Visar inlägg med etikett radio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett radio. Visa alla inlägg

8 september 2020

Min första grammofonskiva

Det är med förvåning som jag i Wikipedia ser att Radio Nord bara sände i ett drygt år, mellan den 8 mars 1961 och den 30 juni 1962. För i min barndom var Radio Nord en stor sak. Det var den stationen man lyssnade på. Där fanns den aktuella spännande popmusiken.

Radio Nord drevs av den finske affärsmannen Jack Kotschack och sände från ett fartyg, M/S Bon Jour, från internationellt vatten utanför Stockholms skärgård. Man kunde inte höra stationen i hela Sverige, men i Mellansverige, från Kalmar till Gävle, fanns lyssnarna. Stationen hade några duktiga radioröster av vilka jag minns Gert Landin (som senare arbetade för Sveriges Radio) och Larsan Sörenson. Stationen var reklamfinansierad, och på den här tiden var radioreklam inte något som stod lyssnarna upp i halsen, utan snarare ett inslag i underhållningen. Annonsörerna ville förstås nå många lyssnare och fick det också, tack vare populärmusiken.

Varje vecka presenterade man en topplista med de tjugo populäraste inspelningarna. Vad rangordningen grundade sig på är mig obekant, men förmodligen ringde man runt till en del skivaffärer för att fråga vad som såldes. Sveriges Radio kände starkt av konkurrensen från Radio Nord och startade därför Melodiradion och egna topplistor. Tio i topp sändes i många år efter det att Radio Nord till följd av en lagändring lagts ned. Någon ”piratradio” var den alltså inte, men hade blivit det om sändningarna hade fortsatt efter den nya lagens ikraftträdande. Så länge stationen existerade följde jag hängivet topplistan en gång i veckan.

Jag är tillräckligt gammal för att veta att det fanns popmusik före The Beatles, men för ung för att minnas den första, vitala rockgenerationen på 50-talet, den som hade artister som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Chuck Berry och Eddie Cochran. Därefter upptäckte skivbolagen att det fanns en ny, köpstark publik i tonåringarna, varav hälften var flickor. Och i popmusiken, som dominerades av manliga sångartister, framträdde en rad sångare med fördelaktigt utseende som kunde bli idoler för tonårsflickorna: Fabian, Frankie Avalon, Dion, Bobby Vee och andra.

James Darren.


James (Jimmy) Darren var en av dem. Jag hörde hans Goodbye Cruel World på Radio Nords topplista, blev förtjust och köpte skivan. Det var en singel i röd vinyl som kostade sju kronor, en betydande belopp för en mycket ung man. Naturligtvis köpte jag skivan på Broddmans skivbutik som låg på Storgatan i Stockholm, en av Radio Nords flitigaste annonsörer. Vad som fanns på baksidan har jag inget minne av. Och var skivan tog vägen för flera decennier sedan är en gåta. Här är inspelningen från 1961:


En rolig sak med Youtube är att man där kan höra musik som man inte har hört sedan barndomen. Musik som har varit försvunnen och som plötsligt återuppstår. Goodbye Cruel World tillhör förstås inte mina stora musikminnen, men en habil och slagkraftig rocklåt är den fortfarande. 


6 maj 2019

Maria Teresa de Noronha – ett mästerskap i fadon


Maria Teresa de NoronhaMaria Teresa de Noronha Integral. Edições Valentim de Carvalho/Museu do Fado, 6 cd + 1 dvd ***** 

I november förra året var det hundra år sedan Maria Teresa de Noronha (1918–93) föddes. Sångerskan, som av många betraktas som den största inom fadon efter Amália Rodrigues (1920–99), finns alltid tillgänglig på skiva med egna album och/eller som ett självklart namn i antologier med fadomusik. År 2006 utkom en samling med 74 av hennes inspelningar på fyra cd i ett elegant album med mycket information, Maria Teresa de Noronha (EMI Music Portugal). Eftersom det har varit omöjligt att få tag på i några år är en ny utgåva välkommen, Maria Teresa de Noronha Integral (Edições Valentim de Carvalho/Museu do Fado), som enligt uppgift är en komplett samling av allt hon spelade in. Det ryms på sex cd samt en dvd. 



I skuggan av Amália Rodrigues
Här finns 80 studioinspelningar, och då ska nämnas att några sånger spelades in fler än en gång. Hon sjöng samma sånger i radio och tv och på konserter. Sångerskans repertoar bestod av cirka 70–75 sånger, detta under en karriär på nära 35 år. En motsvarande komplett utgåva av Amália Rodrigues verk – som möjligen kommer när hon har sitt hundraårsjubileum nästa år – skulle kräva kanske tio gånger så många cd och omfatta hundratals sånger. Att de båda verkade samtidigt och var för sig utvecklade sina mycket olika tolkningssätt av fado gör en liten jämförelse närmast oundviklig.

