Lästips från en innesittare (6)

* Arundhati Roy. De Små Tingens Gud. Översättning Gunilla Lundborg i svensk utgåva från 1998.

Då Arundhati Roy (1961) gav ut sin debutbok De Små Tingens Gud år 1997 blev hon omedelbart en väldsberömdhet och hennes roman utnämnd till en klassiker. Det är en släktkrönika som mest utspelas i staden Ayemenem i Indien, med tvillingbarnen Rahel och Estha i centrum. ”I en bred, dramatisk och djupt berörande släktkrönika vävs här den indiska historien samman med släktgroll, jordisk lust, tvillingars oåtkomliga symbios, religions- och klassklyftor.” Detta enligt baksidestexten.

Arundhati Roy.

Från en sajt som heter Boktipset.se lånar jag några rader om innehållet.

Det är ingen överdrift att kalla Arundhati Roys debutroman för en sensation i böckernas värld. Den har redan sålts till 19 länder och belönades nyligen med Storbritanniens mest prestigefyllda litteraturpris, Booker-priset. Med utomordentlig, lingvistisk påhittighet kanaliserar hon södra Indiens historia genom två sjuåriga tvillingars ögon, löd juryns motivering. Känslor, dofter, smaker, färger och tankar forsar fram i denna oförglömliga berättelse. Kärlek, tvillingars symbios, klasskillnader och politik gjuts samman i en bred familjekrönika formad med sällsynt kraft, klarhet och poesi. Kastsystemet har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. Allt detta tar sin början i en by i den sydindiska delstaten Kerala 1969. Delar av den syrisk-kristna storfamiljen Kochamma, som tillhör samhällets medelklass, sitter i en himmelsblå Plymouth på väg till flygplatsen. Besök väntas av kusin Sophie Mol, snart 9 år, från England. Under ett dygn kommer händelser att inträffa som för alltid förändrar alla inblandades liv. Genom att klippa samman olika tidsperspektiv blottläggs effekterna av tragedin som smular sönder familjen. Alla kommer heller inte levande ur historien. Men på vägen givs stunder av oändlig njutning och närhet. De små tingens gud är ständigt närvarande.

Rader som dessa antyder att De Små Tingens Gud är en myllrande, innehållsrik roman, full av atmosfär, dofter, färger och ljud. Innehållet är delvis tragiskt men jag har ändå haft stort nöje av läsningen på grund av Arundhatis språk, rikedomen på bilder, åskådligheten och träffsäkerheten i beskrivningarna. ”Efter det krokade de lillfinger och skakade hand med samma allvar som bankdirektörer på kongress.” ”Galenskapen höll sig alltid i närheten, likt en tjänstvillig kypare på en bättre restaurang (för att tända cigaretter, fylla på glasen).” Framställningen är genomgående mycket bildrik och perspektiven är ofta tvillingarnas, varför deras lite barnsliga skämt och ordlekar är en del av berättelsen. ”Jag tycker genast om både Rahel och Estha, och även deras mor. Det är något så oskyldigt och ändå avståndstagande över tvillingarna. De har alltid varandra, tänker på sig själva som jag när de är tillsammans och vi när de är åtskilda.” Så skriver en bloggare som kallar sig TinaO.

De Små Tingens Gud kräver läsarens uppmärksamhet. Den bjuder visst motstånd genom att den skildrar en främmande miljö, och Arundhati Roy skriver inifrån denna miljö, det finns inget i texten som introducerar den för en utomstående. Här finns många personer med exotiska namn som kan vara svåra att hålla isär. Handlingen hoppar dessutom mellan olika tidsplan, med återblickar och minnesbilder. Och det är en roman där detaljerna, inte minst de språkliga, väger tungt. Säkert var denna roman en stor utmaning för översättaren, som, såvitt jag kan bedöma, har lyckats utomordentligt. Med detta sagt instämmer jag gärna i TinaO:s slutord om romanen: ”myllrande, varm och alldeles, alldeles underbar”. Boken finns i handeln för närvarande.

* Jaroslav Hašek. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Översättning av Daniel Brick i svensk utgåva från 1975.

