Visar inlägg med etikett Sovjetunionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sovjetunionen. Visa alla inlägg

22 april 2020

Lästips från en innesittare (5)


* Michail Bulgakov. Mästaren och Margarita. Översättning Lars Erik Blomqvist i svensk utgåva från 1971.

Mina lästips är inte rangordnade som en topplista, men om så hade varit fallet så hade Michail Bulgakovs (1891–1940) berömda roman Mästaren och Margarita tveklöst varit med bland de fyra främsta. Bulgakov skrev boken mellan 1928 och 1940 och den utkom först långt efter hans död i en tidskrift 1966–67 och fick då stor uppmärksamhet. Bulgakov var påverkad av författare som Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol och Charles Dickens. ”I romanen finns svidande kritik av det sovjetiska systemet i romanform. Bulgakov råkade flera gånger i blåsväder, men Josef Stalin uppskattade hans författarskap, särskilt hans pjäs Familjen Turbins dagar, och ingrep personligen till författarens förmån. Mästaren och Margarita är en av de mest lästa ryska 1900-talsromanerna och tillförde en helt ny dimension till den ryska litteraturen. Den har dramatiserats och filmatiserats många gånger.” Detta enligt Wikipedia.

Michail Bulgakov.

På en sajt som heter Bokidan.net hittar jag en rad recensioner som vanliga – men sannolikt rutinerade – bokläsare har bidragit med. En signatur som kallar sig Stigh skriver: 

Mästaren och Margarita är romanen om en roman om Pontius Pilatus vånda för den dödsdom han pålagt Jesus. Denna historia berättas samtidigt och beroende av att djävulen (i skepnad av trollkarl) besöker Moskva. Den här romanen är inget mindre än ett fabulöst intellektuellt äventyr och en nervkittlande upptäcktsresa i tid och rum där hävdvunna begrepp välts omkull på ett sätt som saknar litterärt motstycke! I Bulgakovs konturskarpa och infernaliskt underhållande satir rullar/förvrids huvudena raskt på falska och giriga partimedlemmar, det skjuter blixtar och eld och det flygs på kvast till häxornas vårbal. Mot bakgrunden av allt detta tecknas en fulländad kärlekshistoria mellan den vackra men olyckliga Margarita och hennes älskade Mästare som hålls inspärrad på ett mentalsjukhus (ett mentalsjukhus som allt eftersom handlingen fortskrider får allt fler patienter).
   Romanen har en uppsjö infallsvinklar och intellektuella utgångspunkter som omöjligt görs rättvisa i en recension (vilken den än månne vara). Jag anser emellertid att denna roman MÅSTE läsas av alla litteraturälskare och/eller läskunniga. Mästaren och Margarita är den roman som, i skarp konkurrens med Dostojevskijs Brott och straff, skänkt mig den största läsupplevelsen någonsin. Efter en genomläsning av Bulgakovs Mästaren och Margarita är det svårt att inte känna sig fullkomligt perplex och vimmelkantig av alla intryck som läsningen förmedlat. Ett helgjutet språk underbygger det geniala uppslaget och alstrar sammantaget ett svårslaget mästerverk. Bulgakov måste i skrivandet av denna roman varit antigen fullständigt galen eller frenetiskt gnuggat alla tänkbara geniknölar (eller möjligen en kombination av båda delarna).

En signatur Linuz bidrar på samma ställe med en text som jag saxar ett avsitt ur.

Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till ”vanlig” medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta ”katt” (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.
   Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.
   Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var på väg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst. 

Jag minns tydligt hur omtumlande mötet med denna fantastiska roman var. Det är därför lätt att instämma i de anonyma recensenternas förtjusning. Mästaren och Margarita finns i handeln, även som ljudbok.



* Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Översättning Ulla Danielsson i svensk utgåva från 2008.