Amália Rodrigues var en sökande, experimentell och expansiv artist med sinne för dramatik, avancerad sångteknik och intensiv texttolkning. Hon sjöng på fadohus, teatrar och konsertscener. Hon medverkade i åtta långfilmer och hade framgång också som skådespelerska. Hon sjöng inte bara fado utan även lantliga folksånger, glada marchas, schlagers och sånger på franska, engelska, spanska och italienska. Hon reste världen runt och gjorde Lissabons musik känd utomlands. Hennes märkligaste insats under mer än ett halvsekel var att hon genom samarbete med poeter och kompositörer tog fram hundratals nya sånger som kraftigt utvidgade fadons repertoar och uttryckssfär och förband den med den stora nationella poesin. I jämförelse med henne kan Maria Teresa de Noronha te sig konservativ, begränsad, inåtvänd och traditionsbunden. I samlingsutgåvan finns bara en sång, den religiösa Ave Maria da Serra, som inte är en fado. Det är också den enda inspelningen där kompet inte enbart består av gitarrer. Allt annat är fado i litet format – vanligen kring tre minuter – med en tydlig övervikt av traditionell fado.

En orsak till skillnaderna är säkert sångerskornas olika bakgrund. Amália Rodrigues kom från stadsdelen Pena i Lissabon, en del av den underklassmiljö som en gång skapade fadon. Redan i tonåren fick hon bidra till familjens försörjning genom att sälja frukt på stadens kajer, och sedan hennes sångtalang tidigt upptäckts blev musiken ett sätt att ordna försörjningen åt sig själv och sina närmaste. Maria Teresa de Noronha kom också från Lissabon och tillhörde en av Portugals äldsta aristokratiska familjer, och genom giftermålet med gitarristen och kompositören José António Sabrosa blev hon till och med grevinna. Hon var välbärgad och behövde aldrig sjunga för att försörja sig, och när rösten började svikta på 70-talet avslutade hon sin karriär med ett sista framträdande 1976. Hon kunde utan att snegla på möjliga inkomster koncentrera sig på den musik som intresserade henne mest, och det var den folkliga fadon från Lissabons fattigkvarter.



Fadon och aristokratin
Fadon hade haft en anknytning till vissa aristokratiska släkter sedan mitten av 1800-talet. Där utövades musiken i slutna kretsar, ofta påverkad av klassisk musik och med piano som ackompanjemang. Under Maria Teresa de Noronhas tid kunde mötet med en större publik inte ske på samma sätt som i dag, då musiker med rötterna i aristokratin verkar på samma villkor som andra. Fortfarande fanns en isolering kring den aristokratiska fadon. Hon sjöng på enstaka konserter, men uppträdde inte på fadohus eller krogar. Vanligt folk mötte henne indirekt genom skivinspelningar och radio, där hon under många år ledde ett program om fado i den statliga kanalen Emissora Nacional. För sångerskan själv bortföll det sociala inslaget med möten mellan musiker och publik i intim miljö, något som är en väsentlig del av fadokulturen, särskilt på amatörnivå.

Aristokratin skapade med tiden sånger utifrån sina intressen och värderingar. Så kallad fado marialva handlar ofta om ”sporter” som tjurfäktning och ridning. Flera av aristokratins fadistas var rojalister och lämnade i musik vittnesbörd om sin förkärlek för monarkin – i modern fado gör vissa av dem det fortfarande. Men Maria Teresa de Noronha tog aldrig upp dessa ämnen i sina sånger. Det var också ovanligt att hon sjöng om Lissabon eller olika stadsdelar, vilket ofta förekommer inom fadon sedan länge. Den enda stadsdel hon nämner är Mouraria, som i Mataram a Mouraria  (1961), en bitter vidräkning med skövlingen av området Baixa Mouraria, ett inslag i diktaturens planerade omvandling av staden.



Centrala fadoteman
Vad handlar hennes sånger då om? Sångtexterna finns inte med i någon av de två utgåvorna, men man kan förstå en hel del bara genom att granska titlarna. Minha Sina (mitt öde), Fado das Horas (timmarnas fado), Caminhos Sem Fim (vägar utan slut), Minha Mágoa (min smärta), Triste Fado (sorgsen fado), Minha Dor (min smärta), Mentira (lögn), Folhas Caídas (fallna löv), Gosto de Ti Quando Mentes (jag tycker om dig när du ljuger), Minha Cruz (mitt kors) och Minhas Penas (mina smärtor). Fado berövad all utstoffering, nedkokad till dess existentiella materia – kärlek och hat, sorg och längtan, smärta och ensamhet, tidens obevekliga gång och ödets makt. 

