År 1940 utkom en debutroman som genast blev mottagen som en blivande klassiker i amerikansk litteratur. Författare var den 23-åriga Carson McCullers (1917–67), född i staden Columbus i Georgia, och boken hette The Heart is a Lonely Hunter, på svenska Hjärtat jagar allena. Den finns nu tillgänglig i en pocketvolym (Norstedts) och är översatt av Nils Jacobsson. Det är en enastående roman.
Boken skildrar livet i en liten stad i den amerikanska södern, en miljö som Carson McCullers förblev trogen genom hela sitt författarskap. Ett fåtal personer får vi närbilder av växelvis genom boken. Här finns den sympatiske men bekymrade restaurangägaren Biff Brannon, som blir änkling tidigt i berättelsen, den alkoholiserade arbetaren Jake Blount som vurmar för kommunismen och agiterar så gott han kan i en likgiltig omgivning, den svarte läkaren Benedict Copeland som i många år gjort stora insatser för den fattiga stadsbefolkningen men har svårt att kommunicera med sin dotter Portia, den unga flickan Mick Kelly, en självständig tolvåring som lever i fantasier och drömmar om musik, och inte minst den dövstumme, gåtfulle John Singer. Samt folk omkring dem – grannar, familj och släkt, vänner och ovänner. Söderns rasism, klassmotsättningarna och oron för krigshotet i Europa under slutet av 30-talet gör sig ofta påminda. Särskilt den alltid närvarande rasismen tar sig brutala uttryck i handlingen.
Jag tycker om Carson McCullers sätt att berätta. Det är på en gång lyriskt och realistiskt, men inte realistiskt genom långa anhopningar av detaljer utan snarare genom urval av karakteristiska och målande enskildheter. Hennes förmåga att fånga och beskriva mänskliga reaktioner och relationer är häpnadsväckande. Därför är Hjärtat jagar allena en bok som väcker igenkännande, även bland läsare som är fjärran från den dammiga, monotona, letargiska och fattiga sydstadsmiljö som hon levandegör. Och även bland människor som är helt olika hennes gestalter.
I den aktuella svenska utgåvan finns ett intressant förord av Monika Fagerholm om romanen och om Carson McCullers författarkarriär. Jag tar mig friheten att citera ett avsnitt ur början av förordet.
Det var många som förundrades över hur en så ung person kunde skriva som hon skrev: så brett och smalt samtidigt, angelägen om att tala till läsaren om viktiga saker, men på ett enkelt sätt – med sådan precision i detalj och människoskildring. Bland mycket annat är Hjärtat jagar allena en kollektivroman som handlar om livet i en stad i den amerikanska södern mot fonden av tidens stora frågor: rasförtryck, klasskillnader, fascism. Och kriget som börjat ute i Europa som USA in i det sista undviker att blanda sig i: en stämning av indolent frånseende vilar också tung över staden i romanen som hon modellerade efter sin egen hemstad.
Men framför allt är Hjärtat jagar allena en tidlös berättelse om längtan efter gemenskap och bekräftelse: alla dessa människor som söker sig till den dövstumme John Singer, som står i centrum men ändå vid sidan om; han har också en egen historia, som ingen känner till.
 |
| Carson McCullers. |
Även om Hjärtat jagar allena inte har någon huvudperson är det Singer som mycket cirklar kring. Den milde, tyste mannen, ofta upptagen med att spela schack med sig själv, inger förtroende, folk vill tala till honom om allt och de söker hans sällskap. Kort sagt är hjärtat lite mindre allena i Singers närhet. Han kan förstå genom att läsa på läpparna, men meddelar sig själv i korta anteckningar. Han är också hemlighetsfull. Ingen känner till hans djupa vänskap med en annan dövstum, Spiros Antanapoulos, som hamnat på sjukhus där Singer besöker honom. Men även för den som känner till honom kvarstår mysteriet. För Antanapoulos är knappast en person som förtjänar Singers varma och självuppoffrande tillgivenhet. Den förblir en gåta.
Av de övriga personerna är det särskilt flickan Mick Kelly, tolv år då boken börjar, som fängslar. Hon är kavat och egensinnig, kanske Carson McCullers alter ego. Hon har en musikalitet som är högt uppdriven; hon inte bara tycker om musik och lätt kan skilja på banalt och originellt, hon har också förmågan att komma ihåg musik så att hon i efterhand kan lyssna till den inom sig. Men i hennes trånga, fattiga hem finns ingen som spelar eller sjunger, man går aldrig på konserter, har ingen grammofon eller radio. Men en granne har radio, och flickan kan sitta utanför grannens lägenhet och höra radion när ljudet tar sig ut från den. På så sätt samlar hon ihop ett antal melodier av ”Motsart” som hon kan höra inom sig och minnas. Samma talang som just Mozart blev så uppmärksammad för under barndomen.
Det finns ett rastlöst och sökande drag hos den unga flickan. Orädd strövar hon omkring på långa promenader i stan, även under mörka kvällar. Hon finner att i de rikas kvarter har alla radio. Hon hittar en trädgård där hon kan slinka in och gömma sig och lyssna på radion som hörs genom ett öppet fönster. Där sitter hon en kväll och röker (!) när en ny musik möter henne.
Det ena numret följde på det andra, och alltihop var dåligt. Hon brydde sig inte särskilt om det. Hon rökte och satt och drog upp grässtrån. Efter en stund hördes en ny programledare. Han nämnde Beethoven. Hon hade läst om den musiken på biblioteket. Han var tysk som Mozart. När han levde talade han ett främmande språk och bodde i ett främmande land – precis som hon själv ville ha det. Programledaren sade att man skulle spela hans tredje symfoni. Hon hörde på med ett halvt öra eftersom hon tänkte driva omkring en stund till, och hon brydde sig inte särskilt om vad de spelade. Så började musiken. Mick lyfte huvudet och hennes händer höjdes till halsen.