Jaroslav Hašek (1883–1923) hade tänkt sig att hans ”hjälte” Švejk skulle överleva första världskriget, men han dog själv innan boken avslutades och den utgavs postumt. Boken finns i handeln och jag tycker förlagsinformationen ger en bra beskrivning av den:

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget (1923) bygger till stor del på den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks egna erfarenheter från första världskriget. Han skickades till fronten för dubbelmonarkin Österrike-Ungern, men blev snabbt tillfångatagen och bytte sida. Han slogs i stället mot det habsburgska imperiet, i en tjeckisk legion av Rysslands armé, innan han också tog värvning i Röda armén 1918. Oviljan att slåss för sitt hemland skildras i romanen tvärtemot som gränslös lojalitet. Den gode soldaten Josef Švejk överlever kriget genom sin geniala inkompetens. Švejk motarbetar alla order han får genom att följa dem bokstavligt in absurdum. Till synes oavsiktligt utmanar han det system som det är meningen att han ska försvara. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, utgiven postumt, hör till klassikerna som den första stora antikrigsromanen och är i dag översatt till närmare 60 språk. Här i svensk översättning av Daniel Brick.  
     Jaroslav Hašek (1883–1923), född i Prag, i dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern, var en tjeckisk författare, journalist, humorist, satiriker, anarkist och sedermera socialist. Hans roman Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget /…/, postumt utgiven, är ett mästerverk i sin vilda blandning av stilar och tekniker, som satir, grotesk, ironi, parodi och svart humor; kollage, anekdoter, fragment och en effektfull mix av det historiska och det triviala. På trettiotalet hörde romanen till de självklara inslagen i Nazitysklands bokbål. 

Jaroslav Hašek.

Soldaten Švejk kan läsaren först uppfatta som ganska påfrestande med sin ihållande pladdrighet och alla historier som han berättar så snart han träffar en annan person. Men man står ut med honom, under stigande sympati, allteftersom romanen fortskrider. Det är en genuint rolig, respektlös och modig bok, full av drastiska episoder, karikatyrer och komiska vändningar. 

Om sin ”hjälte” skrev Jaroslav Hašek själv bland annat detta:

Ni kan nu på Prags gator möta en luggsliten man, som själv inte vet vad han egentligen betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsamt sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister, som ber honom om en intervju. Om ni skulle fråga honom om vad han heter, skulle han svara er enkelt och blygsamt: ”Jag heter Švejk …”

     Och denna stillsamme, beskedlige och luggslitne man är verkligen den gamle, gode, den hjältemodige och tappre mannen, som en gång under Österrikes tid var på alla medborgares läppar i konungariket Böhmen och vilkens rykte inte heller kommer att förblekna i republiken.

     Jag tycker mycket om den tappre soldaten Švejk, och då jag skriver ner hans äventyr från världskriget, är jag övertygad om att ni alla kommer att sympatisera med denna blygsamme, misskände hjälte.

* Haruki Murakami. Kafka på stranden. Översättning Eiko och Yukiko Duke i svensk utgåva från 2006.

Den japanske författaren Haruki Murakami brukar nämnas i diskussionerna om nästa nobelpris. Så har det varit några år. Men jag tror inte att han får det. Murakami är en mycket populär författare som läses över hela världen, och det verkar som om hans popularitet inte direkt är en merit i sammanhanget. Som författare har han mer att erbjuda när det gäller fantasi, absurditeter och frenetisk berättarglädje än filosofiskt djup eller existentiella ställningstaganden. Jag har läst de flesta av Murakamis verk i översättning och uppskattar hela författarskapet mer än någon enskild bok. I Kafka på stranden möter vi Murakami när han är som mest absurd; vill man läsa en mera ”vanlig” roman av honom rekommenderas den lite tidigare, mycket läsvärda Norwegian Wood. Båda titlarna finns i handeln i dag.

Haruki Murakami.

Baksidestexten säger så här:

Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan in far och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrande Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personer upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en hel annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Jag hittar på nätet en lång recension av Helena Hansen på Dagensbok.com. Några citat ur recensionen:

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. /…/

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! 

Pocketutgåvan av Kafka på stranden omfattar över 500 sidor i liten stil. Man fängslas och förundras hela vägen.

* Thomas Mann. Doktor Faustus. Översättning Nils Holmberg i svensk pocketutgåva från 1990.