Det var en gång en författare som hette Graham Greene. Han skrev en rad böcker som uppskattades av både publik och kritik och många ville att han skulle få nobelpriset. Men allt eftersom åren gick tilldelades priset andra författare och till slut blev det för sent. Graham Greene läses fortfarande mer än de flesta som fick priset i stället. Det kan gå likadant för Joyce Carol Oates (född 1938). Nu var det länge sedan hon var en lågoddsare i spekulationerna inför nobelprisvalet. Men de bästa verken i hennes enorma, något ojämna produktion tror jag kommer att vara bestående, och hon är en av de mest betydande diktarna decennierna kring 2000. Nobelpris eller ej.

Joyce Carol Oates.


Många amerikanska författare har velat skriva The Great American Novel, boken som fullständigt sammanfattar landets dynamik, utveckling, levnadsöden och komplexitet. Ingen kommer att lyckas, men en rad författare har lämnat sina bidrag i en storslagen realistisk tradition som emellanåt förefaller lite bortglömd. I den sällar sig Oates till föregångare som John Steinbeck, Theodore Dreiser, Sinclair Lewis, Thomas Wolfe, John dos Passos, Upton Sinclair, Willa Cather, Frank Norris och andra. Som samtidsskildrare av amerikanskt liv och samhällsutveckling under senare decennier är hon mäktig. Dödgrävarens dotter skildrar en människas liv – ett mer motsträvigt liv med större umbäranden än de flesta erfar. Men också ett liv med framgång och gemenskap. Drygt 600 sidor utgör inget hinder för en stark läsupplevelse.

När boken var ny, den 2 september 2008, skrev signaturen Bokhora om boken (den finns ännu i handeln). Här citerar jag ur artikeln på nätet:

I vanliga fall brukar jag försöka läsa Oates redan i engelsk hardcover, men The Gravedigger’s Daughter försvann någonstans i ”so many books, so little time”-kakofonin och trädde fram i mitt medvetande först när den svenska utgåvan presenterades i höstens bokkataloger. Dödgrävarens dotter sällar sig till samlingen av Oates mer episkt Great American Novel-betonade verk, där titlar som Fallen, Them och Det var vi som var Mulvaneys redan ingår. Genom Rebecca, dödgrävarens dotter, berättas historien om en invandrarfamilj i staten New York under första halvan av 1900-talet. När Rebecca är tretton år slår katastrofen, så som den tenderar att göra i Oates-land, till, obarmhärtigt, och hon hamnar i statens händer. Hon är knappt arton år fyllda när den betydligt äldre och våldsbenägne Tignor tar med henne till Niagara Falls och gör henne till sin hustru. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men eftersom det är Oates vi pratar om kan ni nog gissa att de inte lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Rebeccas historia är en historia om förnedring, flykt och våld, ofta jobbig att läsa. Oates värjer inte för de allra mörkaste skrymslena i människohjärtan, och det älskar jag henne för, men när våldet riktas mot barn måste jag lägga ifrån mig boken och hyperventilera ett slag. Rebeccas livsöde är i viss mån baserat på Oates farmors liv, så jag gissar att detta var en tung historia att berätta. Tung, men nödvändig.
     Mikro/makrogreppet att låta en familj förkroppsliga en nations kamp, utveckling och mörka baksida känns igen från tidigare böcker, men frågan är om Oates varit så här personlig tidigare. Kanske är släktbanden en förklaring till att Oates känns mer engagerad och mindre hantverksstyrd än på länge. Det är i princip omöjligt att skriva om Oates utan att nämna hennes outtröttliga produktivitet, den där aldrig avstannande strömmen av tegelstenar som tycks författas på en kafferast. Denna produktivitet är förstås glädjande för oss fans, men visst har man kunnat ana något mekaniskt i hennes författarskap på senare år? Missförstå mig rätt: hon är alltid läsvärd, förbluffande ofta rent briljant, men får inte ni också känslan av att dessa tegelstenar matas ut från ett (genialt) löpande band med en handfull standardinställningar? En knapp för The Great American Novel, en för goth-Joyce, en för stramt behärskade romanett-Joyce och så vidare. Dödgrävarens dotter är inte Joyce Carol Oates på autopilot, det är en sak som är säker. När jag läste The Falls för drygt tre år sedan utsåg jag den till Oates bästa sedan Blonde. Frågan är om inte Dödgrävarens dotter övertagit titeln. Eller ska jag göra det enkelt för mig genom att kalla den ”Oates bästa sedan The Falls?” Vet ni, jag tror faktiskt inte det räcker.


