Den bästa nyinspelade fadon från 2018

Som alltid vid denna tid på året sammanfattar jag utgivningen av nyinspelad fado under det gångna året genom att välja ut de bästa skivorna. ”Nyinspelad” innebär att inga samlingar med äldre fado ingår. Rangordningen och urvalet är förstås mina egna. Fadoåret på skiva var som helhet hyggligt men långt ifrån enastående.

Två brasklappar denna gång. 1) En ung, lovande sångare som heter Miguel Xavier gav ut en debutskiva i slutet av året. Den har jag inte hört och vet därför inte om den skulle platsa på listan. 2) Med på listan finns också Cristina Brancos skiva Branco, vars innehåll mera kan beskrivas som sofistikerad vismusik än fado, och sångerskan har heller inte hävdat att det är en fadoskiva. Men eftersom Cristina Branco har profilerat sig som fadosångerska och musiken på den nya skivan delvis är influerad av fado får den ändå komma med.

Alla skivorna har jag tidigare tagit upp i bloggen. Den som önskar en utförligare beskrivning har nytta av angivna datum. Som alla topplistor börjar denna i slutet.

10. Sandra Correia. Aqui Existo. Egeac/Museu do Fado. 25 november.

Sångerskan är mera imponerande i verkligheten än på skiva, men albumet kan ändå ge en viss bekantskap med hennes musik.

9.Duarte. Só a Cantar. Alain Vachier Music Editions. 31 mars.

Samma sak gäller Duarte, som här presenterar ett ambitiöst och genomarbetat album.

8. Pedro Galveias. Ruas do Meu Fado. SPA. 26 mars.

Genuin och autentisk fado i traditionell stil, kompetent och engagerat.

7. José Manuel Barreto. Porta 313. Egeac/Museu do Fado. 25 november.

En veteran med en mild lyrisk baryton och påtaglig känsla i sina uttolkningar av främst traditionell fado.

6. João Farinha. Sim. Fado ao Centro. 29 december.

Coimbrafadons största namn för närvarande. Skicklig sångare och även flitig som upphovsman.

5. Cristina Branco. Branco. Universal. 12 april.

Se noteringen ovan. Oavsett vad man vill kalla musiken är sångerskan mycket skicklig, sökande och kreativ.

4. Mariza. Mariza. Warner Music. 10 december.

Ett ojämnt album där höjdpunkterna är mycket höga och lyfter albumet.

3. Maria Emília. Casa de Fado. Edições Valentim de Carvalho. 25 november.

En pigg och energisk debut med en ny sångerska som lyfts fram av ett suveränt komp. 

2. Katia Guerreiro. Sempre. Egeac/Museu do Fado. 10 december.

Pålitlig och trogen den traditionella fadon har Guerreiro gjort ännu ett nyanserat och inspirerat album.

1. Carminho. Maria. Warner Music. 18 januari 2019.

Lite ojämn är Carminho på sitt femte album, men topparna vittnar om en energisk, personlig och kreativ sångerska som både är lovande och redan ledande inom dagens fado. 

Sydostasiens förändring med fotografens ögon

Två fotografer från Sydostasien, Lim Sokchanlina från Kambodja och thailändaren Dow Wasiksiri, ställer ut på konst- och kulturcentret i Bangkok. Förmodligen är det en tillfällighet att båda fotograferna ställer ut bilder som domineras av byggnader. De är folktomma, lite ödsliga. Med sina bilder berättar de ändå om sina länder.

För Sokchanlina, född 1983 och verksam också med video och installationer, finns ett tydligt samtidskommenterande syfte. Jag citerar direkt från informationstexten kring utställningen. 

His photographs represent the complexities of many issues in the economy, society, culture and environment that reflect the ongoing development in Cambodia and neighbouring countres.

National Road No. 5 (2015) is a series of photographs that record destruction of homes and settlement on the Thai-Cambodian border sponsored by Japanese construction in the name of development. Wooden shacks with corrugated sheets sliced in half are like shattered paradise shared by neighbouring countries.

