29 juli 2019

De gamla vykorten (2). Sverige

De flesta orter har någonting som är värt att visa upp för omvärlden. En vacker utsikt, en ståtlig byggnad, en urgammal kyrka, en blomstrande park. Och sådana attraktioner blir självklara motiv för vykortfotografen. Som därmed blir en marknadsförare för orten, med sevärdheterna som affischer.

Så finns de vykortsfotografer som nöjer sig med att avbilda verkligheten i all trivialitet. Det finns många tråkiga och intetsägande gamla vykort. Det är i och för sig inget fel på Västra Storgatan (översta bilden) eller Slottsbron (nedre bilden, foto G. Algård) i Jönköping under 60-talet. Men den som fick en semesterhälsning på något av dessa kort rusade inte till resebyrån för att omgående beställa en biljett till den småländska metropolen.




Då kanske Oskarsborg i Söderhamn i Hälsingland ger ett mer inbjudande intryck? Tornet finns fortfarande kvar på Östra bergets topp och är ett vanligt utflyktsmål.



Som rena sommaridyllen framstår Göta kanal på bilden nedan. Kanalen är 19 mil lång varav nio mil är grävd kanal. Tyvärr saknas uppgift om var på sträckan just detta vackra avsnitt kan beskådas.



Söderhamn och Göta kanal är obekanta miljöer för mig, och hur korten hamnat i den lilla vykortshögen i byrålådan är en gåta, om än inte en särskild spännande sådan. Här finns också några vykort från obesökta platser på västkusten. Som Gullholmen och Societetsrestaurangen i Varberg nedan. Det är synd att vykorten inte är daterade. Det är underligt att man så sent som på 60-talet avbildade dessa västkustpärlor i svartvitt. Så möjligen är korten ännu äldre.




Bräcke är en ort och kommun i östra Jämtland. Det var en kommun också före kommunreformen 1973 då många små kommuner slogs samman till större. I Bräcke prövade man greppet att samla flera motiv på samma kort. Det ser lite folktomt ut. Det tydligaste beviset för bildernas ålder är bilarna på de två nedre småbilderna.


Några år på 60-talet bodde vi i Östersund, och vykort från Jämtland lades till under utflykter runtom i landskapet. Som till Tännforsen i väster, enligt kortet ”Jämtlands vackraste vattenfall”.



Ett par somrar tillbringades i Alsen, en liten, vackert belägen by vid Alsensjön, några mil väster som Östersund. Vykorten från 60-talets Alsen var få och återhållsamt svartvita. Först Alsens kyrka, sedan Wången, en stor gammal gård med hästuppfödning. Wången är fortfarande ett centrum för hästsport med ett gymnasium och andra utbildningar. F. Edlund svarar för båda bilderna, tagna på uppdrag av speceributiken i Alsen.



Vintrarna i 60-tales Östersund var långa. Desto snabbare flöt sommaren förbi. Vackra dagar kunde man bada i Sandviken – det är Östersund som syns på andra sidan sundet. Hur många badplatser i Sverige har samma namn, Sandviken?



Frösön är Östersunds närmaste granne. Frösötornet ligger ovanpå skidbacken som vänder sig mot staden. Så här såg det ut för över ett halvsekel sedan. Frösö kyrka är avbildad vid samma tid, men bilden kunde lika gärna vara från i går.



Jämtland bjuder på mycket storslagen natur. Oviksfjällen, som är synliga från delar av Östersund, är populära som utflyktsmål för skidåkare som helst åker utför. Här vid olika årstider. På baksidan av korten står att de är ”stampato in Italia”.




Till Italien, och andra mål i Europa, i kommande avsnitt med gamla vykort.

24 juli 2019

De gamla vykorten (1). Stockholm

Förr skickade man vykort. Särskilt folk på resande fot ville med vykorten visa att man tänkte på släkt och vänner därhemma, på dem som inte kunnat följa med på resan. Ibland kanske med baktanken att skryta lite med sitt eget resande. Även jag skickade sådana vykortshälsningar. Det var nästan som en plikt. Och vykorten och frimärkena – som på många platser inte kunde införskaffas i samma butik – blev en betydande utgift. Därtill gick det åt en stund att skriva raderna på vykortet och berätta om vad man varit med om, hur resan hade varit och hur vädret hade förändrats. Men sedan länge har jag, och många med mig, övergivit vykortsvanan. Det är så mycket enklare och billigare att sända några egna foton med e-post.