Amália Rodrigues förfogade över kraft och dramatisk intensitet. Dramatisk var även Maria Teresa de Noronha, men på ett mera återhållet och antydande sätt. I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013) beskriver jag hennes sångstil så här: ”En vacker sopranröst, jämn över hela registret, med förmåga att brodera linjer med intrikata ornament, utformade med en oöverträffad precision. Hade en unik behärskning av dynamiken, från skarpa accentueringar till knappt hörbara formuleringar. Musiken är full av spänningsskapande fördröjningar, pauser och tonfall som gör den ständigt skiftande, lite nervig. Den detaljrika och omsorgsfullt modellerade fraseringen kan tyda på att tolkningarna är väl genomtänkta, nästan komponerade.” Tillfrågad om vilken sångerska hon skulle vilja vara om hon inte var sig själv svarade Joana Amendoeira i en av bokens intervjuer: ”Maria Teresa de Noronha. För hennes känsla för sång och hennes stil. Hon var nästan som en kompositör, hon skapade sin egen stil för många fados och har påverkat många andra sångerskor.”



Noronhas musik var sällsynt enhetlig genom hennes verksamhet. Repertoaren genomgick inga drastiska förändringar, bara mindre tillägg, delvis med kompositioner av José António Sabrosa. Sångsättet förblev också oförändrat. Och i kompet förekom alltid musiker som samlades kring Raul Nery, portugisisk gitarr, i hans berömda Conjunto de Guitarras, däribland den ständige följeslagaren Joaquim do Vale på spansk gitarr, ofta också Joel Pina på basgitarr. Flera av hennes gitarrister tillhör de legendariska på fadons gitarrhimmel, och de spelar alltid lyhört, exakt och vältrimmat i samspel. Men samtidigt lite tillbakadraget. Bortsett från introduktioner, avrundningar och ett och annat mellanspel finns inga gitarrsolon. Instrumenten är alltid sångerskans stöd och samarbetspartner.

Uttolkare av Coimbras fado
Det enda betydande avsteget från Lissabons fado som Noronha gjorde var när hon 1962 utgav en EP med fyra sånger ut Coimbras fadomusik (och ytterligare en sång några år senare). Denna tradition vid universitetet i Coimbra hade varit en manlig angelägenhet, kvinnor sjöng inte Coimbrafado (fast det finns enstaka exempel med aristokratiska sångerskor redan före Noronha). Noronha gjorde det med uppenbart självförtroende, för Coimbrafadon följde med henne till radio- och tv-studiorna och konsertscenen. 

Coimbras fado är i flera avseenden väsensskild från Lissabons. Även gitarrspelet är annorlunda. Raul Nery och hans grupp behärskade det, men förstärkte vid inspelningarna med en känd gitarrist från Coimbra, João Bagão. Maria Teresa de Noronhas tolkningar av Coimbras musik är bland de bästa som finns att höra, och säkert har de varit en inspiration för andra sångerskor att ta upp Coimbras fado, låt vara att den fortfarande mest är en manlig musik.



Studio, radio, konsert och tv
Det är intressant att lyssna igenom den kompletta samlingen med Maria Teresa de Noronhas musik. Originalinspelningarna i studio, som här finns med på de tre första skivorna, är gjorda för EP- eller LP-skivor och i de äldsta fallen för 78-varvsskivor. Tiden är 1952–72. På några av inspelningarna finns ett eko som man skulle klara sig utan, men sådant var populärt på den tiden, och ljudet är ändå helt godtagbart. Det är fascinerande att lyssna på raden av små koncentrerade mästerstycken som avlöser varandra. Eftersom Noronha i hög grad nyttjade traditionella melodier och de är ganska lika varandra, kan musiken blir lite monoton i större sjok. Det mesta går i mediumtempo. Men kvaliteten är suverän och skivorna har en ovanlig jämnhet. Det är storslagen och outslitlig fado i litet format. Och i mängd.

Noronha sjunger likadant på de två skivorna med radioupptagningar. Men här är ljudkvaliteten mycket sämre, med en burkighet i klangen och många ovidkommande biljud. Eftersom hon sjunger samma sånger som i studioinspelningarna kan man faktiskt tycka att radioupptagningarna mest är med för fullständighetens skull. Men det var i radio som hennes musik först dokumenterades 1939. 

