Besök på Nationalmuseum (4). Utländskt 1800-tal

1800-talets konst har ett generöst utrymme på det renoverade Nationalmuseum. I detta bildsvep finns bara en mindre del av målningarna med, men ändå så många att jag presenterar dem i två avsnitt. En indelning som ligger nära till hands är den mellan utländskt och svenskt. Och här är några utländska målningar i romantisk eller realistisk stil och ett par som vittnar om att modernismen är i antågande. 

Italien har på olika sätt varit inspirationskälla till de fyra första bilderna i denna avdelning. Italiensk renässans är en av konsthistoriens höjdplatåer med många stora namn vars verk kan beskådas i kyrkor, palats och museer i Italien och utomlands. Tintoretto var en av högrenässansens mest produktiva mästare, verksam i Venedig, och på bilden kan vi se Tintoretto tillsammans med författaren Pietro Aretino. Eller i alla fall hur den franske konstnären Pierre-Nolasque Bergeret (1782–1863) föreställde sig mötet. Målningen från 1822 heter Pietro Aretino i Tintorettos ateljé.

Eugen Napoleon Neurether (1806–82) heter en tysk målare som valt en stadsbild från Rom, Utsikt mot Pincio och Palazzo Zuccari. Målningen säger en hel del om hur Rom kunde se ut under 1830-talet.

Henri Harpignies (1819–1916) var en fransk målare som uppskattade Italiens natur. Vy mot Capri heter målningen från 1853.

Ett syditalienskt landskap möter oss också i tyske Karl Morgensterns (1811–93)  Vy mot Amalfi från Grotta dei Cappuccini från 1834–37. Målaren har suttit i grottans öppning och arbetat och skuggan i grottöppningen kontrasterar mot det varma solljuset i utsikten.

Två träd som kunde ha stått i en svensk skogsbacke, men faktiskt växte i en tysk, avbildades av Karl Julius von Leypold (1806–74) år 1832. Bilden heter  Ek och björk, vår.

Tyskt är också motivet i  Dresden i solnedgång, av en norsk konstnär, Knud Baade (1808–79). Baade besökte München 1845 och stannade där resten av sitt liv. Denna bild målades några år tidigare, 1838. I Tyskland blev Baade en uppskattad och framgångsrik målare i romantisk stil, med dramatiska kustmotiv, månskensbilder och solnedgångar som denna.

Skådespelerskan Sarah Bernhardt var en kulturell ikon under slutet av 1800-talet. Konstnären som avbildade henne här heter Jules Bastien-Lepage (1848–84).

Alfred Stevens (1823–1906) var belgare och en välkänd salongsmålare med många kvinnliga elever, varav en var Carin Larsson, Carl Larssons hustru. Vad bilden nedan egentligen har att berätta kan man undra. Vad händer i nästa ögonblick? Målningen heter  Nyfiken, från omkring 1870.

Fransmannen Charles Chaplin (1825–91), ej att förväxla med den senare engelske komikern med mera, var en porträttmålare påverkad av 1700-talets porträttkonst. Bilden heter  Pälshalsbandet, från 1870-talet.

Från Frankrike kom också Berthe Morisot (1841–95) vars I Boulognerskogen från 1870-talet ger ett modernare intryck. Morisot stod för ett nytt slags måleri, impressionismen, och hon ställde flera gånger ut sin konst tillsammans med andra ledande impressionister.

Att en ny tid är på väg kan man också ana i en målning som Auguste Renoirs (1841–1919)  La Grenouillére. Det var ett flytande kafé i en förort till Paris, enligt författaren Guy de Maupassant fullt av prostituerade unga kvinnor i moderiktig klädsel och lika modemedvetna unga män.

Ett betydande namn inom impressionismen är Alfred Sisley (1839–99). På Nationalmuseum finns  Vid Loings stränder från 1896 till beskådande.

Till sist i denna avdelning ett verk av Paul Cézanne (1839–1906). Stilleben med figurin är målad på tröskeln till det nya seklet. I det sista bildsvepet från det renoverade Nationalmuseum kommer tröskeln att passeras av ett par svenska konstnärer. Även om tyngdpunkten även där ligger på 1800-talet.

