Tre dikter av Johannes Bobrowski

I min bokhylla finns ett litet häfte, Den samariska slätten, utgivet av FiB:s Lyrikklubb i den så kallade Lilla serien år 1975. Det innehåller dikter av Johannes Bobrowski (1917–65) i tolkning av Göran Hägg, som också har skrivit ett förord om författaren. Bobrowski var en tysk författare som levde i ett gränsland som befolkades av folkgrupper av olika ursprung. Ur författarlexikonet Alex.se hämtar jag några rader.

Johannes Bobrowski, som var son till en järnvägstjänsteman, tillbringade sin barndom i den lilla staden Tilsit i dåvarande Ostpreussen (numera Sovetsk i den ryska exklaven Kaliningrad), alldeles vid gränsen till Litauen, samt på sina morföräldrars bondgård i Litauen. Hans barndomsvärld, vid eller på bägge sidor om en gräns, där fler olika folkslag levde tillsammans – judar, polacker, litauer, zigenare, ryssar och tyskar – var något som kom att prägla hans framtida diktning. 1928 flyttade familjen till Köningsberg, en stad känd för sina litterära och musikaliska associationer. Kontrasten mellan det patriarkala och instängda bylivet och hamnstadens rika kulturella atmosfär blev en grundläggande erfarenhet för Bobrowski. De konsthistoriska studier som han 1938 hade påbörjat i Berlin avbröts när han blev inkallad till den tyska armen. Från 1939 till 1945 var han soldat, främst på östfronten. Följande fyra år tillbringade han som rysk krigsfånge och det var i ett försök att skildra det ryska landskapet som han började skriva poesi. Efter krigsfångenskapens slut i Sovjetunionen slog han sig ner i Östberlin.

Bobrowskis dikter är värda att återkomma till. Exemplen här är från den lilla volymen från FiB:s Lyrikklubb.

Litauiska sånger

Om natten är jag en buske

med djurögon, ett träd om dagen,

ett vatten i middagsskuggan

och under solen gräset.

Eller om aftonen

en kyrka på berget, där den käraste

går ut och in, som en vit präst,

oh sjunger sånger.

Världen igenom

älskar jag honom, månstrålen

måste jag vara kring dörren,

kring huset i granarnas dunkel.

En gång flyger jag upp

med lövfåglarnas ordstäv,

sent på året, när hjärtat

är ett vitt hagelkorn.

Sångsvanen

Herdesånger 

i fjärran

på vågen av blod,

han känner er:

sångsvanen, som kommer hit upp

med gul näbb

och följer den uppsprickande

isen. Vi hör honom dunkelt,

vi mötte herdarna,

över myrmarkerna sov

björkskogens vindar. Tyst

var vårt tal,

en eld,

nedsjunken mot natten.

Floder, som ni är

skall vi vara i det blåsande

året, på sommarens källbotten,

och lyssna: sångsvanen flyger bort,

och den sorgliga sången

om Igors härfärd genljuder,

sjungen från tornen

i vit,

pustande luft.

(Igors härfärd syftar på ett fornryskt hjältekväde. Min anm.)

Kloster vid Novgorod

Ström, tung,

som luftdragen piskar, åldrig,

den djupa slättens 

andar talar i regnet

utför stränderna. Gäddan

står under vassen.

På den vita muren

ljusets klockklang,

över taken sjunker

nattens hungertäcke, genomborrat

av tigande fåglar.

Dörrar, tomma, den steniga

stigen, på det övervuxna trappsteget

gubben md den vita hjässan,

när sången stiger i det genljudande

valvet, vinden vandrar genom

kopparporten, försilvrad stiger

gäddan med stela fenor

mot ytan.