Fyra dikter av Li Tai-Po

Li Tai-Po, även känd som Li Bai, var en kinesisk poet som levde 701–762, under Tang-dynastin. Han är fortfarande ett av de största namnen i kinesisk poesi och tillskrivs över tusen dikter, men i många fall är det tveksamt om han verkligen är upphovsmannen. Han var en fantasifull diktare med ett livfullt bildspråk påverkat av daoismen. I Sverige har han kallats för ”Kinas Bellman”, detta inte bara för ett åskådligt och spontant bildspråk utan mest för hans förkärlek för starka drycker, något som avspeglas i många av hans dikter. De exempel som finns med här är hämtade ur den stora antologin Lyrik ur världslitteraturen (Gleerups 1965). Vid floden Jo-Yeh är tolkad av Erik Blomberg, de övriga av Sven Collberg.

Vid floden Jo-Yeh

Unga flickor plockar näckrosor vid flodstranden.

Dolda i bambusnåret leker de och ropar.

Vattnet speglar deras dräkter som ger sin doft åt vinden.

Vem är ryttaren som stannar sin häst på vägen och lyssnar?

En av flickorna har tappat sina blommor

och står med handen tryckt mot det bultande hjärtat.

Henne ansikte skiftar färg.

Men bambusnåret döljer hennes rodnad.

Dansen på molnet

När till min jadeflöjt sångerna jag sjöng,

blev det för mänskorna ett mörkrets lån.

De mötte mina sånger blott med hån.

Då lyfte jag min flöjt till himlarundan.

I molnets milda glöd gick gudarna i dansen.

Mänskor, som såg de dansande, vek undan lycksaliga.

Och deras jubel steg likt stjärneglansen,

när till min jadeflöjt sångerna jag sjöng.

  

I vårens tid

Om livet blott är drömmars återsken –

skall jag slå pannan blodig? Nej, i alla

dar vill jag nu berusa mig och falla

i sömn vid pelaren på druckna ben.

Jag lyfter blicken – vaken med en gång.

En fågel sjunger genom blomstersnåret.

Jag frågar vilken tid vi har på året.

Den svarar: det är vår och fågelsång.

Uppskakad gråter jag. Vad ger mig ro?

Jag fyller bägarn. Drick, min mun! Och så:

sjunga tills månen blänker i det blå.

Och glömma måne, sång och Li Tai-Po.

                

Den eviga dikten

Skrivtecken målar jag här ensam. Som en sjö

går bambuns böljor. Daggens pärlhalsband faller till marken.

Jag kastar verser på de vita pappersarken,

likt plommonblomster strödda över snö.

Hur länge dröjer apelsinens dofter i en kvinnas

armhåla kvar? Hur länge blommar under soldagshettan snö?

Men dikten som jag tecknar ner skall alltid finnas,

skall aldrig, aldrig dö.

                

Taiping – ett kinesiskt drama

I mitten av 1800-talet skakades Kina av ett uppror som gått till historien som Taipingupproret. Anstiftaren hette Hong Xiuquan, från början en bondpojke från en liten by i närheten av storstaden Guangzhou (Kanton). Han hade ambitioner att bli ämbetsman i kejserlig tjänst, men efter att ha misslyckats ett par gånger i de mycket omfattande och tidsödande examinationer som de blivande ämbetsmännen måste genomgå, drabbades han av psykiska problem och tog snart intryck av det kristna budskapet. Han kom att uppfatta sig som Guds son med uppgift att upprätta ett lyckorike enligt skaparens intentioner och till hans ära samt bekämpa och förgöra de onda krafterna i världen, demonerna. Eftersom Gud redan hade en son i form av Jesus, torgförde Hong och hans anhängare en något friserad variant av kristendomen där Jesus inte längre var Guds enfödde son utan hans förste son. Och Hong blev Guds andre son.

Hong Xiuquan.

Märkligt nog lyckades Hong få många anhängare och de inledde en process som ledde till att Gudsdyrkarna kunde upprätta det kristna riket – ”Fullkomliga fridens himmelska rike”, Taiping. Och den processen var i första hand ett erövringskrig där en rad städer besegrades, sedan ofta förlorades för att intas på nytt. År 1853 lades storstaden Nanjing i södra Kina under Gudsdyrkarnas välde. Den blev huvudstad i Gudsriket och Hong Xiuquan dess ledare. Rörelsen var redan från början i konflikt med den kejserliga Qing-dynastin och besegrades slutligen efter omfattande strider 1864, då Hong begick självmord. Vid det laget hade Taipingupproret utvecklats till den sannolikt blodigaste konflikten före första världskriget med uppskattningsvis mellan 20 och 40 miljoner dödsoffer. Och det är tveksamt om ens första världskriget var mer förödande.

Detta är strama konturer av det komplicerade händelseförlopp som kinakännaren Tore Persson berättar om i Taiping – När Jesu yngre bror skulle frälsa Kina (BoD 2015). Något yrvaket tvingas jag erkänna att jag tills helt nyligen hade mycket dimmiga begepp om vad som hände i Kina i mitten av 1800-talet. Som de flesta andra har jag en hyfsad uppfattning om viktiga historiska händelser i Sverige och Europa. På grund av den amerikanska dominansen inom medievärlden känner jag, som många andra, också till det samtida och vid en jämförelse mera beskedliga amerikanska inbördeskriget. Vad som hände i avlägsna kulturer är okänd mark. Men att det finns många västerlänningar som är kunniga på området framgår av Perssons omfångsrika referensapparat. På engelska har många böcker skrivits om Taiping. Det tas också upp i Alf Henriksons och Hwang Tsu-Yüs Kinesisk historia (Bonniers 1967), som sammanfattar det på några sidor som sakligt överenstämmer med Perssons utförligare skildring på nära 300 sidor.

Det kan tyckas egendomligt att upproret blev framgångsrikt. Kristendomen var främmande tankegods i det kinesiska samhället, som var genomsyrat av konfuciansk filosofi. Också buddhism och daoism hade många anhängare. En rad faktorer samverkade till framgången. Uppror var vanliga i Kina, inte minst under 1800-talet, men sällan eller aldrig riktade de sig mot kejsarmakten i sig, snarare mot olika kejsares inkompetens att hantera den. Hong Xiuquan tillhörde hakka-folket, en minoritet i Kina. Landet dominerades, och domineras ännu, av den största folkgruppen, han-kineser. Därigenom blev han en gestalt att identifiera sig med inte enbart för hakka-kineser utan även för andra minoritetsgrupper som kände sig åsidosatta. Fattigdom och hunger var utbredda i landet efter en stark befolkningstillväxt som inte motsvarades av en liknande uppgång inom jordbruksproduktionen. Oppositionen pyrde på landsbygden där kringströvande banditgäng och olika sorts sekter gjorde tillvaron osäker. Korruptionen inom den kejserliga administrationen var utbredd och avskydd. Flera naturkatastrofer inträffade, som Huang Hes (Gula flodens) väldiga översvämningar som gjorde mängder av människor hemlösa och utblottade. För många kineser – i alla fall tillräckligt många för att bilda en framgångsrik militär styrka – blev Hongs lyckorike en hägrande dröm. Vem vill inte komma till Gud – och kvalificera sig genom en nitisk militär insats i hans tjänst?

I visionen fanns tankar om jämlikhet som inte är olika socialismens – som ungefär samtidigt började formuleras i Europa. En del som anslöt sig gjorde det av rent idealistiska skäl, medan det för andra vägde tyngre att man trodde sig få mat för dagen i Gudsriket. Vissa sympatiska reformer genomfördes, som att man förbjöd den deformerande snörning av fötterna som kvinnorna i Kina utsattes för eftersom små fötter ansågs vackrare än naturligt utvuxna. Men som så ofta då lockande politiska visioner ska förverkligas visade det sig snart att vissa var mer jämlika än andra, och de härskande i Taiping tillät sig extravaganser som de breda grupperna var fjärran ifrån. Den hängivenhet som Gudsstaten krävde gick före allt annat; den var ovillkorlig och svårförenlig med familje-, släkt- eller vänskapsband. Våldet bredde ut sig; att ge sig ut i krig mot demonerna – det vill säga alla som opponerade sig mot Gudsstaten – var inget frivilligt beslut utan ett val där alternativet var avrättning. Därtill hamnade makthavarna snart i konflikt med varandra och Taiping kom alltså att präglas av inbördes stridigheter. Taiping utvecklades snart till en religiöst motiverad diktatur vars förtjänster i jämförelse med omvärldens var högst diskutabla.

I boken redogör Tore Persson för händelseförloppet med stor detaljrikedom. Här finns också förutsättningarna för konflikten och dess efterföljder samt en skiss över Kinas fortsatta utveckling. För en sakkunnig skribent kan det vara frestande att ösa på med fakta för att läsaren ska imponeras, men ofta blir en sådan ambition menlig för det episka flödet. Som värst ser det ut i akademiska skifter där författaren vill visa hur mycket han eller hon har läst, och rikedomen på fotnoter och referenser sätter krokben för läsupplevelsen. Här tycker jag Persson har klarat balansgången mellan fakta och berättande på ett lyckosamt sätt. Boken är ledigt skriven, och mängden sakuppgifter skymmer inte överblicken. Det som en svensk läsare har svårast med är att minnas och skilja på de kinesiska namnen med alla deras z och x, men att kineser heter som de heter kan inte rimligen vara författarens fel. Att Persson till stora delar berättar i presens är ett effektivt grepp som ger liv åt framställningen. Likaså att han ofta avviker från den rent kronologiska linjen och ger närbilder och bakgrundsteckning till kinesiska förhållanden som namnbruk, seder och traditioner, konfuciansk filosofi, klädsel och frisyrer med mera.

Särskilt intressant blir det att ta del av det urgamla examinationsystem för ämbetsmän som länge gav kejsardömet kontinuitet och stabilitet. Även om många av ämbetsmännen under 1800-talet var djupt korrumperade, kan man säga att de som blev ämbetsmän genom att ta sig igenom den ytterst krävande examinationsprocessen skaffade sig sin respekterade ställning i samhället på egna meriter, inte genom att ärva eller köpa den.

Zeng Goufan.

Intressant är också skildringen av de enskilda individer som till stor del styr skeendet. Tidigt i boken framträder två huvudpersoner. En är förstås Hong Xiuquan, den andre hans antagonist Zeng Goufan, militär ledare och härförare för den kejserliga sidan och uppenbarligen en man med betydande militär begåvning. Vi får följa dem parallellt genom större delen av boken, hur deras liv och karriärer utgör krafter som påverkar varandra men aldrig möts i direkt konfrontation. En general och biträdande kung i Taiping som verkar vara Perssons favorit är Shi Dakai, som beskrivs som en omdömesgill, respekterad person, populär bland folket och mindre våldsbenägen än de andra makthavarna som träder fram i texten. Dock var han ingen fredsängel utan en militär ledare som avrättades tillsammans med 2000 av sina soldater då han besegrades av Qing-armén 1863. Shi Dakai var även litterärt bildad och begåvad, och enligt Kinesisk historia är han ihågkommen som poet.

Tore Persson har givit ut sin bok själv, och detta kan vara en bra möjlighet för den skribent som vet hur man producerar en bok och hur den ska se ut. Nackdelar är förstås att man inte har någon draghjälp av ett förlags marknadsföring eller kan nyttja dess redaktionella kompetens, fördelar är att det går snabbare och att man själv har ett fullständigt inflytande över resultatet. I det här fallet är de redaktionella missarna obetydliga, och kanske hade de slunkit igenom en professionell redaktionell hantering också. En bok om en revolt i Kina på 1800-talet är väl inte heller det som ett kommersiellt förlag satsar sitt bästa krut på, och även om så hade skett, så hade säkert läsarna av Taiping främst värvats genom personliga tips från dem som haft nöje och utbyte av att läsa den. Det hade jag, och denna bloggpost är mitt strå till stacken.

Tavlan på väggen: Yuan Fawang

Yuan Fawang heter en kinesisk konstnär, född på 60-talet. Det är allt jag vet om konstnären. Han eller hon har gjort denna tuschteckning, Bergigt landskap i dimma. Det är förmodligen det som står på kinesiska vertikalt till vänster i bilden.

Bilden fängslade mig på flera sätt. Dels det rent hantverksmässiga. Tusch är inte en teknik som jag förknippar med mjuka, luddiga former som molnen som omsluter klipporna och träden i bilden. Tuschteckningar brukar vara skarpa och distinkta i konturerna. Här finns en hantverkshemlighet som jag inte känner till.

Dels kompositionen av bilden. Den har något filmiskt över sig. Den börjar nedtill med ett sjömotiv. Man ser uddar som skjuter ut i vattnet och trädens mjuka skuggor i vattnet. På ett ställe ligger en båt förtöjd. Sedan är det som om konstnären höjde blicken och svepte fram över landskapet, som i en lång kameraåkning. Både träden och klipporna lutar lite åt vänster så att det blir en rörelse diagonalt, från nedre högra hörnet och upp mot det övre vänstra hörnet. Överallt är dimma som döljer allt som finns på marken.

En gång åkte jag med ett plan som skulle landa på någon av Stockholms flygplatser, jag vill minnas att det var Skavsta. Ett tätt skikt av dimma låg mycket lågt, ända nere vid marken. Det var som om ett moln hade lagt sig att vila över skogen. Trädtoppar och kullar stack upp ur det vita som på Yuan Fawangs bild. Eftersom det började mörkna hade de flesta färger tonats ned.

Svart, brunt och grönt är de enda färgerna i teckningen. Den är inte särskilt värdefull.