His photographs portray a range of domestic structures in transitional phases. In some cases the road has crept to the edge of the dwelling, in others the building has been cut in half, or demolished. Lim’s landscapes seem to record a past, present, and future at once …

Dow Wasiksiri är en mer rutinerad fotograf, född 1956, med flera separatutställningar bakom sig, även i utlandet. Med bildserien Quiet Encounters har han velat skildra ”peri-urban”-motiv runtom i hemlandet. ”Peri-urban” brukar översättas ”stadsnära” och syftar på områden som inte är riktig landsbygd men heller inte stad. ”For Dow, this raw mixture of development blurs the space between urban and rural”, enligt informationstexten. Som vidare säger, bland annat:

The artist took to photographing the peri-urban landscapes while travelling around the country that he encountered along the way between the places he was visiting. /…/ He doesn’t make judgements about what it looks like. Instead he lingers quizzically at scenes we tend to glance by without noticing. Through these photographs he wants to ponder on the tastes and lifestyles that have led Thai society to change our landscapes in this way.

 

Både Lim Sokchanlina och Dow Wasiksiri vill med sina bilder fånga dagens tillstånd i länder i Sydostasien som genomgår stora förändringar. Lyckas de? Det är närmast en fråga för dem som bor i dessa områden och själva är delaktiga i förändringen. För oss som kommer utifrån har bilderna emellertid en atmosfär, en stämning som är fängslande. Bilderna från Thailand är lite mera spretiga i motiven än de från Kambodja. Skillnaderna i levnadsstandard i det thailändska samhället och kontrasterna mellan kulturer som möts är påtagliga, något som möjligen blir särskilt uppenbart i områden som varken är landsbygd eller stadslandskap.

Ny fado på cd. Carminho

Carminho. Maria. Warner Music. ****1/2

Sedan debutskivan Fado (EMI Music Portugal) 2009 har Carminho blivit en tongivande artist inom modern fado. Hon har en så gedigen bakgrund i fadon som någon kan önska, är uppväxt med den sedan barndomen, med en känd sångerska, Teresa Siqueira, som mor och en bror, Rodrigo Rebelo de Andrade, som också sjunger fado. Hennes handlag med musiken är självfallet, och hon kallar den sin ”hembygd”. Efter en utflykt till brasiliansk musik med skivan Canta Tom Jobim (Warner Music 2016) har hon kommit tillbaka till fadon med den nya skivan Maria. Detta är även ett av hennes egna namn, sångerskan har egentligen det behändiga namnet Maria do Carmo Carvalho Rebelo de Andrade.

Jämförd med de tidigare Fado, Alma (EMI Music Portugal 2012) och Canto (Warner Music 2014) är Maria förmodligen lite mera svårtillgänglig. Carminho sjunger traditionell fado med stor kompetens, men det finns bara tre sådana melodier med på den nya skivan. De övriga tio är nyskrivna sånger, obekanta för lyssnarna, och Carminho svarar själv för flera av dem, både text och musik. De kräver och förtjänar en viss tillvänjning. Materialet tycker jag också är aningen ojämnt. Sånger som O Menino E a Cidade och Quero um Cavalo de Várias Cores väger tungt och tillhör det bästa på skivan, medan en sång som Pop Fado, som resonerar om förhållandet mellan fado och popmusik, är mera lättviktig.

Carmino kompas på portugisisk gitarr av Bernardo Couto, José Manuel Neto eller Luís Guerreiro, alla förstklassiga musiker med avsevärd rutin. Flávio Cardoso på spansk gitarr är nyare på skiva, men han spelar sedan länge på Clube de Fado i Lissabon. Marino de Freitas på basgitarr tillhör de erfarna. Dessutom tillkommer i vissa spår enstaka andra instrument som piano, elgitarr (!) eller synt. Det vanliga gitarrkompet är dock dominerande.

Med all respekt för kompmusikerna är det lätt att konstatera att Carminhos röst står i centrum. Det demonstreras eftertryckligt i den inledande A Tecedeira, som hon sjunger a capella. Carminho är lätt att känna igen: den ornamenterade melodilinjen, konstrasterna mellan olika dynamiska nivåer, närheten till orden, inlevelsen och energin. Om det finns något nytt i hennes sång är det att utrymmet för mer dämpande, eftersinnande och lyriska avsnitt har utökats. Hon har med Jobin-skivan och denna nya vidgat sitt uttrycksregister, och det finns ingen artist inom dagens fado som är mera spännande, kreativ och lovande än Carminho. Henne bästa album är för mig fortfarande Alma, men det nya behöver hon inte skämmas för. Det är bra, mycket hörvärt, och hade gärna fått vara längre än 38 minuter.

