Inblickar i den lusofona världen

 

En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).

 

Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.

Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira.

Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.

 

De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.

 

I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.

 

Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.

 

Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.

 

Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt. 

 

Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.

 

Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.

 

Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.

Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35  procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.

 

 

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Till hantverkets lov

Statens hantverksinstitut inrättades år 1937. Institutets uppgifter var bland annat att ”öka skickligheten för yrkesverksamma inom hantverk genom att anordna kurser och föreläsningar samt tillhandahålla ändamålsenliga verkstads- och övningslokaler. Till institutets uppgifter hörde även att bygga upp ett centralt yrkesbibliotek.” Detta enligt Wikipedia. Verksamhetsmålen övertogs av Statens institut för företagsutveckling år 1970, då Statens hantverksinstitut upphörde. Statens institut för företagsutveckling ingick senare i Statens Industriverk. Hantverksinstitutet fanns i en imposant tegelbyggnad i funkisstil, ritad av Robert Berghagen, högt belägen på Södermalm med utsikt över inloppet till Stockholm. I våra dagar är byggnaden hemvist för ett privat företag, Vittra AB.

Intill byggnaden finns två parker. Dels den lilla Cornelisparken, som består av en gräsmatta, några parkbänkar, en utsiktsplats och statyn som föreställer Cornelis Vreeswijk. Dels Glasbrukstäppan vid Sandbacksgatan. Också den är liten och ännu mer oansenlig. Många passerande torde inte ens reflektera över att det gröna avbrottet mellan husen är en park. Här finns tuktad grönska i form av klippta buxbomhäckar, några parkbänkar, terrasser, en liten paviljong, en stenlabyrint samt fontäner. Parken är skapad av Erik Glemme i slutet av 40-talet. I en av fontänerna finns sedan 1994 en liten skulptur, Midgårdsormen II av Mats Lodén. Många som går förbi lägger inte ens märke till den.

Det är däremot svårt att missa Hantverkstenen, en skulptur av granit av Edvin Öhrström (1906–94). Skulpturen är från 1952. Varför den kom till, om det var på beställning från institutet eller skulptörens egen idé, har jag inte funnit några uppgifter om, men att det finns ett samband mellan skulpturen och institutet är klart. Nu, när institutet är borta sedan länge, bör man känna till det om man vill veta varför skulpturen har hamnat just här, i en ganska undanskymd del av Söder.

Statyn avbildar hantverkare och deras verktyg. Den är väl värd en närmare granskning. Om att hantverk kan vara fysiskt betungande vittnar en figur placerad nära skulpturens topp, en kvinna som bär på något tungt.

I ett avsnitt är ett par män sysselsatta med en häst, och en av herrarna håller just på att byta hästskor.

I flera fall är det lite oklart vilka hantverk figurerna utövar. Två kvinnor i samma avsnitt verkar arbeta med textilier; det ser ut som om den ena lyfter arbetsmaterial av något slag och den andra sitter framför vad som kan vara en vävstol. (Detta hade varit lättare att se på ett foto taget i mulnare väder. Starkt solljus ger hårda skuggor som här.)

Vad de fryntliga gubbarna nedan håller på med är inte lätt att veta. 

Edvin Öhrström är en känd skulptör och hans verk finns i offentliga miljöer på många håll i landet. Hans mest kända verk i Stockholm är Kristall, vertikal accent i glas och stål från 1974. ”Pinnen” står vid Sergels torg, 37,5 meter hög. 

Och Öhrström är också en av våra mest kända glaskonstnärer vars föremål i dag kan betinga mycket höga priser. Föga förvånande att han på Hantverkstenen också tagit med en glasblåsare.

Hantverkstenen är inget turistmål och många stockholmare känner varken till statyn eller Glasbrukstäppan. Men området är värt ett besök, särskilt som även Cornelisparken, den idylliska Mäster Mikaels gata (döpt efter en bödel på 1600-talet) och en strålande utsikt över staden finns inom ett par minuters promenad.

Grekiska minnen (4)

De sista grekiska minnesbilderna i detta blogginlägg kommer från platser vid Joniska havet. Det ligger väster om Grekland, i höjd med sydligaste Italien. Här finns flera öar som länge varit välbesökta av svenskar, som Korfu och Zakynthos. Tidigare har jag skrivit i bloggen om Lefkas (16 juni 2017) och Kefalonia (7 och 10 oktober 2017) och jag hänvisar till dessa inlägg för mera fakta och flera bilder. Här blir det en kort repetition och en påminnelse om fina resmål den dag då vi kan resa igen.

Lefkas

Lefkas är en ganska stor ö på 325 kvadratkilometer, ungefär motsvarande en fjärdedel av Öland. Här är 21 000 invånare bofasta och turisterna många under vanliga år. Den populäraste turistorten heter Nidri. Den liknar många andra, med en mängd sådana hotell, restauranger, barer, kaféer och butiker som turister vill ha tillgång till. Naturligtvis finns också en välbesökt strand, som emellertid inte tillhör öns bästa.