De gamla vykorten (3). Europa

År 1955 ägde den första charterresan med flyg rum i Sverige då ett plan lyfte med Mallorca som mål. Tidigare hade några charterresor med buss ordnats. Oavsett färdmedel var den tidens charter mycket krångligare och mera tidsödande än vad vi är vana vid i dag. Det var en trög start för charterbolagen, och ännu på 60-talet var utlandsresor ovanliga för det stora flertalet svenskar. Att utvecklingen kom igång och så småningom tog fart hade den ökade allmänna välfärdsnivån och semesterlagstiftningen med tre veckors betald semester som förutsättningar.

Själv åkte jag utomlands bara en gång under 60-talet. Några vykort som inköptes under den resan kommer i följande, avslutade delar av denna lilla serie med gamla vykort. I samlingen finns ändå en del kort från Europa. Vänliga människor i bekantskapskretsen köpte dem åt mig. De fungerade som stimulans för fantasin och för egna resor.

Någon hade varit i Hamburg och köpt ett vykort som föreställde Jungfernstieg. Någon annan hade varit i Prag och tagit med sig en bild av ridskolans terrass (foto J. Hrouda). Och Petersplatsen i Rom fanns också med på ett vykort. 

Det finns lite människor i bilden från Prag. Men de är inte många, och platser som brukar vara fulla av folk i dagens verklighet är ganska ödsliga på gamla vykort. Städerna har blivit större, där finns mer folk, men ökande turistströmmar är en annan förklaring. Det är inte bara svenskarna som blivit ett resande folk.

Italien är ett spännande turistland, fullt av märklig konst, arkitektur och historiska minnen. Det framgrävda Pompeji måste ha fängslat den turist som kom dit på 60-talet. Denna byggnad kallas Faunhuset.

Men det var Spanien som blev det stora turistlandet när svenskarna började resa. Först Mallorca, sedan Kanarieöarna och orterna på den spanska solkusten. När Lasse Åberg gjorde den fortfarande ganska roliga filmen Sällskapsresan år 1980 var Spanien och Kanarieöarna som resmål säkert inget svårt val. Men den här bilden är från Torremolinos.

Och Spanien har också sina historiska och kulturella attraktioner. Här Alhambra i Granada.

En trevlig och vacker storstad är Málaga i södra Spanien. Här en vy över hamnen som den såg ut en gång.

För mitt tonåriga sinne fanns det inget europeiskt land som var mer lockade än Island. Tydligen hade vi någon bekant som hade varit där och tagit med några vykort till mig. Thingvellir, platsen där islänningarna samlades till sitt första riksmöte, Alltinget, år 930, ser nog inte så annorlunda ut i våra dagar.

Sjön Mývatn ligger på norra Island, nära småstäderna Akureyri och Húsavik. Sjön är berömd för sitt fågelliv och blev utvald till ett av Unescos världsarv redan 1977. Numera kan man löpa maraton runt sjön i en tävling som arrangerats sedan 2000. På 60-talet var det säkert lite lugnare kring sjön.

Reykjavík ser modernt ut på detta kort. De är egentligen bara bilarna som visar att det är för några decennier sedan.

Vulkanen Askja ligger inte så långt från Mývatn. Det är en av Islands största vulkaner. År 1961 hade den ett utbrott och bilden är från det tillfället.

Min andra utlandsresa gick till England och norra Wales. Sällskapet var en kompis som var välsignad med både körkort och en Peugeot. Vi stannade i privata hem som skyltade med ”bed & breakfast”. Standardpriset år 1970 var 21 shilling sex pence per person och natt i dubbelrum. Hotell av motsvarande standard kostade mer än det dubbla. Det var en rolig resa som gav många minnen. Den började med båtresan mellan Göteborg och Immingham på östkusten. Vi åkte redan första dagen genom England och förvånades över hur slitet och fattigt det såg ut på många ställen i det engelska industribältet, i städer som Barnsley och Scunthorpe. Så hade det inte sett ut på de brittiska serier som sändes på svensk tv.

