Under senare hälften av 60-talet, i sena tonåren, lyssnade jag med nyfikenhet på mycket modern jazz: John Coltrane, Miles Davis, Thelonius Monk, Eric Dolphy, Sonny Rollins, Ornette Coleman, Clifford Brown, och så vidare. Åtskilliga decennier senare har de kvar sin ställning som musikaliska husgudar.
Altsaxofonisten och kompositören Charlie Parker kom förstås tidigt in i bilden. Han föddes den 29 augusti 1920. Om någon enskild person skapade modern jazz, så var det Charlie Parker. I sin gedigna biografi om Parker, Bird lever!, utgiven 1973 i Sverige av Gidlunds, i översättning av Magnus Hedlund, skriver Ross Russell om Charlie Parkers historiska betydelse:
I den monumentala förvirring som var Charlie Parkers liv, var det enda som alltid betydde något och för vilket han hyste en besatthet, hans musik. Där var han fullständigt allvarlig och disciplinerad. Hans ställning som nydanare inom amerikansk musik håller fortfarande på att upptäckas. ”… tillsammans med Armstrong är (Parker) kanske den ende jazzinstrumentalist på vilken beteckningen geni verkar adekvat”, skriver den europeiske musikforskaren Wilfrid Mellers i sin Music in a New Found Land, den hittills bästa studien av den enormt vitala och nydanande musik som Amerika har berikat världskulturen med. Jazzstilen från 1920 till andra världskriget tycktes emanera från Armstrong. Charlie Parker förändrade loppet på den floden och satte upp ett nytt komplex av krafter. Nästan helt på egen hand frigjorde han tempo och sound för dem som skulle följa. För att börja med Miles Davis, som följde Charlie Parker i hälarna som ung och spelade vid hans sida under sina formbara år, så har varje instrumentalist från 1950 utvecklats ur Parkers stil. Listan innefattar alla de viktiga gestalterna inom jazzen från 1950: Sonny Rollins, Ornette Coleman, Eric Dolphy, Sonny Simmons, Clifford Brown, Red Rodney, Barbara Donald, Bud Powell, Hampton Hawes, John Lewis, Cecil Taylor, John Coltrane, Roland Kirk, Pharoah Sanders, Albert Ayler och Archie Shepp. I deras spel finns mer än grunden i Parkers jazzstil.
Om Charlie Parkers roll som jazzens vid sidan av Louis Armstrong viktigaste nyskapare finns det en allmän enighet. Men för den som är ny jazzlyssnare, vad spelar det för roll om det är innovatören eller någon av hans epigoner som spelar? Om jag inte hört Parker först utan någon som är tydligt påverkad av honom, som exempelvis saxofonisterna Sonny Stitt eller Dexter Gordon, så hade jag nog gillat musiken ändå. Men det är något speciellt med Charlie Parker. Något mer än vetskapen att han var först.
Det mesta han gjorde på skiva är korta inspelningar med smågrupper, oftast en kvintett. De inleds med ett (normalt av Parker komponerat) unisont, ofta lite kantigt tema som spelas utan överdriven omsorg. Sedan följer några solon innan temat avslutar numret. Och här är det nästan undantagslöst Charlie Parkers solon som väger tyngst, oavsett vilka duktiga musiker han har med sig. Det är där energin finns, kreativiteten, djärvheten och fantasin. Där finns elektriciteten, nyfikenheten, stoltheten. Parker hade inte något outsinligt förråd av fraser att bruka, men däremot en outsinlig förmåga att sammanfoga dem på ständigt nya sätt, vilket gör musiken oförutsägbar och dramatisk.
I sin bok Jazz bland annat (Bonniers 1968, se bloggen den 26 juni i år) beskriver Ingmar Glanzelius Parkers spelstil (de schabloner han nämner är just de återkommande figurer som Parker använde).
Han blåste sina schabloner utan blygsel, för att vidga registret för en expressivitet. Det blev en ventil för musikalisk energi. Det monotona åttondelsspelandet luckrades upp och ”knasigheterna”, de häftiga utbrotten, experimenten i uttryckskraft, släppte in frisk luft. Medan hans beundrare klamrade sig fast vid hans små finurliga frasvändningar, såg han sina egna soli i större sjok: en ny, utmanande dramatik som inte byggde på det traditionella, gradvisa stegrandet med den högsta ljudvolymen i de sista takterna. Parker placerade ut de tätaste partierna över hela solot, och spänningskurvan var alltid oberäknelig. Den överlappade i ganska hög grad de gamla 4-taktsperioderna, och gav jazzen en annan och rikare andningsrytm än visans.
En improviserande musiker brukar stödja sin rytmiska balans på så enkla strukturer som möjligt. Parker avstod från tryggheten i en konventionell struktur, han hade kraft att hålla balansen genom halsbrytande och föränderliga strukturer, och den rytmiska driften laddade hans spel med elektricitet. Det har inte funnits någon annan jazzmusiker med ett så djärvt balanserat utspel och ändå en så hög rytmisk kompression i alla sina toner.
Den monumentala förvirring som Ross Russell nämner i sin biografi har främst att göra med Charlie Parkers mångåriga heroinmissbruk. Narkotika var mycket vanligt inom jazzen vid denna tid, och även senare tider. Nog fanns det unga musiker som trodde – när de hörde idoler som Parker eller Billlie Holiday – att narkotika var ett hjälpmedel att utveckla en musikalisk talang, något som Parker själv eftertryckligt dementerade. Men drogerna spred sig i musikerkretsar.