* Gabriel García Marques. Hundra år av ensamhet. Översättning Karin Alin i svensk pocketutgåva från 1975.
Nobelpris (1982) blev det däremot för Gabriel García Marques (1927–2014) vars redan klassiska Hundra år av ensamhet inte var hans första bok men väl ett internationellt genombrott. En uppgift säger att den är översatt till över 30 språk och sålts i 30 miljoner exemplar. Den som läst boken kan då reagera som jag: ”Inte mer?” Boken finns i handeln i dag.

Gabriel García Marques.


Romanen utspelar sig i en fiktiv liten colombiansk by, Macondo, och är en familjekrönika genom flera generationer. Baksidestexten till den pocketutgåva jag har säger bland annat att ”det är berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía, om dess vilda, destruktiva män och dess kloka, kämpande kvinnor. Den är fylld av vitalitet och realism, fantastiska historier och bisarra detaljer. Macondos grundläggare med sina gigantiska krafter och sin okuvliga vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, kampens och nederlagets man, bananbolaget och strejkerna, släktens extravaganta kvinnor, den sista generationen Bundía med den nye Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade – med oemotståndlig berättarglädje målas denna överdådiga familjefresk, där fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet.”

Boken är med alla sina detaljer, händelser och personer svår att sammanfatta. Visst är berättelsen exotisk för en nordisk läsare, men i exotismen ligger en del av det fascinerande med romanen, som visar en enastående berättarglädje och åskådlighet. I en sida på nätet som heter pocketpocketpocket lades 2009 ut en text som jag tycker fångar det väsentliga i Marques mästerverk.

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.
     Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondos grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrars eller förfäders namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aurelianos sittande över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”Familjens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”
     Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden. 
     Efter att ha läst Marques har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ”magisk realism” egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt. 



* Fernando Pessoa. Orons bok. Svensk översättning Lars Axelsson och Margareta Marin i utgåva från 2007.

Portugisen Fernando Pessoa (1888–1935) är en av 1900-talets största poeter och genom Orons bok också uppmärksammad som prosaskribent. Han uppträdde under en rad heteronymer, sammanlagt ett hundratal, och vanligast är Ricardo Reis, Álvaro de Campos och Alberto Caeiro, poeter som uppvisar helt olika egenskaper och stilar som antas motsvara olika sidor av Pessoas sammansatta personlighet. (I bloggen skrev jag den 9 oktober 2013 om en samling översatta dikter av bondediktaren Alberto Caeiro.) Pessoas dikter är fortfarande mycket lästa och många har använts som texter i fadosånger.

Fernando Pessoa,


Orons bok är en sammanställning av längre eller kortare betraktelser. Boken ha ingen distinkt början, mitten eller slut; man kan öppna den och läsa var som helst. Ur baksidestexten citerar jag:

När den portugisiske poeten Fernando Pessoa dog 1935, endast 47 år gammal, var största delen av hans litterära produktion okänd eller bortglömd. Hans ställning som en av 1900-talets största diktare vilar i huvudsak på den utgivning som har ägt rum efter hans bortgång och som ännu inte är avslutad. Till de märkligaste upptäckterna hör Orons bok, i original utgiven så sent som 1982. Internationellt har denna dagbok väckt sensation.
    Fernando Pessoa var en diktare som starkt upplevde människans gåtfulla sammansatthet, det myller av möjligheter och omöjligheter som ryms inom jaget. /…/ I dagboken låter han en ”halvheteronym” föra ordet. Bokhållarbiträdet Bernardo Soares yttre tillvaro är händelsefattig och alltigenom glanslös. Så mycket öppnare, hänsynslösare och djupare är de reflexioner över livets villkor som Pessoa i Orons bok har anförtrott sin halvt skugglika språkrör.

I en blogg som heter Avantgardet hämtar jag ett annat citat. Bloggen uppges tillhöra en student från Stockholm, men inlägget är gammalt så studenten kanske är något annat i dag.

Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum – 3/4 2007.
     Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.
     Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernardo Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.
     Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27 543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.
     Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernardo Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De så kallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.
     Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.
     Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.

De här citaten kanske kan ge intrycket att Orons bok är svårläst och obegriplig. Så är det inte. Det går utmärkt att njuta av Pessoas/Soares utomordentligt vackra och väl översatta prosa och i många av hans tankar upptäcka ett igenkännande. Att boken också ger vältaliga och personliga intryck av staden Lissabon är en bonus. Boken utkom på svenska först 1991. Utgåvan från 2007 finns fortfarande tillgänglig. Ett mästerstycke.

2 april 2020

Lästips från en innesittare (1)

Coronavirusets spridning påverkar alla. Man kan tycka sig gynnad om man är frisk, inte har en anställning att förlora, har kontakter med vänner och bekanta via e-post och telefon, tillgång till de förnödenheter som behövs i vardagen och kan hålla sig aktiv även i en mer innesittande tillvaro. Man kan till exempel läsa. I bloggen kommer jag här och i några kommande inlägg att ge några lästips som förhoppningsvis kan vara till glädje för bloggens eventuella följare.

Jag har inte tagit minsta hänsyn till vilka titlar som säljer mest, har fått bäst kritik, är mest omtalade eller välkända bland allmänheten, är lättast tillgängliga i bokhandel eller bibliotek. Utan tänkt tillbaka till läsupplevelser genom åren, vilka böcker som givit starkast intryck och bestående minnen. Eftersom de flesta böcker som jag nämner lästes för länge sedan, i några fall redan i sena tonåren, kan jag dra slutsatsen att min litterära smak eller ambition förflackats med tiden. Men det kan också vara så att man är mera receptiv som yngre. Eller att man tidigt har läst så pass få värdefulla böcker att de första viktiga läsupplevelserna på tidsavstånd ter sig speciellt monumentala. Eller att man med tidens gång blir mera blasé eller har svårare att koncentrera sig på böckernas innehåll. 



Hur som helst följer 24 titlar uppdelade på sex avsnitt med fyra i varje. Vissa av dem har jag läst om under senare tid och då kunnat konstatera att de fortfarande fängslar. Alla böcker är prosaverk, poesin har jag lämnat utanför liksom dramatik och facklitteratur. Ett fantastiskt journalistiskt arbete finns med (i detta avsnitt) liksom en bok som är lite filosofiskt reflekterande och ett par med självbiografiskt innehåll – men alla har i mitt tycke litterära kvaliteter.

I dessa tider då fler än normalt lever isolerade kan det vara svårt att få tag på vissa titlar, även om några säkerligen finns i bokhandeln eller går att beställa. Jag har bortsett från detta praktiska problem och bara utgått från några av de bästa böcker jag läst. Allt har en ände, även coronaepoken, och då finns bättre möjligheter att leta upp de valda verken för den som för intresserad.

Detta är skrivet av en som alltid har läst böcker men ändå inte är särskilt beläst. Jag har missat flera stora författare än jag upptäckt. Det jag valt här är inte rangordnat eller presenterat enligt någon annan genomtänkt princip. Fyra titlar i varje avsnitt, utan närmare innehållsbeskrivning eller analys, enbart korta presentationer. Det börjar här.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

* Paul Auster. New York-trilogin. Översättning Ulla Roseen i utgåva från 1993.

De tre kortromanerna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet utkom först separat 1985 och 1986 men slogs snart samman till en volym som blev Paul Austers genombrott och av många fortfarande betraktas som hans mästerverk. Paul Auster, som är född i Newark i New Jersey 1947, har skrivit många andra romaner som finns i svensk översättning.


Paul Auster.

