Besök på Nationalmuseum (2). 1600-tal

Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).

Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.

Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.

Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.

Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.

Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.

Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) Zijlpoort, Haarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.

Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640). 

Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.

En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.

Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.

Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.

1700-talet väntar i nästa avsnitt.

Zanele Muholi

Zanele Muholi är en fotograf från Sydafrika, född 1972, som blivit speciellt uppmärksammad för sina porträtt av lesbiska kvinnor i det moderna Sydafrika efter apartheid. Hon har också varit aktiv i arbetet med att skapa trygga platser där dessa kvinnor kan mötas och organisera sig. Då hon nyligen ställde ut en rad porträtt på Stedelijkmuseet i Amsterdam var det emellertid inte bara kvinnor som utgjorde motiv. Här fanns också en rad porträtt av unga män. Men visst var kvinnobilderna de dominerande. Och mest imponerande. Här är kvinnorna anonyma – och ingen av bilderna föreställer fotografen.

Muholi har utbildning i fotografering och mediekunskap från Sydafrika och Canada. Hon hade sin första separatutställning i hemlandet 2004. Sedan dess har hon blivit en fotograf med internationell ryktbarhet. Utställningen på Stedelijkmuseet var bara den senaste i raden av många utställningar i olika städer runtom i världen, som New York och Paris.

Bilderna talar för sig själva, de behöver inga förklaringar eller ens namn. De mörka kvinnorna om möter oss i Zanele Muholis välkomponerade och genomarbetade bilder är allvarliga och värdiga. Kring en del av bilderna finns ett stråk av melankoli eller inåtvändhet, här och där absurda inslag i klädsel, frisyr eller pose. Vid mitt besök på Stedelijkmuseet nyligen gav utställningen ett lugnt, dämpat och lågmält intryck, samtidigt som de enskilda bilderna var starka i utttryck och koncentration. 

Jag låter här några fotografierna tala utan kommentarer. Det ska emellertid sägas att några av dem är lite beskurna i kanterna för att eliminera skuggor från ramarna. Som alltid gäller att bilder som dessa fungerar bäst om man ser dem på plats, i verklig storlek. Men chansen är förbi för denna gång. Dock är jag övertygad om att Zanele Muholi har många intressanta utställningar framför sig.

Jana Euler – med sinne för överdrift och fantasi

Jana Euler heter en ung konstnär, född 1982, som hade en separatutställning på Stedelijkmuseet i Amsterdam då jag nyligen besökte museet.

Jana Euler kommer från Tyskland men är nu verksam i Bryssel. Hennes utställning i Amsterdam var inte särskilt omfattande, men målningarna är stora, färgrika och anslående. Med en bas i det realistiska lägger konstnären till förvrängningar, karikatyrer och överdrifter. Humor och fantasi präglar hennes måleri, som jag tycker det var intressant att ta del av. Frågan är hur hennes konst är tänkt att användas. Inte många har plats för så stora dukar hemma. Kanske är det offentliga miljöer som passar bäst.

Här är några av Jana Eylers bilder. Den ovan heter Fred och anspelar på duvan som fredssymbol – något som duvan själv är omedveten om och inte bryr sig om.

Om målningen ovan skriver Jana Euler själv: ”The painting shows a human figure with all its readable body parts exaggerated: the hands, the feet, the toungue, the ears, the irises and the aura around itself. The figure also shows its analysable qualities, like two diffrent love scenes in its heart and the star sign and rising that can be found out after looking closely at the birth scene that is painted in the figure’s head. It is called Analysemonster because, by its obsession of presenting what is special and unique about itself, it turned into a monster that is painted in overly bright color and is very space-demanding.”

Liknande förklaringar finns till alla målningarna, de flesta av dem så utförliga att jag antar att besökarna struntar i att läsa igenom dem och låter bilderna tala utan att förklaras. Den metoden väljer även jag med bilderna nedan. Whitney heter denna målning, och naturligtvis är det sångerskan Whitney Houston som avses.

Och Radieuse kallas bilden av kamelen med två halsar och huvuden.

In the Perspective of the Screwed heter målningen som Jana Euler förklarar så här: ”Here I painted a screw looking at its head. The object was transformed according to the perspective of someone on the other side of the screw – or, if the painting is hanging on a wall, according to the perspective of someone behind the wall. That transformed object is then still painted from its front, but in the perspective of the screwed.”

Ganska kort är också förklaringen till Untitled: ”I painted this painting after a photograph of a horse rider in a jump, but the horse took over and is now the rider. The backgrund is painted freely and a little crazy as a metaphor: In painting there is and can be a switch of who is controlling and who is under control.”

 

Till sist Understanding doubts and logic, som läsaren inte får någon hjälp att tolka här. Det ska tilläggas att Jana Eulers utställning inte längre visas på Stedelijkmuseet.