Aphisit Sidsunthia

Konst- och kulturcentret i centrala Bangkok liknar inte museer som vi är vana vid från Europa. Utställningarna och aktiviteterna kring konst och kultur är många, men här finns också privata företag i form av små serveringar och butiker med konstnärliga inriktningar som till exempel konstmaterial eller affischförsäljning. Vad som är museets ”officiella” samlingar och vad som är tillfälliga utställningar till följd av privatpersoners eller organisationers initiativ är lite oklart. I det som kallas People’s Gallery fanns fram till jul förra året en utställning, Aftertaste, av den thailändske konstnären Aphisit Sidsunthia. Bilderna, ofta gjorda med en blandteknik där både foto och måleri ingår, är fängslande och ibland lite obehagliga. Bilden nedan heter Tomorrow.

Konstnären är mycket ung, född 1994. Han studerar fortfarande konst på Silpakorn University i Bangkok, ett universitet som sedan grundandet på 40-talet har specialiserat sig på olika konstnärliga riktningar. Sidsunthia är trots sin ungdom meriterad och har deltagit i en rad utställningar i Thailand och även i Spanien och Vietnam. Tre separatutställningar finns också på meritlistan, liksom ett par utmärkelser i konsttävlingar. Bilderna nedan är två delar av en större kombination, United 713, 364 cm bred. Först den vänstra delen, nedtill den högra.

Till utställningen hör en folder där Aphisit Sidsunthia berättar om sin konst. Jag avstår från citat eftersom resonemangen är så flummiga att de närmast är obegripliga, och den engelska översättningen är dessutom svår att få ut något av. Men klart är att konstnären vill förena minnesbilder med konkreta iakttagelser och med minnesbilder menar han även fantasier och drömfragment. Kombinationerna liknar hallucinatoriska bilder, ologiska drömmotiv. Därtill finns några porträtt med människor vars tydliga anletsdrag eliminerats så att bara vaga konturer tecknats, som i bilden överst. Och i den bilden kan man upptäcka inte bara ett ansikte framifrån, utan också, om man betraktar bilden noga, två ansikten i profil. I bloggen blir alla bilder små, men i verkligheten är de flesta av bilderna mellan en och två meter på varje ledd. Bilden nedan heter Anatomy Lesson of Jam-Nian governor.

Modern asiatisk konst ser vi inte ofta. Aphisit Sidsunthias utställning är en påminnelse om att allt nytt och intressant inte måste komma från Europa eller USA.

Amália Rodrigues en gång till

Amália Rodrigues. Amália É Ou Não É? Edições Valentim de Carvalho, 3 cd. ****

Det är tjugo år sedan Amália Rodigues avled, och fortfarande kommer det ut nya skivor med henne. Dels handlar det om sammanställningar som redan finns i andra utgåvor, skivor som innehåller material som fadovänner redan känner till. Men det kommer också nya album som är väldokumenterade, genomtänkta och ambitiösa. Jag har skrivit i bloggen om några sådana den 21 januari 2015, 15 augusti 2017 och 15 mars 2018. Den nya utgåvan Amália É Ou Não É? är ytterligare en värdefull dokumentation av sångerskan.

Här finns inspelningar som Amália Rodrigues gav ut på 45-varvsskivor, EP och singlar, under åren 1968–75. Flera av sångerna finns i två eller flera versioner eftersom även alternativtagningar är med. På den tredje skivan finns som ”bonus” fyra spår från en konsert i Belém 1969 samt försök till inspelningar där sångerskan börjar sjunga tills något går fel, varpå hon avbryter och börjar om på nytt. Just den cd:n är inte helt nödvändig. På den första skivan finns några fados i översättning till franska, ett språk som Amália Rodrigues behärskade med stor ledighet. Hon kompas genomgående av gitarrer, och den portugisiska gitarren trakteras av Raul Nery, José Fontes Rocha eller Carlos Gonçalves, den spanska av Pedro Leal, Júlio Gomes eller Manuel Martins, medan Joel Pina kompletterar på basgitarr i de flesta av inspelningarna.

