Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.

I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.

När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.

Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.

Förnämliga fadobesök i Sverige

Snart får Sverige besök av tre av de ledande fadosångerskorna:

Den 15 februari 19:00 sjunger Ana Moura på Stora Teatern i Göteborg.

Mariza kommer till Konserthuset i Stockholm den 6 maj 19:30.

Cristina Branco sjunger på Fasching i Stockholm den 9 maj 20:00.

Konserter som dessa brukar föregås och följas av konserter på näbelägna orter, men det har jag inga uppgifter om i de här fallen. Eventuella läsare i Köpenhamn, Helsingfors, Oslo etc. kan säkert hitta information på nätet.

Alla tre är mycket bra sångerskor med en betydande internationell publik. Alla tre har också besökt Sverige åtskilliga gånger. De kan vara säkra på att det finns lyssnare som vill höra dem igen.

Cristina Branco.

Ändå kan det förefalla lite fantasilöst att konsertarrangörer varje år engagerar samma sångerskor, framför allt med tanke på att det finns en rad mycket spännande och skickliga andra sångerskor och även sångare. Katia Guerreiro besökte förr ofta Sverige, men nu var det rätt många är sedan – det vore roligt att höra henne igen. Och en fenomenal sångerska som Gisela João borde vara högvilt för konsertarrangörer – om de känner till henne. Eller Cuca Roseta, Ana Laíns, Carolina och Natalie Pires, alla förstklassiga artister. Eller Pedro Moutinho, Ricardo Ribeiro, Gonçalo Salgueiro …

Men Ana Moura, Mariza och Cristina Branco är förstås välkomna tillbaka, och jag tror vi kan se fram emot fadokonserter av samma kvaliet som de skämt bort oss med tidigare.

António Zambujo till Sverige

I september har fadosångaren António Zambujo två konserter i Sverige, den 29 september klockan 19 i Göteborgs konserthus och den 30 september klockan 19 i Stockholms konserthus. Så här beskrivs Zambujo i informationen kring konserterna:

”António Zambujo tillhör den nya generationen av portugisiska fadoartister och har på senare år skördat stora framgångar världen över. Genom samarbeten med artister som Chet Baker, João Gilberto och Tom Waits har han vidgat gränserna för fadon och på sitt eget unika sätt integrerat element av jazz, folkmusik och bossa nova. 

   António Zambujo föddes i Beja, Alentejo (södra Portugal) 1975. Under uppväxten upptäckte han den traditionella sången Cante Alentejano som snabbt blev en av hans starkaste influenser. Runt 8 års ålder upptäckte António fadon och blev snabbt förälskad i fadoikoner som Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha och João Ferreira Rosa.

   Vid 16 år ålder vann han en regional fadotävling och den professionella karriären började på allvar när den berömda portugisiska gitarristen och kompositören Mário Pacheco uppmanade honom att sjunga i hans Clube de Fado i Lissabon. Under fyra års tid turnerade António flitigt runt om i Portugal med Clube de Fado och nådde stora framgångar.”

António Zambujo har sällskap av Ricardo Cruz, kontrabas, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, José Miguel Conde, klarinett, João Moreira, trumpet, samt Marcos Alves, slagverk.

António Zambujos första album heter O Mesmo Fado (SPA), som jag lite fritt översätter till ”samma gamla fado”. Dock är det inte samma gamla fado som Zambujo har bjudit på i fortsättningen. Han har en ”modern” framtoning och rör sig gärna i fadons utkanter. Han är inte ensam om att närma sig brasiliansk musik eller folkmusik från hemregionen Alentejo, men gör det mer än de flesta. Ofta experimenterar han med udda arrangemang och instrument om normalt inte hör hemma i fadon, vilket också framgår av musikerna som följer med till Sverige – klarinett, trumpet och slagverk är inga vanliga fadoinstrument. Dessutom är hans sångsätt ovanligt. Medan många sångartister sjunger med energi och går i närkamp med orden, har António Zambujo ett sångsätt som är mycket avspänt och till och med kan uppfattas som sävligt, lojt. Han har en behaglig röst och ett ledigt scenuppträdande.