En förvirring rådde också på det sociala planet. Krigsåren och tiden efter var ekonomiskt oroliga med snabba förändringar. Därtill kom den öppet uttalade rasismen som svarta musiker hela tiden drabbades av. Att Charlie Parkers musik, som kallades bebop, ansågs som chockerande och utmanande modern av många i jazzpubliken, beror inte enbart på musiken. Utan lika mycket på att alla ledande bebopmusiker (utom pianisten Al Haig) var unga svarta män som vände ryggen åt jazz som underhållning och hävdade att det var konst de sysslade med.
Charlie Parker var en utomordentligt ambitiös musiker. Han övade många timmar varje dag. Ross Russell berättar att den unge Parker en gång hyrde en stuga där han i sin ensamhet lärde sig spela blues i alla tonarter. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Hans kompositioner har tagits upp av många andra jazzmusiker, men hans märkligaste kompositioner är inte hans teman utan hans improviserade solon. Många av dem har i efterhand tecknats ned och spelats i arrangemang för orkester. Ofta använde han standardnummers ackordföljder som bas för sina improvisationer. Dessa standardnummer ”gömmer sig” på så sätt i hans musik. I ett stycke som Bird of Paradise från 1947 är det inte svårt att ana Jerome Kerns All the Things You Are som utgångsmaterial.
Parker brydde sig inte om vad hans egna stycken hette. Först hade de bara ett nummer. Sedan gällde det att komma på en titel. En del blev rena nonsenstitlar som Ah-Leu-Cha, Klactoveesedstene, Merry Go-Round eller Moose the Mooche. Några anspelar på hans smeknamn Bird, som Bluebird, Yardbird Suite, Bird Gets the Worm, Ornithology, Bird Feather, Chasin’ the Bird etc. Här är Merry Go-Round från 1948.
Och här är Barbados från samma år:
Det hände också att Charlie Parker spelade standardnummer som Don’t Blame Me, Out of Nowhere och Embraceable You. Ställvis kan det vara svårt att känna igen melodierna även om man har hört dem förut eftersom Charlie Parker sveper in dem i sin egen väv av skimrande toner. Med en början 1949 gjorde han en del inspelningar med stråkorkester, uppenbart med avsikten att tjäna pengar. Och det fungerade hyggligt. Inspelningarna är ojämna men flera av dem tillhör klassikerna i Parkers produktion. Som Just Friends och April in Paris från 1949.
Charlie Parker spelade med många av tidens främsta jazzmusiker. På många av inspelningarna medverkar en mycket ung Miles Davis. Trogna följeslagare var också pianisterna Duke Jordan och Al Haig, basisten Tommy Potter och trumslagaren Max Roach. På ett par sena kvartettinspelningar från 1953 hörs Al Haig, basisten Percy Heath och Max Roach. Now’s the Time och Confirmation finns här:
Privat var inte Charlie Parker särskilt intresserad av jazzmusik. Det var kontakten med jazzen som präglat hans liv på gott och ont. Och kanske ville Parker värja sig för det onda i sitt kaotiska liv när han lyssnade på klassisk musik. Han älskade modernistiska tonsättare som Igor Stavinsky och Béla Bartók. Planerna på att ta lektioner för tonsättaren Edgar Varèse blev aldrig realiserade, troligen på grund av narkotikan, som ödelade Charlie Parkers hälsa och var en bidragande orsak till att han dog i vad som uppges vara ”en kombination av sjukdomar” den 12 mars 1955, 34 år gammal. Musikern från Kansas City slutade sina dagar i New York.
Vad betyder hans musik, vad säger den om honom och hela hans tid? Ross Russells svar påminner om många andras:
Den verkliga jazzåldern var inte Van Vechtens, Fitzgeralds och Paul Whitemans decennium. Det var 1940-talet. Charlie Parker var den förste, den verklige jazzålderns hjälte. Hans lidelsefulla känsla för bluesen, som genomtränger varje ton i hans spel, hans tuffhet och spänstighet, uttryckte det afro-amerikanska kynne, som nu har blivit arketypen för den moderna människans ensamhet och alienation. Dess allmänna natur antyddes av den egendomliga, skeva konfrontationen mellan Parker och Jean-Paul Sartre i Montmartre 1949, skepp som möttes i natten. Parkers budskap om alienation och hans plågade skrik mot skenheligheten i det samhälle han befann sig i, dess falska värden, sentimentalitet och pseudo-nostalgi för oskuld, förstods redan bra av dessa egendomligt klädda, långhåriga hipsters, svarta och vita, som följde Charlie Parker från Minton’s Playhouse till Fifty-second Street 1944, innan kriget ännu var slut. Det fanns en ny medvetenhet om livet och ett samhällsengagemang redan då, även om den var en del av en perifer, frambrytande subkultur, som artikulerades i en explosiv musik som få kunde fatta.
Synpunkter som dessa tror jag är viktiga att väga in för den som försöker förstå fenomenet Charlie Parker. Men avgörande är ändå musikens skönhet, kraft och uttryck. Det är kanske inte så konstigt att en stor del av publiken bemötte bebopmusiken med misstro när en dök upp i mitten av 40-talet, radikalt modern som den var. Men sedan generationer av jazzmusiker utnyttjat och fört vidare Charlie Parkers jazzstil har den förlorat sin chockerande verkan. Det är i dag lätt att uppfatta den som vacker musik, helt enkelt. Och i Charlie Parkers utformning, med ett stråk av odödlighet.
Till sist en blues, Parker’s Mood från 1948.