I Stad av glas blir deckarförfattaren Quinn kontaktad av en person som söker detektiven Paul Auster. Quinns vedermödor att finna Auster utvecklas till ett mysterium med överraskande vändningar. I Vålnader, där alla personerna har namn efter färger, blir Blue uppmanad av White att hålla Black under uppsikt. Bevakningen sker genom att Blue från ett fönster betraktar Black när han sitter och skriver. Allteftersom berättelsen fortskrider börjar man undra vem som egentligen bevakar vem. I Det låsta rummet handlar det om att leta reda på en gammal bästis från skoltiden, Fanshawe, som har försvunnit. Hur det lyckas ska inte avslöjas, men väl att denna tredje del knyter ihop de tre kortromanerna till en helhet.

Ett inslag av detektivarbete i alla tre delarna alltså. Paul Auster har nyttjat en del av detektivromanens schabloner för att skapa tre berättelser som med sina gåtfulla vinklar och vrår och egenartade fantasi inte påminner om någon detektivroman som jag har läst. Det handlar snarare om en diskussion eller ett spel om identiteter. Språket är koncist och effektivt, boken är lättläst och spännande med mycket innehåll på få sidor. Jag läste nyligen om den och kunde konstatera att den motstått tidens gång väl. Boken går att köpa i dag i en nyutgåva från 2017.



* Hjalmar Söderberg. Den allvarsamma leken.

Och apropå att läsa om: denna roman har jag läst om flera gånger genom åren. Hjalmar Söderberg (1869–1941) gav ut Den allvarsamma leken 1912 som sin fjärde och sista egentliga roman (hans senare prosaarbeten kan inte kallas romaner). Den var ingen större framgång när den utkom. Vissa samtida röster fann författaren trött och passé och romanen ett uttryck för förgången tids mentalitet. Sedan dess har nästan alla Söderbergs samtida kolleger fallit i glömska; de har blivit namn som man kan träffa på om man läser litteraturhistoria, men har föga att säga en modern publik. Medan Söderbergs romaner, och då inte minst Den allvarsamma leken, alltid finns tillgängliga i bokhandeln, ständigt lånas ut på biblioteken och möter nya generationer. Boken finns också tillgänglig nu.

Hjalmar Söderberg.

Wikipedia skriver att ”i romanen förlorar den unge Arvid Stjärnblom sin älskade Lydia till en äldre man vars inkomster tillåter henne att leva det liv hon drömmer om. Arvid och Lydia träffas dock på nytt efter några år och inleder en kärleksaffär, en allvarsam lek, till synes av ödet bestämd att utmynna i intet.” Den komplicerade kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia Stille tillhör de klassiska i svensk litteratur och har blivit underlag för flera filmatiseringar. Ändå kan en film inte göra romanen rättvisa. Den allvarsamma leken mellan de två är upphängd på Hjalmar Söderbergs exakta, lätta och tidlösa prosa, den bästa svenska som någon har skrivit. 

Alltsammans utspelas i Stockholm (i viss mån även i skärgården) och de begränsade delar av staden där Söderberg brukar röra sig. Boken är intressant att läsa också som Stockholmsskildring, en liten huvudstad och dess kulturella kretsar (Arvid är musikkritiker), en stad full av stämningar och livfulla bilder.



* Svetlana Aleksijevitj. Kriget har inget kvinnligt ansikte. Översättning Kajsa Öberg Lindsten.

Jag börjar med att citera ur baksidestexten: ”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar, kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.”

Svetlana Aleksijevitj.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina. Det ligger ett kopiöst arbete bakom Aleksijevitjs bok, utgiven på svenska 2016, hundratals intervjuer, arbete månad ut och månad in, resor och övertalningar. Jag tycker om att hon redovisar sina metoder och även sina personliga reaktioner inför mötena med kvinnorna som upplevde kriget. Det är engagerad grävande journalistik som gräver djupare än någon annan. Det är givetvis fruktansvärda minnen från kriget kvinnorna redovisar. Och fastän man kan räkna med det i en krigsskildring finns det avsnitt som är plågsamma att ta sig igenom. Och tydligen också svåra att berätta om. Kvinnorna måste ofta övertalas; medan männen efter kriget tog emot sina medaljer och skrev memoarer gick kvinnorna tillbaka till vardagen och tog sin del av historien in i dunklet. Och det är denna väsentliga del av andra världskrigets skeende i Sovjet som Svetlana Aleksijevitj blottlägger. Okänd historia nära vår nutid.

