Lästips från en innesittare (1)

Coronavirusets spridning påverkar alla. Man kan tycka sig gynnad om man är frisk, inte har en anställning att förlora, har kontakter med vänner och bekanta via e-post och telefon, tillgång till de förnödenheter som behövs i vardagen och kan hålla sig aktiv även i en mer innesittande tillvaro. Man kan till exempel läsa. I bloggen kommer jag här och i några kommande inlägg att ge några lästips som förhoppningsvis kan vara till glädje för bloggens eventuella följare.

Jag har inte tagit minsta hänsyn till vilka titlar som säljer mest, har fått bäst kritik, är mest omtalade eller välkända bland allmänheten, är lättast tillgängliga i bokhandel eller bibliotek. Utan tänkt tillbaka till läsupplevelser genom åren, vilka böcker som givit starkast intryck och bestående minnen. Eftersom de flesta böcker som jag nämner lästes för länge sedan, i några fall redan i sena tonåren, kan jag dra slutsatsen att min litterära smak eller ambition förflackats med tiden. Men det kan också vara så att man är mera receptiv som yngre. Eller att man tidigt har läst så pass få värdefulla böcker att de första viktiga läsupplevelserna på tidsavstånd ter sig speciellt monumentala. Eller att man med tidens gång blir mera blasé eller har svårare att koncentrera sig på böckernas innehåll. 

Hur som helst följer 24 titlar uppdelade på sex avsnitt med fyra i varje. Vissa av dem har jag läst om under senare tid och då kunnat konstatera att de fortfarande fängslar. Alla böcker är prosaverk, poesin har jag lämnat utanför liksom dramatik och facklitteratur. Ett fantastiskt journalistiskt arbete finns med (i detta avsnitt) liksom en bok som är lite filosofiskt reflekterande och ett par med självbiografiskt innehåll – men alla har i mitt tycke litterära kvaliteter.

I dessa tider då fler än normalt lever isolerade kan det vara svårt att få tag på vissa titlar, även om några säkerligen finns i bokhandeln eller går att beställa. Jag har bortsett från detta praktiska problem och bara utgått från några av de bästa böcker jag läst. Allt har en ände, även coronaepoken, och då finns bättre möjligheter att leta upp de valda verken för den som för intresserad.

Detta är skrivet av en som alltid har läst böcker men ändå inte är särskilt beläst. Jag har missat flera stora författare än jag upptäckt. Det jag valt här är inte rangordnat eller presenterat enligt någon annan genomtänkt princip. Fyra titlar i varje avsnitt, utan närmare innehållsbeskrivning eller analys, enbart korta presentationer. Det börjar här.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

* Paul Auster. New York-trilogin. Översättning Ulla Roseen i utgåva från 1993.

De tre kortromanerna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet utkom först separat 1985 och 1986 men slogs snart samman till en volym som blev Paul Austers genombrott och av många fortfarande betraktas som hans mästerverk. Paul Auster, som är född i Newark i New Jersey 1947, har skrivit många andra romaner som finns i svensk översättning.

Paul Auster.

I Stad av glas blir deckarförfattaren Quinn kontaktad av en person som söker detektiven Paul Auster. Quinns vedermödor att finna Auster utvecklas till ett mysterium med överraskande vändningar. I Vålnader, där alla personerna har namn efter färger, blir Blue uppmanad av White att hålla Black under uppsikt. Bevakningen sker genom att Blue från ett fönster betraktar Black när han sitter och skriver. Allteftersom berättelsen fortskrider börjar man undra vem som egentligen bevakar vem. I Det låsta rummet handlar det om att leta reda på en gammal bästis från skoltiden, Fanshawe, som har försvunnit. Hur det lyckas ska inte avslöjas, men väl att denna tredje del knyter ihop de tre kortromanerna till en helhet.

Ett inslag av detektivarbete i alla tre delarna alltså. Paul Auster har nyttjat en del av detektivromanens schabloner för att skapa tre berättelser som med sina gåtfulla vinklar och vrår och egenartade fantasi inte påminner om någon detektivroman som jag har läst. Det handlar snarare om en diskussion eller ett spel om identiteter. Språket är koncist och effektivt, boken är lättläst och spännande med mycket innehåll på få sidor. Jag läste nyligen om den och kunde konstatera att den motstått tidens gång väl. Boken går att köpa i dag i en nyutgåva från 2017.

* Hjalmar Söderberg. Den allvarsamma leken.

Och apropå att läsa om: denna roman har jag läst om flera gånger genom åren. Hjalmar Söderberg (1869–1941) gav ut Den allvarsamma leken 1912 som sin fjärde och sista egentliga roman (hans senare prosaarbeten kan inte kallas romaner). Den var ingen större framgång när den utkom. Vissa samtida röster fann författaren trött och passé och romanen ett uttryck för förgången tids mentalitet. Sedan dess har nästan alla Söderbergs samtida kolleger fallit i glömska; de har blivit namn som man kan träffa på om man läser litteraturhistoria, men har föga att säga en modern publik. Medan Söderbergs romaner, och då inte minst Den allvarsamma leken, alltid finns tillgängliga i bokhandeln, ständigt lånas ut på biblioteken och möter nya generationer. Boken finns också tillgänglig nu.

