Lästips från en innesittare (4)

* Géza Ottlik. Skola vid gränsen. Översättning Calman de Pándy i svensk pocketutgåva från 1976.

Géza Ottliks (1912–90) stora roman Skola vid gränsen från 1959 är ett förbisett mästerverk. När jag söker på nätet efter närmare information finns inte mycket att hämta på begripliga språk – däremot en hel del på ungerska. Boken finns inte tillgänglig i dagens bokhandel. 

Géza Ottlik.

Skola vid gränsen utspelas i en militärskola för unga pojkar. Inom skolans väggar råder en strikt och hård disciplin, och på bokens över 400 sidor får läsaren möta de flesta tänkbara typer av mobbning, översitteri, intriger, förtryck och förnedring. Samhörighet och kamratskap finns förvisso också. I den svenska utgåvan finns ett efterord skrivet av Géza Thinz. Ur detta citerar jag:

Det är tio- tolvåriga pojkar som dresserats till hänsynslös disciplin, tvingas till att uppge sin egen personlighet, sin inre integritet i detta tillslutna system som militärskolan utgör. Vi förs in i en vuxenvärld, inte i ett barndomslandskap. Här är varje ögonblick politiskt laddat och sätter sina spår också i själva intellektet. Av ren självbevarelsedrift förvandlas dessa tioåringar till iskallt beräknande taktiker – inga drag får lämnas åt slumpen, spelet är intellektuellt högdrivet och ytterst komplicerat, fyllt av livshotande faror och ödesdigra konsekvenser – man måste noggrant väga varje ord, varje gest, anpassa dem efter maktkampens svåröverskådliga mönster: snabbhet i tankarna och en ständig vaksamhet är en grundförutsättning för att överleva. Man måste känna till allt, ha nya informationer om allt, inte endast om nuläget utan också om det framtida resultatet av alla de tänkbara variationerna i ett alltid högst ovisst utvecklingsskede. Betecknande nog uppvisar dessa pojkar ett beteendemönster som är snubblande likt den mellaneuropeiska intelligentians under 1900-talet. I brist på något bättre skulle man kunna kalla det för ett flerdimensionellt kommunikationssystem.

    Men Skola vid gränsen är mer än en grundmodell. Romanens värde, som en ungersk kritiker uttryckte det, ligger just i syntesen: den gjuter samman realism och stilisering, livet och dess symbol, verkligheten och dess modell, de starkt engagerande personliga upplevelserna med en klartänkt objektivitet. Ottlik abstraherar det konkreta i sina detaljerade beskrivningar på ett sätt som aldrig känns konstlat. Skola vid gränsen är alltigenom en levande roman.

Låter det krångligt? Glöm det och ta fasta på den sista meningen i citatet. Skola vid gränsen är en spännande bok och kanske lär man sig något om hur människor fungerar i grupp och under hårt tryck.

* Karel Čapek. Salamanderkriget. Översättning Erik Frisk i svensk pocketutgåva från 1963.

Karel Čapek.

Karel Čapeks (1890­–1938) satiriska roman Salamanderkriget från 1935 skrev jag mera utförligt om i bloggen den 23 januari 2014. Jag hänvisar till det inlägget, som innehåller flera citat från boken. Romanen finns för närvarande tillgänglig i svensk bokhandel i en utgåva från 2019. Förlaget beskriver den så här:

Karel Čapeks Salamanderkriget från 1935 är en munter och burlesk men också mörk satir om kolonialism, fascism, segregation, konsumtionshets och överproduktion. Träffande i sin samtid, men också otäckt aktuell för oss.
     En äventyrlig sjökapten upptäcker en okänd salamanderart i Ostindien. Djuren är mycket läraktiga och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor och gör sig en förmögenhet på dem. Snart lär de sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir ledare för de övriga.
     Efter några år upptäcks deras existens av vetenskapsmän, affärsmän och politiker. Man utnyttjar dem som billig och effektiv undervattensarbetskraft, de lär sig att hantera verktyg och sprängämnen, de får bygga hamnar och till och med militära anläggningar. Salamandrarna förökar sig och blir allt mäktigare. Snart finns det fler salamandrar än människor på jorden. Upproret är oundvikligt ...

Karel Čapek är en intressant och betydande författare under mellankrigstiden och en modig opponent mot nazism och fascism. En utförlig presentation av honom finns här:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

* Martin ’t Hart. Kronvittnet. Översättning Ingrid Wikén Bonde i svensk utgåva från 1984.

I en holländsk stad bor Thomas och Leonie Kuyper. Han arbetar på ett laboratorium där man utför djurförsök, bland annat på råttor, hon längtar intensivt efter ett barn, vilket hon inte kan få, men tanken på och drömmen om ett barn följer henne alltid. Båda är musikintresserade och lyssnar till klassisk musik; tonsättaren Robert Schumann har en speciell plats i romanen. Thomas träffar en ung kvinna, Jenny Fortuyn, som han blir förhäxad av. De två träffas i hemlighet på stadens olika barer och krogar. En natt när de besökt flera ställen och blivit berusade skiljs de efter ett gräl och Jenny försvinner för alltid. 

Martin 't Hart.

Ganska snart visar polisen, särskilt en man vid namn Lambert, ett intresse för Thomas, som blir misstänkt för att ha orsakat Jennys försvinnande. Allt flera indicier knyter honom till händelsen och det slutar med att han blir inlåst hos polisen. På inrådan av sin advokat tiger han, medan Leonie på egen hand börjar undersöka händelseförloppet. Romanen kallas för kriminalroman, och då hör det till god ton att inte avslöja för mycket av handlingen och framförallt inte upplösningen. Det ska ändå sägas att detta är en berättelse med flera överraskande vändningar, välskriven och med fina personskildringar. Och en hel del spänning.

Jag har läst mängder av kriminalromaner och det underliga är hur få som lämnat bestående intryck efter sig. Visst finns kriminalhistorier som förenar spänning, övertygande person- och miljöskildring och en intelligent intrig, ibland med samhällskritiska inslag, men merparten är alltför fyllda av schabloner eller konventioner för att stanna i minnet. För lika varandra. Kronvittnet är en originell berättelse ur flera aspekter: miljö, personbeskrivning, handling, konstruktion med olika berättarmetoder. Då boken kom ut skrev Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Man läser den en första gång i ilfart, som alla goda deckare. Men till skillnad från andra är detta en deckare som man läser om: den handlade inte om vad man trodde.”

Det sista understryker jag särskilt. Det börjar som en spännande story, och visst är man genomgående nyfiken på upplösnıngen. Men något annat tar över: skildringen av huvudpersonerna och hur de förändras av vad som sker.

Martin ’t Hart är en nederländsk författare, född 1944. Boken finns inte tillgänglig i handeln för närvarande. Den filmades i Sverige 1989. Boken är bättre än filmen.

* Fania Fenelon. Kvinnoorkestern. Översättning Gun Uddenberg i svensk utgåva från 1978.

Det är möjligt att Fania Fenelon (1922–83) inte helt och hållet är författare till denna bok. ”Vittnesbörd samlade av Marcelle Routier”, står det på titelsidan, men mera exakt vad Routier har bidragit med är svårt att avgöra. När jag söker efter information om boken på nätet framgår också att den är omdiskuterad, och då är det mest andra medlemmar i orkestern som har ifrågasatt delar av Fenelons skildring, som hur de själva beskrivs och vilka roller de hade.

Fania Fenelon.

Ut baksidestexten:

1944 deporterades Fania Fenelon, en ung parisisk kabaretsångerska av judisk börd, till utrotningslägret Birkenau vid Auschwitz. Där kom hon, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, att spela i lägrets orkester. Det skulle bli hennes räddning.

    Orkestern spelade så ofta som någon av de nazistiska plågoandarna gav order – för SS-officerare, för själve Henrich Himmler, ömsom Puccini och von Suppé, wienervalser och Peter Kreuder-melodier, den spelade för de dödsdömda under deras vandring till gaskamrarna. Repetitions- och konsertpassen upptog ibland inemot tjugo timmar per dygn.

    De flesta av orkestermedlemmarna var relativt medelmåttiga musiker. Några få – däribland dirigenten Alma Rosé, systerdotter till Gustav Mahler – var högt begåvade och mycket skickliga. 

    Med utomordentlig känslighet, återhållsamt men med perfekt detaljminne, skriver Fania Fenelon och denna privilegierade grupp av fångar, som bokstavligen ”spelade för livet” och som aldrig förlorade sin mänsklighet i detta inferno, där till och med konsten var perverterad, korrumperad.

    Fania Fenelon kan än i dag läsa det nummer som nazisterna tatuerade på hennes vänstra underarm: 74862.

De kommer ut en mängd böcker om andra världskriget, vilket beror på att det finns ett starkt allmänt intresse för det: böcker om ledande personligheter, krigets förlopp, de politiska och militära mekanismer som drev fram det, ideologierna, förintelsen, de stora slagen, och mycket annat. Att sådant beskrivs är viktigt, men minst lika angelägna är de personliga vittnesbörden som snart bara finns som dokumentationer – även om de som denna kan vara omdiskuterade. Jag skrev om boken i Östersunds-Posten den 20 oktober 1978 och slutade så här:

Skadan skulle vara stor om Kvinnoorkestern bara flöt förbi som en intressant nyhet bland många i bokfloden. Den borde läggas längst fram i skyltfönster och på diskar, köpas in av alla bibliotek och sättas i händerna på envar som har intresse för modern historia.

Det var en halv evighet sedan. Det man kan önska i dag är att någon ville ge ut den på nytt – och att många bibliotek verkligen köpte in den då den var ny. I dag finns den inte i handeln.

Flera lästips från en innesittare om några dagar.

Museu Nacional dos Coches, Lissabon

I Lissabonstadsdelen Belém ligger i en nyuppförd byggnad Museu Nacional dos Coches, ett av stadens största och mera bekanta museer. Coche betyder galavagn, hovvagn, och även den som egentligen inte har något större intresse för sådana vagnar kan ha nöje av att ta en tur förbi ekipagen från 1600-talet och framåt. Det är en promenad genom historien, men bara en del av den. För här platsar inte vilka vagnar som helst. Det som visas upp är det som kungar, adelsmän, kyrkliga potentater, ambassadörer etc. färdades i – även om vi under 1800-talet har många exempel på vagnar som kunde brukas av en bredare krets eller hade en annan nyttofunktion än att visa upp överheten för allmänheten.

Den första vagnen i detta urval tillhörde Pedro II, som var kung i Portugal mellan 1683 och 1706. Vagnen, byggd i trä och i fransk stil, är tillverkad i Portugal och sex meter lång. Liksom alla andra vagnar som visas på museet drogs den av hästar.

Det glittrar lite mer om vagnen som beställdes av kung João V, som efterträdde Pedro II och var kung fram till sin död 1750. Kungen ville bli en portugisisk variant av ”kung Sol” (Ludvig XIV av Frankrike) och kostade på sig åtskillig lyx för att förstärka hovets status. I efterhand har han inte det bästa rykte; särskilt under hans senare år anses landet varit vanstyrt. Vagnen på bilden är drygt sex meter lång, tillverkad i Portugal.

João V gifte sig med systern, Maria Ana, till kejsaren av Österrike Joseph I, och det var kejsaren som beställde vagnen till bröllopet. Vagnen är nästan sju meter lång och tillverkad i Holland i början av 1700-talet.

Det var inte bara kungar och drottningar som hade råd med den tidens vrålåk. Vagnen nedan beställdes av påven Clemens XI och skänktes till den portugisiske kungen João V för att användas då hans förste son José skulle döpas. Den rikt dekorerade vagnen tillverkades i Italien.

Många av de rika och mäktiga under 1700-talet hade tydligen ett stort behov av att visa upp sina rikedomar. Vagnarna är i många fall försedda med utsmyckningar, skulpturer och målningar som inte har minsta praktiska funktion. Snarare kan man misstänka att de var mera till hinder än hjälp genom att öka luftmotståndet, lätt bli skadade och kräva mer omvårdnad. Denna vagn byggdes som ett slags manifestation av de portugisiska sjöfararnas bedrifter till havs då de genom sina äventyrliga sjöresor över 200 år tidigare förenade Atlanten med Indiska Oceanen genom att runda Godahoppsudden. Vagnen är byggd i Italien. Vem som använde den är oklart.

Den intressanta vagnen nedan, med ett bord i mitten, nyttjades av den portugisiska kungafamiljen under förflyttningen mellan Lissabon och staden Elvas, plats för en kunglig ceremoni för prinsessan Maria Bárbara. Vagnen byggdes under tidigt 1700-tal i Portugal. Vad gjorde man vid bordet? Museet uppger att man troligen satt där och åt under färden.

En vagn som den nedan avbildade kallas en berlin. Typen kom ursprungligen från 1600-talets Tyskland, men denna vagn, knappt sex meter lång, byggdes i Paris under 1700-talet. Den användes av det portugisiska kungahuset. På sidorna finns målningar med de olika årstiderna som teman. Målningarna är gjorda i olja och lackerade.

Under 1800-talet kan man förmoda att kungligheterna fortsatte att använda sina guldskimrande vrålåk när de ville visa upp sig för menigheten. Men nya typer av vagnar tillkommer. De är oftast mindre och enklare i utförandet. Säkerligen betydligt billigare, utan att behöva dras av så många hästar. I en del städer kunde man till och med hyra vagnar tillfälligt. De stora befolkningsgrupperna hade knappast råd med det, men vi kan ändå i en del av 1800-talsvagnarna ana föregångare till våra dagars taxibilar, stadsbussar och varutransportfordon.

Den lilla vagnen nedan – bara två och en halv meter lång – kallas en faeton. Den lätta vagnen på bilden är från Frankrike, med läderklädsel, broms, ringklocka och lyktor.

På svenska har vi också ord som kalesch, vagonette, landå och charabang. Alla betecknar vagnar, men de ska helst inte användas som synonymer för varandra eftersom betydelseskillnader finns, om än inte särskilt allmänt bekanta. Nedan avbildas en charabang från 1800-talets England. Den här typen av vagn användes av förnämt folk för utflykter till landet eller jaktturer. Taket var avtagbart.

Följande vagn är en landå. Vagnstypen kom ursprungligen från Tyskland och staden Landau (därav ordet), men den utställda vagnen tillhörde en fransk adelsman.

Till sist en vagn för långväga resor. Innan järnvägen byggdes användes vagnen, som byggdes i Bryssel 1854, för trafik mellan Lissabon och Porto. Vagnen hade två ”kupéer” för passagerare och en för post. Resan tog 34 timmar. Under vägen stannade man till 23 gånger så att passagerarna kunde sträcka på benen och äta något och hästarna bytas ut. De resandes bagage placerades på taket.

Ännu mycket mer finns naturligtvis att se i de stora salarna i Museu Nacional dos Coches.

Besök på Nationalmuseum (2). 1600-tal

Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).

Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.

Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.

Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.

Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.

Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.

Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) Zijlpoort, Haarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.

Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640). 

Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.

En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.

Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.

Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.

1700-talet väntar i nästa avsnitt.

Besök på Nationalmuseum (1). Skulptur och 1500-tal

Det har nu gått drygt ett år sedan Nationalmuseum öppnade efter en flerårig, mycket dyr renovering. Publiken har strömmat till, mer än fördubblad jämfört med Nationalmuseum före renoveringen. Den som kommer till platsen på Blasieholmen då museet öppnar klockan elva möts ofta av en lång kö av besökare. Men eftersom inträdet är kostnadsfritt – bara för specialutställningar tar man inträdesavgift – minskar kön snabbt. Att ett museum med så omfattande samlingar som Nationalmuseum är gratis betyder att besökarna kan titta in när andan faller på, titta på någon del av museet och undersöka andra avdelningar vid senare besök. Att museet nu också attraherar nya intresserade är en annan viktig konsekvens. Hur det blir i framtiden med inträdet är det ingen som vet. Lika bra att passa på.

Man kan börja, eller avsluta, med den lokal på bottenvåningen där museet har samlat ihop skulpturer i vit marmor. Skulpturerna är i klassisk stil men inte särskilt gamla, de flesta från 1800-talet. Bengt Erland Fogelberg (1786–1854) svarar för en Venus från 1838. 

Fogelberg, som en tid var elev till Johan Tobias Sergel, var en ledande skulptör under sin tid, intresserad av antik skulptur. De fornnordiska gudarna kunde också utgöra motiv, som Balder från 1844.

Jacob (Giacomo) Lundberg (1792–1893) blev så gammal att man nästan kan tvivla på uppgiften. Men den ska vara korrekt. Lundberg bosatte sig i Rom där han använde den italienska namnformen Giacomo. Skulpturen heter Flicka bärande vindruvor.

En annan Lundberg var konstprofessorn vid Konstakademien Johan Teodor Lundberg (1852–1926) vars I sorg för oss närmare nutiden. Den eleganta skulpturen ger också ett modernare intryck.

Danske Bertel Thorvaldsen (1770–1844) har gjort Dopängel från 1825. Thorvaldsen är ett stort namn i nordisk konst och har ett eget museum i Köpenhamn.

En vacker staty är Per Hasselbergs (1849–94) Snöklockan från 1883. Hasselberg har en rad verk i offentliga miljöer i Sverige. Originalet till Snöklockan står i Ronneby; statyn finns i flera kopior.

Vid sidan av skulpturer i helfigur finns i lokalen många byster föreställande mer eller mindre berömda personer. Som denna byst av Nils Ericson, gjord av Johannes Fritiof Kjellberg (1836–85). Ericson har ingenjör med stor betydelse för utbyggnaden av järnvägen under 1800-talet. En staty av Ericson finns också framför centralstationen i Stockholm. Kjellberg var professor och Kostakademien, en klassicist vars mest kända verk är Linnémonumentet i Humlegården i Stockholm.

Målningar ur Nationalmuseums samlingar kan avnjutas i ungefärlig kronologisk ordning. Man börjar då högst upp i byggnaden där konst från 1500-talet finns i en av salarna. En färgrik målning av flamländske Joachim Beuckelaer (1533–75), Köksscen med Jesus hos Marta och Maria (1565) vittnar om överflödande materiellt välstånd, i alla fall i form av mat.

Giuseppe Arcimboldo (1527–93) är konstnären som på ett överraskande modernt sätt leker med motiven, bland annat genom att måla ansikten sammansatta av grönsaker eller böcker. Här finns Kocken där bilden av ett lock som lyfts från ett fat med stekar blir något helt annat om bilden vänds upp och ned.

Nederländske Frans Floris (1519/20–70) målade en stor, livfull målning, Havsgudarnas högtid.

Frän Nederländerna var också Jan Sanders van Hermessen (ca 1500­–1575/79). Jungfru Maria med Jesusbarnet förenar, enlig museets information, vardaglig intimitet med kristen symbolik i ett nordeuropeiskt fantasilandskap.

Paolo Veronese (1528–88) är ett av de största namnen inom venetianskt renässansmåleri, men han var, som namnet antyder, ursprungligen från Verona. Venus sörjande Adonis heter målningen.

Venus avbildas naken även på Venus och Amor av en annan internationellt berömdhet, tyske Lukas Cranach den äldre (1472–1553). 

Samme konstnär får avsluta detta första bildsvep från Nationalmuseum. Nu är det porträtten av Martin Luther och hans hustru Katharina von Bora. En fortsättning med målningar från 1600-talet är att vänta i bloggen inom kort.

Museu nacional de arte antiga, Lissabon (2)

Samlingarna på Museu nacional de arte antiga i Lissabon innehåller mest äldre portugisisk konst och konsthantverk. Detta är okänd mark för de flesta svenskar, inklusive mig själv. Och det kan vara fascinerande att se verk av konstnärer som man aldrig hört talas om, verk som är snarlika dem som konsthistoriens stora affischnamn står bakom. Och de stora namnen i äldre konst är ofta fransmän, italienare eller holländare. Alla tre nationaliteterna finns med i den samling av utländsk äldre konst som också finns på museet.

Ingenting av det man kan se på museet är nyare än bilden nedan. Efter alla tavlor med bibliska motiv är vinterlandskapet målat av den franske realisten Gustave Courbet (1819–77) överraskande. Vinterlandskap som detta är knappast något som portugiser i allmänhet är vana vid; däremot kan snön ligga djup i delar av Frankrike.

Som italienare får vi betrakta Giambattista Tiepolo (1696–1770) även om hans Venedig var en egen stat när han levde och blev en del av Italien som införlivades sent, 1866. Tiepolo var en produktiv konstnär vars verk finns att se på många håll i Venedig. Han målade gärna religiösa motiv i en lätt och ”glad” stil där den ljusblå färgen ofta är framträdande. Men just den här målningen har titeln Konsternas triumf och är från 1730.

Religiösa motiv var inte heller främmande för holländaren Jacob Adrianszoon Backer (1608–51), men det finns inget religiöst med den oblyga damen som avbildas i målningen Kurtisan. Backer var en av Rembrandts elever.

En inomhusscen med personer i samspråk kan vi se i Konversation av en annan holländare från samma tid, Pieter de Hooch (1629–84). Upptill ser målningen ljusare ut än den egentligen är beroende på reflexer från lamporna i salen.

Philips Wouwerman (1619–68) var en holländsk målare, känd för sina bilder av hästar och ryttare. Återkomst från jakten från 1650 ger dessutom en naturbild.

Sankta Cecilia är musikens helgon, besjungen i ganska många klassiska kompositioner med Henry Purcells Cecilia-ode som ett exempel. Här ses hon med två änglar på en målning signerad italienaren Antiveduto Grammatica (1571–1626), ungefärligen samtida med tonsättaren Claudio Monteverdi. Målningen är från cirka 1620.

Från 1600-talet är också porträttet av en okänd kvinna målad av holländaren Pieter Nason (1612–88/90).

Sankt Jeronimo, eller Saint Jerome som han är mera känd som även i Sverige, var präst, teolog och historiker från Dalmatien kring år 400, mest känd för att ha översatt större delen av bibeln till latin. Han är också det helgon som givit namn åt det stora Jerónimoklostret i Belém i Lissabon. Här ser han lite trött eller bekymrad ut, avbildad av tysken Albrecht Dürer (1471–1528).

En stor triptyk av nederländske Hieronymus Bosch (cirka 1450–1516) bör ses i verkligheten eftersom de många detaljerna inte framgår av en så här liten avbildning. (Det gäller förstås för alla verken att de kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats.)

Till sist i detta urval i omvänd kronologisk ordning en storslagen målning, Jungfrun med barnet och helgon, av tyske Hans Holbein den äldre (1460/65–1524). Det är fler än jag som kan se de återkommande religiösa motiven som lite främmande, men få kan betrakta denna målning utan att imponeras över den fantastiska hantverksskickligheten. Därför även en detaljbild av en del av målningen.

Museets övriga samlingar av keramik, porslin, guld- och silversmide, möbler och konsthantverk förbigår jag här nästan helt, men med påpekandet att de är väl värda att ses. Till sist bara ett par kuriösa exempel. En violin av porslin, hur kan den låta? Och vem skulle vilja spela på ett instrument som går i bitar om man tappar det? Violinen är portugisisk fajans från 1800-talet.

Av de många sakerna i silver väljer jag ett fartyg. Här handlar det om portugisiskt silversmide från 1600-talet. Både violinen och fartyget är av okända upphovsmän.