Thomas Mann (1875–1955) gav ut Doktor Faustus 1947. Denna roman är en tungviktare som bygger på en tysk kulturtradition full av filosofi och konst, och det nyligen avslutade andra världskriget med nazism och förintelsen lägger en tung skugga över romanen. Den behandlar dessutom ett så komplicerat ämne som konst och skapandets villkor. ”Doktor Faustus, Thomas Manns roman om den framstående tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår ett avtal med djävulen för att få förbli konstnärligt nyskapande under en lång följd av år, kommer nu i ny översättning. Det är en av 1900-talets epokgörande romaner. Den kom ut på tyska 1947, och ett av romanens motiv är parallellen med Nazityskland. Leverkühns pakt med sin inre djävul jämförs med Tysklands band med det onda – med Hitler, nationalsocialismen och hela det tänkande som lett dit. Samtidigt är denna mångbottnade bok en samhällsskildring, en konstnärsroman, en självironisk parodi och en essä om konstnärliga uttryck.” Detta enligt förlagsinformationen kring en nyöversättning av Ulrika Wallenström (jag har som synes läst en äldre översättning). I porträttet av tonsättaren har en och annan tyckt sig igenkänna Arnold Schönberg.

Thomas Mann-

Den 1 juni 2015 skrev Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten en längre recension av Doktor Faustus med anledning av nyöversättningen. Jag citerar ett par avsnitt.

Ramberättelsen är enkel. Läroverksläraren Serenus Zeitblom återberättar historien om sin vän tonsättaren Adrian Leverkühn. Serenus Zeitblom sitter vid sitt skrivbord i en mellantysk stad och arbetar enträget och disciplinerat, nästan som en kamrer, samtidigt som kriget rasar utanför hans fönster. Han skapar sin berättelse som om det var en fråga om bokföring. Parallellen till den hårt arbetande Thomas Mann i Kalifornien är tydlig. Serenus Zeitblom är en Thomas Mann inuti berättelsen.

     Serenus Zeitblom har beundrat Adrian Leverkühn sedan de först lärde känna varandra i pojkskolan. Sedan dess har han följt honom, som vän, men lika mycket som en tystlåten observatör. Serenus Zeitblom har på sätt och vis levt sitt liv genom Adrian Leverkühn och den musik denne skapat. Omsorgsfullt och kärleksfullt skildrar han vännens liv och framgång – men också det fruktansvärda pris han betalat för sin genialitet. Kontraktet med djävulen innebär att Adrian Leverkühn måste leva ett kallt liv utan kärlek.

/.../

Doktor Faustus är verkligen en litterär symfoni. Här finns många motiv, tonarter och teman. Texten ljuder och genljuder av allvar och parodi, realism och magi, varm kärlek och kall ironi.

     Det är med andra ord en ovanligt rik och mångskiktad berättelse. Men det finns ett tema som genomsyrar hela texten – och det är faktiskt inte Tysklands väg mot nazismen. Nej, Doktor Faustus är först och främst en roman om kreativitet, skapande och genialitet – ett tema som Thomas Mann gestaltat och omgestaltat i många av sina verk. I Doktor Faustus jobbar han framför allt med en frågeställning: Måste konstnärskapet vara självförbrännande och utlämnande för att bli genuint och intressant? Måste skapandet ske med livet som insats, som för Adrian Leverkühn? Eller går det att skapa som Serenus Zeitblom, tyst och stilla vid skrivbordet, dag efter dag, månad efter månad?

Själv läste jag Doktor Faustus några dagar på en sandstrand på södra Gotland. Kanske en lämplig miljö för en omfångsrik bok som inte är det minsta inställsam mot läsaren. 

* * * * *

Därmed är lästipsen från en innesittare på plats. Det finns många verk som lika gärna kunde ha varit med enbart i den begränsade mängd jag läst. Men inga namn. Förhoppningsvis har den brokiga samlingen av prosaböcker väckt någons nyfikenhet.

Tre dikter av Johannes Bobrowski

I min bokhylla finns ett litet häfte, Den samariska slätten, utgivet av FiB:s Lyrikklubb i den så kallade Lilla serien år 1975. Det innehåller dikter av Johannes Bobrowski (1917–65) i tolkning av Göran Hägg, som också har skrivit ett förord om författaren. Bobrowski var en tysk författare som levde i ett gränsland som befolkades av folkgrupper av olika ursprung. Ur författarlexikonet Alex.se hämtar jag några rader.

