld i sprintloppen. En märklig idrottsman som inte bara utmärker sig genom sin löparstyrka, utan också genom sitt avspända showmannaskap och sin konsekventa generositet mot publiken och medierna.

Arrangemangen i Rio de Janeiro tycks ha fungerat hyggligt, trots diverse panikrapporter före spelen om ofärdiga anläggningar, usla bostäder, zica-epidemi med mera. För oss på betryggande avstånd från Rios ökända miljöproblem, kriminalitet och sociala klyftor gav tv-sändningarna bilder av en svindlande vacker storstad. Frodigt gröna sockertoppsberg, vita ständer, en betagande blandning av växtlighet, hav, rymd och bebyggelse.

Man tackar för uppvisningen, Rio de Janeiro.