António Zambujo har sjungit i Sverige tidigare. Säkert har han sin publik i vårt land, och han är givetvis välkommen tillbaka. Det vore också roligt om konsertarrangörer upptäckte och tog hit några av de andra ledande manliga sångartisterna inom dagens fado, som till exempel Pedro Moutinho, Gonçalo Salgueiro eller Ricardo Ribeiro.

Här är ett smakprov på António Zambujos musik:

https://www.youtube.com/watch?v=EtfqqMNZz0s

Kortbesök på Göteborgs konstmuseum

På Göteborgs konstmuseum finns en del konstverk som nästan alla känner igen, även de som inte har besökt museet. Det är bilder som flitigt använts – i böcker, på skivomslag och affischer ­– och som blivit delar av ett kulturellt allmängods, ibland som representanter för en bestämd stil, en konstnärlig strömning eller tid i historien. Så är det med Richard Berghs (1858–1919) Nordisk sommarkväll med sin svala naturnära stämning, målad vid sekelskiftet 1900.

Och så är det också med Näcken av Ernst Josephson (1851–1906), en målning som är gjord aderton år tidigare än Berghs.

Samlingarna på Göteborg konstmuseum är bland de främsta i landet och detsamma kan sägas om konstmuseet som är beläget så centralt som någon kan önska, vid Götaplatsen. Det är ett så stort museum att besökaren kanske gör bäst i att bara se en del av det och sedan lova sig själv att återkomma för att se resten en annan gång. De bilder som jag publicerar här är exempel på vad som finns på plan 6, samlingen med konst från 1800 och 1900-talet.

Sjöfarts- och havsmotiv ligger förstås nära till hands för en sjöfartsstad som Göteborg. Men Albert Edelfelts (1854–1905) målning På havet från 1883 är inget motiv från det göteborgska sjöfartslivet. Utan från det finländska. Troligen från den nyländska skärgården som Edelfelt gärna hämtade motiv från.

Bilderna här ger inte ett hundraprocentigt korrekt intryck av hur konstverken ser ut i verkligheten. Det är naturligtvis att föredra att se dem på plats. De är tagna med en mobiltelefon utan några speciella ljusarrangemang. På ett par av dem har lokalens belysning påverkat bilderna så att ljuset i dem faller lite ojämnt. Samtliga bilder är också något beskurna i kanterna. Men de bör ändå kunna ge en uppfattning av vilket slags konst som finns att se i denna avdelning av museet.

Där finns flera verk av Hugo Birger (1854–87), en av de mera betydande konstnärerna i slutet av 1800-talet. Han var från Stockholm men var under sitt korta konstnärsliv mest verksam i Paris. Bilden nedan föreställer skandinaviska konstnärer på Café Ledoyen i Paris.

Och här är Hugo Birgers Utsikt från Fürstenbergska Galleriet mot Brunnsparken, ett motiv från Göteborg.

Konstnärer tycks ha haft roligt under denna tid. Dansk-norske Peder Severin Krøyer (1851–1909) har gjort den berömda Hipp, hipp, hurra! som avbildar konstnärer som har fest i Skagen. Återigen en målning som många känner igen utan att ha sett den i verkligheten.

Vilhelm Hammershøi (1864–1916), en stor dansk konstnär med ett mera melankoliskt sinne än Krøyer, målade gärna interiörer. Och det är vad denna målning, Interiör, kallas.