Det är tydligt att Amália Rodrigues inte satsade sin mest allvarliga, storslagna, djuplodande eller poetiskt ambitiösa musik på EP- och singelformaten. Det mesta på de här skivorna är lättsammare musik, nästan genomgående i snabbt tempo, ofta glada melodier. Den gängse bilden av sångerskan som en inbunden melankoliker stämmer alltså inget vidare här. Av Amália Rodrigues stora slagnummer finns inte många med, och sångerna är för det mesta tämligen okända även för många av hennes beundrare. Men vissa titlar är välbekanta. Jag kan nämna Oiça Lá ó Senhor Vinho, Não É Desgraça Ser Pobre, Vou Dar de Beber à Dor, O Rapaz da Camisola Verde, Cheira a Lisboa och titelsången É Ou Não É?

Amália Rodrigues förlitade sig till stor del på tre sångkompositörer för materialet till 45-varvsskivorna. En av dem var Alberto Janes, läkaren och farmakologen som försedde henne med den berömda Foi Deus (som inte är med här) och också komponerade mycket annat åt henne, oftast i snabba tempon. Arlindo de Carvalho, ett lite mindre bekant namn, försåg henne också med liknande sånger i betydande mängd. (Carlos) Nóbrega e Sousa var länge en tongivande gestalt inom fado och populärmusik och svarar också för ett knippe melodier på detta album. 

Albumets musik är lite ensartad, och jag tycker den bäst avnjuts lite åt gången. Det finns en rad trevliga melodier på skivorna, och Amália sjunger dem med elegant avspändhet, musikalitet och lätthet. Det låter rentav som om hon hade nöje av att sjunga dem. Albumet innehåller som sagt inte Amália Rodigues mest nyskapande eller gripande musik, men just hennes förmåga att så säkert kunna hantera även dessa lite muntrare sånger är en del av hennes storhet som artist. Amália É Ou Não É? är inte den mest väsentliga av hennes album, men den är ett viktigt komplement, och det är roligt att sångerna samlats ihop på detta sätt.

Indonesiens barn talar till världen

Det stora konst- och kulturcentret i centrala Bangkok är fullt av utställningar. En av de mindre och mera anspråkslösa finns längst ner i byggnaden. Här ställer man ut bilder gjorda av barn i Indonesien. Det är ungefär allt man får veta: vad barnen heter nämns inte, inte heller varifrån i Indonesien de kommer. Däremot har bilderna delats in i olika åldersgrupper, från fyra till tolv år.

Av teckningarna att döma är indonesiska barn ungefär som andra barn. Det ser ut som typiska barnteckningar. Däremot måste de unga konstnärerna ha vetat om att deras alster skulle visas i en miljö där utlänningar ser dem. Annars är det svårt att förstå varför texten i vissa av bilderna är på engelska.

Det är som synes vackra budskap om fred, kärlek och samhörighet som man vill föra ut i världen. Jag kommer att tänka på ett klassiskt teveinslag där Sven Melander intervjuar en liten flicka om vad barn önskar mest av allt, och där flickan först efter en hårdhänt dialog kommer fram till rätt svar: fred. Kanske har även de indonesiska barnen haft någon – en lärare eller förälder? – som talat om för dem vilka budskap som ser bäst ut? Eller kommer budskapen direkt från hjärtat?

Fred och kärlek är teman som säkert skulle ha förekommit om bilderna hade varit ett halvsekel gamla. Miljö- och klimatfrågorna har vuxit sig in i medvetandet sedan dess, även bland de mycket unga.

 

Den översta bilden här är från den yngsta kategorin, barn från fyra till sex år. De följande tre är gjorda av sju- till nioåringar. De sista två bilderna är av barn mellan tio och tolv år. Observera den sista bilden med en svårläslig text: ”Gender and sexuality does not matter when making friends”. Ett ovanligt ämne för ett barn, och ett litet språkfel som vittnar om att censuren, om den funnits, inte varit alltför sträng.