Skivan med konsertutdrag har kort speltid, bara 25 minuter. Sångerskan sjunger ett fåtal nummer från två konserter 1963 och en från 1970. Tydligen rörde det sig om konserter med flera medverkande sångartister. De två inslagen från 1963 har hygglig ljudkvalitet, medan ljudet från 1970 konstigt nog är uselt. I jämförelse med Amália Rodrigues, som har många skivor med publikupptagningar från olika scener i världen, är publikframträdandena alltså mycket knappa. 



Hela samlingen är dyr. Det som motiverar en investering i den är inte bara mängden förstklassig fado på skivorna ett till tre, utan också dvd:n med inspelningar från två tv-program 1959 och 1968. Visst kan man anse att varken kameramännen eller ljudteknikerna vid dessa tillfällen går till historien som världens mest briljanta. Men det är intressant att se Noronha sjunga, uppenbarligen med djup koncentration och känsla för ord och ton, och med ett avmätt kroppsspråk: inga gester eller rörelser, armarna vid sidan av kroppen. 



Aristokratin har genom åren bidragit med många duktiga sångartister och några betydande upphovsmän. Namn som Vicente da CâmaraJoão Ferreira-Rosa och Teresa Tarouca tillhör förvisso fadons historia. Men ingen är i närheten av Maria Teresa de Noronha, inte i betydelse, inte i konstnärligt uttryck. Det är något rörande med denna dam ur den yttersta societeten som ägnade hela sin musikaliska verksamhet åt att passionerat borra djupt i den folkliga musiken och poesin och med sin lite skarpa sopran skapa ett individuellt uttryck med elegans och formkänsla, men också med en nervighet och underliggande smärta och melankoli. I skuggan av världsstjärnan Amália Rodrigues skapade hon ett annat sätt att sjunga fado som varit en inspiration för många yngre sångerskor. Det är ett enastående mästerskap.



Mitt omdöme om utgåvan baseras främst på skivorna ett till tre samt dvd:n. Den som vill bekanta sig med Maria Teresa de Noronhas musik har mycket att finna på Youtube. Här är några smakprov.

Fado das Horas (1966)

Castanheiro (1966)

Minhas Penas (1972)
Minha Dor (1961)

Fado da Defesa (1972)

Caminhos Sem Fim (1959)

Minha Mágoa (1961)

Fado Hilário (Coimbrafado 1966)


1 mars 2019

Den ungerska självmordssången

Under flera decennier har jag lyssnat till Billie Holidays musik. Inte regelbundet, men återkommande. Hon dog vid 44 års ålder 1959, efter ett kaotiskt liv där hennes narkotika- och alkoholmissbruk blev allt allvarligare. Hennes musik förändrades mycket under en relativt kort period. Den kompetente brittiske kriminalförfattaren Peter Robinsons hjälte, en polis som heter Alan Banks, har en ovanligt omväxlande och tolerant musiksmak, han lyssnar på det mesta från Brahms kammarmusik till rockmusikens ikoner. Och visst lyssnar han på Billie Holiday. Ur romanen Skuggan av tvivel citerar jag: ”Nu sjöng Billie Holiday Solitude med den hesa spritsträva rösten från slutet av karriären, den period som Banks var mest förtjust i, då varje sprucken ton lyfte fram allt hon upplevt och älskat och lidit för, men samtidigt allt som hon tagit sig igenom och övervunnit.”


Här är jag inte överens med Banks. Jag föredrar Billie Holidays musik innan den tydligt påverkats av hennes livsföring. Som allra bäst var hon kanske åren kring 1940, krigsåren, då hon sjöng med oöverträffad precision, musikalitet och elegant frasering. Förmågan att dramatisera, att gestalta även banala texter så att de framstår som små dramer, hade hon redan då.

År 1941 spelade hon in en sång som heter Gloomy Sunday. Den har blivit känd som ”den ungerska självmordssången”. Detta är en makaber historia vars detaljer jag har hämtat från Wikipedia.

Den ungerske pianisten och kompositören Rezsö Seress spelade 1933 in en sång, Vége a Világnak, till en text av László Jávor. Titeln betyder ”världens slut”. (Enligt en annan uppgift heter originalet Szomorú Vasárnap, ”dyster söndag”.) Seress var nedstämd för att han hade blivit övergiven av sin fästmö och hade svårt att få sin musik förlagd. När han skickade den nya sången till ett förlag några dagar senare fick han till svar att ”Gloomy Sunday har en udda men väldigt deprimerande melodi och rytm, och vi beklagar att vi inte kan använda den”. Men senare lyckades han få den utgiven.

