Lästips från en innesittare (6)

* Arundhati Roy. De Små Tingens Gud. Översättning Gunilla Lundborg i svensk utgåva från 1998.

Då Arundhati Roy (1961) gav ut sin debutbok De Små Tingens Gud år 1997 blev hon omedelbart en väldsberömdhet och hennes roman utnämnd till en klassiker. Det är en släktkrönika som mest utspelas i staden Ayemenem i Indien, med tvillingbarnen Rahel och Estha i centrum. ”I en bred, dramatisk och djupt berörande släktkrönika vävs här den indiska historien samman med släktgroll, jordisk lust, tvillingars oåtkomliga symbios, religions- och klassklyftor.” Detta enligt baksidestexten.

Arundhati Roy.

Från en sajt som heter Boktipset.se lånar jag några rader om innehållet.

Det är ingen överdrift att kalla Arundhati Roys debutroman för en sensation i böckernas värld. Den har redan sålts till 19 länder och belönades nyligen med Storbritanniens mest prestigefyllda litteraturpris, Booker-priset. Med utomordentlig, lingvistisk påhittighet kanaliserar hon södra Indiens historia genom två sjuåriga tvillingars ögon, löd juryns motivering. Känslor, dofter, smaker, färger och tankar forsar fram i denna oförglömliga berättelse. Kärlek, tvillingars symbios, klasskillnader och politik gjuts samman i en bred familjekrönika formad med sällsynt kraft, klarhet och poesi. Kastsystemet har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. Allt detta tar sin början i en by i den sydindiska delstaten Kerala 1969. Delar av den syrisk-kristna storfamiljen Kochamma, som tillhör samhällets medelklass, sitter i en himmelsblå Plymouth på väg till flygplatsen. Besök väntas av kusin Sophie Mol, snart 9 år, från England. Under ett dygn kommer händelser att inträffa som för alltid förändrar alla inblandades liv. Genom att klippa samman olika tidsperspektiv blottläggs effekterna av tragedin som smular sönder familjen. Alla kommer heller inte levande ur historien. Men på vägen givs stunder av oändlig njutning och närhet. De små tingens gud är ständigt närvarande.

Rader som dessa antyder att De Små Tingens Gud är en myllrande, innehållsrik roman, full av atmosfär, dofter, färger och ljud. Innehållet är delvis tragiskt men jag har ändå haft stort nöje av läsningen på grund av Arundhatis språk, rikedomen på bilder, åskådligheten och träffsäkerheten i beskrivningarna. ”Efter det krokade de lillfinger och skakade hand med samma allvar som bankdirektörer på kongress.” ”Galenskapen höll sig alltid i närheten, likt en tjänstvillig kypare på en bättre restaurang (för att tända cigaretter, fylla på glasen).” Framställningen är genomgående mycket bildrik och perspektiven är ofta tvillingarnas, varför deras lite barnsliga skämt och ordlekar är en del av berättelsen. ”Jag tycker genast om både Rahel och Estha, och även deras mor. Det är något så oskyldigt och ändå avståndstagande över tvillingarna. De har alltid varandra, tänker på sig själva som jag när de är tillsammans och vi när de är åtskilda.” Så skriver en bloggare som kallar sig TinaO.

De Små Tingens Gud kräver läsarens uppmärksamhet. Den bjuder visst motstånd genom att den skildrar en främmande miljö, och Arundhati Roy skriver inifrån denna miljö, det finns inget i texten som introducerar den för en utomstående. Här finns många personer med exotiska namn som kan vara svåra att hålla isär. Handlingen hoppar dessutom mellan olika tidsplan, med återblickar och minnesbilder. Och det är en roman där detaljerna, inte minst de språkliga, väger tungt. Säkert var denna roman en stor utmaning för översättaren, som, såvitt jag kan bedöma, har lyckats utomordentligt. Med detta sagt instämmer jag gärna i TinaO:s slutord om romanen: ”myllrande, varm och alldeles, alldeles underbar”. Boken finns i handeln för närvarande.

* Jaroslav Hašek. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Översättning av Daniel Brick i svensk utgåva från 1975.