Folk i min generation reste inte mycket under barna- och ungdomsåren. Utlandsresor, liksom skidresor till de svenska fjällen, var till för bättre bemedlade familjer än majoriteten. Som i stället reste och hälsade på släktingar i hemlandet. Jag minns sådana resor, alltid med tåg, till Skåne och Småland, medan hela Norrland och större delen av Svealand var okänd mark under många år. Så många vykort blev förstås inte skickade. Däremot köpte jag ibland vykort från olika platser, under några års tid. Långt före digitalkamerans och kameramobilens tid var detta möjligen ett sätt att dokumentera eller minnas, tills samlarvurmen svalnade, ganska snart.

En binge vykort har ändå följt med, liggande i en byrålåda som sällan öppnats, genom åren. Som fotografier är de överlägsna det mesta som amatörfotografen kan ta, och att nu titta på dem är som att titta tillbaka i tiden. Böcker med bilder från äldre miljöer, till exempel bilder från gamla Stockholm, är populära för att de får läsarna att minnas och jämföra. Kanske kan även gamla vykort stimulera fantasin och leda till ett igenkännande. Därför några blogginlägg kring gamla vykort. Inget av vykorten är daterat, men det handlar här om vykort från 60-talet. I de flesta fall nämns inte heller fotografens namn. När det finns med på kortet, nämner jag namnet även här. Vi börjar på hemmaplan, i Stockholm och stadens omgivningar.

Skansen var alltid, och är ännu, ett populärt utflyktsmål. Här vid Solliden, där allsångsprogrammen för tv spelas in.



Redan som barn tyckte vi synd om de stackars isbjörnarna som monotont vankade runt i sitt trånga utrymme, dystra till sinnes enligt vad det verkade. Sedan länge finns inte några isbjörnar på Skansen.



Regalskeppet Wasa, som sjönk 1628, bärgades 1961 och inrymdes till en början i Wasavarvet vid Djurgården. Det nuvarande Wasamuseet öppnades 1990 och i mellantiden kunde man alltså se skeppet på Wasavarvet.



Stockholm var, som alltid, en blandning av gammalt och nytt. På 60-talet var förorterna färre, och några av dem mycket omtalade. Vällingby i väster var ett försök att förena arbete, bostad och centrum i en så kallad ABC-stad.



Under några tidiga år i en söderförort plockade vi svamp i skogarna som låg där Farsta centrum skulle växa fram lite senare. Torget i Farsta är sig ganska likt i dag.



Till det nya hörde också den nya storflygplatsen Arlanda, som på 60-talet var betydligt mindre än i våra dagar. Giovanni Trimboli tog bilden.



Trimboli var tydligen en mycket flitig vykortsfotograf. Han svarar också för två bilder som får representera det riktigt gamla Stockholm, Mårten Trotzigs gränd och Gåsgränd i Gamla stan. Här har definitivt inte mycket förändrats sedan bilderna togs.


Kungsgatan på Norrmalm var länge det mest centrala stråket i Stockholm. Ivar Lo-Johansson gav 1935 ut romanen Kungsgatan, där den representerar det nya och urbana i kontrast till en nyinflyttad, osäker befolkning med rötterna på landsbygden.



Nya, stora och moderna tedde sig skyskraporna vid Sergelgatan, mellan Hötorget och Klarabergsgatan. Giovanni Trimboli har tagit även dessa vykortsbilder där en hel del finns att känna igen – men mycket också har förändrats. Konserthusets fasadfärg till exempel.



Den om gillade fotboll kunde uppleva spännande matcher på Råsunda i Solna. I dag har en ny arena tagit över. Namnet Friends kanske vittnar om en mer internationell anda i staden, eller möjligen en undfallenhet inför allt amerikanskt.



T. Lindeberg fotograferade stadshuset en gång i tiden. Och i utsikten är det inte mycket som är annorlunda i dag, men visst behövs en staty av Evert Taube på platsen?