Snart uppstod berättelser om hur folk hade tagit livet av sig efter att ha hört Gloomy Sunday. Dessa berättelser är vandringssägner, det vill säga fängslande historier och fördomar som folk gärna för vidare, ofta utan någon sanning som grund. Jag citerar här ur Wikipedias beskrivning:

I Berlin bad en ung man ett band att spela Gloomy Sunday. Efter att de spelat sången, gick han hem och sköt sig med en revolver.Vänner hade hört honom klaga över att han kände sig deprimerad på grund av en ny melodi som han inte kunde få ut ur sitt huvud.
    En vecka senare i samma stad hittades en kvinnlig ung affärsanställd, hängande från ett rep i sin lägenhet. Polisen som undersökte självmordet hittade en kopia av Gloomy Sunday i kvinnans sovrum.
    Två dagar efter den tragedin gasade en ung sekreterare i New York ihjäl sig. I hennes självmordsbrev önskade hon att Gloomy Sunday skulle spelas på hennes begravning. Några veckor senare tog en annan New York-bo livet av sig, 82 år gammal. Han hoppade från fönstret på sjunde våningen, där han bodde. Detta skedde efter att han spelat den ”dödliga” sången på sitt piano. 
    Tidningarna runt om i världen var snabba med att rapportera andra dödsfall som kopplades till Seress sång. En tidning skrev om en kvinna i norra London, som hade spelat Gloomy 78 gånger på full volym. Sången spelades om och om igen och till slut bröt sig grannarna in i hennes lägenhet. Där hittade de kvinnan död i sin stol efter att hon tagit en överdos av barbiturat. Månaderna gick och en strid ström av bisarra och oroande dödsfall som förknippades med Gloomy Sunday rapporterades. Sången förbjöds till slut att spelas på BBC. Reszö Seress, som hade gjort den kontroversiella sången, fick också uppleva den olyckliga effekten av Gloomy Sunday. Han skrev till sin före detta fästmö och bad om försoning. Men åtskilliga dagar senare fick han en chockerande nyhet från polisen. Hans före detta fästmö hade förgiftat sig. Bredvid henne låg en kopia av Gloomy Sunday. Rezsö Seress tog livet av sig 1968.

Rezsö Seress 1925. 
BBC hävde sitt förbud först år 2002, efter mer än 60 år. Billie Holidays inspelning användes flera gånger i en långfilm, Daniel Monzóns The Kovak Box från 2006, och filmen ska dessutom vara inspirerad av hennes inspelning. Den engelska översättningen är gjord av Sam M. Lewis och Desmond Carter. Om det är de som tillfogat den lite ljusare avslutningen är mig obekant. 

(Förbudet är egendomligt om man tänker på innehållet i många operor, en suggestiv konstart som i hög grad talar till känslorna. För i operor dör folk på löpande band, mord, självmord, våld och förräderi är många gånger huvudingredienser i en dramatisk handling. Men operaarior blir aldrig förbjudna att spelas på radio.)

Sunday is gloomy,
My hours are slumberless
Dearest the shadows
I live with are numberless
Little white flowers
Will never awaken you
Not where the black coach of
Sorrow has taken you
Angels have no thought
Of ever returning you
Would they be angry
If I thought of joining you?

Gloomy Sunday

Gloomy is Sunday,
With shadows I spend it all
My heart and I
Have decided to end it all
Soon there'll be candles
And prayers that are said I know
Let them not weep
Let them know that I'm glad to go
Death is no dream
For in death I'm caressin' you
With the last breath of my soul
I'll be blessin' you

Gloomy Sunday

Dreaming, I was only dreaming
I wake and I find you asleep
In the deep of my heart, dear
Darling I hope
That my dream never haunted you
My heart is tellin' you
How much I wanted you
Gloomy Sunday


Det finns många inspelningar av Gloomy Sunday, till exempel av Paul Whiteman, Mel Tormé, Ray Charles, Sarah Vaughan, Carmen McRae, Elvis Costello, Björk, Genesis, Kronoskvartetten och Marianne Faithfull. Ingen av dem är lika berömd som Billie Holidays. I dag har sångens rykte att vara farlig avtagit. Det är en fin inspelning vars morbida text kan tyckas obehaglig. 

Härmed är eventuella läsare varnade. Här är Billie Holidays inspelning från 1941.

Och kanske kan någon ha intresse av den ursprungliga, lika dystra ungerska versionen.


23 maj 2018

Carson McCullers och en tolvårings möte med Beethoven


År 1940 utkom en debutroman som genast blev mottagen som en blivande klassiker i amerikansk litteratur. Författare var den 23-åriga Carson McCullers (1917–67), född i staden Columbus i Georgia, och boken hette The Heart is a Lonely Hunter, på svenska Hjärtat jagar allena. Den finns nu tillgänglig i en pocketvolym (Norstedts) och är översatt av Nils Jacobsson. Det är en enastående roman.