Jaroslav Hašek (1883–1923) hade tänkt sig att hans ”hjälte” Švejk skulle överleva första världskriget, men han dog själv innan boken avslutades och den utgavs postumt. Boken finns i handeln och jag tycker förlagsinformationen ger en bra beskrivning av den:

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget (1923) bygger till stor del på den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks egna erfarenheter från första världskriget. Han skickades till fronten för dubbelmonarkin Österrike-Ungern, men blev snabbt tillfångatagen och bytte sida. Han slogs i stället mot det habsburgska imperiet, i en tjeckisk legion av Rysslands armé, innan han också tog värvning i Röda armén 1918. Oviljan att slåss för sitt hemland skildras i romanen tvärtemot som gränslös lojalitet. Den gode soldaten Josef Švejk överlever kriget genom sin geniala inkompetens. Švejk motarbetar alla order han får genom att följa dem bokstavligt in absurdum. Till synes oavsiktligt utmanar han det system som det är meningen att han ska försvara. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, utgiven postumt, hör till klassikerna som den första stora antikrigsromanen och är i dag översatt till närmare 60 språk. Här i svensk översättning av Daniel Brick.  
     Jaroslav Hašek (1883–1923), född i Prag, i dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern, var en tjeckisk författare, journalist, humorist, satiriker, anarkist och sedermera socialist. Hans roman Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget /…/, postumt utgiven, är ett mästerverk i sin vilda blandning av stilar och tekniker, som satir, grotesk, ironi, parodi och svart humor; kollage, anekdoter, fragment och en effektfull mix av det historiska och det triviala. På trettiotalet hörde romanen till de självklara inslagen i Nazitysklands bokbål. 

Jaroslav Hašek.

Soldaten Švejk kan läsaren först uppfatta som ganska påfrestande med sin ihållande pladdrighet och alla historier som han berättar så snart han träffar en annan person. Men man står ut med honom, under stigande sympati, allteftersom romanen fortskrider. Det är en genuint rolig, respektlös och modig bok, full av drastiska episoder, karikatyrer och komiska vändningar. 

Om sin ”hjälte” skrev Jaroslav Hašek själv bland annat detta:

Ni kan nu på Prags gator möta en luggsliten man, som själv inte vet vad han egentligen betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsamt sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister, som ber honom om en intervju. Om ni skulle fråga honom om vad han heter, skulle han svara er enkelt och blygsamt: ”Jag heter Švejk …”

     Och denna stillsamme, beskedlige och luggslitne man är verkligen den gamle, gode, den hjältemodige och tappre mannen, som en gång under Österrikes tid var på alla medborgares läppar i konungariket Böhmen och vilkens rykte inte heller kommer att förblekna i republiken.

     Jag tycker mycket om den tappre soldaten Švejk, och då jag skriver ner hans äventyr från världskriget, är jag övertygad om att ni alla kommer att sympatisera med denna blygsamme, misskände hjälte.

* Haruki Murakami. Kafka på stranden. Översättning Eiko och Yukiko Duke i svensk utgåva från 2006.

Den japanske författaren Haruki Murakami brukar nämnas i diskussionerna om nästa nobelpris. Så har det varit några år. Men jag tror inte att han får det. Murakami är en mycket populär författare som läses över hela världen, och det verkar som om hans popularitet inte direkt är en merit i sammanhanget. Som författare har han mer att erbjuda när det gäller fantasi, absurditeter och frenetisk berättarglädje än filosofiskt djup eller existentiella ställningstaganden. Jag har läst de flesta av Murakamis verk i översättning och uppskattar hela författarskapet mer än någon enskild bok. I Kafka på stranden möter vi Murakami när han är som mest absurd; vill man läsa en mera ”vanlig” roman av honom rekommenderas den lite tidigare, mycket läsvärda Norwegian Wood. Båda titlarna finns i handeln i dag.

Haruki Murakami.

Baksidestexten säger så här:

Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan in far och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrande Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personer upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en hel annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Jag hittar på nätet en lång recension av Helena Hansen på Dagensbok.com. Några citat ur recensionen:

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. /…/

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! 

Pocketutgåvan av Kafka på stranden omfattar över 500 sidor i liten stil. Man fängslas och förundras hela vägen.

* Thomas Mann. Doktor Faustus. Översättning Nils Holmberg i svensk pocketutgåva från 1990.