Det som förvånade mig mest vid läsningen var den iver som de unga kvinnorna – ofta bara 18–19 år gamla – visade inför inryckningen. De var i många fall så angelägna att gå ut till fronten, i första ledet, att de knappt kunde utstå den grundläggande utbildning som ändå var nödvändig. Men de stred inte för Stalin. Att han var en grym och maktfullkomlig diktator var bekant bland dessa kvinnor som i många fall hade släktingar eller familjemedlemmar som deporterats eller mördats av regimen. Men de slogs för Ryssland, med ett oerhört hat mot nazismen. Men här finns ställvis också vittnesbörd om insikten att tyskar också är människor, att de på motståndets sida också var offer i samma tragik.



* Varlam Shalamov. Berättelser från Kolyma. Översättning Marie-Anne Sahlin.

Den volym som åsyftas är ett urval av Varlam Sjalamovs (som han bör stavas enligt svensk praxis) (1907–82) berättelser från strafflägren i Kolyma i norra Sibirien där författaren var fånge under 17 år och överlevde. Jag har en utförligare beskrivning av boken, utgiven 1982 på svenska, i ett av bloggens äldsta inslag som jag hänvisar till: den 3 september 2013.

Varlam Sjalamov.


Denna volym är svår eller omöjlig att få tag på i dag. Därför är det roligt att en komplett utgåva på sju band av Sjalamovs verk är under utgivning (om inte coronakrisens ekonomiska konsekvenser havererar projektet). Genom snön utkom 2019 i översättning av Ola Wallin. Jag citerar ur förlagsinformationen: ”Författaren Varlam Sjalamov greps under den stora terrorn i Moskva 1937 och skickades till guldgruvorna och skogsavverkningarna i Kolyma, en av jordens kallaste och kargaste platser. Efter sjutton år i olika läger frigavs han och lovade sig själv att inte glömma. I dag betraktas hans verk som den sannskyldigaste skildringen av den sovjetiska lägervärlden.”

“I mina ögon är Sjalamov 1900-talets största författare. De skenbart enkla berättelserna når i själva verket Dostojevskijs höjder, så mycket finns förborgat i dem.” Detta säger Svetlana Aleksijevitj. Jag tycker att Sjalamovs verk, även i den begränsade utgåvan från 1982, är ett väsentligt bidrag till beskrivningen av Sovjetunionen. Liksom Aleksijevitj lägger han sin pusselbit till helhetsbilden – en pusselbit av obegripligt lidande och grymhet, men också av uthållighet och mod.

Fler lästips om några dagar.



19 juni 2016

Anna Achmatova

”Anna Achmatova (1889–1966) är en av 1900-talets största ryska poeter. Hennes diktarliv blev långt – hon började skriva vid 11 års ålder och fortsatte så gott som fram till sin död, under ett liv som skulle kunna utgöra en katalog över vårt århundrades fasor. I och med den första diktsamlingen 1912 blev hennes berömmelse omedelbar och hennes diktning älskad – trots förföljelser och publiceringsförbud hade hon försvarare till och med inom partileden.

Achmatova anknyter i sin poesi till den stora ryska prosatraditionen – hennes lyrik är nästan genomgående uppbyggd kring ett tema som utvecklas novellistiskt, och den är till sin form enkel, talspråklig och relativt lättillgänglig. Men därutöver finns den dimension sm undandrar sig alla verbala formler – en oförliknelig konstnärlig personlig kvalité, som gjorde henne till den både mest älskade och mest omstridda poeten i sin generation.”



Jag gör det lätt för mig genom att citera ur baksidestexten till Anna Achmatovas Ett poem utan hjälte (W&W-serien 1978), dikter i urval och tolkning av Hans Björkegren, i stället för att formulera något själv. Det finns för övrigt mycket att läsa om Anna Achmatova på internet, till exempel här:

Och boken Ett poem utan hjälte inleds av ett intressant förord om författaren av Hans Björkegren. Det är en av de där böckerna som redan är gammal men som aldrig tycks åldras. En bok att återkomma till många gånger. Vilket jag hoppas att de här smakpoven på Hans Björkegrens tolkningar av poeten vittnar om.