Om de så kallade göteborgskoloristerna säger Wikipedia bland annat: ”Det gemensamma för dessa konstnärer är det intensiva, sinnliga och ibland lidelsefulla färgspråket parad med en ofta summariskt återgiven form. De var sinsemellan mycket olika och framträdde aldrig i grupp.” Göteborgskoloristerna, som ligger närmare oss i tiden än målarna kring sekelskiften 1900, är väl representerade på Göteborgs konstmuseum. Till dem hör Carl Kylberg (1878–1952). Här är två av hans verk, Hemkomsten och Vid Danmarks kust.

Det är heller ingen brist på färger i Inge Schiölers (1908–71) konst. Schiöler målade gärna motiv från havsbandet och den bohusländska skärgården. Där sprakar det av färger från blommor och träd. Det är mera ovanligt med vintermotiv, som denna målning.

Åke Göransson (1902–42) tillhörde också göteborgskoloristerna och lämnade efter sig en begränsad produktion efter ett kort och problematiskt liv. Kvinna i blått:

Karin Parrow (1900-84) var en av få kvinnor bland göteborgskoloristerna, känd för landskapsmotiv och porträtt. Hon var yngre syster till Evert Taube. Bilden heter Huvud.

Ivan Ivarson (1900–39) snålade inte heller på färgen i sina målningar, som ofta avbildar landskap eller blommor, som här i Älvlandskap, Hjärtum. Han studerade konst i Frankrike och slog sig senare ner i Göteborgstrakten. Han blev aldrig särskilt uppmärksammad under sitt korta och tidvis bekymmersamma liv, men anses numera som en av de främsta bland göteborgskoloristerna.

Ragnar Sandberg (1902–72) tillhör de populäraste av göteborgskoloristerna och hans måleri är ofta lekfullt och spontant. Många gånger målade han stadsbilder från Göteborg. Den blå bussen är en av hans målningar på Göteborgs konstmuseum.

Olle Skagerfors (1920–97) har också anknytning till Göteborg men räknas inte till göteborgskoloristerna. ”Göteborgsmålaren Olle Skagerfors såg inte verkligheten i ögonen. Då hade han förblindats. Sett med ett öga, på håll eller med ögonen kisande trädde det avgörande fram; det som gör en näsa till just den näsan, en pilsnerbutelj till en pilsnerbutelj eller en tömd ölkasse så eländigt tom. Olle Skagerfors förmådde inte iaktta allt på en gång. Han betraktade en sak i taget. Långsamt och länge. Företrädesvis sig själv. I de många skärskådande självporträtten syns han diffust enögd, såvida han alls äger någon blick”, skriver Jessica Kempe i en DN-artikel den 11 mars 2000. Bilden här, Agne, är däremot inget av hans många självporträtt.

Så några konstnärer som inte har så mycket med Göteborg att göra. ”Blåmålaren” Eugene Jansson (1862–1915) var stockholmare och har gjort flera målningar där stadens ljus kontrasteras mot nattens mörker.

Sigrid Hjertén (1865–1948) är i dag ett av de största namnen inom svensk modernism. På Göteborgs konstmuseum kan man se detta stilleben.

Sven Erixson (1899–1970) är en annan av de ledande modernisterna i svensk konst. Hans Melodier vid älven är full av detaljer och som så ofta i hans målningar är det liv och rörelse.

Olle Olsson Hagalund (1904–72) är lätt att känna igen. Han bodde hela sitt liv i samma hus i kåkstaden Hagalund i Solna och hans skildringar av stadsdelen behåller sin popularitet bland en stor publik.

Vera Nilsson (1888–­1979) har en viss anknytning till Göteborg eftersom hon en tid studerade för Carl Wilhelmsson på Valand. Spansk flicka heter porträttet.

Med Per Ekström (1844–1935) tar vi ett rejält steg tillbaka i tiden. Den öländske konstnären var specialist på solnedgångar och ljusets spel i olika landskap. I Sol och snö är motivet från Stockholm.

Det är inte bara nordisk konst som man kan ta del av på Göteborgs konstmuseum. Claude Monet (1840–1926) får representera den kontinentala konsten med en målning av hans favoritmotiv Näckrosor.