Thomas Mann (1875–1955) gav ut Doktor Faustus 1947. Denna roman är en tungviktare som bygger på en tysk kulturtradition full av filosofi och konst, och det nyligen avslutade andra världskriget med nazism och förintelsen lägger en tung skugga över romanen. Den behandlar dessutom ett så komplicerat ämne som konst och skapandets villkor. ”Doktor Faustus, Thomas Manns roman om den framstående tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår ett avtal med djävulen för att få förbli konstnärligt nyskapande under en lång följd av år, kommer nu i ny översättning. Det är en av 1900-talets epokgörande romaner. Den kom ut på tyska 1947, och ett av romanens motiv är parallellen med Nazityskland. Leverkühns pakt med sin inre djävul jämförs med Tysklands band med det onda – med Hitler, nationalsocialismen och hela det tänkande som lett dit. Samtidigt är denna mångbottnade bok en samhällsskildring, en konstnärsroman, en självironisk parodi och en essä om konstnärliga uttryck.” Detta enligt förlagsinformationen kring en nyöversättning av Ulrika Wallenström (jag har som synes läst en äldre översättning). I porträttet av tonsättaren har en och annan tyckt sig igenkänna Arnold Schönberg.

Thomas Mann-

Den 1 juni 2015 skrev Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten en längre recension av Doktor Faustus med anledning av nyöversättningen. Jag citerar ett par avsnitt.

Ramberättelsen är enkel. Läroverksläraren Serenus Zeitblom återberättar historien om sin vän tonsättaren Adrian Leverkühn. Serenus Zeitblom sitter vid sitt skrivbord i en mellantysk stad och arbetar enträget och disciplinerat, nästan som en kamrer, samtidigt som kriget rasar utanför hans fönster. Han skapar sin berättelse som om det var en fråga om bokföring. Parallellen till den hårt arbetande Thomas Mann i Kalifornien är tydlig. Serenus Zeitblom är en Thomas Mann inuti berättelsen.

     Serenus Zeitblom har beundrat Adrian Leverkühn sedan de först lärde känna varandra i pojkskolan. Sedan dess har han följt honom, som vän, men lika mycket som en tystlåten observatör. Serenus Zeitblom har på sätt och vis levt sitt liv genom Adrian Leverkühn och den musik denne skapat. Omsorgsfullt och kärleksfullt skildrar han vännens liv och framgång – men också det fruktansvärda pris han betalat för sin genialitet. Kontraktet med djävulen innebär att Adrian Leverkühn måste leva ett kallt liv utan kärlek.

/.../

Doktor Faustus är verkligen en litterär symfoni. Här finns många motiv, tonarter och teman. Texten ljuder och genljuder av allvar och parodi, realism och magi, varm kärlek och kall ironi.

     Det är med andra ord en ovanligt rik och mångskiktad berättelse. Men det finns ett tema som genomsyrar hela texten – och det är faktiskt inte Tysklands väg mot nazismen. Nej, Doktor Faustus är först och främst en roman om kreativitet, skapande och genialitet – ett tema som Thomas Mann gestaltat och omgestaltat i många av sina verk. I Doktor Faustus jobbar han framför allt med en frågeställning: Måste konstnärskapet vara självförbrännande och utlämnande för att bli genuint och intressant? Måste skapandet ske med livet som insats, som för Adrian Leverkühn? Eller går det att skapa som Serenus Zeitblom, tyst och stilla vid skrivbordet, dag efter dag, månad efter månad?

Själv läste jag Doktor Faustus några dagar på en sandstrand på södra Gotland. Kanske en lämplig miljö för en omfångsrik bok som inte är det minsta inställsam mot läsaren. 

* * * * *

Därmed är lästipsen från en innesittare på plats. Det finns många verk som lika gärna kunde ha varit med enbart i den begränsade mängd jag läst. Men inga namn. Förhoppningsvis har den brokiga samlingen av prosaböcker väckt någons nyfikenhet.

Lästips från en innesittare (5)

* Michail Bulgakov. Mästaren och Margarita. Översättning Lars Erik Blomqvist i svensk utgåva från 1971.

Mina lästips är inte rangordnade som en topplista, men om så hade varit fallet så hade Michail Bulgakovs (1891–1940) berömda roman Mästaren och Margarita tveklöst varit med bland de fyra främsta. Bulgakov skrev boken mellan 1928 och 1940 och den utkom först långt efter hans död i en tidskrift 1966–67 och fick då stor uppmärksamhet. Bulgakov var påverkad av författare som Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol och Charles Dickens. ”I romanen finns svidande kritik av det sovjetiska systemet i romanform. Bulgakov råkade flera gånger i blåsväder, men Josef Stalin uppskattade hans författarskap, särskilt hans pjäs Familjen Turbins dagar, och ingrep personligen till författarens förmån. Mästaren och Margarita är en av de mest lästa ryska 1900-talsromanerna och tillförde en helt ny dimension till den ryska litteraturen. Den har dramatiserats och filmatiserats många gånger.” Detta enligt Wikipedia.