Wales var grönt, lummigt, naturskönt och vänligt. Det lokala språket, kymriska, hördes överallt i de mindre orterna. Vi noterade de stora skillnaderna mellan ebb och flod i walesiska kustområden. Här är staden Llandudno.

Byn med Europas längsta ortnamn besökte vi inte. Vykortet fick räcka. Ett avslutande h fick inte plats då kortet skannades.

Vi fortsatte till södra England och for genom Dartmoorheden till Devon och Exeter. I Torquay kunde vi ha stannat till på Fawlty Towers, men eftersom den berömda tv-serien inte hade spelats in ännu var hotellet obekant. I stället en bild från Exeter, den öppna platsen framför katedralen.

På hemvägen stannade vi till i Stratford. Att detta är William Shakespeares stad var inte att ta miste på, för namnet syntes överallt. 

Stratford var idylliskt och välvårdat. En kväll gick vi på teatern, kortet nedan. Just den dagen spelades Hamlet. Det är en ganska lång pjäs som verkar ännu längre om man ser den från ståplats.

I de två avslutande avsnitten några vykort från min första riktiga utlandsresa 1966.

Italienska hågkomster

Den mogne författaren som ser tillbaka på sin barndom eller ungdomstid, med vemod eller tillgivenhet, det är ett litterärt motiv som finns i de flesta språkområden och genom alla tider. Eftersom varje läsare också har sin historia att se tillbaka på, så kan sådana ungdomsbilder vara lätta att ta till sig, även om författarens och läsarens referensramar är helt olika. I Romersk elegi av den italienske poeten Leonardo Sinisgalli (1908–81) finns det åtskilliga referenser som jag inte förstår, men jag tycker om den för dess åskådlighet och livfulla detaljer. Dikten ingår i Italiens lyrik, Svalans lyrikklubb, Albert Bonniers Förlag 1970. Tolkningen är av Anders Österling.

Här är slätten, det slitna gräset och floden,

som har antagit skärvornas färg.

Genom åren betraktar jag endast stenar

på fasadernas och grottornas kanter;

skrivna på det vita fältet

av en kalligrafisk ängels hand

minns jag sköna minuskler, eviga

ord, och ett enda namn, Prisca,

den unga flickan som sover hos Muserna.

Vem har på muren av en kyrka

framför Fontana di Trevi

grupperat påvarnas hjärtan?

(Tiden har kattklor,

har tänder som romerska kattor.)

Sankta Teresa har manteln som svettas

när sciroccon i september

kommer farande från Afrikas kuster

och ger en annan klang åt klockorna.

Staden rullar som en meteor

i solnedgångsljuset: det knäpper

av trämask i taken på biskopspalatsen

och kackerlackorna kryper

på väggen i hyreshusen.

Michelangelo sökte bland detta bråte

Apollos vita huvud.

Den som har känt dina somrar, Roma,

vet att han märkts av ljuset

intill märgen. Han minns repen,

katafalkerna och tortyrkamrarna

och lukten av gödsel som slår mot

pilgrimen vid dina portar.

Mitt i de kvarteren var jag

en pojke full av sömn och aptit.

Jag var en letargisk yngling

som gömde sig att läsa i dina parker

i sällskap med statyerna.

Jag sökte Celios dystra häckar

för att livnära min ledsnad

som en doftsugen muselman.

Vem hade förmått döpa mig

till din tro och piska mina kläder,

vilken Jungfru kunde smeka mitt hår,

vilken Benedetto, vilken Pio

skulle ha tagit emot gåvan

av de tuppar jag bar i korgen?

I åratal har jag ignorerat dina katedraler.

Jag minns en afton

då jag i Via Baccina

såg ett lamm styckas på slaktbänken.

I dag vandrar jag raskare på dina broar

i sällskap med Raffaello.