Några barndomsår tillbringade jag i Täby kyrkby. Själva kyrkan är en av Stockholmsområdets välbevarade medeltidskyrkor, med en berömd målning av Albertus Pictor, och värd en omväg. Foto Gustav Hansson.



Man kan ta Roslagsbanan till Täby kyrkby. Det gamla stationshuset (till höger i bilden) revs för över ett halvsekel sedan. Det nya (till vänster i bilden) finns kvar men fungerar inte längre som stationshus. Även höghuset i bakgrunden, förmodligen nybyggt vid fototillfället, finns till beskådande fortfarande.

Några gamla vykort från andra ställen i Sverige följer i ett kommande inlägg.


19 juli 2019

Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.



I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.


När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.


Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.

14 juli 2019

Grez-sur-Loing på Waldemarsudde (2)

Som framgått av det tidigare bildsvepet sökte konstnärerna som samlades i Grez-sur-Loing i Frankrike gärna sina motiv vid vattendrag. Som det tyckts ha funnits gott om i trakten. Det gäller i högsta grad Julia Beck (1853–1935). Sjöar, åar, gölar, dammar, kanaler och floder var hennes återkommande motiv, och inte bara vattenytan utan även växligheten omkring och i vattnet. Vi möter dem under olika årstider, tider på dagen och ljusförhållanden. Här är en målning som heter Grez par Nemours (Seine et Marne).



Typiska för Julia Becks måleri är också Flodlandskap från Montcourt och Vid kanalen, Grez/ Floden Loing med pråm, båda från första hälften av 1880-talet.



Julia Beck var född i Stockholm och utbildades på bland annat Konstakademin. Hon studerade sedan i Frankrike och bosatte sig där 1883. Resten av sitt liv bodde hon i Frankrike där hon avled, men höll kontakten med Sverige och kolleger som Jenny Nyström och Eva Bonnier. I Grez vistades hon 1882–84. Julia Becks tid i Frankrike beskrivs i svenskt kvinnobiografiskt lexikon, se https://skbl.se/sv/artikel/JuliaBeck



Målningen ovan heter Flodlandskap. Jag citerar här tre stycken ur den längre artikel som finns på adressen ovan.

Det är särskilt det franska flodlandskapet som gestaltats i Julia Becks omfångsrika men idag spridda produktion. Hon målade skimrande vattenspeglar i romantiskt grådis som reflekterade den lummiga grönskans träd och buskar och ibland fåglar (som i Korpträsket, 1884), men sällan människor. Det är naturen och hur landskapet präglas av ljusets förändringar under dygnets och årets olika faser som är i fokus och tar färg av skiftande meditativa och vemodiga stämningar. I förgrunden kan bladverk och vassruggar påminna om den då aktuella japanska och kinesiska kalligrafin och efterhand skvallrar de breda penseldragen och den rena koloriten även om Claude Monets och impressionismens inflytande. 
Julia Beck var ofta på resande fot, ibland hem till Stockholm. Från 1888 valde hon emellertid att bosätta sig för gott i den lilla staden Vaucresson ett par mil väster om Paris. Det var antagligen inget svårt val. Den parisiska konstmarknaden var fortsatt fördelaktig och de franska kritikerna välvilligt inställda till skandinavisk konst. Därifrån hade hon via järnvägsnätet nära till attraktiva motiv och intresserade beställare både i Frankrike och i städerna Gent och Brügge i Belgien, där hon också uppehöll sig för kortare målarperioder.
Julia Becks konstnärskap var under hennes livstid mycket uppskattat i Frankrike. Hennes karriär kulminerade då hon 1934 tilldelades Hederslegionen. Då hade hon för övrigt redan belönats med en lång rad medaljer på utställningar i Paris och utomlands. Samtidigt kom den svenska konstpolitiken under perioden alltmer att präglas av nepotism. Julia Beck hörde exempelvis till dem som inte fick ställa ut i den svenska paviljongen på Världsutställningen i Paris år 1900. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att hon fallit i glömska. Först på 2010-talet har utställningar och forskning börjat uppmärksamma hennes måleri.

Flodlandskapet från Moncourt återkommer i en annan målning som visas i utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer.