Michail Bulgakov.

På en sajt som heter Bokidan.net hittar jag en rad recensioner som vanliga – men sannolikt rutinerade – bokläsare har bidragit med. En signatur som kallar sig Stigh skriver: 

Mästaren och Margarita är romanen om en roman om Pontius Pilatus vånda för den dödsdom han pålagt Jesus. Denna historia berättas samtidigt och beroende av att djävulen (i skepnad av trollkarl) besöker Moskva. Den här romanen är inget mindre än ett fabulöst intellektuellt äventyr och en nervkittlande upptäcktsresa i tid och rum där hävdvunna begrepp välts omkull på ett sätt som saknar litterärt motstycke! I Bulgakovs konturskarpa och infernaliskt underhållande satir rullar/förvrids huvudena raskt på falska och giriga partimedlemmar, det skjuter blixtar och eld och det flygs på kvast till häxornas vårbal. Mot bakgrunden av allt detta tecknas en fulländad kärlekshistoria mellan den vackra men olyckliga Margarita och hennes älskade Mästare som hålls inspärrad på ett mentalsjukhus (ett mentalsjukhus som allt eftersom handlingen fortskrider får allt fler patienter).
   Romanen har en uppsjö infallsvinklar och intellektuella utgångspunkter som omöjligt görs rättvisa i en recension (vilken den än månne vara). Jag anser emellertid att denna roman MÅSTE läsas av alla litteraturälskare och/eller läskunniga. Mästaren och Margarita är den roman som, i skarp konkurrens med Dostojevskijs Brott och straff, skänkt mig den största läsupplevelsen någonsin. Efter en genomläsning av Bulgakovs Mästaren och Margarita är det svårt att inte känna sig fullkomligt perplex och vimmelkantig av alla intryck som läsningen förmedlat. Ett helgjutet språk underbygger det geniala uppslaget och alstrar sammantaget ett svårslaget mästerverk. Bulgakov måste i skrivandet av denna roman varit antigen fullständigt galen eller frenetiskt gnuggat alla tänkbara geniknölar (eller möjligen en kombination av båda delarna).

En signatur Linuz bidrar på samma ställe med en text som jag saxar ett avsitt ur.

Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till ”vanlig” medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta ”katt” (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.
   Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.
   Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var på väg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst. 

Jag minns tydligt hur omtumlande mötet med denna fantastiska roman var. Det är därför lätt att instämma i de anonyma recensenternas förtjusning. Mästaren och Margarita finns i handeln, även som ljudbok.

* Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Översättning Ulla Danielsson i svensk utgåva från 2008.

Det var en gång en författare som hette Graham Greene. Han skrev en rad böcker som uppskattades av både publik och kritik och många ville att han skulle få nobelpriset. Men allt eftersom åren gick tilldelades priset andra författare och till slut blev det för sent. Graham Greene läses fortfarande mer än de flesta som fick priset i stället. Det kan gå likadant för Joyce Carol Oates (född 1938). Nu var det länge sedan hon var en lågoddsare i spekulationerna inför nobelprisvalet. Men de bästa verken i hennes enorma, något ojämna produktion tror jag kommer att vara bestående, och hon är en av de mest betydande diktarna decennierna kring 2000. Nobelpris eller ej.

Joyce Carol Oates.

Många amerikanska författare har velat skriva The Great American Novel, boken som fullständigt sammanfattar landets dynamik, utveckling, levnadsöden och komplexitet. Ingen kommer att lyckas, men en rad författare har lämnat sina bidrag i en storslagen realistisk tradition som emellanåt förefaller lite bortglömd. I den sällar sig Oates till föregångare som John Steinbeck, Theodore Dreiser, Sinclair Lewis, Thomas Wolfe, John dos Passos, Upton Sinclair, Willa Cather, Frank Norris och andra. Som samtidsskildrare av amerikanskt liv och samhällsutveckling under senare decennier är hon mäktig. Dödgrävarens dotter skildrar en människas liv – ett mer motsträvigt liv med större umbäranden än de flesta erfar. Men också ett liv med framgång och gemenskap. Drygt 600 sidor utgör inget hinder för en stark läsupplevelse.

