* Michail Bulgakov. Mästaren och Margarita. Översättning Lars Erik Blomqvist i svensk utgåva från 1971.
Mina lästips är inte rangordnade som en topplista, men om så hade varit fallet så hade Michail Bulgakovs (1891–1940) berömda roman Mästaren och Margarita tveklöst varit med bland de fyra främsta. Bulgakov skrev boken mellan 1928 och 1940 och den utkom först långt efter hans död i en tidskrift 1966–67 och fick då stor uppmärksamhet. Bulgakov var påverkad av författare som Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol och Charles Dickens. ”I romanen finns svidande kritik av det sovjetiska systemet i romanform. Bulgakov råkade flera gånger i blåsväder, men Josef Stalin uppskattade hans författarskap, särskilt hans pjäs Familjen Turbins dagar, och ingrep personligen till författarens förmån. Mästaren och Margarita är en av de mest lästa ryska 1900-talsromanerna och tillförde en helt ny dimension till den ryska litteraturen. Den har dramatiserats och filmatiserats många gånger.” Detta enligt Wikipedia.
 |
| Michail Bulgakov. |
På en sajt som heter Bokidan.net hittar jag en rad recensioner som vanliga – men sannolikt rutinerade – bokläsare har bidragit med. En signatur som kallar sig Stigh skriver:
Mästaren och Margarita är romanen om en roman om Pontius Pilatus vånda för den dödsdom han pålagt Jesus. Denna historia berättas samtidigt och beroende av att djävulen (i skepnad av trollkarl) besöker Moskva. Den här romanen är inget mindre än ett fabulöst intellektuellt äventyr och en nervkittlande upptäcktsresa i tid och rum där hävdvunna begrepp välts omkull på ett sätt som saknar litterärt motstycke! I Bulgakovs konturskarpa och infernaliskt underhållande satir rullar/förvrids huvudena raskt på falska och giriga partimedlemmar, det skjuter blixtar och eld och det flygs på kvast till häxornas vårbal. Mot bakgrunden av allt detta tecknas en fulländad kärlekshistoria mellan den vackra men olyckliga Margarita och hennes älskade Mästare som hålls inspärrad på ett mentalsjukhus (ett mentalsjukhus som allt eftersom handlingen fortskrider får allt fler patienter).
Romanen har en uppsjö infallsvinklar och intellektuella utgångspunkter som omöjligt görs rättvisa i en recension (vilken den än månne vara). Jag anser emellertid att denna roman MÅSTE läsas av alla litteraturälskare och/eller läskunniga. Mästaren och Margarita är den roman som, i skarp konkurrens med Dostojevskijs Brott och straff, skänkt mig den största läsupplevelsen någonsin. Efter en genomläsning av Bulgakovs Mästaren och Margarita är det svårt att inte känna sig fullkomligt perplex och vimmelkantig av alla intryck som läsningen förmedlat. Ett helgjutet språk underbygger det geniala uppslaget och alstrar sammantaget ett svårslaget mästerverk. Bulgakov måste i skrivandet av denna roman varit antigen fullständigt galen eller frenetiskt gnuggat alla tänkbara geniknölar (eller möjligen en kombination av båda delarna).
En signatur Linuz bidrar på samma ställe med en text som jag saxar ett avsitt ur.
Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till ”vanlig” medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta ”katt” (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.
Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.
Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var på väg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst.
Jag minns tydligt hur omtumlande mötet med denna fantastiska roman var. Det är därför lätt att instämma i de anonyma recensenternas förtjusning. Mästaren och Margarita finns i handeln, även som ljudbok.
* Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Översättning Ulla Danielsson i svensk utgåva från 2008.
