Ny fado på cd. Miguel Amaral och Yuri Reis

Miguel Amaral och Yuri Reis. Saudade. Antena 2. ****

När fadomusiker vill förnya sig sker det ofta genom att man hämtar inspiration och element från annan musik. Det är sällan som resultaten blir av bestående värde. Klassiskt, jazz, rock och schlagers låter sig svårligen kombineras med fado, även om vissa lyckade undantag existerar. Det som brukar fungera bäst är folkmusik och brasiliansk musik – och i de fallen rör det sig om musik som är delar av det som skulle bli fado när musiken uppstod i Lissabon i början av 1800-talet.

På skivan Saudade – vars musik inte alls låter så vemodig och längtande som titeln antyder – möter vi ett portugisiskt-brasilianskt samarbete mellan Miguel Amaral, portugisisk gitarr, och Yuri Reis, spansk gitarr. Detta ska vara en syntes av fado och choro. Vad fado är torde inte ha gått någon förbi som följt denna blogg, men vad är choro? Wikipedia bidrar med en föklaring som jag citerar ur: ”an instrumental Brazilian popular music genre which originated in 19th century Rio de Janeiro. Despite its name, the music often has a fast and happy rhythm. It is characterized by virtuosity, improvisation and subtle modulations, and is full of syncopation and counterpoint. Choro is considered the first characteristically Brazilian genre of urban popular music.”

Upphovsmännen till de tolv numren är delvis stora namn ur fadons gitarrtradition som  José Nunes, José Fontes Rocha och Casimiro Ramos. Här finns också ett stycke av pianisten  Mário Laginha, Fado Barocco,som i pianoversion finns med på den skiva som Laginha nyligen gav ut tillsammans med Camané och som jag skrev om i bloggen den 22 februari. Övriga upphovsmän är helt okända för mig, och jag förmodar att de är brasilianska kompositörer. Skivan är helt instrumental.

Det rör sig om en intim, nedtonad  och kammarmusikalisk konst, en förtroendefull musikalisk dialog mellan två skickliga gitarrister. Det är den portugisiska gitarren som med sin skarpa klang dominerar ljudbilden, men den spanska gitarrens mjuka och lyhörda stöd är lika nödvändigt. Musiken är föga publikfriande, snarare lite inåtvänd, och det är egentligen bara i slutnumret Fado Barocco som gitarristerna får spela ut hela sitt virtuosa register. Stämningen är övervägande mild och försonlig. Jag tror skivan fungerar lika bra som diskret bakgrundsmusik som den tål ett mera närgånget lyssnande. Jag tycker om den, medveten om att många fadolyssnare föredrar ett mera expansivt och dramatiskt utspel. Just anspråkslösheten är tilltalande, och det är intressant att ta del av det förfinade samspel som utvecklas mellan dessa två inte särskilt berömda musiker.