Jag vet, när mimosorna blommar

på Pincio, när Johannesbröden fryser,

jag känner formen på dina rosor

och dina moln. Jag har sett de glänsande hästarna

beskåda himlen på terrasserna,

helgonen uppe på bröstvärnen,

kvinnorna med väldiga bröst, svalorna

och pojkarna på Anienes stränder.

Jag känner värdet av så mycket skönhet.

Detta är de myrtnar

som fäller damm, då jag rör vid dem,

detta är stenarna från ungdomstiden.

Fontana di Trevi.

Vittorio Sereni (1913–83) var samtida med Sinisgalli. I hans Men om du inte finns blickar poeten också bakåt, men här finns inga namn, beskrivningen förknippar jag inte med en speciell stad. (Om Sereni avser en bestämd stad så är det Milano, där han växte upp.) Frågan är om den vagare miljöteckningen och allmännare bilden gör dikten mera universiell. Tolkningen är av Estrid Tenggren, och även denna dikt är hämtad från Italiensk lyrik. Bilderna i detta blogginlägg är från Rom.

Allt för länge har det dröjt

innan det talats om dig,

du smärta från mina unga år.

Staden blev grå under vinden

och en regnbåge föll in i dansen

bland lyckliga reflexer:

du var på min handled

i en cirkels tankfulla tickande,

mellan blad som jag vände,

en flod av sol,

lättjan i tysta förstäder,

snabbt tecknad i ett ansikte,

så grundligt genomforskat,

ett ögas glans, en feberhet beröring.

Det kom lätta skuggor – men du,

vad är det du ger? – jag log

mot mina vänner, de försvann,

och in i svårmodet försvann en slingrande väg.

Bakom flyende hjul

slocknade vallmorna på ängen

i askan från en sommar.

Men om du inte finns

och om även himlen är besegrad

är jag en försvinnande gnista,

en överflödig röst i kören.

Poeten Michelangelo

Michelanglo Buonarroti (1475–1564) är en av konsthistoriens superstjärnor, den italienska högrännesansens portalfigur inom konsten vid sidan av Leonardo da Vinci (1452–1519), som mer än någon annan blivit en symbol för renässansmänniskans nyfikenhet, kreativitet och mångsidighet. Men inte heller Michelangelo var fast i ett enda fack. Han kallade sig helst skulptör men är lika känd som målare, framförallt genom arbetena i Sixtinska kapellet i Peterskyrkan i Rom. Och så var han poet.

Detalj ur Yttersta domen, Sixtinska kapellet, Peterskyrkan, Rom.

De här två dikterna har jag funnit i Italiensk lyrik i urval av Anders Österling  (Svalans lyrikklubb, Albert Bonniers Förlag 1970). Den första av de två dikterna här är tolkad av Per Daniel Amadeus Atterbom, den andra av Anders Österling.

Konstnärns dödsberedelse

  Min långa levnads vilda fart sig saktar:

på stormigt hav i bräcklig båt jag hunnit

den hamn, där, för var timme, som försvunnit,

jag dömas skall, och mörker porten vaktar.

   Ej mer min konst förgudande betraktar

den fantasi, som, ack, så vådligt brunnit:

jag ser de nät, som bildningsgåvan spunnit;

ty flärd är allt, vad här man skönast aktar.

   Ni, stolta tankar av min tjusnings villa,

vad bliva Ni vid tvenne dödars möte?

En är mig viss, den andra mig förskräcker.

   Så vila, pensel, trogna mejsel! – Stilla

flyt hän, o själ, uti den kärleks sköte,

vars famn på korset dig sin fristad räcker.

Pietà, Sixtinska kapellet, Peterskyrkan, Rom.

Som när ett block av sten –

Som när ett block av sten man hugger ur

och i den hårda marmorn finner

konturen av en levande figur,

som växer fram, i mån som sten försvinner,

så kan det goda i min själ

på djupet spåras, innestängt likväl

av ytans hölje, detta hårda hinder

som är min egen köttsliga natur.

Blott du kan undanskilja

allt det som ännu binder

intelligens och skaparkraft och vilja.