Johannes Bobrowski, som var son till en järnvägstjänsteman, tillbringade sin barndom i den lilla staden Tilsit i dåvarande Ostpreussen (numera Sovetsk i den ryska exklaven Kaliningrad), alldeles vid gränsen till Litauen, samt på sina morföräldrars bondgård i Litauen. Hans barndomsvärld, vid eller på bägge sidor om en gräns, där fler olika folkslag levde tillsammans – judar, polacker, litauer, zigenare, ryssar och tyskar – var något som kom att prägla hans framtida diktning. 1928 flyttade familjen till Köningsberg, en stad känd för sina litterära och musikaliska associationer. Kontrasten mellan det patriarkala och instängda bylivet och hamnstadens rika kulturella atmosfär blev en grundläggande erfarenhet för Bobrowski. De konsthistoriska studier som han 1938 hade påbörjat i Berlin avbröts när han blev inkallad till den tyska armen. Från 1939 till 1945 var han soldat, främst på östfronten. Följande fyra år tillbringade han som rysk krigsfånge och det var i ett försök att skildra det ryska landskapet som han började skriva poesi. Efter krigsfångenskapens slut i Sovjetunionen slog han sig ner i Östberlin.

Bobrowskis dikter är värda att återkomma till. Exemplen här är från den lilla volymen från FiB:s Lyrikklubb.

Litauiska sånger

Om natten är jag en buske

med djurögon, ett träd om dagen,

ett vatten i middagsskuggan

och under solen gräset.

Eller om aftonen

en kyrka på berget, där den käraste

går ut och in, som en vit präst,

oh sjunger sånger.

Världen igenom

älskar jag honom, månstrålen

måste jag vara kring dörren,

kring huset i granarnas dunkel.

En gång flyger jag upp

med lövfåglarnas ordstäv,

sent på året, när hjärtat

är ett vitt hagelkorn.

Sångsvanen

Herdesånger 

i fjärran

på vågen av blod,

han känner er:

sångsvanen, som kommer hit upp

med gul näbb

och följer den uppsprickande

isen. Vi hör honom dunkelt,

vi mötte herdarna,

över myrmarkerna sov

björkskogens vindar. Tyst

var vårt tal,

en eld,

nedsjunken mot natten.

Floder, som ni är

skall vi vara i det blåsande

året, på sommarens källbotten,

och lyssna: sångsvanen flyger bort,

och den sorgliga sången

om Igors härfärd genljuder,

sjungen från tornen

i vit,

pustande luft.

(Igors härfärd syftar på ett fornryskt hjältekväde. Min anm.)

Kloster vid Novgorod

Ström, tung,

som luftdragen piskar, åldrig,

den djupa slättens 

andar talar i regnet

utför stränderna. Gäddan

står under vassen.

På den vita muren

ljusets klockklang,

över taken sjunker

nattens hungertäcke, genomborrat

av tigande fåglar.

Dörrar, tomma, den steniga

stigen, på det övervuxna trappsteget

gubben md den vita hjässan,

när sången stiger i det genljudande

valvet, vinden vandrar genom

kopparporten, försilvrad stiger

gäddan med stela fenor

mot ytan.

Museu Nacional dos Coches, Lissabon

I Lissabonstadsdelen Belém ligger i en nyuppförd byggnad Museu Nacional dos Coches, ett av stadens största och mera bekanta museer. Coche betyder galavagn, hovvagn, och även den som egentligen inte har något större intresse för sådana vagnar kan ha nöje av att ta en tur förbi ekipagen från 1600-talet och framåt. Det är en promenad genom historien, men bara en del av den. För här platsar inte vilka vagnar som helst. Det som visas upp är det som kungar, adelsmän, kyrkliga potentater, ambassadörer etc. färdades i – även om vi under 1800-talet har många exempel på vagnar som kunde brukas av en bredare krets eller hade en annan nyttofunktion än att visa upp överheten för allmänheten.

Den första vagnen i detta urval tillhörde Pedro II, som var kung i Portugal mellan 1683 och 1706. Vagnen, byggd i trä och i fransk stil, är tillverkad i Portugal och sex meter lång. Liksom alla andra vagnar som visas på museet drogs den av hästar.