Huvudstaden på ön heter också Lefkas (eller Lefkada) och är den ort man först möter om man kommer till ön med flyg. Den har ingen egen flygplats men staden Lefkas ligger så nära fastlandet att den har broförbindelse. Flygplatsen Preveza på fastlandet ligger inte långt bort. Staden Lefkas liksom ön som helhet är mycket beroende av turismen, men staden är mer än en turistort, med en tydlig stadskaraktär. Den är trevlig att promenera omkring i.

Lefkas är inte någon av Greklands mest kända öar, men mina minnen av ön rankar den högt. Ön är grön och frodig, med många fina utsiktspunkter. Här ser vi först en utsikt från ett kloster nära huvudstaden, sedan den lilla byn Sivota på andra sidan ön.

Naturligtvis spelar boendet och atmosfären en stor roll för hur man minns en plats. Jag hamnade i en lugn liten by, Ligia, med vackra omgivningar och ett fåtal enkla restauranger där man utan trängsel eller brådska kunde inta måltiderna intill byns lilla hamn.

Man kan ta sig till öns större orter med lokalbuss. Och Lefkas har flera fina stränder. Denna strand heter Kathisma. 

Det lokala djurlivet får här representeras av en sömnig hund i närheten av stranden. Samt av en svala med bristande kunskaper i engelska utanför mitt hotellrum.

Kefalonia

Kefalonia ligger söder om Lefkas och är ungefär dubbelt så stor, 786 kvadratkilometer. Ön ligger lite längre från fastlandet och har en egen flygplats. På Kefalonia bor 36 000 människor som till stor del är sysselsatta inom turistnäringen. Inte långt från Kefalonia ligger den mindre ön Ithaka, vars namn är bekant som hemort för Odysseus, antikens hjälte i berättelsen av Homeros. Bilderna nedan är från Kefalonia.

Jämförd med Lefkas är Kefalonia mer kuperad, med högre, ibland dramatiska bergsformationer, vilket inte hindrar att ön rymmer fina badstränder, särskilt längs sydkusten. Strandbilderna här är från Mythos, en av Greklands – och Europas – mest berömda stränder.

Huvudstaden på Kefalonia heter Argostoli och har drygt 10 000 invånare. Staden är byggd på ett av öns fåtaliga flacka områden, ger ett modernt och välkomnande intryck. Väl värd att besöka för den som är nyfiken på en stad i den joniska övärlden.

Kefalonia är en vacker och ganska grön ö som bjuder på ett varierat landskap med många branta höjder. En speciell attraktion är den ”underjordiska sjön” vid Melissani. Den är i våra dagar inte fullt så underjordisk som den en gång var, men ändå spännande att se. Vattnet är kristallklart och siktdjupet många meter.

  

Parga

Parga är en liten stad som ligger vid kusten en bit söder om den grekiska gränsen mot Albanien. Parga är en trivsam stad varifrån man kan ta båtar till flera av öarna som ligger utanför, som Paxos och Antipaxos. I centrum finns ett virrvarr med trånga gränder som vittnar om att Parga är en gammal stad. Den ligger på en sluttning som avslutas med en lång strandpromenad. Parga är ett populärt turistmål, och de flesta av de hotell som härbärgerar turisterna ligger ovanför centrum, upp mot kullarna som omger staden.

Inne i Parga finns en badstrand som redan i början av juni, då jag besökte platsen, var full med folk.

Glesare var det på den avsevärt större och bättre stranden Valtos, som man når från centrum efter en kort men lite ansträngande promenad. Ansträngande på grund av nivåskillnaderna och många trappor.

Parga ligger åtta mil från flygplatsen i Preveza. Från orten kan man göra utflykter inte bara till de närliggande öarna, utan också till exempelvis klosterkomplexet Meteora, som jag skrev om i bloggen den 19 juni förra året. Detta är en förstklassig attraktion, och även färden genom det gröna, kuperade landskapet är värd sin tid.

Floden Acheron ligger närmare. I antikens berättelser är den känd som Styx, gränsen till dödsriket Hades med färjkarlen Karon och hans fruktansvärda hund Kerberos. I dagens verklighet ser floden och dess omgivningar idylliska ut. Särskilt vid flodens källor i bergen.

Mat av alla slag kan beställas på Pargas många restauranger. Här en lokal specialitet, en sallad med apelsin, russin, lök och rökt lax. Den ser dekorativ ut och smaken av apelsin dominerar.

Parga ser förmodligen fram emot en ödslig turistsäsong detta år. Förhoppningsvis kan gästerna återvända kommande år i stället. Till dess får många leva på minnena.