När boken var ny, den 2 september 2008, skrev signaturen Bokhora om boken (den finns ännu i handeln). Här citerar jag ur artikeln på nätet:

I vanliga fall brukar jag försöka läsa Oates redan i engelsk hardcover, men The Gravedigger’s Daughter försvann någonstans i ”so many books, so little time”-kakofonin och trädde fram i mitt medvetande först när den svenska utgåvan presenterades i höstens bokkataloger. Dödgrävarens dotter sällar sig till samlingen av Oates mer episkt Great American Novel-betonade verk, där titlar som Fallen, Them och Det var vi som var Mulvaneys redan ingår. Genom Rebecca, dödgrävarens dotter, berättas historien om en invandrarfamilj i staten New York under första halvan av 1900-talet. När Rebecca är tretton år slår katastrofen, så som den tenderar att göra i Oates-land, till, obarmhärtigt, och hon hamnar i statens händer. Hon är knappt arton år fyllda när den betydligt äldre och våldsbenägne Tignor tar med henne till Niagara Falls och gör henne till sin hustru. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men eftersom det är Oates vi pratar om kan ni nog gissa att de inte lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Rebeccas historia är en historia om förnedring, flykt och våld, ofta jobbig att läsa. Oates värjer inte för de allra mörkaste skrymslena i människohjärtan, och det älskar jag henne för, men när våldet riktas mot barn måste jag lägga ifrån mig boken och hyperventilera ett slag. Rebeccas livsöde är i viss mån baserat på Oates farmors liv, så jag gissar att detta var en tung historia att berätta. Tung, men nödvändig.

     Mikro/makrogreppet att låta en familj förkroppsliga en nations kamp, utveckling och mörka baksida känns igen från tidigare böcker, men frågan är om Oates varit så här personlig tidigare. Kanske är släktbanden en förklaring till att Oates känns mer engagerad och mindre hantverksstyrd än på länge. Det är i princip omöjligt att skriva om Oates utan att nämna hennes outtröttliga produktivitet, den där aldrig avstannande strömmen av tegelstenar som tycks författas på en kafferast. Denna produktivitet är förstås glädjande för oss fans, men visst har man kunnat ana något mekaniskt i hennes författarskap på senare år? Missförstå mig rätt: hon är alltid läsvärd, förbluffande ofta rent briljant, men får inte ni också känslan av att dessa tegelstenar matas ut från ett (genialt) löpande band med en handfull standardinställningar? En knapp för The Great American Novel, en för goth-Joyce, en för stramt behärskade romanett-Joyce och så vidare. Dödgrävarens dotter är inte Joyce Carol Oates på autopilot, det är en sak som är säker. När jag läste The Falls för drygt tre år sedan utsåg jag den till Oates bästa sedan Blonde. Frågan är om inte Dödgrävarens dotter övertagit titeln. Eller ska jag göra det enkelt för mig genom att kalla den ”Oates bästa sedan The Falls?” Vet ni, jag tror faktiskt inte det räcker.

* Gabriel García Marques. Hundra år av ensamhet. Översättning Karin Alin i svensk pocketutgåva från 1975.

Nobelpris (1982) blev det däremot för Gabriel García Marques (1927–2014) vars redan klassiska Hundra år av ensamhet inte var hans första bok men väl ett internationellt genombrott. En uppgift säger att den är översatt till över 30 språk och sålts i 30 miljoner exemplar. Den som läst boken kan då reagera som jag: ”Inte mer?” Boken finns i handeln i dag.

Gabriel García Marques.

Romanen utspelar sig i en fiktiv liten colombiansk by, Macondo, och är en familjekrönika genom flera generationer. Baksidestexten till den pocketutgåva jag har säger bland annat att ”det är berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía, om dess vilda, destruktiva män och dess kloka, kämpande kvinnor. Den är fylld av vitalitet och realism, fantastiska historier och bisarra detaljer. Macondos grundläggare med sina gigantiska krafter och sin okuvliga vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, kampens och nederlagets man, bananbolaget och strejkerna, släktens extravaganta kvinnor, den sista generationen Bundía med den nye Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade – med oemotståndlig berättarglädje målas denna överdådiga familjefresk, där fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet.”