Julia Beck bildade aldrig en egen familj. Hennes framgångar i Frankrike medförde att hon kunde försörja sig på sitt måleri. Enligt uppgift var hon den första kvinnliga konstnären i Sverige som lyckades med detta. Målningen nedan heter Oktobermorgon (Flodlandskap från Grez).


Det är naturbilder i vattniga miljöer som Julia Beck har blivit särskilt känd för, men hon kunde också annat. Kvinnoporträttet nedan, Damporträtt, Paris, kan möjligen vara ett självporträtt.

I Grez-sur-Loing vistades också Carl Larsson (1853–1919), och på den aktuella utställningen visas bland annat några akvareller av honom. Denna heter Gubben och nyplanteringen.


Vill man se hur Carl Larsson såg ut när han arbetade kan en liten bild av Bruno Liljefors (1860–1939), Porträtt av Carl Larsson, Grez, vara till hjälp.

Julia Becks kollega Eva Bonnier (1857–1909) finns också med på utställningen. Målningen nedan heter Vår i trädgården och är från 1886.


Karl Nordströms (1855–1923) Havrefält, Grez från 1885 är intressant genom sitt perspektiv. Det är som om konstnären hade krupit ner i fältet och bara nätt och jämnt ser himlen.



Popplar i vatten heter målningen av kanadensaren William Blair Bruce (1859–1906).

Till sist en stor och anslående målning vars närvaro på denna utställning om Grez-sur-Loing verkar något gåtfull. Ludvig Frid (1855–1909) var smålänning och sökte de flesta av sina motiv i hemlandskapet. Kvällsstämning vid Emån påminner om att stämningsfulla naturmotiv inte behöver sökas utomlands.




9 juli 2019

Grez-sur-Loing på Waldemarsudde (1)

Grez-sur-Loing är en by i Frankrike, belägen några mil söder om Paris. Här bor cirka 1 400 personer enligt Wikipedia och byn var sannolikt ännu mindre i slutet av 1800-talet när den blev en samlingsplats för konstnärer från olika håll i Europa, främst från Skandinavien och Storbritannien. Målarna hämtade många motiv från Grez, mest från naturen, men också från befolkningen och stadsbilden. Att döma av konstverken hade platsen en del skönhetsintryck att ge, men egentligen var nog Grez-sur-Loing inte så olik andra byar i denna del av Frankrike. Landskapet omkring var ett flackt jordbrukslandskap med en del vattendrag.

Många konstnärer vistades kortare eller längre tid i Grez-sur-Loing. De flesta av Skagenmålarna, Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson hör till dem liksom författaren och konstnären August Strindberg, författaren Robert Louis Stevenson och den brittiske kompositören Frederick Delius. Att Grez-sur-Loing blev en lockande plats för konstnärer berodde inte i första hand på själva byn utan på närvaron av så många andra konstnärer. Så orten blev en mötesplats också för diskussioner bland och influenser från konstnärer i slutet av 1800-talet, liksom för personliga relationer. 



Detta har Waldemarsudde i Stockholm tagit fasta på i den utställning som nu visas med verk av konstnärer verksamma i Grez-sur-Loing. Utställningen är öppen till den 15 augusti. I sin presentation på nätet skriver museet bland annat:

