Georges-Eugène Haussmann (1809–91) var en fransk stadsplanerare som förknippas med ombyggnaden av Paris under senare hälften av 1800-talet. Gamla förfallna, trånga och osunda kvarter skulle ersättas av luft och ljus i form av parker och breda boulevarder. Haussmann hade ett avgörande inflytande över Paris utformning, men tanken på öppna, breda paradgator fick många resultat även i andra europeiska städer. I Stockholm har vi esplanader som Valhallavägen, Karlavägen, Ringvägen, Drottningholmsvägen med flera. Haussmanns vision om en renare och sundare stad blev inte helt realiserad, men han kan förstås inte klandras för att boulevarderna under 1900-talet blev fyllda av bilkaravaner som spydde ut avgaser och förvandlade Paris vita byggnader till ljusgrå.
När August Strindberg (1849–1912) år 1883 publicerade dikten Esplanadsystemet var han inspirerad av Haussmanns stadsplaneidéer. Men Strindberg ville också röja upp i ett förlegat och unket konservativt tänkande med nationalism och klassklyftor. Dikten skrevs under Strindbergs radikala period då han publicerade flera verk med en klart samhällskritisk tendens. Till exempel Det nya riket från 1882. Dikten Esplanadsystemet tål att läsas även i vår tid. Bilderna här har egentligen inget med avenyer att göra; de är från byggen av ett sjukhus och ett bostadsområde på Södermalm i Stockholm 2019.
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.
Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.
Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.
Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.
Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.
Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”
”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –”
”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”
Där ser man! Det var stort den gången, men det gick för långt. Man trodde att det goda skulle komma av sig själv, bara det gamla försvann - en förödande determinism, med en steril och kall innerstad, ja också en förfärlig kulturrevolution långt borta i Kina. De lärde sig aldrig vad dialektiken krävde för strategi. Det fick Rosa Luxemburg bittert erfara.
SvaraRadera