Boken är med alla sina detaljer, händelser och personer svår att sammanfatta. Visst är berättelsen exotisk för en nordisk läsare, men i exotismen ligger en del av det fascinerande med romanen, som visar en enastående berättarglädje och åskådlighet. I en sida på nätet som heter pocketpocketpocket lades 2009 ut en text som jag tycker fångar det väsentliga i Marques mästerverk.

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.
     Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondos grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrars eller förfäders namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aurelianos sittande över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”Familjens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”
     Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden. 
     Efter att ha läst Marques har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ”magisk realism” egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt. 

* Fernando Pessoa. Orons bok. Svensk översättning Lars Axelsson och Margareta Marin i utgåva från 2007.

Portugisen Fernando Pessoa (1888–1935) är en av 1900-talets största poeter och genom Orons bok också uppmärksammad som prosaskribent. Han uppträdde under en rad heteronymer, sammanlagt ett hundratal, och vanligast är Ricardo Reis, Álvaro de Campos och Alberto Caeiro, poeter som uppvisar helt olika egenskaper och stilar som antas motsvara olika sidor av Pessoas sammansatta personlighet. (I bloggen skrev jag den 9 oktober 2013 om en samling översatta dikter av bondediktaren Alberto Caeiro.) Pessoas dikter är fortfarande mycket lästa och många har använts som texter i fadosånger.

Fernando Pessoa,

Orons bok är en sammanställning av längre eller kortare betraktelser. Boken ha ingen distinkt början, mitten eller slut; man kan öppna den och läsa var som helst. Ur baksidestexten citerar jag:

När den portugisiske poeten Fernando Pessoa dog 1935, endast 47 år gammal, var största delen av hans litterära produktion okänd eller bortglömd. Hans ställning som en av 1900-talets största diktare vilar i huvudsak på den utgivning som har ägt rum efter hans bortgång och som ännu inte är avslutad. Till de märkligaste upptäckterna hör Orons bok, i original utgiven så sent som 1982. Internationellt har denna dagbok väckt sensation.

    Fernando Pessoa var en diktare som starkt upplevde människans gåtfulla sammansatthet, det myller av möjligheter och omöjligheter som ryms inom jaget. /…/ I dagboken låter han en ”halvheteronym” föra ordet. Bokhållarbiträdet Bernardo Soares yttre tillvaro är händelsefattig och alltigenom glanslös. Så mycket öppnare, hänsynslösare och djupare är de reflexioner över livets villkor som Pessoa i Orons bok har anförtrott sin halvt skugglika språkrör.

I en blogg som heter Avantgardet hämtar jag ett annat citat. Bloggen uppges tillhöra en student från Stockholm, men inlägget är gammalt så studenten kanske är något annat i dag.

Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum – 3/4 2007.

     Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.

     Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernardo Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.

     Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27 543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.

     Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernardo Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De så kallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.

     Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.

     Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.

De här citaten kanske kan ge intrycket att Orons bok är svårläst och obegriplig. Så är det inte. Det går utmärkt att njuta av Pessoas/Soares utomordentligt vackra och väl översatta prosa och i många av hans tankar upptäcka ett igenkännande. Att boken också ger vältaliga och personliga intryck av staden Lissabon är en bonus. Boken utkom på svenska först 1991. Utgåvan från 2007 finns fortfarande tillgänglig. Ett mästerstycke.

Lästips från en innesittare (4)

* Géza Ottlik. Skola vid gränsen. Översättning Calman de Pándy i svensk pocketutgåva från 1976.

Géza Ottliks (1912–90) stora roman Skola vid gränsen från 1959 är ett förbisett mästerverk. När jag söker på nätet efter närmare information finns inte mycket att hämta på begripliga språk – däremot en hel del på ungerska. Boken finns inte tillgänglig i dagens bokhandel. 

Géza Ottlik.