Det var en gång en författare som hette Graham Greene. Han skrev en rad böcker som uppskattades av både publik och kritik och många ville att han skulle få nobelpriset. Men allt eftersom åren gick tilldelades priset andra författare och till slut blev det för sent. Graham Greene läses fortfarande mer än de flesta som fick priset i stället. Det kan gå likadant för Joyce Carol Oates (född 1938). Nu var det länge sedan hon var en lågoddsare i spekulationerna inför nobelprisvalet. Men de bästa verken i hennes enorma, något ojämna produktion tror jag kommer att vara bestående, och hon är en av de mest betydande diktarna decennierna kring 2000. Nobelpris eller ej.
 |
| Joyce Carol Oates. |
Många amerikanska författare har velat skriva The Great American Novel, boken som fullständigt sammanfattar landets dynamik, utveckling, levnadsöden och komplexitet. Ingen kommer att lyckas, men en rad författare har lämnat sina bidrag i en storslagen realistisk tradition som emellanåt förefaller lite bortglömd. I den sällar sig Oates till föregångare som John Steinbeck, Theodore Dreiser, Sinclair Lewis, Thomas Wolfe, John dos Passos, Upton Sinclair, Willa Cather, Frank Norris och andra. Som samtidsskildrare av amerikanskt liv och samhällsutveckling under senare decennier är hon mäktig. Dödgrävarens dotter skildrar en människas liv – ett mer motsträvigt liv med större umbäranden än de flesta erfar. Men också ett liv med framgång och gemenskap. Drygt 600 sidor utgör inget hinder för en stark läsupplevelse.
När boken var ny, den 2 september 2008, skrev signaturen Bokhora om boken (den finns ännu i handeln). Här citerar jag ur artikeln på nätet:
I vanliga fall brukar jag försöka läsa Oates redan i engelsk hardcover, men The Gravedigger’s Daughter försvann någonstans i ”so many books, so little time”-kakofonin och trädde fram i mitt medvetande först när den svenska utgåvan presenterades i höstens bokkataloger. Dödgrävarens dotter sällar sig till samlingen av Oates mer episkt Great American Novel-betonade verk, där titlar som Fallen, Them och Det var vi som var Mulvaneys redan ingår. Genom Rebecca, dödgrävarens dotter, berättas historien om en invandrarfamilj i staten New York under första halvan av 1900-talet. När Rebecca är tretton år slår katastrofen, så som den tenderar att göra i Oates-land, till, obarmhärtigt, och hon hamnar i statens händer. Hon är knappt arton år fyllda när den betydligt äldre och våldsbenägne Tignor tar med henne till Niagara Falls och gör henne till sin hustru. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men eftersom det är Oates vi pratar om kan ni nog gissa att de inte lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Rebeccas historia är en historia om förnedring, flykt och våld, ofta jobbig att läsa. Oates värjer inte för de allra mörkaste skrymslena i människohjärtan, och det älskar jag henne för, men när våldet riktas mot barn måste jag lägga ifrån mig boken och hyperventilera ett slag. Rebeccas livsöde är i viss mån baserat på Oates farmors liv, så jag gissar att detta var en tung historia att berätta. Tung, men nödvändig.
Mikro/makrogreppet att låta en familj förkroppsliga en nations kamp, utveckling och mörka baksida känns igen från tidigare böcker, men frågan är om Oates varit så här personlig tidigare. Kanske är släktbanden en förklaring till att Oates känns mer engagerad och mindre hantverksstyrd än på länge. Det är i princip omöjligt att skriva om Oates utan att nämna hennes outtröttliga produktivitet, den där aldrig avstannande strömmen av tegelstenar som tycks författas på en kafferast. Denna produktivitet är förstås glädjande för oss fans, men visst har man kunnat ana något mekaniskt i hennes författarskap på senare år? Missförstå mig rätt: hon är alltid läsvärd, förbluffande ofta rent briljant, men får inte ni också känslan av att dessa tegelstenar matas ut från ett (genialt) löpande band med en handfull standardinställningar? En knapp för The Great American Novel, en för goth-Joyce, en för stramt behärskade romanett-Joyce och så vidare. Dödgrävarens dotter är inte Joyce Carol Oates på autopilot, det är en sak som är säker. När jag läste The Falls för drygt tre år sedan utsåg jag den till Oates bästa sedan Blonde. Frågan är om inte Dödgrävarens dotter övertagit titeln. Eller ska jag göra det enkelt för mig genom att kalla den ”Oates bästa sedan The Falls?” Vet ni, jag tror faktiskt inte det räcker.
* Gabriel García Marques. Hundra år av ensamhet. Översättning Karin Alin i svensk pocketutgåva från 1975.