Kärleken

Än ringlar den sig som en orm,
ett trolldomsnystan vid hjärtat,
än kuttrar den dagen lång
likt duvan vid förnsterluckan,

än gnistrar den rimfrostvit
och skymtar i lövkojans dvala.
Men hemligen vill den förjaga
all glädje och sinnesfrid.

Så milt och ljuvt kan den snyfta
i smäktande stråkmusik.
Förskräckt kan jag skymta den i
ett leende hos en okänd.
(1911)

* * * * *
                
Svart ligger havsträdgårdsvägen.
De gula lyktorna lyser svagt.
Jag är mycket lugn. Men helst
vill jag slippa tala om honom.
Trofaste, käre, vi skall bli vänner …
och vandra och kyssas och åldras …
Som snöstjärnor skall de lätta
månaderna flyga över oss.
(1914)

* * * * *
                
Ingen lysnar till sånger mer.
Den varslade tiden är inne.
Du, den sista, världen är inte längre
underbar. Krossa inte mitt hjärta.

Alldeles nyss var du fri som
svalan på sin flykt om morgonen.
Plötsligt var du en svulten tiggerska
Som knackar på främmande dörrar.
(1917)

* * * * *               

När en människa dör
förvandlas hennes porträtt.
Blicken blir annorlunda. Läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte det när jag återvände
från en poets begravning.
Sedan dess har jag ofta studerat det
och fått min känsla bekräftad.
(1940)
               






19 augusti 2015

Klassiska nedslag (19): Dmitrij Sjostakovitj, Pianotrio e-moll op. 67

Klassisk musik och politik är ett besvärligt kapitel. Till skillnad från författare som arbetar med betydelsebärande enheter, ord, sysslar tonsättare med ljud som inte betyder något i sig. Musiken måste tolkas om man vill upptäcka ett innehåll, och då handlar det oftare om känslor och stämningar än om konkreta budskap. Och finns ett budskap, så vet man det för att tonsättaren har talat om det eller för att det finns en accepterad uttolkning.

Tonsättarnas, och även musikernas, förhållande till de diktaturer under 1900-talet som var ansvariga för så mycket av lidande och förtryck i Europa har diskuterats mycket. Det finns tonsättare var inställning till nazismen var otvetydigt negativ, som i fallet Béla Bartók, och andra som kunnat fullfölja en framgångsik karriär under diktatoriska system. Richard Strauss förhållande till nazistdiktaturen i Tyskland tillhör de återkommande ämnena. Men att en konstnär är verksam samtidigt med, och i samma geografiska område som, en politisk förtryckarapparat innebär inte nödvändigtvis att han eller hon betraktade den med välvilja eller sympati.


Dmitrij Sjostakovitj (1906–75) var hela tiden verksam i Sovjetunionen. Att regimen inte tolererade kritik eller fri debatt finns det gott om vittnesbörd om, till exempel många författare som förpassades till arbetsläger i Sibirien, försvann eller avrättades. Att Sjostakovitj lyckades överleva är en märklig bedrift, och kanske bidrog det faktum att han arbetade just med musik, en mångtydig konstart som är svår att anklaga för opposition eftersom ju en ton i sig inte betyder något. Däremot fanns det myndigheter och ideologer i Sovjet som brännnärkte en stor del av hans musik som formalistisk, kontrarevolutionär och nedbrytande och tidvis förde kampanjer mot den. Sjostakovitj fick flera gånger krypa till korset och göra musik som levde upp till de positiva, heroiska, nationalistska eller ”socialrealistiska” tongångar som härskarna ansåg passade det kommunistiska samhällets invånare. I offentliga sammanhang tvingades han dessutom försvara denna syn, bland annat genom nedsättande omdömen om Stravinsky. Av eftervärlden har han av vissa setts som en triumf för detta samhälles sundhet och livskraft, medan en mera sammansatt bild där mänskligt lidande och sorg under diktaturen blivit allt mera framträdande.