Skola vid gränsen utspelas i en militärskola för unga pojkar. Inom skolans väggar råder en strikt och hård disciplin, och på bokens över 400 sidor får läsaren möta de flesta tänkbara typer av mobbning, översitteri, intriger, förtryck och förnedring. Samhörighet och kamratskap finns förvisso också. I den svenska utgåvan finns ett efterord skrivet av Géza Thinz. Ur detta citerar jag:

Det är tio- tolvåriga pojkar som dresserats till hänsynslös disciplin, tvingas till att uppge sin egen personlighet, sin inre integritet i detta tillslutna system som militärskolan utgör. Vi förs in i en vuxenvärld, inte i ett barndomslandskap. Här är varje ögonblick politiskt laddat och sätter sina spår också i själva intellektet. Av ren självbevarelsedrift förvandlas dessa tioåringar till iskallt beräknande taktiker – inga drag får lämnas åt slumpen, spelet är intellektuellt högdrivet och ytterst komplicerat, fyllt av livshotande faror och ödesdigra konsekvenser – man måste noggrant väga varje ord, varje gest, anpassa dem efter maktkampens svåröverskådliga mönster: snabbhet i tankarna och en ständig vaksamhet är en grundförutsättning för att överleva. Man måste känna till allt, ha nya informationer om allt, inte endast om nuläget utan också om det framtida resultatet av alla de tänkbara variationerna i ett alltid högst ovisst utvecklingsskede. Betecknande nog uppvisar dessa pojkar ett beteendemönster som är snubblande likt den mellaneuropeiska intelligentians under 1900-talet. I brist på något bättre skulle man kunna kalla det för ett flerdimensionellt kommunikationssystem.

    Men Skola vid gränsen är mer än en grundmodell. Romanens värde, som en ungersk kritiker uttryckte det, ligger just i syntesen: den gjuter samman realism och stilisering, livet och dess symbol, verkligheten och dess modell, de starkt engagerande personliga upplevelserna med en klartänkt objektivitet. Ottlik abstraherar det konkreta i sina detaljerade beskrivningar på ett sätt som aldrig känns konstlat. Skola vid gränsen är alltigenom en levande roman.

Låter det krångligt? Glöm det och ta fasta på den sista meningen i citatet. Skola vid gränsen är en spännande bok och kanske lär man sig något om hur människor fungerar i grupp och under hårt tryck.

* Karel Čapek. Salamanderkriget. Översättning Erik Frisk i svensk pocketutgåva från 1963.

Karel Čapek.

Karel Čapeks (1890­–1938) satiriska roman Salamanderkriget från 1935 skrev jag mera utförligt om i bloggen den 23 januari 2014. Jag hänvisar till det inlägget, som innehåller flera citat från boken. Romanen finns för närvarande tillgänglig i svensk bokhandel i en utgåva från 2019. Förlaget beskriver den så här:

Karel Čapeks Salamanderkriget från 1935 är en munter och burlesk men också mörk satir om kolonialism, fascism, segregation, konsumtionshets och överproduktion. Träffande i sin samtid, men också otäckt aktuell för oss.
     En äventyrlig sjökapten upptäcker en okänd salamanderart i Ostindien. Djuren är mycket läraktiga och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor och gör sig en förmögenhet på dem. Snart lär de sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir ledare för de övriga.
     Efter några år upptäcks deras existens av vetenskapsmän, affärsmän och politiker. Man utnyttjar dem som billig och effektiv undervattensarbetskraft, de lär sig att hantera verktyg och sprängämnen, de får bygga hamnar och till och med militära anläggningar. Salamandrarna förökar sig och blir allt mäktigare. Snart finns det fler salamandrar än människor på jorden. Upproret är oundvikligt ...

Karel Čapek är en intressant och betydande författare under mellankrigstiden och en modig opponent mot nazism och fascism. En utförlig presentation av honom finns här:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

* Martin ’t Hart. Kronvittnet. Översättning Ingrid Wikén Bonde i svensk utgåva från 1984.

I en holländsk stad bor Thomas och Leonie Kuyper. Han arbetar på ett laboratorium där man utför djurförsök, bland annat på råttor, hon längtar intensivt efter ett barn, vilket hon inte kan få, men tanken på och drömmen om ett barn följer henne alltid. Båda är musikintresserade och lyssnar till klassisk musik; tonsättaren Robert Schumann har en speciell plats i romanen. Thomas träffar en ung kvinna, Jenny Fortuyn, som han blir förhäxad av. De två träffas i hemlighet på stadens olika barer och krogar. En natt när de besökt flera ställen och blivit berusade skiljs de efter ett gräl och Jenny försvinner för alltid. 

Martin 't Hart.