Boken skildrar livet i en liten stad i den amerikanska södern, en miljö som Carson McCullers förblev trogen genom hela sitt författarskap. Ett fåtal personer får vi närbilder av växelvis genom boken. Här finns den sympatiske men bekymrade restaurangägaren Biff Brannon, som blir änkling tidigt i berättelsen, den alkoholiserade arbetaren Jake Blount som vurmar för kommunismen och agiterar så gott han kan i en likgiltig omgivning, den svarte läkaren Benedict Copeland som i många år gjort stora insatser för den fattiga stadsbefolkningen men har svårt att kommunicera med sin dotter Portia, den unga flickan Mick Kelly, en självständig tolvåring som lever i fantasier och drömmar om musik, och inte minst den dövstumme, gåtfulle John Singer. Samt folk omkring dem – grannar, familj och släkt, vänner och ovänner. Söderns rasism, klassmotsättningarna och oron för krigshotet i Europa under slutet av 30-talet gör sig ofta påminda. Särskilt den alltid närvarande rasismen tar sig brutala uttryck i handlingen.

Jag tycker om Carson McCullers sätt att berätta. Det är på en gång lyriskt och realistiskt, men inte realistiskt genom långa anhopningar av detaljer utan snarare genom urval av karakteristiska och målande enskildheter. Hennes förmåga att fånga och beskriva mänskliga reaktioner och relationer är häpnadsväckande. Därför är Hjärtat jagar allena en bok som väcker igenkännande, även bland läsare som är fjärran från den dammiga, monotona, letargiska och fattiga sydstadsmiljö som hon levandegör. Och även bland människor som är helt olika hennes gestalter.

I den aktuella svenska utgåvan finns ett intressant förord av Monika Fagerholm om romanen och om Carson McCullers författarkarriär. Jag tar mig friheten att citera ett avsnitt ur början av förordet.

Det var många som förundrades över hur en så ung person kunde skriva som hon skrev: så brett och smalt samtidigt, angelägen om att tala till läsaren om viktiga saker, men på ett enkelt sätt – med sådan precision i detalj och människoskildring. Bland mycket annat är Hjärtat jagar allena en kollektivroman som handlar om livet i en stad i den amerikanska södern mot fonden av tidens stora frågor: rasförtryck, klasskillnader, fascism. Och kriget som börjat ute i Europa som USA in i det sista undviker att blanda sig i: en stämning av indolent frånseende vilar också tung över staden i romanen som hon modellerade efter sin egen hemstad.
    Men framför allt är Hjärtat jagar allena en tidlös berättelse om längtan efter gemenskap och bekräftelse: alla dessa människor som söker sig till den dövstumme John Singer, som står i centrum men ändå vid sidan om; han har också en egen historia, som ingen känner till.

Carson McCullers.
Även om Hjärtat jagar allena inte har någon huvudperson är det Singer som mycket cirklar kring. Den milde, tyste mannen, ofta upptagen med att spela schack med sig själv, inger förtroende, folk vill tala till honom om allt och de söker hans sällskap. Kort sagt är hjärtat lite mindre allena i Singers närhet. Han kan förstå genom att läsa på läpparna, men meddelar sig själv i korta anteckningar. Han är också hemlighetsfull. Ingen känner till hans djupa vänskap med en annan dövstum, Spiros Antanapoulos, som hamnat på sjukhus där Singer besöker honom. Men även för den som känner till honom kvarstår mysteriet. För Antanapoulos är knappast en person som förtjänar Singers varma och självuppoffrande tillgivenhet. Den förblir en gåta.

Av de övriga personerna är det särskilt flickan Mick Kelly, tolv år då boken börjar, som fängslar. Hon är kavat och egensinnig, kanske Carson McCullers alter ego. Hon har en musikalitet som är högt uppdriven; hon inte bara tycker om musik och lätt kan skilja på banalt och originellt, hon har också förmågan att komma ihåg musik så att hon i efterhand kan lyssna till den inom sig. Men i hennes trånga, fattiga hem finns ingen som spelar eller sjunger, man går aldrig på konserter, har ingen grammofon eller radio. Men en granne har radio, och flickan kan sitta utanför grannens lägenhet och höra radion när ljudet tar sig ut från den. På så sätt samlar hon ihop ett antal melodier av ”Motsart” som hon kan höra inom sig och minnas. Samma talang som just Mozart blev så uppmärksammad för under barndomen.