Ett stort antal konstnärer, författare och musiker från olika delar av världen möttes i Grez på slutet av 1800-talet. I byn inspirerades de av varandra både konstnärligt och på personliga plan. Socialt fungerade Grez som en plattform för konstnärsgemenskaper, men också för vänskaps- och kärleksrelationer inom och över nationsgränserna. Till de senare hör t.ex. äktenskapen mellan William Blair Bruce och Carolina Benedicks samt mellan Francis Brooks Chadwick och Emma Löwstädt. De nationsöverskridande sambanden till trots, har Grez-kolonin i äldre svensk konsthistorieskrivning, och i utställningssammanhang på hemmaplan, framförallt beskrivits som en inhemsk angelägenhet. I den senare forskningen som lyfts fram i den här utställningen tecknas en helt annan bild av hur konstnärer från olika länder levde och verkade i samförstånd sida vid sida i byn.
Utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer  är den första i sitt slag i Sverige att beskriva den franska byn Grez som en internationell mötesplats för svenska, övriga skandinaviska och anglosaxiska konstnärer. I fokus för presentation är de många intressanta konstverk som tillkom i Grez från och med det sena 1870-talet till början av 1890-talet. Utställningen innehåller över 100 verk i olika material och tekniker med motiv från platsen och dess vackra omgivningar. 
Detta är en mycket sevärd utställning med lättillgänglig konst. I slutet av 1800-talet formulerades impressionismen, och ett inflytande därifrån är skönjbart i en del av verken, medan andra är mera robust realistiska. Som vanligt när jag visar bilder från ett museum eller en utställning gäller att konstverken kommer bäst till sin rätt i verkligheten. Av fotona här får man ingen uppfattning om hur de fungerar i rummet eller tillsammans med de valda ramarna. Naturligtvis får den som tittar i bloggen inte heller rätt intryck av målningarnas storlek. Här och där är bilderna något beskurna i kanterna, bland annat för att undvika skuggor från ramarna. 


De två första bilderna i detta svep är gjorda av Oscar Törnå (1842–94), en konstnär som kom från Östergötland. Den översta bilden kallas Flodlandskap, den andra Landskap från Grez-sur-Loing.

I Grez-sur-Loing finns en gammal stenbro som avbildades av flera konstnärer. Julia Beck (1853–1935) svarar för en liten målning där bron ses snett från sidan.



Och visst är det samma bro som här fångats ur en annan vinkel av Karl Nordström (1855–1923) i Gamla bron i Grez. Nordström är ett stort namn i svenskt landskapsmåleri och kom från Tjörn.


I vattendragen kring Grez-sur-Loing kunde man tydligen fiska, eller i alla fall försöka, enligt den lilla målningen Metande pojke i landskap av Emma Löfstädt-Chadwick (1855–1932). Hon köpte tillsammans med sin man Francis Brooks Chadwick Pension Chevillon i Grez-sur-Loing som blev en samlingsplats för de svenska konstnärerna där.


Frank O’Meara (1853–88) var en irländsk konstnär vars måleri är tydligt påverkat av impressionismen. Hus i Grez heter den översta av dessa två bilder, Flicka med slända den nedre.



Hugo Birger (1854­–87) är fortfarande ett betydande namn i det sena 1800-talets svenska konst. Han kom från Stockholm. Trädgård i Barbizon heter denna målning. Barbizon, som ligger nära och lite norr om Grez-sur-Loing, närmare Paris, var en viktig ort för franskt landskapsmåleri under 1800-talet. Den så kallade Barbizonskolan med målare som Camille Corot, Jean-François Millet och François Daubigny hade inflytande över utvecklingen även utomlands.





William Blair Bruce (1859–1906) var från Canada och hamnade så småningom i Sverige där han avled i Stockholm. Även han förknippas med Barbizonskolan, men denna målning från 1890 heter Grez.



Grönska, ljus och sommarstämning förmedlas i den lilla målningen Vid strandkanten, Grez av Gerda Roosval-Kallstenius (1864–1939).



Det är lätt att få intrycket att det mest är sommar i Grez-sur-Loing. En målning som Anshelm Schultzbergs (1862–1945) Första snön i aftonsol – Grez 1889 påminner om att så inte var fallet. Schultzberg var född i Falun.



Grez var en liten by, men där fanns avsnitt med stadskaraktär. Åtminstone om man ska döma av Christian Kroghs (1852–1925) Gata i Grez. Krogh var norrman och räknas till Skagenmålarna eftersom han ofta vistades i Skagen.


Inte bara landskapet väckte konstnärernas intresse i Grez. Det finns även studier av ortens invånare. Exemplet här är Gamma gumma i Grez från 1883 av Ivar Nyberg (1855–1925). Nyberg kom från Vänersborg.


Av konstnärerna som visas på utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer är Julia Beck den som ger det starkaste intrycket för min del. Det kan delvis bero på att ganska många av hennes bilder visas upp, men lika mycket på att hennes stil och motivval är personliga. Några prov på Julia Becks konst, samt några verk av andra konstnärer, kommer i ett följande inlägg.