Sjostakovitjs memoarer Vittnesmål (på svenska Rabén & Sjögren 1979), ”nedtecknade och utgivna av Solomon Volkov”, vittnar om ett liv av plågor, bitterhet och hopplöshet i kombination med ett konstnärligt skapande av världsklass. Naturligtvis anklagandes Volkov att ha skapat ett falsifikat, en nidbild av Sovjet med hjälp av dess störste tonsättares namn. Boken är gammal men ännu värd att läsa som ett dokument om en konstnärs öde i en diktatur. Om man tror på innehållet i varje enskildhet, eller i sin helhet, avgörs inte bara av hur autentisk boken förefaller att vara, utan också av hur man ser på Sovjetsamhället.

I Författarnas musikbok (som jag skrev om i bloggen den 26 augusti 2013) har Torsten Ekbom en intressant essä om Sjostakovitj. Ekbom menar att kamraterna i Kreml bara var intresserade av Sjostakovitjs större verk, främst symfonierna. Symfonier är tonsättarnas skyltfönster mot omvärlden. Exempelvis reagerade de styrande med missnöje och kritik då symfoni nummer nio uppfördes. De hade föredragit ett storslaget och omfångsrikt monument i Beethovens anda och inte den  korta och ironiska komposition som tonsättaren presenterade. Ekbom skriver:

”Det är med symfonierna Sjostakovitj har utkämpat de stora slagen, som har fått honom att åka berg- och dalbana på de växlande politiska konjunkturerna.
Men det finns en annan sida av Sjostakovitjs produktion som aldrig på samma sätt som de stora slagnumren har befunnit sig i blåsväder: kammarmusiken. /…/
I kammarmusiken gå det inte att fuska. Där avslöjas allt som under ett förstoringsglas. Pompösa fraser punkteras ohjälpligt, brister uppförstoras, den musikaliska substansen framträder naket utmejslad. /…/ Kanske kan man våga förutspå att det är kammarmusiken som kommer att stå sig i Sjostakovitjs produktion. När larmet från de femton symfonierna har tystnat, kommer vi att höra musiken i de femton stråkkvartetterna. Där finns vad man ofta efterlyser i de större verken, den verklige Sjostakovitj, den ’sanna humanism’ han ofta talade om.”

Torsten Ekbom tar inte bara upp stråkkvartetterna i sin artikel, utan lyfter fram pianotrion i e-moll:
”Klavertrion op. 67, i mitt tycke höjdpunkten i Sjostakovitjs stora och ojämna produktion, är ett verk där musiken medvetet utgår från den klassiska traditionen. Men Sjostakovitj undviker varje form av pastisch – annars så vanligt i så kallad nyklassisk musik – genom den djärvt excentriska, förfinade instrumentationstekniken. Säkerligen hade han med utbyte studerat Ravels a-molltrio för att nå fram till samma glasklara, ödsligt klingande struktur: flageoletter i stråkarna, utspridda parallella oktaver i pianot. Verkets tyngdpunkt är den tredje satsens långsamt framskridande passacaglia med pianots tungt vilande ackord mot stråkarnas sökande och melankoliska melodislingor.”


Det var Ekboms artikel som gjorde mig intresserad av verket, och hoppas att tipset här kan leda till nya lyssnare. I klassisk eferföljd har Sjostkovitj komponerat fyra satser av kontrasterande karaktär. Särskilt lycklig musik är detta inte. De snabbare passagerna kännetecknas mindre av glädje än av energi och envishet. Flera väsenliga sidor i Sjostokovitjs verk finns att höra i den koncentrerade pianotrion.

Så mycket mera behöver här inte sägas om detta kammarmusikverk. Utom kanske att det komponerades 1944 och tillägnades en av Sjostakovitjs närmaste vänner, Ivan Sollertinskij, som undervisade vid Leningradkonservatoriet innan han gick bort i början av året.


Jag har lyssnat till inspelningen med Martha Argerich, piano, Gidon Kremer, violin, oh Micha Maisky, cello (DG 1999).