Hjalmar Söderberg.

Wikipedia skriver att ”i romanen förlorar den unge Arvid Stjärnblom sin älskade Lydia till en äldre man vars inkomster tillåter henne att leva det liv hon drömmer om. Arvid och Lydia träffas dock på nytt efter några år och inleder en kärleksaffär, en allvarsam lek, till synes av ödet bestämd att utmynna i intet.” Den komplicerade kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia Stille tillhör de klassiska i svensk litteratur och har blivit underlag för flera filmatiseringar. Ändå kan en film inte göra romanen rättvisa. Den allvarsamma leken mellan de två är upphängd på Hjalmar Söderbergs exakta, lätta och tidlösa prosa, den bästa svenska som någon har skrivit. 

Alltsammans utspelas i Stockholm (i viss mån även i skärgården) och de begränsade delar av staden där Söderberg brukar röra sig. Boken är intressant att läsa också som Stockholmsskildring, en liten huvudstad och dess kulturella kretsar (Arvid är musikkritiker), en stad full av stämningar och livfulla bilder.

* Svetlana Aleksijevitj. Kriget har inget kvinnligt ansikte. Översättning Kajsa Öberg Lindsten.

Jag börjar med att citera ur baksidestexten: ”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar, kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.”

Svetlana Aleksijevitj.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina. Det ligger ett kopiöst arbete bakom Aleksijevitjs bok, utgiven på svenska 2016, hundratals intervjuer, arbete månad ut och månad in, resor och övertalningar. Jag tycker om att hon redovisar sina metoder och även sina personliga reaktioner inför mötena med kvinnorna som upplevde kriget. Det är engagerad grävande journalistik som gräver djupare än någon annan. Det är givetvis fruktansvärda minnen från kriget kvinnorna redovisar. Och fastän man kan räkna med det i en krigsskildring finns det avsnitt som är plågsamma att ta sig igenom. Och tydligen också svåra att berätta om. Kvinnorna måste ofta övertalas; medan männen efter kriget tog emot sina medaljer och skrev memoarer gick kvinnorna tillbaka till vardagen och tog sin del av historien in i dunklet. Och det är denna väsentliga del av andra världskrigets skeende i Sovjet som Svetlana Aleksijevitj blottlägger. Okänd historia nära vår nutid.

Det som förvånade mig mest vid läsningen var den iver som de unga kvinnorna – ofta bara 18–19 år gamla – visade inför inryckningen. De var i många fall så angelägna att gå ut till fronten, i första ledet, att de knappt kunde utstå den grundläggande utbildning som ändå var nödvändig. Men de stred inte för Stalin. Att han var en grym och maktfullkomlig diktator var bekant bland dessa kvinnor som i många fall hade släktingar eller familjemedlemmar som deporterats eller mördats av regimen. Men de slogs för Ryssland, med ett oerhört hat mot nazismen. Men här finns ställvis också vittnesbörd om insikten att tyskar också är människor, att de på motståndets sida också var offer i samma tragik.

* Varlam Shalamov. Berättelser från Kolyma. Översättning Marie-Anne Sahlin.

Den volym som åsyftas är ett urval av Varlam Sjalamovs (som han bör stavas enligt svensk praxis) (1907–82) berättelser från strafflägren i Kolyma i norra Sibirien där författaren var fånge under 17 år och överlevde. Jag har en utförligare beskrivning av boken, utgiven 1982 på svenska, i ett av bloggens äldsta inslag som jag hänvisar till: den 3 september 2013.

Varlam Sjalamov.

Denna volym är svår eller omöjlig att få tag på i dag. Därför är det roligt att en komplett utgåva på sju band av Sjalamovs verk är under utgivning (om inte coronakrisens ekonomiska konsekvenser havererar projektet). Genom snön utkom 2019 i översättning av Ola Wallin. Jag citerar ur förlagsinformationen: ”Författaren Varlam Sjalamov greps under den stora terrorn i Moskva 1937 och skickades till guldgruvorna och skogsavverkningarna i Kolyma, en av jordens kallaste och kargaste platser. Efter sjutton år i olika läger frigavs han och lovade sig själv att inte glömma. I dag betraktas hans verk som den sannskyldigaste skildringen av den sovjetiska lägervärlden.”

“I mina ögon är Sjalamov 1900-talets största författare. De skenbart enkla berättelserna når i själva verket Dostojevskijs höjder, så mycket finns förborgat i dem.” Detta säger Svetlana Aleksijevitj. Jag tycker att Sjalamovs verk, även i den begränsade utgåvan från 1982, är ett väsentligt bidrag till beskrivningen av Sovjetunionen. Liksom Aleksijevitj lägger han sin pusselbit till helhetsbilden – en pusselbit av obegripligt lidande och grymhet, men också av uthållighet och mod.

Fler lästips om några dagar.