Det finns ett rastlöst och sökande drag hos den unga flickan. Orädd strövar hon omkring på långa promenader i stan, även under mörka kvällar. Hon finner att i de rikas kvarter har alla radio. Hon hittar en trädgård där hon kan slinka in och gömma sig och lyssna på radion som hörs genom ett öppet fönster. Där sitter hon en kväll och röker (!) när en ny musik möter henne.

Det ena numret följde på det andra, och alltihop var dåligt. Hon brydde sig inte särskilt om det. Hon rökte och satt och drog upp grässtrån. Efter en stund hördes en ny programledare. Han nämnde Beethoven. Hon hade läst om den musiken på biblioteket. Han var tysk som Mozart. När han levde talade han ett främmande språk och bodde i ett främmande land – precis som hon själv ville ha det. Programledaren sade att man skulle spela hans tredje symfoni. Hon hörde på med ett halvt öra eftersom hon tänkte driva omkring en stund till, och hon brydde sig inte särskilt om vad de spelade. Så började musiken. Mick lyfte huvudet och hennes händer höjdes till halsen.
    Hur kom det sig? En stund vägde musiken över från ena sidan till den andra. Som när man går eller marscherar. Som när Gud spatserar omkring i natten. Hon blev plötsligt kall över hela kroppen, och bara denna första del av symfonin glödde i hennes hjärta. Hon kunde inte ens höra vad som kom efter utan satt och väntade och frös med händerna hårt knutna. Efter en stund kom musiken tillbaka, hårdare och högre. Den hade ingenting med Gud att göra. Utan det var hon, Mick Kelly, som vandrade omkring på dagen och ensam om kvällen. I det varma solskenet och i mörkret med alla sina planer och känslostämningar. Denna musik var hon själv – hennes riktiga, äkta jag.
    Hon kunde inte höra uppmärksamt nog för att höra allt. Musiken kokade inom henne. Hur skulle hon välja? Hänga sig fast vid några underbara tongångar och fundera på dem så att hon inte glömde dem – eller skulle hon bara lyssna på vad som kom utan att tänka eller försöka komma ihåg? Herregud! Hela världen fanns i denna musik och hon kunde inte lyssna ivrigt nog. Till sist återkom motivet med alla de olika instrumenten tillsammans så musiken blev som en hård näve som hamrade på hennes hjärta. Och så var första satsen slut. Denna musik tog inte lång tid eller kort tid. Den hade inte alls med tid att göra. Hon satt med armarna slingrade om benen och bet i knät som smakade salt. Hon lyssnade kanske fem minuter eller halva natten. Andra delen var mörk till färgen – långsam marsch, inte sorgsen utan som om hela världen var död och det inte var någon mening med att tänka tillbaka på hur det varit förut. Något slags hornistrument spelade en sorgsen och silveraktig ton. Sedan höjde sig musiken vredgad och med stark rörelse bakom. Och slutligen den mörka marschen igen.
    Men kanske var sista delen av symfonin den musik hon tyckte bäst om – glad och lik de bästa människorna i världen, den sprang och hoppade på ett spänstigt, friskt sätt. Underbar musik som denna gjorde ont. Hela världen fanns i denna symfoni och hon orkade inte lyssna som hon ville.
    Det var över. Hon satt alldeles stel med armarna om knäna. Det kom ett annat program i radion och hon stoppade fingrarna i öronen. Musiken lämnade inte efter sig något annat än den svåra smärtan inom henne och en stor tomhet. Hon kunde inte komma ihåg något av symfonin, inte ens de sista tonerna. Hon försökte erinra sig något, men inte ett ljud kunde hon höra. När allt var slut fanns bara hennes bultande hjärta och den förfärliga smärtan. 



Men symfonin kommer tillbaka, Mick minns mer och mer av den och kan i sitt sinne så småningom foga samman olika fragment till större enheter. Passagen där hon först hör Beethovens Eroicasymfoni väcker ett igenkännande. Då jag var några år äldre än Mick och lite tvekande försökte bekanta mig med klassisk musik var de första försöken inte särskilt lyckade. Sedan kom Eroican, Beethovens tredje symfoni, som en chock. Omskakande, mäktigt levande och ojämförlig. Men jag behövde inte sitta i en trädgård i rikemanskvarter och höra den genom ett fönster. Jag hade råd att köpa av skiva med musiken.

Jag tror Hjärtan jagar allena har många sådana igenkännanden. I enskilda händelser, i möten mellan personerna, i det vardagliga samspelet mellan människor och – vilken romanen inte minst behandlar – avsaknaden av möten och samspel. Då jag var i Micks ålder läste jag ofta om böcker. För den som är tilläckligt ung förlorar inte en berättelse sin kraft av att upprepas. Men som vuxen läser jag praktiskt taget aldrig om litteratur, med undantag för poesi. Jag tror Hjärtat jagar allena kommer att sälla sig till de få verk som jag då och då kan läsa om. Också Monika Fagerholm har uppenbarligen läst Hjärtat jagar allena flera gånger. Som avslutning citerar jag ännu ett avsnitt från bokens förord.

När jag första gången läste Hjärtat jagar allena hade jag fått den av en väninna som sagt åt mig, ”läs den här, den kommer att förändra ditt liv”. Jag minns att jag var irriterad, man vill ju ha sin läsning och sina upptäckter för sig själv och vill säga ”vad vet du om mig egentligen?” Men så läste jag och förstod precis vad hon menade och varför hon talat om den som hon gjorde. Det är helt enkelt en roman som gör att man (ja, jag då) får lust att tala om den på det viset. För det är en bok som gör något med en, i grunden.
    Alla som vänder sig till John Singer och tror att de kommunicerar, tror att de har ett samförstånd, för att de vill och behöver samförstånd. Deras ensamhet. Och John Singers ensamhet: för ingen känner honom heller, egentligen. Det är min ensamhet, och din med, på något sätt.
    Och – det inre rummet. Där man kan, kanske, ”väva en dröm och dagdröm i det som verkar vara verkligt”.
    Att det på något sätt i oss alla finns det där fröet: det som är så mycket längtan, den där rastlösheten. Och en flicka som Mick Kelly som ordnar en stor fest men som plötsligt bara måste lämna festen själv; springa sin väg till ett av sina ställen. Vid stranden av en flod, sitta där, i närheten av ett hus och lyssna till musik som hörs från en radio genom det öppna fönstret.

30 januari 2016

Fadon finner sin publik (3)

Radio och film

Den första fadokonserten i radio sändes av stationen CT1AA år 1930 under ledning av kompositören Frederico de Freitas (stationen startade fem år tidigare). En av de medverkande var sångerskan Madalena de Melo. Omedelbart efter programmet ringde hundratals personer till stationen och begärde att få höra musiken igen. Med tanke på att varken radioapparater eller telefoner var var mans egendom på den tiden är reaktionen ett tydligt vittnesbörd om hur efterfrågad musiken hade blivit.
Under kommande år var det den statliga kanalen Emissora Nacional, ett språkrör för regimen som öppnades år 1933, som stod för det största utbudet i radio. Artister som av något skäl sällan kunde uppträda på scenen fick här en möjlighet att möta sin publik. Sångerskan Maria Teresa de Noronha spred sin musik i ett program som hon var värd för i ett par decennier. En annan viktig personlighet i radio var gitarristen José Nunes, vars program under många år var en inspiration för yngre gitarrister, till exempel António Chainho och Carlos Gonçalves.
José Nunes.
Det var artister som blivit kända genom radion som gjorde fadon tillgänglig även på orter långt ifrån Lissabon. Från år 1930 började fasta konstellationer av musiker resa runt på turnéer med musiken. En av dem hette Troupe Guitarra de Portugal med musiker som sångartisterna Alfredo Marceneiro, Alberto Costa och Ercília Costa. I Grupo Artístico Propaganda do Fado ingick bland andra sångarna Joaquim Campos och Júlio Proença. Runtom i Portugal reste också Grupo Artístico Canção Nacional med bland andra sångerskorna Berta Cardoso och Madalena de Melo samt gitarristen Armandinho.
Capas Negras var Amália Rodrigues första film.
Den första filmen på fadotemat, A Severa, gjordes redan åren 1930–31. Det var den första portugisiska ljudfilmen. I fortsättningen kom även filmen att sprida musiken, och en hel del musik togs fram just för filmmediet. Mest bekant av de stjärnor som gjorde film är utan tvekan Amália Rodrigues. Hennes första film var Armando de Mirandas Capas Negras år 1947, som lanserade sången Coimbra (som i filmen sjöngs av Alberto Ribeiro). Hennes andra film från samma år var Perdigão Queirogas Fado, História de uma Cantadeira, med musik av Frederico de Freitas. Dessa följdes av andra, och Rodrigues hade också en fallenhet som skådespelerska. Några andra sångartister som man kunde se och höra från filmduken var Berta Cardoso, Carlos Ramos, Ercília Costa, Fernanda Baptista, Fernando Farinha, Hermínia Silva, Tony de Matos och Vicente da Câmara.

Nästa avsnitt handlar om politisk fado och tidskrifter och böcker om fado.