Det glittrar lite mer om vagnen som beställdes av kung João V, som efterträdde Pedro II och var kung fram till sin död 1750. Kungen ville bli en portugisisk variant av ”kung Sol” (Ludvig XIV av Frankrike) och kostade på sig åtskillig lyx för att förstärka hovets status. I efterhand har han inte det bästa rykte; särskilt under hans senare år anses landet varit vanstyrt. Vagnen på bilden är drygt sex meter lång, tillverkad i Portugal.

João V gifte sig med systern, Maria Ana, till kejsaren av Österrike Joseph I, och det var kejsaren som beställde vagnen till bröllopet. Vagnen är nästan sju meter lång och tillverkad i Holland i början av 1700-talet.

Det var inte bara kungar och drottningar som hade råd med den tidens vrålåk. Vagnen nedan beställdes av påven Clemens XI och skänktes till den portugisiske kungen João V för att användas då hans förste son José skulle döpas. Den rikt dekorerade vagnen tillverkades i Italien.

Många av de rika och mäktiga under 1700-talet hade tydligen ett stort behov av att visa upp sina rikedomar. Vagnarna är i många fall försedda med utsmyckningar, skulpturer och målningar som inte har minsta praktiska funktion. Snarare kan man misstänka att de var mera till hinder än hjälp genom att öka luftmotståndet, lätt bli skadade och kräva mer omvårdnad. Denna vagn byggdes som ett slags manifestation av de portugisiska sjöfararnas bedrifter till havs då de genom sina äventyrliga sjöresor över 200 år tidigare förenade Atlanten med Indiska Oceanen genom att runda Godahoppsudden. Vagnen är byggd i Italien. Vem som använde den är oklart.

Den intressanta vagnen nedan, med ett bord i mitten, nyttjades av den portugisiska kungafamiljen under förflyttningen mellan Lissabon och staden Elvas, plats för en kunglig ceremoni för prinsessan Maria Bárbara. Vagnen byggdes under tidigt 1700-tal i Portugal. Vad gjorde man vid bordet? Museet uppger att man troligen satt där och åt under färden.

En vagn som den nedan avbildade kallas en berlin. Typen kom ursprungligen från 1600-talets Tyskland, men denna vagn, knappt sex meter lång, byggdes i Paris under 1700-talet. Den användes av det portugisiska kungahuset. På sidorna finns målningar med de olika årstiderna som teman. Målningarna är gjorda i olja och lackerade.

Under 1800-talet kan man förmoda att kungligheterna fortsatte att använda sina guldskimrande vrålåk när de ville visa upp sig för menigheten. Men nya typer av vagnar tillkommer. De är oftast mindre och enklare i utförandet. Säkerligen betydligt billigare, utan att behöva dras av så många hästar. I en del städer kunde man till och med hyra vagnar tillfälligt. De stora befolkningsgrupperna hade knappast råd med det, men vi kan ändå i en del av 1800-talsvagnarna ana föregångare till våra dagars taxibilar, stadsbussar och varutransportfordon.

Den lilla vagnen nedan – bara två och en halv meter lång – kallas en faeton. Den lätta vagnen på bilden är från Frankrike, med läderklädsel, broms, ringklocka och lyktor.

På svenska har vi också ord som kalesch, vagonette, landå och charabang. Alla betecknar vagnar, men de ska helst inte användas som synonymer för varandra eftersom betydelseskillnader finns, om än inte särskilt allmänt bekanta. Nedan avbildas en charabang från 1800-talets England. Den här typen av vagn användes av förnämt folk för utflykter till landet eller jaktturer. Taket var avtagbart.

Följande vagn är en landå. Vagnstypen kom ursprungligen från Tyskland och staden Landau (därav ordet), men den utställda vagnen tillhörde en fransk adelsman.

Till sist en vagn för långväga resor. Innan järnvägen byggdes användes vagnen, som byggdes i Bryssel 1854, för trafik mellan Lissabon och Porto. Vagnen hade två ”kupéer” för passagerare och en för post. Resan tog 34 timmar. Under vägen stannade man till 23 gånger så att passagerarna kunde sträcka på benen och äta något och hästarna bytas ut. De resandes bagage placerades på taket.