Hur kom det sig? En stund vägde musiken över från ena sidan till den andra. Som när man går eller marscherar. Som när Gud spatserar omkring i natten. Hon blev plötsligt kall över hela kroppen, och bara denna första del av symfonin glödde i hennes hjärta. Hon kunde inte ens höra vad som kom efter utan satt och väntade och frös med händerna hårt knutna. Efter en stund kom musiken tillbaka, hårdare och högre. Den hade ingenting med Gud att göra. Utan det var hon, Mick Kelly, som vandrade omkring på dagen och ensam om kvällen. I det varma solskenet och i mörkret med alla sina planer och känslostämningar. Denna musik var hon själv – hennes riktiga, äkta jag.
Hon kunde inte höra uppmärksamt nog för att höra allt. Musiken kokade inom henne. Hur skulle hon välja? Hänga sig fast vid några underbara tongångar och fundera på dem så att hon inte glömde dem – eller skulle hon bara lyssna på vad som kom utan att tänka eller försöka komma ihåg? Herregud! Hela världen fanns i denna musik och hon kunde inte lyssna ivrigt nog. Till sist återkom motivet med alla de olika instrumenten tillsammans så musiken blev som en hård näve som hamrade på hennes hjärta. Och så var första satsen slut. Denna musik tog inte lång tid eller kort tid. Den hade inte alls med tid att göra. Hon satt med armarna slingrade om benen och bet i knät som smakade salt. Hon lyssnade kanske fem minuter eller halva natten. Andra delen var mörk till färgen – långsam marsch, inte sorgsen utan som om hela världen var död och det inte var någon mening med att tänka tillbaka på hur det varit förut. Något slags hornistrument spelade en sorgsen och silveraktig ton. Sedan höjde sig musiken vredgad och med stark rörelse bakom. Och slutligen den mörka marschen igen.
Men kanske var sista delen av symfonin den musik hon tyckte bäst om – glad och lik de bästa människorna i världen, den sprang och hoppade på ett spänstigt, friskt sätt. Underbar musik som denna gjorde ont. Hela världen fanns i denna symfoni och hon orkade inte lyssna som hon ville.
Det var över. Hon satt alldeles stel med armarna om knäna. Det kom ett annat program i radion och hon stoppade fingrarna i öronen. Musiken lämnade inte efter sig något annat än den svåra smärtan inom henne och en stor tomhet. Hon kunde inte komma ihåg något av symfonin, inte ens de sista tonerna. Hon försökte erinra sig något, men inte ett ljud kunde hon höra. När allt var slut fanns bara hennes bultande hjärta och den förfärliga smärtan.
Men symfonin kommer tillbaka, Mick minns mer och mer av den och kan i sitt sinne så småningom foga samman olika fragment till större enheter. Passagen där hon först hör Beethovens Eroicasymfoni väcker ett igenkännande. Då jag var några år äldre än Mick och lite tvekande försökte bekanta mig med klassisk musik var de första försöken inte särskilt lyckade. Sedan kom Eroican, Beethovens tredje symfoni, som en chock. Omskakande, mäktigt levande och ojämförlig. Men jag behövde inte sitta i en trädgård i rikemanskvarter och höra den genom ett fönster. Jag hade råd att köpa av skiva med musiken.
Jag tror Hjärtan jagar allena har många sådana igenkännanden. I enskilda händelser, i möten mellan personerna, i det vardagliga samspelet mellan människor och – vilken romanen inte minst behandlar – avsaknaden av möten och samspel. Då jag var i Micks ålder läste jag ofta om böcker. För den som är tilläckligt ung förlorar inte en berättelse sin kraft av att upprepas. Men som vuxen läser jag praktiskt taget aldrig om litteratur, med undantag för poesi. Jag tror Hjärtat jagar allena kommer att sälla sig till de få verk som jag då och då kan läsa om. Också Monika Fagerholm har uppenbarligen läst Hjärtat jagar allena flera gånger. Som avslutning citerar jag ännu ett avsnitt från bokens förord.
När jag första gången läste Hjärtat jagar allena hade jag fått den av en väninna som sagt åt mig, ”läs den här, den kommer att förändra ditt liv”. Jag minns att jag var irriterad, man vill ju ha sin läsning och sina upptäckter för sig själv och vill säga ”vad vet du om mig egentligen?” Men så läste jag och förstod precis vad hon menade och varför hon talat om den som hon gjorde. Det är helt enkelt en roman som gör att man (ja, jag då) får lust att tala om den på det viset. För det är en bok som gör något med en, i grunden.
Alla som vänder sig till John Singer och tror att de kommunicerar, tror att de har ett samförstånd, för att de vill och behöver samförstånd. Deras ensamhet. Och John Singers ensamhet: för ingen känner honom heller, egentligen. Det är min ensamhet, och din med, på något sätt.
Och – det inre rummet. Där man kan, kanske, ”väva en dröm och dagdröm i det som verkar vara verkligt”.
Att det på något sätt i oss alla finns det där fröet: det som är så mycket längtan, den där rastlösheten. Och en flicka som Mick Kelly som ordnar en stor fest men som plötsligt bara måste lämna festen själv; springa sin väg till ett av sina ställen. Vid stranden av en flod, sitta där, i närheten av ett hus och lyssna till musik som hörs från en radio genom det öppna fönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar