Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Virvlar på Djurgården

Djurgården är ett stort grönområde i Stockholm, populärt för många attraktioner i form av restauranger, flera museer, Gröna Lund och Skansen och för naturen i närheten av vattnet. Stadsdelen är stor och de som promenerar eller motionerar på ön behöver inte trängas. Djurgården skiljs från fastlandet av Djurgårdsbrunnskanalen. På Norra Djurgården finns också museer, restauranger och tilltalande grönska intill kanalen. 

Hoop-la från 2014.

Sträckan mellan Djurgårdsbron och Djurgårdsbrunns värdshus är ett populärt promenadstråk. Ungefär mitt på har man sommartid kunnat se stora skulpturer under senare år. Några mäktiga verk av engelsmannen Tony Cragg ställdes ut 2016 och året därpå visades skulpturer av Eva Hild och 2018 var det dags för spanjoren Jaume Plensa. Både Cragg och Plensa är internationellt stora namn och de finns till exempel representerade på Umedalens skulpturpark i Umeå. Men förra året, 2019, fanns ingen liknande utställning. Man kunde misstänka att idén hade lagts åt sidan.

Untitled cyclone, 2017.

Men 2020 fortsatte utställningarna och i år kan man fram till den 27 september beskåda sex stora skulpturer av amerikanska Alice Aycock. De är placerade på båda sidor om kanalen, som man nu lätt tar sig över på den nybyggda gångbron, Folke Bernadottes bro. Bron finns ungefär mitt emellan Djurgårdsbron och Djurgårdsbrunnsbron.

Devil whirls, 2017.

Alice Aycock är född 1946 i Pennsylvania, numera verksam i främst New York. Hon är internationellt ett stort namn med verk i flera länder. Utställningen vid Djurgårdsbrunnskanalen är hennes första separatutställning i Skandinavien. Hon är också konsthistoriker och undervisar på flera universitet. Några av verken har tidigare varit utställda på Park Avenue i New York. De ingår i en serie som kallas Turbulences.

Twister grande, 2019.

I presentationen av utställningen sägs bland annat: ”Inspirationen till verken har hämtats ur extrema väderförhållanden som stormar och okontrollerbara tornados, och Aycocks strävan är att skapa visuella metaforer för dessa fenomen. Kraften och energin i vindrotationer och vattenvirvlar har alltid fascinerat konstnären.” 

Spin-the-spin, 2012.

Det är alltså virvlar som vi möter vid Djurgårsbrunnskanalen, stora och komplicerat uppbyggda skulpturer i pulverlackerad aluminium eller stål. Konst i naturen brukar fungera. Stråken kring kanalen är flitigt utnyttjade och för många som passerar blir skulpturerna ett oväntat möte med modern konst. 

Hoop-la, detalj.

Hur man ska tyda konstverken eller vad man ska tycka om dem är varje betraktares sak. Några ord på vägen från Alice Aycock själv kanske kan ge en infallsvinkel. ”Genom konsten vill jag skapa alternativa världar och bryta invanda mönster – ge nya perspektiv på livet för att vi på ett bättre sätt ska kunna tolka och förstå vår samtid.” 

Till hantverkets lov

Statens hantverksinstitut inrättades år 1937. Institutets uppgifter var bland annat att ”öka skickligheten för yrkesverksamma inom hantverk genom att anordna kurser och föreläsningar samt tillhandahålla ändamålsenliga verkstads- och övningslokaler. Till institutets uppgifter hörde även att bygga upp ett centralt yrkesbibliotek.” Detta enligt Wikipedia. Verksamhetsmålen övertogs av Statens institut för företagsutveckling år 1970, då Statens hantverksinstitut upphörde. Statens institut för företagsutveckling ingick senare i Statens Industriverk. Hantverksinstitutet fanns i en imposant tegelbyggnad i funkisstil, ritad av Robert Berghagen, högt belägen på Södermalm med utsikt över inloppet till Stockholm. I våra dagar är byggnaden hemvist för ett privat företag, Vittra AB.

Intill byggnaden finns två parker. Dels den lilla Cornelisparken, som består av en gräsmatta, några parkbänkar, en utsiktsplats och statyn som föreställer Cornelis Vreeswijk. Dels Glasbrukstäppan vid Sandbacksgatan. Också den är liten och ännu mer oansenlig. Många passerande torde inte ens reflektera över att det gröna avbrottet mellan husen är en park. Här finns tuktad grönska i form av klippta buxbomhäckar, några parkbänkar, terrasser, en liten paviljong, en stenlabyrint samt fontäner. Parken är skapad av Erik Glemme i slutet av 40-talet. I en av fontänerna finns sedan 1994 en liten skulptur, Midgårdsormen II av Mats Lodén. Många som går förbi lägger inte ens märke till den.

Det är däremot svårt att missa Hantverkstenen, en skulptur av granit av Edvin Öhrström (1906–94). Skulpturen är från 1952. Varför den kom till, om det var på beställning från institutet eller skulptörens egen idé, har jag inte funnit några uppgifter om, men att det finns ett samband mellan skulpturen och institutet är klart. Nu, när institutet är borta sedan länge, bör man känna till det om man vill veta varför skulpturen har hamnat just här, i en ganska undanskymd del av Söder.

Statyn avbildar hantverkare och deras verktyg. Den är väl värd en närmare granskning. Om att hantverk kan vara fysiskt betungande vittnar en figur placerad nära skulpturens topp, en kvinna som bär på något tungt.

I ett avsnitt är ett par män sysselsatta med en häst, och en av herrarna håller just på att byta hästskor.

I flera fall är det lite oklart vilka hantverk figurerna utövar. Två kvinnor i samma avsnitt verkar arbeta med textilier; det ser ut som om den ena lyfter arbetsmaterial av något slag och den andra sitter framför vad som kan vara en vävstol. (Detta hade varit lättare att se på ett foto taget i mulnare väder. Starkt solljus ger hårda skuggor som här.)

Vad de fryntliga gubbarna nedan håller på med är inte lätt att veta. 

Edvin Öhrström är en känd skulptör och hans verk finns i offentliga miljöer på många håll i landet. Hans mest kända verk i Stockholm är Kristall, vertikal accent i glas och stål från 1974. ”Pinnen” står vid Sergels torg, 37,5 meter hög. 

Och Öhrström är också en av våra mest kända glaskonstnärer vars föremål i dag kan betinga mycket höga priser. Föga förvånande att han på Hantverkstenen också tagit med en glasblåsare.

Hantverkstenen är inget turistmål och många stockholmare känner varken till statyn eller Glasbrukstäppan. Men området är värt ett besök, särskilt som även Cornelisparken, den idylliska Mäster Mikaels gata (döpt efter en bödel på 1600-talet) och en strålande utsikt över staden finns inom ett par minuters promenad.

Grekiska minnen (3)

Kreta är Greklands största ö och den femte största i Medelhavet. Den är 8 261 kvadratkilometer; det innebär att ön är nästan tre gånger så stor som Gotland. Den avlånga ön sträcker sig 26 mil från öster till väster och är som mest sex mil bred. 635 000 invånare finns mest utspridda i olika orter längs kusterna. Uppemot hälften bor i huvudstaden Heraklion, en fjärdedel i Chania på den västra delen av Kreta. En tredje ort som många svenskar är bekanta med är staden Rethymnon, belägen ungefär mitt emellan Chania och Heraklion vid nordkusten. Rethymnon har cirka 50 000 invånare.

Västra Kreta

Turismen är oerhört viktig för Kreta och ön är ett av svenskarnas käraste resmål. Hundratusentals svenskar har varit på Kreta. Varje år kommer drygt två miljoner turister till ön – ett vanligt år. En stor del av dem vistas i olika mindre turistorter i närheten av Chania. Här är det tätt mellan stränderna, hotellen och restaurangerna, och den som vill uppleva ett mera vardagligt, genuint Grekland bör överväga att resa till andra platser. 

Chania är en charmig och livfull stad och den som inte har något emot att se många andra turister kan trivas bra där.

  

Mellersta Kreta

Även huvudstaden Heraklion, som ligger ungefär mitt på öns nordkust, är livaktig och folkrik under turistsäsong. 

Bara några kilometer från Heraklion ligger Kretas största historiska sevärdhet, Knossos, där minnen från den minoiska kulturen finns att beskåda. Om Knossos skrev jag i bloggen den 12 juni 2015, varför jag hänvisar dit för mer fakta och flera bilder.

Fyndigheterna från Knossos har samlats i Arkeologiska museet i Heraklion. Det är ett enastående rikt och intressant museum där många föremål som är tusentals år gamla kan ge ett förbluffande modernt intryck. Alla som har det minsta intresse för historia, formgivning eller konst bör besöka detta museum efter att ha sett Knossos.

Landskapet på Kreta är kargt, lite påminnande om Karpathos som jag presenterade i det förra avsnittet. Låg växtlighet, mycket buskar, olivträd, dramatiska berg och raviner.

Under tidig sommar blommar oleandern (även kallad nerium). De röda blommorna lyser upp landskapet, särskilt längs vägkanterna, i överflödande mängd. De är vackra att betrakta med livsfarliga att äta …

Östra Kreta

De östligaste delarna av Kreta är mindre turistiskt exploaterade än de västra och centrala. Jag besökte den lilla staden Sitia – med egen, liten, lugn och modern flygplats – i mitten av september, då där fanns få kvarvarande turister. Det var alltså gott om plats på strandpromenadens restauranger och inte heller någon trängsel på ständerna. 

Sitia är en modern stad utan historiska minnen, men här finns ett anmärkningsvärt ambitiöst arkeologiskt museum. Naturligtvis inte i klass med Heraklions, men sevärt. I museet förvaras föremål som hittas på olika ställen på östra Kreta.

Det finns få stora attraktioner på östligaste Kreta. Toplou heter klostret som har en del besökare, liksom dess vintillverkning, med möjligheter till provsmakning, i närheten. Landskapet är kargt. Men här finns naturligtvis fina ständer.

Södra Kreta

Längs Kretas norra kust löper en landsväg. Denna trafikled är en del av förklaringen till att så många samhällen och turistorter anlagts där. Kretas flygplatser i Chania, Heraklion och Sitia ligger också på norra delen av ön. Kretas södra kust är betydligt mindre exploaterad, men erbjuder egentligen lika goda möjligheter till rekreation, bad och naturupplevelser. Den som önskar en lugnare vistelse på Kreta kan hitta de mindre resmål som ändå finns längs den södra kusten. Här är till sist ett par bilder från byn Plakias på sydkusten.

Ytterligare några Greklandsminnen kommer inom kort.