Ganska snart visar polisen, särskilt en man vid namn Lambert, ett intresse för Thomas, som blir misstänkt för att ha orsakat Jennys försvinnande. Allt flera indicier knyter honom till händelsen och det slutar med att han blir inlåst hos polisen. På inrådan av sin advokat tiger han, medan Leonie på egen hand börjar undersöka händelseförloppet. Romanen kallas för kriminalroman, och då hör det till god ton att inte avslöja för mycket av handlingen och framförallt inte upplösningen. Det ska ändå sägas att detta är en berättelse med flera överraskande vändningar, välskriven och med fina personskildringar. Och en hel del spänning.

Jag har läst mängder av kriminalromaner och det underliga är hur få som lämnat bestående intryck efter sig. Visst finns kriminalhistorier som förenar spänning, övertygande person- och miljöskildring och en intelligent intrig, ibland med samhällskritiska inslag, men merparten är alltför fyllda av schabloner eller konventioner för att stanna i minnet. För lika varandra. Kronvittnet är en originell berättelse ur flera aspekter: miljö, personbeskrivning, handling, konstruktion med olika berättarmetoder. Då boken kom ut skrev Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Man läser den en första gång i ilfart, som alla goda deckare. Men till skillnad från andra är detta en deckare som man läser om: den handlade inte om vad man trodde.”

Det sista understryker jag särskilt. Det börjar som en spännande story, och visst är man genomgående nyfiken på upplösnıngen. Men något annat tar över: skildringen av huvudpersonerna och hur de förändras av vad som sker.

Martin ’t Hart är en nederländsk författare, född 1944. Boken finns inte tillgänglig i handeln för närvarande. Den filmades i Sverige 1989. Boken är bättre än filmen.

* Fania Fenelon. Kvinnoorkestern. Översättning Gun Uddenberg i svensk utgåva från 1978.

Det är möjligt att Fania Fenelon (1922–83) inte helt och hållet är författare till denna bok. ”Vittnesbörd samlade av Marcelle Routier”, står det på titelsidan, men mera exakt vad Routier har bidragit med är svårt att avgöra. När jag söker efter information om boken på nätet framgår också att den är omdiskuterad, och då är det mest andra medlemmar i orkestern som har ifrågasatt delar av Fenelons skildring, som hur de själva beskrivs och vilka roller de hade.

Fania Fenelon.

Ut baksidestexten:

1944 deporterades Fania Fenelon, en ung parisisk kabaretsångerska av judisk börd, till utrotningslägret Birkenau vid Auschwitz. Där kom hon, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, att spela i lägrets orkester. Det skulle bli hennes räddning.

    Orkestern spelade så ofta som någon av de nazistiska plågoandarna gav order – för SS-officerare, för själve Henrich Himmler, ömsom Puccini och von Suppé, wienervalser och Peter Kreuder-melodier, den spelade för de dödsdömda under deras vandring till gaskamrarna. Repetitions- och konsertpassen upptog ibland inemot tjugo timmar per dygn.

    De flesta av orkestermedlemmarna var relativt medelmåttiga musiker. Några få – däribland dirigenten Alma Rosé, systerdotter till Gustav Mahler – var högt begåvade och mycket skickliga. 

    Med utomordentlig känslighet, återhållsamt men med perfekt detaljminne, skriver Fania Fenelon och denna privilegierade grupp av fångar, som bokstavligen ”spelade för livet” och som aldrig förlorade sin mänsklighet i detta inferno, där till och med konsten var perverterad, korrumperad.

    Fania Fenelon kan än i dag läsa det nummer som nazisterna tatuerade på hennes vänstra underarm: 74862.

De kommer ut en mängd böcker om andra världskriget, vilket beror på att det finns ett starkt allmänt intresse för det: böcker om ledande personligheter, krigets förlopp, de politiska och militära mekanismer som drev fram det, ideologierna, förintelsen, de stora slagen, och mycket annat. Att sådant beskrivs är viktigt, men minst lika angelägna är de personliga vittnesbörden som snart bara finns som dokumentationer – även om de som denna kan vara omdiskuterade. Jag skrev om boken i Östersunds-Posten den 20 oktober 1978 och slutade så här:

Skadan skulle vara stor om Kvinnoorkestern bara flöt förbi som en intressant nyhet bland många i bokfloden. Den borde läggas längst fram i skyltfönster och på diskar, köpas in av alla bibliotek och sättas i händerna på envar som har intresse för modern historia.

Det var en halv evighet sedan. Det man kan önska i dag är att någon ville ge ut den på nytt – och att många bibliotek verkligen köpte in den då den var ny. I dag finns den inte i handeln.

Flera lästips från en innesittare om några dagar.