Nobelpris (1982) blev det däremot för Gabriel García Marques (1927–2014) vars redan klassiska Hundra år av ensamhet inte var hans första bok men väl ett internationellt genombrott. En uppgift säger att den är översatt till över 30 språk och sålts i 30 miljoner exemplar. Den som läst boken kan då reagera som jag: ”Inte mer?” Boken finns i handeln i dag.
 |
| Gabriel García Marques. |
Romanen utspelar sig i en fiktiv liten colombiansk by, Macondo, och är en familjekrönika genom flera generationer. Baksidestexten till den pocketutgåva jag har säger bland annat att ”det är berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía, om dess vilda, destruktiva män och dess kloka, kämpande kvinnor. Den är fylld av vitalitet och realism, fantastiska historier och bisarra detaljer. Macondos grundläggare med sina gigantiska krafter och sin okuvliga vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, kampens och nederlagets man, bananbolaget och strejkerna, släktens extravaganta kvinnor, den sista generationen Bundía med den nye Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade – med oemotståndlig berättarglädje målas denna överdådiga familjefresk, där fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet.”
Boken är med alla sina detaljer, händelser och personer svår att sammanfatta. Visst är berättelsen exotisk för en nordisk läsare, men i exotismen ligger en del av det fascinerande med romanen, som visar en enastående berättarglädje och åskådlighet. I en sida på nätet som heter pocketpocketpocket lades 2009 ut en text som jag tycker fångar det väsentliga i Marques mästerverk.
Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.
Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondos grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrars eller förfäders namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aurelianos sittande över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”Familjens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”
Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden.
Efter att ha läst Marques har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ”magisk realism” egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt.
* Fernando Pessoa. Orons bok. Svensk översättning Lars Axelsson och Margareta Marin i utgåva från 2007.
Portugisen Fernando Pessoa (1888–1935) är en av 1900-talets största poeter och genom Orons bok också uppmärksammad som prosaskribent. Han uppträdde under en rad heteronymer, sammanlagt ett hundratal, och vanligast är Ricardo Reis, Álvaro de Campos och Alberto Caeiro, poeter som uppvisar helt olika egenskaper och stilar som antas motsvara olika sidor av Pessoas sammansatta personlighet. (I bloggen skrev jag den 9 oktober 2013 om en samling översatta dikter av bondediktaren Alberto Caeiro.) Pessoas dikter är fortfarande mycket lästa och många har använts som texter i fadosånger.
 |
| Fernando Pessoa, |
Orons bok är en sammanställning av längre eller kortare betraktelser. Boken ha ingen distinkt början, mitten eller slut; man kan öppna den och läsa var som helst. Ur baksidestexten citerar jag:
När den portugisiske poeten Fernando Pessoa dog 1935, endast 47 år gammal, var största delen av hans litterära produktion okänd eller bortglömd. Hans ställning som en av 1900-talets största diktare vilar i huvudsak på den utgivning som har ägt rum efter hans bortgång och som ännu inte är avslutad. Till de märkligaste upptäckterna hör Orons bok, i original utgiven så sent som 1982. Internationellt har denna dagbok väckt sensation.
Fernando Pessoa var en diktare som starkt upplevde människans gåtfulla sammansatthet, det myller av möjligheter och omöjligheter som ryms inom jaget. /…/ I dagboken låter han en ”halvheteronym” föra ordet. Bokhållarbiträdet Bernardo Soares yttre tillvaro är händelsefattig och alltigenom glanslös. Så mycket öppnare, hänsynslösare och djupare är de reflexioner över livets villkor som Pessoa i Orons bok har anförtrott sin halvt skugglika språkrör.
I en blogg som heter Avantgardet hämtar jag ett annat citat. Bloggen uppges tillhöra en student från Stockholm, men inlägget är gammalt så studenten kanske är något annat i dag.
Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum – 3/4 2007.
Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.
Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernardo Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.
Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27 543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.
Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernardo Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De så kallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.
Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.
Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.
De här citaten kanske kan ge intrycket att Orons bok är svårläst och obegriplig. Så är det inte. Det går utmärkt att njuta av Pessoas/Soares utomordentligt vackra och väl översatta prosa och i många av hans tankar upptäcka ett igenkännande. Att boken också ger vältaliga och personliga intryck av staden Lissabon är en bonus. Boken utkom på svenska först 1991. Utgåvan från 2007 finns fortfarande tillgänglig. Ett mästerstycke.
