Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.

I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.

När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.

Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.