Ännu mycket mer finns naturligtvis att se i de stora salarna i Museu Nacional dos Coches.

Besök på Nationalmuseum (4). Utländskt 1800-tal

1800-talets konst har ett generöst utrymme på det renoverade Nationalmuseum. I detta bildsvep finns bara en mindre del av målningarna med, men ändå så många att jag presenterar dem i två avsnitt. En indelning som ligger nära till hands är den mellan utländskt och svenskt. Och här är några utländska målningar i romantisk eller realistisk stil och ett par som vittnar om att modernismen är i antågande. 

Italien har på olika sätt varit inspirationskälla till de fyra första bilderna i denna avdelning. Italiensk renässans är en av konsthistoriens höjdplatåer med många stora namn vars verk kan beskådas i kyrkor, palats och museer i Italien och utomlands. Tintoretto var en av högrenässansens mest produktiva mästare, verksam i Venedig, och på bilden kan vi se Tintoretto tillsammans med författaren Pietro Aretino. Eller i alla fall hur den franske konstnären Pierre-Nolasque Bergeret (1782–1863) föreställde sig mötet. Målningen från 1822 heter Pietro Aretino i Tintorettos ateljé.

Eugen Napoleon Neurether (1806–82) heter en tysk målare som valt en stadsbild från Rom, Utsikt mot Pincio och Palazzo Zuccari. Målningen säger en hel del om hur Rom kunde se ut under 1830-talet.

Henri Harpignies (1819–1916) var en fransk målare som uppskattade Italiens natur. Vy mot Capri heter målningen från 1853.

Ett syditalienskt landskap möter oss också i tyske Karl Morgensterns (1811–93)  Vy mot Amalfi från Grotta dei Cappuccini från 1834–37. Målaren har suttit i grottans öppning och arbetat och skuggan i grottöppningen kontrasterar mot det varma solljuset i utsikten.

Två träd som kunde ha stått i en svensk skogsbacke, men faktiskt växte i en tysk, avbildades av Karl Julius von Leypold (1806–74) år 1832. Bilden heter  Ek och björk, vår.

Tyskt är också motivet i  Dresden i solnedgång, av en norsk konstnär, Knud Baade (1808–79). Baade besökte München 1845 och stannade där resten av sitt liv. Denna bild målades några år tidigare, 1838. I Tyskland blev Baade en uppskattad och framgångsrik målare i romantisk stil, med dramatiska kustmotiv, månskensbilder och solnedgångar som denna.

Skådespelerskan Sarah Bernhardt var en kulturell ikon under slutet av 1800-talet. Konstnären som avbildade henne här heter Jules Bastien-Lepage (1848–84).

Alfred Stevens (1823–1906) var belgare och en välkänd salongsmålare med många kvinnliga elever, varav en var Carin Larsson, Carl Larssons hustru. Vad bilden nedan egentligen har att berätta kan man undra. Vad händer i nästa ögonblick? Målningen heter  Nyfiken, från omkring 1870.

Fransmannen Charles Chaplin (1825–91), ej att förväxla med den senare engelske komikern med mera, var en porträttmålare påverkad av 1700-talets porträttkonst. Bilden heter  Pälshalsbandet, från 1870-talet.

Från Frankrike kom också Berthe Morisot (1841–95) vars I Boulognerskogen från 1870-talet ger ett modernare intryck. Morisot stod för ett nytt slags måleri, impressionismen, och hon ställde flera gånger ut sin konst tillsammans med andra ledande impressionister.

Att en ny tid är på väg kan man också ana i en målning som Auguste Renoirs (1841–1919)  La Grenouillére. Det var ett flytande kafé i en förort till Paris, enligt författaren Guy de Maupassant fullt av prostituerade unga kvinnor i moderiktig klädsel och lika modemedvetna unga män.

Ett betydande namn inom impressionismen är Alfred Sisley (1839–99). På Nationalmuseum finns  Vid Loings stränder från 1896 till beskådande.

Till sist i denna avdelning ett verk av Paul Cézanne (1839–1906). Stilleben med figurin är målad på tröskeln till det nya seklet. I det sista bildsvepet från det renoverade Nationalmuseum kommer tröskeln att passeras av ett par svenska konstnärer. Även om tyngdpunkten även där ligger på 1800-talet.