Museibesök: Stedelijkmuseet, Amsterdam

I Amsterdam finns många museer, och vid sidan av Anne Franks hus är det konstmuseerna som är mest berömda. Särskilt det stora Rijksmuseum, som visar konstverk och andra objekt från medeltiden fram till våra dagar, med en tyngdpunkt på nederländsk 1600-talskonst och konstnärer som Rembrandt van Rijn, Joannes Vermeer, Frans Hals, Anthonis van Dyck och andra. Framför Rijksmuseum, som har en ganska central placering i Amsterdam, sträcker sig en stor, öppen gräsplan där folk flanerar, cyklar, spelar fotboll eller sitter på parkbänkar. I andra änden, mttemot museet, finns den berömda Concertgebouw, konserthuset, med en av världens bästa symfoniorkestrar.

Stedelijk Museum.

Längs gräsplanens ena långsida finns ett par andra välbesökta museer, dels Van Gogh Museum som visar över tvåhundra av Vincent van Goghs målningar, dels Stedelijk Museum för modern konst. Här finns verk från slutet av 1800-talet fram till vår tid. Bildsvepet i detta inlägg är från Stedelijkmuseets samling. Bilderna är tagna med en enkel digitalkamera och i vissa fall något beskurna i kanterna, oftast för att eliminera skuggor från ramarna.

Flera av de stora konstnärerna från 1900-talet kom från Nederländerna. Karel Appel (1921–2006) var en produktiv konstnär vars verk ofta dyker upp på kvalitetsauktioner även i Sverige. Starka färger, dynamik och kraft präglar hans verk. Sol, odjur och man heter målningen från 1950.

Även Willem de Kooning (1904–97) kom från Nederländerna, men var verksam i USA sedan 1926. De Kooning arbetade både med föreställande och mera abstrakta motiv, och sådana som ligger någonstans däremellan. Nordatlantiskt ljus från 1977 får väl räknas till de mer abstrakta.

Ingen nederländsk 1900-talskonstnär har varit så inflytelserik som Piet Mondriaan (1872–1944). Han ändrade stavningen av sitt namn till Mondrian, som jag i fortsättningen använder, men på museet håller man fast vid den ursprungliga stavningen. I början målade Mondrian figurativt, som i detta verk från 1917. Vad kan vara mer nederländskt än en väderkvarn?

Mondrian var knuten till en konstnärsgrupp De Stijl som arbetade med en modern abstrakt konst. Mondrians målningar blev allt mer reducerade, och till slut återstod bara linjer och färgfält, geometriska mönster i klara färger. Komposition nr IV är från 1929.

Mondrians estetik kan belysas med ett citat som jag hämtat från Wikipedias engelska version:

”Art is higher than reality and has no direct relation to reality. To approach the spiritual in art, one will make as little use as possible of reality, because reality is opposed to the spiritual. We find ourselves in the presence of an abstract art. Art should be above reality, otherwise it would have no value for man.” Resonemanget får illustreras av detta verk från 1931.

En del av Mondians verk skulle kunna vara målade helt nyligen, men de är närmare hundra år gamla. Man kan se det om man betraktar dem på nära håll, små sprickor i färgen syns, som på riktigt gamla målningar. Den här målningen är från 1920.

Stedelijkmuseet har flera exempel på hur andra konstnärer påverkats av Mondrians konst. Från Storbritannien kom Marlow Moss (1889–1958) vars Vit, svart och röd är från 1951.

Även den polsk-ryske konstnären Kazimir Malevitj (1878–1935) hade ibland en förkärlek för enkla geometriska former. Men under sin verksamhet gick han igenom många skeden, från det rent naturalistiska till de mest abstrakta motiv. Jag fängslades särskilt av den färgstarka Trädhuggaren från 1917.

En annan målning som tilldrog sig min uppmärksamhet är Rayonistiskt hav från början av 1900-talet av en konstnär som jag inte hade hört talas om. Men det är inte hennes fel. Natalja Gontjarova (1881–1962) var konstnären, född i Ryssland, död i Paris.

Vad är rayonism? Återigen tar jag engelska Wikipedia till hjälp med en kort förklaring:

”The Rayonists sought an art that floated beyond abstraction, outside of time and space, and to break the barriers between the artist and the public. They derived the name from the use of dynamic rays of contrasting color, representing lines of reflected light — crossing of reflected rays from various objects.”

Av ryskfödda modernister inom konsten är ingen mera populär och välkänd än Marc Chagall (1887–1985), som kom från en rysk by i det område som nu är Vitryssland. Målningen Violinisten från 1912–13 finns att beskåda på Steelijkmuseet. Typisk för Chagall med blandningen av glädje, lekfullhet och gåtfullhet.

Vasilij Kandinskij (1866–1944) hade det gemensamt med Chagall och Gontjarova att han var född i Ryssland och avled i Frankrike. Under många år var han också verksam i Tyskland. Kandinskij står för en konstriktning som kallas abstrakt expressionism. Vilket inte hindrar att vissa av hans målningar är föreställande. Som Målning med hus från 1909.

Stedelijkmuseet innehåller inte bara en permanent utställning utan också tillfälliga. Längre fram återkommer jag med några bilder från ett par utställningar som var aktuella under mitt besök på museet. Bilderna i detta inlägg kommer från den permanenta utställningen och visar förstås bara en bråkdel av den. Målningarna ger ett starkare intryck i verkligheten, bland annat för att avbildningarna här inte ger någon uppfattning om deras verkliga storlek.

Detta inlägg avslutas med Odalisk av Henri Matisse (1869–1954).