Fyra dikter av Li Tai-Po

Li Tai-Po, även känd som Li Bai, var en kinesisk poet som levde 701–762, under Tang-dynastin. Han är fortfarande ett av de största namnen i kinesisk poesi och tillskrivs över tusen dikter, men i många fall är det tveksamt om han verkligen är upphovsmannen. Han var en fantasifull diktare med ett livfullt bildspråk påverkat av daoismen. I Sverige har han kallats för ”Kinas Bellman”, detta inte bara för ett åskådligt och spontant bildspråk utan mest för hans förkärlek för starka drycker, något som avspeglas i många av hans dikter. De exempel som finns med här är hämtade ur den stora antologin Lyrik ur världslitteraturen (Gleerups 1965). Vid floden Jo-Yeh är tolkad av Erik Blomberg, de övriga av Sven Collberg.

Vid floden Jo-Yeh

Unga flickor plockar näckrosor vid flodstranden.

Dolda i bambusnåret leker de och ropar.

Vattnet speglar deras dräkter som ger sin doft åt vinden.

Vem är ryttaren som stannar sin häst på vägen och lyssnar?

En av flickorna har tappat sina blommor

och står med handen tryckt mot det bultande hjärtat.

Henne ansikte skiftar färg.

Men bambusnåret döljer hennes rodnad.

Dansen på molnet

När till min jadeflöjt sångerna jag sjöng,

blev det för mänskorna ett mörkrets lån.

De mötte mina sånger blott med hån.

Då lyfte jag min flöjt till himlarundan.

I molnets milda glöd gick gudarna i dansen.

Mänskor, som såg de dansande, vek undan lycksaliga.

Och deras jubel steg likt stjärneglansen,

när till min jadeflöjt sångerna jag sjöng.

  

I vårens tid

Om livet blott är drömmars återsken –

skall jag slå pannan blodig? Nej, i alla

dar vill jag nu berusa mig och falla

i sömn vid pelaren på druckna ben.

Jag lyfter blicken – vaken med en gång.

En fågel sjunger genom blomstersnåret.

Jag frågar vilken tid vi har på året.

Den svarar: det är vår och fågelsång.

Uppskakad gråter jag. Vad ger mig ro?

Jag fyller bägarn. Drick, min mun! Och så:

sjunga tills månen blänker i det blå.

Och glömma måne, sång och Li Tai-Po.

                

Den eviga dikten

Skrivtecken målar jag här ensam. Som en sjö

går bambuns böljor. Daggens pärlhalsband faller till marken.

Jag kastar verser på de vita pappersarken,

likt plommonblomster strödda över snö.

Hur länge dröjer apelsinens dofter i en kvinnas

armhåla kvar? Hur länge blommar under soldagshettan snö?

Men dikten som jag tecknar ner skall alltid finnas,

skall aldrig, aldrig dö.